SYNPUNKTER PÅ
FADERSKAPSMÅLEN.
AV
HOVRÄTTSASSESSOR GUSTAV MALMER.
I SvJT 1949 s. 567 ff har häradshövdingen EINAR HOLM framlagt några synpunkter på målen om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap, vilka för närvarande äro särskilt aktuella, bl. a. därför att föräldrabalken (FB) medfört vissa ändringar i den hittillsvarande lagstiftningen om detta ämne.
Mitt bidrag här nedan rör emellertid helt andra synpunkter på saken än dem Holm upptagit till behandling.
A. Hur ofta har den före föräldrabalken gällande lagen lett till »oriktiga» domar i faderskapsmål, och i hur stor utsträckning ha kvinnorna i sådana mål under konceptionstiden haft samlag med flera män?
Att den ända till 1950 gällande lagens regler om faderskapsbestämning i ett avsevärt antal fall måste ha lett till att en annan än den biologiske fadern förklarats skola anses som fader till barn utomäktenskap, är säkerligen allmänt erkänt och har för visso också varit förutsett av lagens upphovsmän. Mindre bekant är antagligen, att man numera genom statistiken över blodundersökningar i faderskapsärenden har en viss möjlighet att bedöma hur vanligt detta varit.
Utgångspunkten för mitt resonemang är resultaten av blodundersökningar i faderskapsärenden vid statens rättskemiska laboratorium. När blodundersökningar omkring 1930 först började användas i faderskapsmål, användes endast ABO-systemet och uteslutningschansen för en med orätt utpekad fader (i det följande kallad den teoretiska uteslutningschansen) var då blott omkring 15 %. Under 1930-talet, då även MN-systemet och A1A2-uteslutningarna började användas ökades chansen till omkring 33 % (SvJT 1934 s. 341 och 345). Ärvdabalkssakkunniga angåvo (Förslag till föräldrabalk s. 154) den teoretiska uteslutningschansen med begagnande av A1A2, BO-, MN-, Rh- och P-systemen och med hänsyn tagen till de olika blodgruppernas frekvens inom befolkningen till drygt 36 %. Enligt upplysning från laboratoriet har uteslutningschansen sedermera ytterligare ökats och utgör från och med 1950 43,4 % vid rutinmässigt utförda undersökningar samt kan stiga till 51,5 % genom undersökningar som ännu icke utföras rutinmässigt.
I laboratoriets material har naturligtvis den faktiska uteslutningsprocenten alltid varit vida lägre än de ovan angivna siffrorna, ty dessa procenttal skulle kunna väntas framkomma endast om inga av de här förekommande männen varit fäder till de barn som variti fråga. Under hela den tid laboratoriet arbetat med blodundersökningar i faderskapsärenden ha emellertid uteslutningsfallen uppgått till omkring 40 % av det antal, som under varje tid hade varit att vänta, om ingen av de utpekade männen verkligen varit fader.
Jag skall utveckla detta påstående närmare. Om alla män i laboratoriets material, vilka utpekats som fäder, verkligen också hade varit fäder, skulle givetvis inga uteslutningar ha kunnat förekomma. Om ingen av männen varit fader, borde den del av dem, vilkas faderskap kunnat uteslutas, ha motsvarat procenttalet för den teoretiska uteslutningschansen, vilken ovan angivits som chansen för en med orätt utpekad man att fria sig med blodprov. Under den tid, då endast ABO-systemet användes skulle alltså 15 % ha uteslutits, under den tid då därjämte MN och A1A2 användes 33 % o. s. v.
Nu har den faktiska uteslutningsprocenten i stället blivit,
när man arbetat enbart med ABO-systemet (tregensteorien) 40% av 15% = omkr. 6%
när man arbetat med A1 A2 BO och MN-systemen 40% av 33% = omkr. 13%
och när man arbetat även med Rh- och P-systemen 40% av 36% = omkr. 15%
På grund härav bör man kunna dra den slutsatsen att i omkring 40 % av samtliga de fall, då blodundersökning skett hos laboratoriet, den utpekade mannen icke har varit fader till barnet.
