O. K. MAGNUSSEN. Naboretlige studier. Diss. København 1950. Gad. 297 s.

 

    Titeln på förevarande danska doktorsavhandling förefaller åtminstone i förstone en smula missvisande. Innehållsregistret ger nämligen redan det besked om, att mer än halva utrymmet i boken ägnas utredningar om äganderättens objekt, om nödrätt, om expropriation o. s. v. Ja, ett icke alldeles obetydligt avsnitt (s. 35—49) lämnar t. o. m. bidrag till diskussionen om immaterialrättigheternas objekt. Den som till äventyrs förvånat sig över att vid två av vårt lands lärosäten fastighetsrätt och immaterialrätt tillsammans bilda ämnet civilrätt II, kan således här få ett av många belägg för att ett visst samband dock existerar. I själva verket utgör det också en särskild förtjänst hos Magnussens arbete, att förf. icke ett ögonblick släpper de stora linjerna ur sikte, icke förtröttas att peka på likartade företeelser inom till synes vitt skilda rättsområden. Kanske hade Naboretlige for studier varit en mera adekvat titel, men samtidigt får man vid läsningen av arbetet en stark känsla utav att förf. med omsorg utvalt de sinsemellan skiftande byggnadsstenar, varpå bokens naborättsliga slutledningar vila.
    I blickpunkten för förf:s intresse står frågan, i vad mån det kan vara tillåtet att mot ersättning tillfoga grannen »væsentlige og usædvanlige, vedvarende ulemper», d. v. s. med andra ord immissioner, som överskrida den civilrättsliga toleranspunkten. Däremot behandlas endast i förbigående frågan, efter vilka kriterier denna toleranspunkt bör fastställas. Härvidlag laborerar förf. som synes med de nedärvda rekvisiten väsentlighet och ortsvanlighet. Förf. anmärker (s. 16, n. 14), att han knappast kan finna den i undertecknads doktorsavhandling (Om skada och olägenhet från grannfastighet) framförda uppfattningen angående väsentlighetsrekvisitets underordnade roll vid sidan av ortsvanligheten berättigad. Då jag även i andra sammanhang blivit missförstådd på denna punkt, må det icke uppfattas såsom någon klandervärd egocentricitet, om jag här något utvecklar min ståndpunkt.
    Själva bestämningen »väsentlig» har ju uppenbarligen — liksom dess motsats »oväsentlig», »ringa» — en relativ innebörd; för attt. ex. avgöra, om en olägenhet i form av buller är väsentlig, måste jämförelse ske med ett eller annat normalmått. Naturligtvis är det tänkbart att söka denna jämförelse i mera allmänna föreställningar om vad som kan vara ekonomiskt betydelsefullt. Olägenheten kunde exempelvis anses vara väsentlig, om den nedsatte fastighetens bruksvärde med mer än en halv eller en eller två procent. Vad jag har velat påstå är emellertid, att ett dylikt bedömande faktiskt icke torde vara åsyftat med väsentlighetsrekvisitet. Medvetet eller omedvetet anknyter man istället till vad en fastighetsägare i allmänhet får tåla

 

766 SEVE LJUNGMAN.under liknande förhållanden. Åtminstone så länge diskussionen rör sig på det ekonomiska planet — och en personlig olägenhet kan även den evalveras i kronor — ser jag heller ingen svårighet att härvid göra en jämförelse mellan olika slag av immissioner. Olägenheten av rök kan skattas i penningar likaväl som olägenheten av buller, och på så sätt kan en avvägning dem emellan ske. Vidare kan jag inte finna annat än att — för att tala med 1947 års lagberedning — en »jämförelse med vad som förekommer på andra håll — lämnar bättre stöd för rättstillämpningen än en ren skälighetsprövning av vad som kan anses utgöra märkligt men» (SOU 1947:38 s. 124). Den utvidgning av begreppet ortsvanlighet, som detta resonemang förutsätter — någon gång har man talat om »allmänvanlighet»— kom, det medger jag, icke klart till uttryck i min avhandling, även om jag tror mig där ha utgått från liknande förutsättningar. När jag, kanske alltför tillspetsat, ville utmönstra begreppet väsentlighet, var det mest därför att en genomgång av rättspraxis överhuvud icke lämnade exempel på fall, där väsentlighetsrekvisitet syntes giva något utöver ortsvanligheten, förstådd på ovan angivet sätt. Fasthållas bör emellertid, att jag icke velat »avskaffa» väsentlighetsrekvisitet, endast påvisa, att dess huvudsakliga innehåll uppsuges av ortsvanlighetsrekvisitet. Rättvisligen bör ock framhållas, att lagberedningen i sitt ovannämnda förslag även räknar med väsentlighetskravet såsom ultima ratio, då allmänvanligheten icke förslår. För egen del har jag fortfarande svårt att inse, att denna säkerhetsventil skulle fylla någon nämnvärd praktisk funktion.
    Efter denna alltför långa parentes, som icke berör några grundläggande resonemang i Magnussens framställning, är allt skäl att återgå till dennes huvudfråga, nämligen i vad mån excessiva immissioner kunna mot ersättning få tillfogas grannen. För denna frågas lösning tillämpar förf. en metod, som även anmälaren på sin tidfann vara den med hänsyn till avsaknaden av skriven lag mest givande, nämligen att först söka en »løsning ud fra sagens natur» och därefter konfrontera de sålunda vunna resultaten med gällande rätt, enkannerligen rättspraxis.
    Förf. skiljer i sin framställning skarpt mellan framtida och redan bestående anläggningar. Så länge något i lag grundat koncessionssystem icke skapats, anser förf., att en anläggning icke får med berått mod projekteras så att den föranleder excessiv immission, även om anläggaren tänkt sig att ersätta uppkommen skada (s. 179). Här godtager förf. således endast expropriations- eller nödrättsingrepp. Detta är säkerligen riktigt, men å andra sidan kanske av mindre praktisk betydelse, då en projektering av antydd art väl mera sällan förekommer, försåvitt icke just expropriationsmöjlighet föreligger(jfr t. ex. tunnelbanan i Stockholm).
    Största intresset tilldrager sig därför det andra avsnitt i förf:s framställning (s. 181 ff), som avhandlar möjligheten att mot ersättning få fortsätta en redan påbörjad excessiv immission, då ett inställande av verksamheten skulle medföra oproportionerlig värde för

