Den sjätte nordiska kriminalvårdskonferensen1 hölls i Stockholm d. 20—22 aug. 1951. I konferensen deltogo: från Danmark departementschef Vilhelm Boas, prof. Stephan Hurwitz, overlæge Georg K. Stürup och direktør H. Tetens, från Finland justitierådet Heikki Tauleri, prof, Bo Palmgren, överdirektör V. Soine och vicehäradshövdingen Marga Ahlqvist, lrån Island hæstaréttardómari I óròur Eyjölfsson och hæstaréttardómari Ärni Tryggvason, från Norge sorenskriver Ole F. Harbek, prof. Johs. Andenæs, riksadvokaten Andr. Aulie, ekspedisjonssjef Johs. Halvorsen, høyesterettsadvokat Rolv Ryssdal och prof. Ørnulv Ødegaard samt från Sverige prof. Ragnar Bergendal, prof. Ivar Agge, justitierådet Nils Beckman, byråchefen Torsten Eriksson, hovrättsfiskalen Sven Ersman, överdirektören Hardy Göransson, riksåklagaren Maths Heuman, hovrättsfiskalen Carl Holmberg, doktor Gustav Jonsson, prof. Olof Kinberg, advokaten Hugo Lindberg, borgmästaren Lars Gunnar Ohlsson, hovrättsfiskalen Sten Rudholm och prof. Ivar Strahl. Dessutom deltog generalsekreteraren i den numera i Förenta Nationerna uppgångna Commission internationale pénale et pénitentiaire prof. Thorsten Sellin.
Konferensens överläggningsämne hade formulerats: Om behandlingen av psykiskt anormala vuxna brottslingar i behov av en långvarig specialvård å anstalt.
Konferensen hade först att diskutera hur det klientel som var föremål för uppmärksamhet skulle begränsas i förhållande till dem som borde omhändertagas inom andra vårdformer. Från svensk sida underströks, att man inte ansåg det lämpligt att psykisk abnormitet särskilt framhävdes
som kriterium. Man åberopade därvid erfarenheter från tillämpningen av förvarings- och interneringslagen. Utvecklingen hade lett därhän alt tilllämpning av internering praktiskt taget upphört. Man ville därför inte att en markerad skillnad skulle göras mellan de psykiskt abnorma och de mera samhällsbesvärliga förbrytarna utan uttalad abnormitet. Från de andra länderna var man benägen att skjuta fram abnormiteten i högre grad. I sammanfattningen av diskussionen i denna del heter det:
Det råder enighet om att det som regel beträffande lagöverträdare av allmän typ skall krävas att den psykiska abnormiteten är av grövre art. Med särbehandling av sådana psykiskt abnorma brottslingar bör i viss omfattning likställas särbehandling av fall med upprepad recidivitet av grövre art. Från svensk sida har dock i fråga om den här ifrågavarande indikationen gjorts förbehåll om att något »grovhetskriterium» icke bör uppställas vare sig beträffande den psykiska abnormiteten eller beträffande återfallsrisken.
Det råder enighet om att det i varje fall i regel bör bli tal om den här avsedda särskilda behandlingsformen endast när man står inför en kriminalitet av en viss betydande svårhetsgrad. Såvitt angår mindre allvarliga former av kriminalitet finnes ofta icke tillräckligt samband mellan det begångna brottet och den ingripande tidsobestämda specialbehandling som enligt allmän uppfattning alltid måste krävas.
Av väsentlig betydelse för avgränsningen av klientelet är recidivfaran, dock utan att denna kan göras till något exklusivt kriterium. Såsom regel bör recidivfaran vara indicerad av föregående kriminalitet. Men det kan tänkas tillfällen, då den begångna gärningen visar så allvarlig fara för en ny farlig kriminalitet att detta krav får eftersättas.
Det skall föreligga ett särskilt indicerande behov av tidsobestämd behandling.
Det är givetvis nödvändigt att taga erforderliga »institutionella» hänsyn.
Med den sista punkten i sammanfattningen berördes en fråga som diskuterades under konferensen utan att någon deciderad ståndpunkt togs. Det gällde frågan hur gränsdragningen skulle ske i förhållande till dem som bör omhändertagas inom sinnessjukvården. Man framkastade tanken på sinnessjukvård inom kriminalvården.
I den vidare diskussionen uppehöll man sig vid frågan om hur behandlingen av klientelet skall anordnas. Särskilt framhävdes, att metoderna böra innefatta åtgärder av psykologisk och psykiatrisk art. Som ett väsentligt moment framhölls åvägabringandet av positiv kontakt mellan den enskilde intagne och åtminstone en av anstaltens funktionärer. Eftervården, behandlingen efter utskrivningen från anstalt, utgjorde ett väsentligt problem. Från flera håll underströks, att det var viktigt att anstaltspersonalen åtminstone en tid efter frigivningen svarade för vården i frihet. Å andra sidan varnades för ett ensidigt fasthållande vid den principen, då icke sällan kontakten mellan den intagne och anstalten var negativ. Konferensen uttalade sig för nordiskt samarbete i syfte att åstadkomma små experimentanstalter, för omkring tio intagna, för att vinna erfarenheteri fråga om behandlingen av detta klientel.