De nyss återgivna siffrorna voro givetvis avrundade. Som exempel på de verkliga siffror man vid olika tider funnit vill jag nämna
| tid | antal fall | uteslutningsfall | använda uteslutnings-system | uteslutningsfallen i % av den teoretiska uteslutningschansen |
|---|
| 1930—32 | 813 | 51 | ABO (tregensteorien) | 42 |
|---|
| 1933—39 | 4,827 | 664 | A1A2 BO och MN | 42 |
|---|
| 1940—45 | 5,441 | 774 | A1A2 BO och MN | 43 |
|---|
| 1946—48 | 3,471 | 577 | A1A2 BO och MN, Rh + rh —, och P + p | 40 |
|---|
Att den faktiska uteslutningsprocenten är så stor är enligt min mening ganska intressant. Förhållandet har länge varit välkänt för dem som arbetat med blodundersökningar i faderskapsärenden, men bland jurister har jag aldrig sett det uppmärksammat. Saken omnämnes t. ex. ej någonstädes i förarbetena till FB.
I början av laboratoriets arbete med blodundersökningar i faderskapsärenden förekommo sådana undersökningar nästan uteslutande först sedan ett mål om faderskapet påbörjats vid domstol. På senare tider har det däremot blivit mera vanligt att blodundersökning göres
redan innan någon rättegång inletts, utan att detta dock synes ha påverkat laboratoriets uteslutningsprocent. — Det förtjänar kanske anmärkas, att blodundersökningar i faderskapsärenden i främmande länder visat siffror, som likna de svenska.
Ännu kan ej ens hälften av de män, som med orätt bli utpekade som fäder, fria sig med blodundersökning och tidigare var chansen, som ovan nämnts, ännu mycket mindre. I hur stor utsträckning dessa med orätt utpekade män, som ej ha kunnat fria sig med blodprov, av domstolarna förklarats som fäder, är det naturligtvis omöjligt att säga någonting bestämt om, men vissa antaganden kunna dock göras.
Till att börja med antar jag, att varje blodundersökning rörande barn utom äktenskap i laboratoriets material har föranletts av en rättegång om faderskap, eller, om domstolsförfarande ännu ej inletts vid tiden för blodundersökningen, har följts av en rättegång i alla de fall, då undersökningen ej uteslutit faderskap (om rättegången ej möjligen har förekommits genom att mannen av nödtvång medgivit faderskap). Jag antar vidare att de fall äro mycket sällsynta, då en kvinna såsom fader till sitt barn utpekar en man, med vilken hon ejalls haft samlag under konceptionstiden. Under alla förhållandenböra de vara så ovanliga att de ej kunna påverka de stora procenttaldet här är fråga om. Om man bortser från dessa fall, komma alla de felaktiga utpekandena att hänföra sig till de fall där kvinnan under konceptionstiden har haft samlag med 2 eller flera män. Om man antar, att de kvinnor, som sålunda ha haft flera män att välja på, i hälften av fallen dock lyckats utpeka den rätte barnafadern (ett ganska blygsamt resultat, synes det), kommer man till den slutsatsen att mödrarna i våra faderskapsmål i omkring 80 % av fallen (2 X 40 %) under konceptionstiden ha haft samlag med mer än en man. — En reduktion av siffran 80 % måste naturligtvis företagas, om man frångår mitt antagande att endast mycket få mödrar utpekat män, med vilka de ej ha haft samlag under konceptionstiden. Om man antar att så mycket som 10 % av mödrarna i laboratoriets material som fäder ha utpekat sådana män, reduceras emellertid den ovan angivna siffran 80 % ej mera än till 60 %.
Även med ett annat extremt antagande måste man väsentligt reducera siffran 80 %. Om man exempelvis antar att 50 % av mödrarna ha levat i sådan promiskuitet, att de i genomsnitt endast i ett fall av fem kommit att utpeka den rätte barnafadern, skulle detta ge upphov till 40 % orätt utpekade fäder. Man skulle då ha rätt att antaga att de återstående 50 procenten mödrar endast ha haft en man var att välja på som far till sitt barn.
Enligt min mening kommer man dock ej ifrån det faktum att mer än 50 % av mödrarna i våra faderskapsmål måste ha haft samlag med mer än en man under konceptionstiden och att procentsiffran sådana mödrar mycket väl kan ligga närmare 100 än 50.