 

ANM. AV O. K. MAGNUSSEN: NABORETLIGE STUDIER. 767störelse. Här drar förf. fram i ljuset en synpunkt, som såvitt jag vet i tidigare framställningar visserligen legat bakom resonemangen men dock icke fått det utrymme, den förtjänar. Jag syftar på vad förf. kallar »principet om den godtroende frembringelse» (jfr sammanfattningen s. 211 f). Med utgångspunkt från reglerna om gränsöverbyggnad — där Danmark saknar motsvarighet till vår ByggnL 39 §— påvisar förf., att rättsordningen ofta ställer sig avvisande mot att genom naturalexekution tillspillogiva värden, som i god tro byggts upp, försåvitt konflikten kan utjämnas genom ersättning. Vid den utförliga analysen av denna ersättningsrätt och de hänsyn, som ligga bakom, har förf. nedlagt stora förtjänster. Resultatet blir, att intresseläget vid immissionerna nära överensstämmer med gränsöverbyggnad och att sålunda en immitterande verksamhet, som startats i ursäktlig ovetenhet om de excessiva verkningarna, bör mot ersättning få drivas »så længe det ulovligt opførte anlæg består» (s. 237). Här ville man gärna tillfoga, att med »anlæget» rimligtvis måste avses hela det ifrågavarande komplexet. Det hade naturligtvis varit av intresse, om förf. i dessa sammanhang, liksom eljest, vidgat sitt perspektiv även till svensk rätt. Av komparativt material finner man emellertid i avhandlingen huvudsakligen en avslutande redogörelse för norsk rätt, som ju genom sitt mer än sextio år gamla koncessionssystem åtminstone på förevarande punkt icke erbjuder några jämförelsepunkter av intresse.
    I det föregående har jag sökt antyda den stora linjen i förf:s framställning. Men liksom i alla goda avhandlingar är det detaljarbetet, som lämnar de mest bestående resultaten. Icke minst gäller detta behandlingen av nödrätt, expropriation och gränsöverbyggnad. Särskild uppmärksamhet förtjänar dessutom förf:s klara analys av begreppet affektionsvärde (s. 65 ff). Beträffande den immaterialrättsliga delens värde kan man nog ställa sig mera reserverad. På den punkt, där förf. framför allt sätter in sin argumentation, nämligenom objektets karaktär, har han uppenbarligen — såsom han ock själv medgiver — förekommits av ALF ROSS (TfR 1945 s. 321 ff). Om den diskussion, som följt på Ross' inlägg (EBERSTEIN i NIR 1946 s. 81 ff), har förf. icke tagit kännedom (man får överhuvud ibland det intrycket, att förf:s framställning nedskrivits åtskilliga år tillbaka, vilket dock ofta blott förstärker intrycket av en originell forskarinsats). Säkerligen bagatelliserar förf. skillnaden mellan immaterialrättigheter och rättigheter till yttre ting. Rent missvisande synes det vara, då han s. 39 i kritik mot KNOPH påpekar, att även ett par träskor kunna, liksom en uppfinningstanke, mångfaldigas i det oändliga. Javisst, men om icke rätten att mångfaldiga ett par träskor varit så enastående intresselös ur juridisk synpunkt, hade den i dag funnits inordnad just bland immaterialrättigheterna.
    När en doktorsavhandling anmäles, förekommer ej sällan en avslutande fras om att den märkliga debuten ställer stora förväntningar för framtiden. Även sedan man erfarit, att förf. till förevarande avhandling uppnått sitt åttonde decennium och har en lång-

 

768 ANM. AV O. K. MAGNUSSEN: NABORETLIGE STUDIER.varig lärargärning vid universitetet bakom sig, må det vara tillåtet att uttrycka en förhoppning om nya bidrag ur de säkerligen rika rättsvetenskapliga gömmor, varöver förf. förfogar.

Seve Ljungman.