Frågan om klientelets avgränsning återkom, när konferensen övergick till att behandla problemet om behandlingsinstitut. Särskilt från svensk sida framfördes här tanken på ett enhetligt institut för såväl psykiskt abnorma
som dem vilka karakteriseras av upprepade recidiv utan uttalad psykisk abnormitet och överhuvud taget för sådana som äro i behov av särskild behandling inom kriminalvården. Den differentiering som vore nödvändig borde inte göras av domstolen utan under verkställigheten. Tanken var inte att alla skulle behandlas lika; tvärtom, det borde finnas anstalter av olika typer från utpräglat medicinskt-psykiatriskt betonade till anstalter för arbetsfostran och säkerhetsanstalter. Från dansk sida hade man emellertid goda erfarenheter av det nuvarande systemet, varigenom domstolen bestämde angående psykopatforvaring, arbejdshus och sikkerhedsforvaring. Detta system fordrade dock att det existerade möjligheter att under verkställigheten förflytta en intagen från en behandlingsform till en annan. Den övervägande meningen vid konferensen var, att det är ändamålsenligt med ett enhetligt institut.
Vid frågan om behandlingsinstitutet diskuterade konferensen också tidsbestämda och tidsobestämda domar. Det gällde ett från svensk sida framkastat förslag innebärande att domstolen, i stället för att såsom för närvarande vid förvaring och internering bestämma en minsta tid men icke längsta tid för omhändertagandet, skulle föreskriva en bestämd tid för interneringen. Tiden skulle, om det för visst fall vore erforderligt, kunna av domstol efter ny förhandling förlängas, och behandlingsorganet skulle ha vidsträckt befogenhet att utskriva den intagne. Meningarna bröto sig starkt. Från några håll uttalade man sig mot varje form av obestämdhet. Flertalet var dock av den meningen att en viss obestämdhet vore nödvändig, särskilt när det gällde egentlig abnormbehandling. Ett system med absolut obestämdhet krävde dock att den intagne hade möjlighet att på rättslig väg få utskrivningsfrågan prövad. Ifråga om minimitider var den allmänna meningen att sådana ej borde fastställas. Framför allt framhölls risken för schablonmässig utskrivningspraxis, som låter minimitiden i verkligheten bli en maximitid.
En förutsättning för att behandling å obestämd tid skall få tillgripas är, såsom också konferensen uttalade, att behandlingsformen inrymmeren verklig personbehandling. Det är väl till stor del bristen på sådan som gjort att svensk utskrivningspraxis beträffande förvarade blivit sådanden nu är, utskrivning i närheten av minimitiderna. Från dansk och norsksida redovisades andra erfarenheter. I Norge, där domstolen utan någon inskränkning bestämmer tiden för sikring, förekommer inte så sällan att tiden begäres förlängd, och i Danmark sker utskrivning av dem som dömts till arbejdshus och sikkerhedsforvaring i stor utsträckning avsevärd tidefter den legala minimitidens utgång.
Den sista punkten konferensen behandlade gällde det judiciella förfarandets organisation. Man diskuterade därvid ett system med uppdelat förfarande, innebärande att domstolen i skilda förhandlingar handlade skuldfrågan och frågan om påföljd. Meningarna kommo att bryta sig starkt i denna del. Bland fördelarna med ett sådant system framhölls: man får tid till en ordentlig undersökning som ger förutsättningar för ett verkligt bedömande; den som är oskyldig till brottet behöver inte undergå undersökning; den som utför undersökningen vet att vederbörande begått för
brytelsen; den första etappen kan koncentrera sig på bevisfrågor i samband med skuldfrågan, medan den andra etappen kan uteslutande syssla med påföljden; den åtalade är vid tiden för undersökningen lugnare än vad han skulle vara om skuldfrågan vore svävande; allmänhetens reaktion har dämpats vid sanktionsfrågans behandling. Kritiken mot ett sådant system gick ut på att de nämnda fördelarna kunde vinnas även i ett system utan två etapper. Vidare framhölls en del processuella svårigheter. Det heter i sammanfattningen av diskussionen i denna del:
Det har icke på konferensen kunnat åvägabringas enighet om vilken vikt som skall tilläggas de hävdade fördelarna och nackdelarna. Särskilt från svensk sida — dock icke enhälligt — har man gått in för att det i alla brottmål, med undantag för bagatellmålen, bör finnas åtminstone fakultativ möjlighet för domstolen att uppdela avgörandet i två etapper. Den övervägande uppfattningen på konferensen har dock varit att en sådan möjlighet bör förbehållas en rätt snävt begränsad krets av mål, där ett långvarigt frihetsberövande kan antagas bli påföljden eller där det eljest visar sig att det är nödvändigt med en särskilt ingående undersökning för fastställande av sanktionen.
Efter förhandlingarnas slut visade och kommenterade den danske delegaten dr Stürup den film som upptagits angående arbetet vid psykopatanstalterna vid Herstedvester. Till denna film förevisning hade inbjuditsmedlemmar i Svenska kriminalistföreningen.
Efter inbjudan från den danska delegationen uttalade sig konferensen för att nästa nordiska kriminalvårdskonferens skulle hållas i Köpenhamn i juni 1952 i anslutning till det tredje nordiska kriminalistmötet.
C. H.