Någon anledning att antaga att flertalet mödrar till barn utom äktenskap på detta sätt ha levat i promiskuitet finnes naturligvis icke. De anförda siffrorna hänföra sig blott till faderskapsmålen och det
är endast en ringa del av de utomäktenskapliga barnen, som bli orsak till rättegångar.
Vi återvända nu till de män i laboratoriets material, vilka med orätt utpekats som barnafäder, utan att ha kunnat fria sig med blodundersökning. Om de skola kunna ha undgått att förklaras som fäder, måste det ha skett genom att de inför rätta bestritt, att de haft samlag med modern under konceptionstiden. Detta bestridande har nog ibland godtagits av domstolarna, som kunna antas ha förmenat, att en lösaktig kvinna är mindre trovärdig. Det urval, som skett på detta sätt måste dock vara rätt slumpartat och nästan lika ofta komma den verklige barnafadern som en med orätt utpekad man tillgodo. Som jag ovan angivit måste man nämligen anta att större delen av mödrarna i våra faderskapsmål har haft samlag med flera män under konceptionstiden. Det är därjämte säkert mycket sällsyntare att en kvinna utpekar en man med vilken hon ej alls har haft samlag under denna tid, än att moderns uppgift om samlag ej blir godtagen i faderskapsmål.
Det vanligaste förhållandet i sådana mål är för övrigt numera, att mannen erkänner att samlag har förekommit men önskar att blodprov skall tagas innan faderskapet fastställes (se föreningen Sverigeshäradshövdingars yttrande över förslaget till föräldrabalk). Därtill kommer, att i många av de mål, där samlag ej har ansetts styrkt, mannen ej torde ha bekostat någon blodundersökning, varför fallet ej kommit att ingå i laboratoriets material.
Man måste därför befara att större delen av de i laboratorietsmaterial ingående, med orätt utpekade män, som ej kunnat fria sig genom blodprov, också förklarats som fäder. För tiden innan blodundersökningarna kommo i bruk måste man antaga att bortåt 40 % av alla män, som av domstolar förklarades som fäder till barn i verkligheten ej voro fäder. Därefter bör siffran 40 %, allteftersom vetenskapen gått framåt, ha reducerats men torde ännu ej understiga 20 %.
Att mödrar till barn utom äktenskap stundom haft samlag med mer än en man under konceptionstiden är ju förutsett av lagstiftaren, men det är nog osäkert om man haft klart för sig, att det är så vanligt som jag här tror mig ha funnit att det måste vara, och likaså om man känt till i vilken utsträckning dessa mödrar utpeka fel man som fader. Om man från mödrarnas sida mera allmänt bemödade sig om att som fader utvälja den man, vars faderskap med hänsyn till samtliga kända förhållanden syntes mest sannolikt, tycker man att felprocenten borde kunna vara lägre. Professor G. HEDRÉN har också engång i SvJT (1932 s. 200) påpekat, att de i faderskapsmål uppgivna konceptionstiderna ofta förete extrema värden, som endast mycket sällan skulle förekomma om kvinnorna som fader alltid utpekat den man, vars faderskap varit sannolikast.
Till ett särskilt otillfredsställande resultat ha de hitills gällande reglerna lett i de stundom förekommande fall, då en moder under konceptionstiden och kanske även före och efter denna haft ett sta-
digt förhållande till en viss man, men likväl utan hänsyn till sannolikheten som fader utpekar en annan man, med vilken hon rent tillfälligtvis haft samlag under konceptionstiden. Det ligger nära till hands att antaga, att hon då vid sitt val låtit sig påverkas av en önskan hos sin »fästman», att en annan än han skall bli bidragspliktig för barnet. Ett sådant fall synes ha förelegat i rättsfallet NJA 1948 s. 802. I detta tillkom att den tillfällige konkumbenten använt preventivmedel, vilket den andre mannen ej gjort, men faderskapet måste givetvis enligt före 1950 gällande regler åläggas den förstnämnde.
Exkurs om det använda siffermaterialet.
1. I de 664 respektive 774 uteslutningsfallen för åren 1933—39 och 1940—45 ingår ett ringa men okänt antal uteslutningar enligt A1A2BO-systemet genom undersökningar å parternas föräldrar. Den teoretiska uteslutningschansen genom denna metod kan ej beräknas, då möjligheten för dessa undersökningar bl. a. beror på om vederbörande föräldrar äro i livet och frivilligt ställa sig till förfogande. Antalet sådana uteslutningsfall lärer emellertid enligt upplysning från laboratoriet vara högst 10 för vardera perioden och antagligen vida lägre.
2. I antalet uteslutningsfall för åren 1946—48 (577 stycken) äro dubbeluteslutningar ej frånräknade. Hänsyn härtill har emellertid tagits vid framräknande av procentsiffran 40, varför denna är fullt jämförbar med de tre föregående procentsiffrorna.
3. Under år 1932 förekommo vissa uteslutningar enligt MN-systemet och åren 1944 och 1945 vissa uteslutningar enligt Rh + rh- och P + p-systemen. Dessa äro givetvis ej medräknade i tabellens uteslutningsfall.
4. I laboratoriets statistik räknar man såvitt möjligt varje faderskapsfall som ett fall även om flera män — vilket stundom förekommer — skulle undersökas, och om faderskapet för någon av dem kan uteslutas räknas fallet som ett uteslutningsfall. Denna omständighet torde ej påverka mitt resonemang.
5. En felkälla i siffermaterialet är att en del av laboratoriets fall härrör ej från ärenden om barn utom äktenskap (uä-ärenden) — vilket är det enda ämnet för min uppsats — utan från ärenden om äktenskaplig börd (ä-ärenden). Uteslutningsfrekvensen i denna senare grupp av ärenden är säkerligen högre än i den förra gruppen.
För att i någon mån kunna bedöma hur stor inverkan denna felkälla kan ha haft har jag i rättsstatistiken undersökt hur vanliga ä-mål varit i förhållande till uä-mål. Under hela 1930-talet var antalet ä-mål ringa och utgjorde hela årtiondet i genomsnitt omkring 8 % av antalet uä-mål undersamma tid. Från och med 1940 börja emellertid ä-målen raskt stiga i antal medan det årliga antalet uä-mål är tämligen konstant under hela tiden 1930—47 (för tiden efter 1947 finnes ingen rättsstatistik tillgänglig). Åren 1946—47 synes antalet ä-mål ha stabiliserat sig vid omkring 40 % av antalet uä-mål.
Om blodundersökning skulle ha företagits lika ofta i ä-ärenden som i uä-ärenden skulle den högre uteslutningsfrekvensen för de förra givetvis kraftigt ha påverkat uteslutningsprocenten i laboratoriets material och hind-
rat alla slutsater om uteslutningsfrekvensen i uä-ärendena. Erfarenheten från domstolarna säger emellertid att blodundersökning särskilt tidigare har varit mycket sällsyntare i ä-mål än i uä-mål, och av allt att döma härrör största delen av laboratoriets material fortfarande liksom under 1930-talet från uä-ärenden. Någon möjlighet att siffermässigt visa detta före år 1950 finnes dock ej, ty först från och med detta år medger laboratoriets material en uppdelning i ä- och uä-ärenden. Siffrorna för 1950 kunna emellertid ge en fingervisning om hur stor inverkan den nu behandlade felkällan kan ha.
Av de år 1950 till laboratoriet inkomna ärendena äro ungefär 1/8 (12,5 %) ä-ärenden och resten uä-ärenden. Uteslutningsfrekvensen bland de förra är ungefär dubbelt så stor som bland de senare. Skulle dessa siffror ha haft sin motsvarighet under åren 1946—48 i tabellen ovan skulle procentsiffran 40 ha minskats till ungefär 35, om man haft ett material av endast uä-ärenden. För 1930-talet kan man nog anta att inslaget av ä-ärenden i laboratoriets material är så litet, att det över huvud ej påverkar tabellens procentsiffror.
6. I mitt resonemang i uppsatsen utgår jag från antagandet att uteslutningsfrekvensen genom blodprov i uä-ärenden i laboratoriets material har varit och är omkring 40 % av den teoretiska uteslutningschansen. Procentsiffrorna för de olika tiderna i tabellen här ovan äro nämligen grundade på ett så litet material, att man ej kan dra någon noggrannare slutsats av dem. Även om man — i likhet med mig — antar att uteslutningsfrekvensen i uä-ärenden och i laboratoriets hela material under 1930-talet sammanföll och var 42 % av den teoretiska uteslutningschansen medan motsvarande procentsiffra för uä-ärenden under senare delen av 1940-talet låg ungefär 5 % lägre än samma siffra för hela materialet, så kan den sålunda framkomna skillnaden i uteslutningsfrekvens mellan 1930- och 1940talen (skillnaden mellan 42 och 35 %) ligga inom gränsen för de av slumpen betingade variationerna i ett så litet material. Man behöver alltså ej antaga att uteslutningsfrekvensen i uä-ärenden under senare år sjunkit.
B. Kunna reglerna i föräldrabalken medföra ett riktigare resultat av faderskapsmålen?
Upphovsmännen till FB ha starkt betonat, att det är ett viktigt samhällsintresse, att man såvitt möjligt kommer fram till att de av domstol fastställda faderskapen också motsvara den biologiska verkligheten. Frågan är nu om FB ger möjligheter att nämnvärt förbättrade hittillsvarande förhållandena.
Man kan givetvis ej utan vidare vänta sig att mödrarna till barn utom äktenskap i fortsättningen utpeka fäderna till sina barn med större omsorg än hittills. Även om samlag under konceptionstiden skulle styrkas, skall emellertid den utpekade mannen enligt FB av domstolen förklaras skola anses som fader till barnet endast om det därjämte »ej är osannolikt att barnet avlats vid samlaget». Det torde emellertid vara klart, att denna regel ej kan få någon större betydelse för att ändra de nuvarande förhållandena i de fall, där upplysning saknas, om kvinnan haft samlag med andra män under koncep-
tionstiden. Hur skall man, om samlag är styrkt och faderskap i och för sig möjligt, kunna vägra bifall till kvinnans talan, utan att veta, om kvinnan haft samlag även med någon annan man, vars faderskap är mindre osannolikt?
Nu tillåter som bekant FB att bevisning föres om att modern haft samlag även med annan man än den av henne utpekade (bevisning om exceptio plurium). Någon anledning att tillåta sådan bevisning i fall, där man ej har någon anledning att antaga att den kan leda till något resultat av betydelse för målets avgörande, finnes naturligtvis inte. Frågan är emellertid i vilka fall man kan vara säker på att sådan bevisning ej kan ha betydelse för målets utgång.
För att bedöma denna fråga, måste man först bilda sig en föreställning om vilken grad av osannolikhet, som lagstiftaren åsyftat med det härovan citerade ordet »osannolikt» i FB 3:2. Enligt min mening bör det vara i full överensstämmelse både med vanlig lagtolkning och vanligt språkbruk, att bedöma en mans faderskap som osannolikt, om det på biologiska grunder1 är, låt oss säga 10—20 gånger2 sannolikare, att en viss annan man är fader till barnet. Om man nöjer sig med en osannolikhet av denna storleksordning i de fall, där det blir utrett att samlag förekommit även med en annan man än den utpekade, torde bevisning om sådana samlag ofta nog kunna ha betydelse i våra faderskapsmål. Om man anser en ännu ringare grad av osannolikhet tillräcklig, lärer man aldrig kunna vägra bevisning om att modern haft samlag även med annan man än den av henne utpekade. Kräver man ej full bevisning utan godtar ett visst mått av osannolikhet för att den utpekade mannen ej är fader finnas nämligen många bevismedel, som hittills ej kunnat användas i faderskapsmål, därför att de ej kunna leda till full bevisning.
Bland dessa bevismedel vill jag först nämna undersökningar på moder, barn och såsom fäder ifrågasatta män av sådana ärftliga egenskaper som ögonfärg, hårfärg och liknande, vilkas ärftlighetsgång ej är så väl känd eller säker, att de kunnat få samma betydelse som blodegenskaperna. Beträffande sådana undersökningar (jag kallar dem i det följande antropologiska undersökningar) finnes en promemoria av professor EINAR SJÖVALL, vilken tryckts som bilaga till ärvdabalkssakkunnigas förslag till föräldrabalk. Av denna promemoria framgår dels att antropologiska undersökningar mycket ofta ge ett visst och ej sällan klart besked om att en viss mans faderskap är sannolikt eller osannolikt (en tysk författare uppger i 4/5 av alla un
dersökta fall, varvid det dock givetvis är osäkert om hans osannolikhetsbegrepp motsvarar den svenska lagens), och dels att dessa undersökningar ge bäst resultat, då fråga är om att välja mellan ett mindre antal män. När en sådan undersökning endast avser sannolikheten av en enda undersökt mans faderskap, blir resultatet däremot i allmänhet ej så säkert. — Det bör kanske anmärkas, att enligt 1949 års lag om blodundersökning m. m. i faderskapsmål är ej blott modern, barnet och den utpekade fadern i ett sådant mål skyldiga att underkasta sig blodundersökning och annan undersökning rörande ärftliga egenskaper utan även andra män än den uppgivne fadern, vilka haft samlag med modern under konceptionstiden.
Även andra omständigheter, som man hittills ej varit van att ta hänsyn till i faderskapsmål, måste säkerligen i framtiden beaktas, när man skall jämföra sannolikheten för två eller flera mäns faderskap, exempelvis om någon av männen använt preventivmedel, samlagens placering i mitten eller i utkanterna av konceptionstiden och samlagens tidsläge i förhållande till moderns reglering före havandeskapet.1 För bedömande av sådana omständigheter måste domstolarna givetvis i vida större utsträckning än hittills anlita medicinsk sakkunskap.
Nu torde allmänna uppfattningen vara den, att FB:s upphovsmän avsett, att bevisning om exceptio plurium endast skulle få tillåtas i undantagsfall. Av lagens förarbeten framgår dock endast den tämligen självklara satsen, att bevisning för att styrka en sådan invändning ej får föras, när man ej har anledning att antaga att den kan bli av betydelse för målets avgörande. Departementschefens uttalande i propositionen med förslag till föräldrabalk lyder beträffande denna punkt: »Såvida ej några särskilda skäl tala mot att svaranden är fader till barnet, torde bevisning om att modern haft samlag med annan i regel ej böra få föras. Sådan bevisning kan ju icke enligt förslaget leda till att svaranden frias annat än om det är osannolikt, att han är fader till barnet. Såsom de sakkunniga framhållit är självfallet en fast processledning påkallad när ena parten har ett starkt intresse av att personliga förhållanden ej blottas utan bärande skäl. »Som synes har man här ej vågat sig på något uttalande, om hur ofta sådana särskilda skäl skulle kunna tänkas förekomma. Om man ej ställer kravet på skälens styrka alltför högt, skulle jag emellertid tro, att sådana skäl kunna påvisas i en stor del av de fall, där en man enligt före 1950 gällande regler »oriktigt» skulle ha förklarats som fader.
Om den i ett faderskapsmål uppgivna konceptionstiden väl skulle ligga inom de av domstolarna antagna yttergränserna för konceptionstid, men dock mycket nära en sådan gräns, måste detta enligt min mening vara ett skäl till att tillåta bevisning om att även en
annan mans faderskap är möjligt. Om det skulle befinnas att en annan man haft samlag med modern nära mitten av konceptionstiden, torde det nämligen ej råda något tvivel att den mannens faderskap är så mycket sannolikare än den utpekades, att det redan på denna grund kan vara osannolikt att denne senare är fader. För att man skall komma till detta resultat, får man naturligtvis ej fordra en högre grad av osannolikhet än jag härovan föreslagit.
Vad jag här uppgivit om betydelsen av samlagens placering i utkanterna eller mitten av konceptionstiden torde gälla även de övriga omständigheter som jag nämnt här ovan, vilka hittills ej kunnat beaktas av domstolarna men som ofta kunna göra det osannolikt att den av modern utpekade mannen är fader till barnet. Vad särskilt antropologiska undersökningar beträffar, vill jag påpeka, att dessa ge vida klarare resultat, när det gäller val mellan några få möjliga fäder, än då det gäller ett uttalande om sannolikheten av en enda mans faderskap. Man torde därför ej böra kräva ett alltför bestämt resultat av en antropologisk undersökning som endast rört modern, barnet och den utpekade mannen, för att man skall tillåta denne att föra bevisning om möjligheten av en annan mans faderskap. Vid en jämförelse mellan de båda männen kan ju en antropologisk undersökning komma att ge ett vida klarare resultat än man förut uppnått.
Om bevisning, att en viss annan man än den av modern utpekade haft samlag med henne under konceptionstiden över huvud får föras, har man, såvitt jag förstår, ingen anledning, att kräva starkare bevisning för att finna detta styrkt än vad man i allmänhet fordrar för att anse svaranden i ett faderskapsmål överbevisad om samlag. Den andre mannen måste givetvis alltid höras i målet.
C. Kan man göra något för att försäkra sig om moderns medverkan till utredning om exceptio plurium?
Det torde i de allra flesta fall vara omöjligt för den utpekade mannen att med framgång föra bevisning om att en annan man haft samlag med modern under konceptionstiden, om denna ej medverkar därtill genom att berätta vad hon vet om saken. Om både hon och den ifrågasatte andre mannen bestrida att sådana samlag förekommit, lär det vara svårt att styrka motsatsen. Säkert är det ofta också omöjligt att utan moderns medverkan ens få reda på vem den andre mannen är.
Många mödrar berätta nog villigt om dessa saker, om de blott bli tillfrågade därom, men mycket vanligt är också att mödrar äro synnerligen obenägna att medge, att de haft samlag med någon annan man än den utpekade. Detta framgår klart nog av de många fall, där den uppgivne mannen med blodprov friat sig från faderskapet, trots att modern bedyrat att hon ej haft samlag med någon annan än honom.
För att såvitt möjligt försäkra sig om moderns medverkan till den bevisning om exceptio plurium, som på ett senare stadium av rätte-
gången kan förekomma, är det nog ofta lämpligt med den enkla åtåtgärden att, så tidigt som möjligt och i varje fall innan blodundersökning skett, tillfråga henne om dessa förhållanden. Då har hon förmodligen ännu inte på samma sätt som senare stelnat i sin ståndpunkt, och om hon sanningslöst skulle förneka att flera män än svaranden kunna tänkas vara fader till hennes barn, löper hon en allvarlig risk att blodundersökningen avslöjar henne.
Departementschefens ovan återgivna yttrande innehöll bl. a. ett påpekande att modern hade ett starkt intresse av att hennes personliga förhållande ej finge blottas utan bärande skäl. I ett faderskapsmål torde man nu av processekonomiska orsaker i regel så tidigt sommöjligt göra undan den billiga och enkla blodundersökningen, vilken kan göra all vidare utredning överflödig. Det torde därför ej alltid vara lämpligt eller möjligt att svaranden före blodundersökningen framlägger alla de skäl han kan anföra för att han sannolikt ej är barnets fader. Om utredningen rörande exceptio plurium på detta stadium av målet inskränkes till ett enkelt förhör med modern (inom lyckta dörrar), kan jag ej finna att hennes personliga intressen trätts för när, även om det senare skulle visa sig att mannen ej kan förebringa sådana skäl att utredningen får fortsättas.
Man skulle kunna tänka sig att allvaret i detta förhör med modern skärptes genom att hon hördes under sanningsförsäkran. Jag kan ej finna, att ett sådant förfarande skulle innebära en otillbörlig press på kvinnan. Det är i full överensstämmelse med den princip, som föranlett att vid huvudförhandling i tvistemål parterna skola hörasunder sanningsförsäkran, innan annan bevisning förebragts, för att de ej skola kunna anpassa sina uppgifter efter resultatet av denna bevisning.
Däremot är det nog klart att varken RB eller FB förutsett sådana sanningsförsäkringar i faderskapsmål. Alldeles uteslutet är det kanske ändå inte att begagna sig därav. Vid den slutliga huvudförhandlingen i faderskapsmål skall naturligtvis blodundersökningen vara undangjord, men i sådana mål finnas goda tillfällen att anordna huvudförhandlingar under förberedelsen av målet för behandling av olika rättegångsfrågor (RB 42:20). Vid en sådan huvudförhandling skulle man kunna höra modern under sanningsförsäkran. Det kan t. ex. vara fråga om att utdöma interimistiskt underhållsbidrag eller att förordna om blodundersökning även på en annan man än den av modern uppgivne fadern.
D. Slutreflexioner.
HOLM har i sin ovannämnda uppsats (SvJT 1949 s. 573 och 574) kritiserat hittillsvarande rättsregler om fastställande av faderskap, enligt vilka modern haft full rätt att oberoende av den biologiska verkligheten, efter eget skön utpeka en fader till sitt barn bland de män som kunde komma i fråga. Holm menar, att detta inneburit ett stort hinder, när det gällt att få reglerna för faderskapsprocessen förankrade i det allmänna rättsmedvetandet. Han förordar för sin del
en ordning enligt vilken moderns valrätt skulle ersättas med en allsidig utredning om vilken som sannolikast vore fader av alla de män, som kunde ifrågakomma till faderskapet. Samma synpunkter ha framförts av professor FOLKE SCHMIDT i en uppsats i Sociala Meddelanden 1949, nr 1, vilken omtalats under rubriken Från dagens diskussion i SvJT 1949 s. 280.
Jag ansluter mig för min ringa del helt till Holm och Schmidt. Vad jag velat visa med denna uppsats är att föräldrabalken faktiskt torde medge domstolarna en möjlighet att gå ett stycke på den av Holm och Schmidt förordade vägen. Skulle man ej vilja göra detta därför att man tolkar ordet »osannolikt» i FB 3:2 mera restriktivt än jag här förordat, är det naturligtvis omöjligt att tänka sig att föräldrabalken medför någon nämnvärd ändring i de före 1950 rådande förhållandena, då antagligen en högst avsevärd del av alla faderskap, som fastställdes av domstolarna, voro biologiskt oriktiga och då säkert mer än hälften av dessa faderskap voro utsatta för välgrundade tvivel, därför att man ej fått pröva deras sannolikhet med de medel, som kunnat stå till buds härför. Jag anser givetvis dessa förhållanden otillfredsställande.
Ännu saknas tillräckligt stor erfarenhet av hur FB:s regler komma att verka, och huruvida den tolkning av dem som jag härovan förordat i praktiken är möjlig att tillämpa. Den förutsätter bl. a. att de instämda männen äro så intresserade av saken, att de äro villiga att bekosta den behövliga utredningen. Jag tror emellertid, att om domstolarna ej alltför sällan i därför lämpade fall tillåta bevisning rörande exceptio plurium, skulle mödrarna till barn utom äktenskap och deras rådgivare (barnavårdsmännen?) bli mera angelägna än hittills att vid utväljandet av fäder till barnen ta dem, vilkas faderskap vore mest sannolikt. Därigenom skulle de förmodligen kunna undvika risken för att bevisning om exceptio plurium införesi faderskapsmålen, något som alla mödrar säkert finna obehagligt. Att döma av det stora antalet oriktigt utpekade fäder, har denna synpunkt hittills över huvud ej beaktats av mödrarna. Det kan mycket väl vara så att antalet riktigt utpekade fäder hittills ej varit större än det skulle ha varit, om mödrarna rent slumpvis valt bland de män som kunde komma i fråga. Även inom min begränsade erfarenhet minns jag åtskilliga faderskapsmål, där jag, så snart jag hört de elementära data i målet om tiden för samlaget och dylikt kunnat säga mig: »Här har hon inte valt den rätte.» I flera av dessa fall visade blodundersökningen senare, att jag gissat rätt. Mödrarna sakna alltså ej möjlighet att förbättra statistiken över felaktigt utpekade fäder.
Som Holm påpekat, kan man beträffande de instämda männen möjligen vänta, att de skola visa sig mera villiga att medge samlag, om exceptio plurium medges i större utsträckning. Tillämpningen av detta institut skulle alltså inte bara komma att komplicera faderskapsmålen utan kanske även i ett avseende förenkla dem.