DET SUBJEKTIVA REKVISITET VID OLAGA JAKT.

 

AV

 

DOCENTEN HANS THORNSTEDT.

 

På strafflagens område gäller i allmänhet, att den gärning, som beskrives i ett straffbud, kan straffas blott då den begåtts med uppsåt — varmed förstås att samtliga objektiva rekvisit äro täckta av uppsåtet — om lagen icke uttryckligen föreskriver, att gärningen är straffbar, även då blott oaktsamhet ligger gärningsmannen till last. I de delar av SL som antagits åren 1942 och 1948 på grundval av straffrättskommitténs förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott och om brott mot staten och allmänheten m. m. torde det sagda gälla utan undantag.1 Något av dolus och culpa hos gärningsmannen helt oberoende straffansvar, s. k. strikt straffansvar, förekommer icke inom den allmänna straffrätten.2
    Utanför SL, inom specialstraffrätten, är läget emellertid ett annat. I de fall, där de särskilda straffbuden icke ange något subjektivt rekvisit, blir det ofta ett svårt tolkningsproblem att avgöra om dolus eller culpa fordras för straffbarhet eller om ansvaret är strikt.3
    Ett rättsområde av stor praktisk betydelse, där frågor rörande det subjektiva rekvisitet för en straffbar gärning ofta bliva aktuella, är jakträtten.4 Beträffande det viktigaste brottet mot jaktlagen, olovlig

 

    1 Såsom ett undantag kan man kanske beteckna det s. k. objektiva överskottet vid rån som medför svår kroppsskada eller död jämlikt SL 20:5 st. 2. På grund av stadgandet i SL 5:12 st. 2 blir detta överskott dock i regel culpöst. — Stundom är vidare det subjektiva rekvisitet blandat, så att vissa objektiva rekvisit skola täckas av uppsåt och andra av vårdslöshet; se därom närmare nedan.
    2 Jfr THORNSTEDT, Om företagaransvar (1948) s. 64 f. och 59 och där anförd litteratur. Se även BECKMAN, BERGENDAL & STRAHL, Brott mot staten och allmänheten (1949) s. 39. — Här bortses från de rekvisit, s. k. objektiva straffbarhetsvillkor, som icke fordra någon som helst subjektiv täckning. Se därom AGGE, Den svenska straffrättens allmänna del i huvuddrag, h. 2 (1948) s. 133 ff.
    3 Vissa allmänna principer framläggas av BERGENDAL, Straffrätt. Lärobok i rättskunskap för blivande landsfiskaler III (2 uppl. 1928) s. 675—684 och THORNSTEDT a. a. s. 58—66. — Det förtjänar i detta sammanhang påpekas, att man i lagstiftning och rättspraxis under de senaste åren torde kunna spåra en tendens till reaktion mot den avtrubbning av det subjektiva rekvisitet, som tidigare förekommit inom specialstraffrätten. Se t. ex. KPr 1950: 206 s. 26, varest lagrådet förordade en sådan avfattning av ett specialstraffrättsligt stadgande (10 § lagen 14 juni 1928 ang. handel med utsädesvaror), att straff endast skulle inträda såvitt dolus eller culpa visats föreligga (se därom SvJT 1950 s. 467). Se vidare NJA 1950 s. 51; jfr NJA 1950 s. 529.
    4 Att innebörden av straffbestämmelserna i jaktlagstiftningen är av praktisk och icke blott teoretisk betydelse framgår av att brottslighetsstatistiken för år 1947 — det sista år för vilket fullständiga uppgifter publicerats — redovisar åtal för 1719 brott mot jaktlagstiftningen. 

DET SUBJEKTIVA REKVISITET VID OLAGA JAKT. 105jakt (28 §), torde det emellertid stå höjt över allt tvivel, att uppsåt fordras för straffbarhet. Så var nämligen fallet, då detta brott behandlades i SL 24: 12 och 13,1 och någon ändring i detta hänseende var icke avsedd, då stadgandena därom av lagtekniska och systematiska skäl flyttades över till 1938 års jaktlag.2 Uppsåtet skall omfatta såväl själva jaktverksamheten som det faktum att den bedrives olovligen på annans jaktområde. Vad verksamheten beträffar, synes redan i lagens uttryck »jagar» ligga ett krav på ett finalt och därmed även uppsåtligt handlande. Ett dödande eller fångande av djur, som icke är uppsåtligt, synes icke kunna betecknas såsom jakt.
    Däremot har i praxis stor tvekan gjort sig gällande ifråga om det subjektiva rekvisitet för olaga jakt och därmed sammanhängande brott mot 28 § 1 mom. jaktstadgan. Första och andra styckena av detta lagrum lyda:
    Jagar, fångar eller dödar någon djur under tid, då djuret är fridlyst, eller tager han eller förstör ägg eller bo av fridlyst fågel, straffes för olaga jakt med dagsböter.
    Har vid olaga jakt älg, hjort, rådjur, bäver, björn eller lo fällts, fångats, sårats eller påskjutits, eller bedrives sådan jakt vanemässigt eller i större omfattning, vare straffet fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, dagsböter ej under tjugu; dock att, där någon under eljest tillåten jakt efter älg fäller, sårar eller påskjuter årskalv, straffet för honom skall bestämmas till allenast böter från och med tjugufem till och med tre hundra kronor. — — —

    Av intresse i detta sammanhang är även fjärde stycket i detta lagrum:

    Har någon som i fråga om älg eller kronhjort jämlikt 15 eller 16 § medgivits särskild jakttid fällt eller låtit fälla flera djur av sådant slag än tillståndet avser, vare straffet böter från och med tjugufem till och med tre hundra kronor.
    Beskrivningen i första stycket av olaga jakt såsom jagande, fångande eller dödande härstammar från 1927 års jaktstadga (18 §). I föregångarna till denna stadga, 1864 och 1912 års jaktstadgor (22 § resp. 13 §), beskrevs gärningen i likhet med olovlig jakt blott såsom jagande.
    Visserligen synas jaktstadgans ordalag ge en viss ledning för besvarande av frågan om det subjektiva rekvisitet, men det torde dock underlätta förståelsen av lagrummets innebörd, om vi, innan ordalagen närmare analyseras, vända oss till jaktstadgans förarbeten och till rättspraxis.
    För att möjliggöra en riktig bedömning av rättspraxis och motiv måste dock inledningsvis en begränsad tolkningsfråga lösas, nämligen frågan om hur man i subjektivt hänseende skall uppfatta straffskärpningsgrunden i 28 § 1 mom. 2 st. jaktstadgan att vid olaga jakt älg eller djur av vissa andra slag fällts, fångats, sårats eller påskjutits. Av lagtexten kunde man bibringas uppfattningen, att fällande, fångande etc. av ett sådant speciellt skyddat djur gör gärningen till

 

    1 Jfr STJERNBERG, Kommentar till strafflagen kap. 24 (2 uppl. 1932) s. 102, och VON SETH, Svensk jakträtt (1940) s. 100 f.
    2 Jfr SOU 1936:38 s. 84.

 

106 HANS THORNSTEDT.ett särskilt brott med annat subjektivt rekvisit än enkel olaga jakt enligt första stycket. Stadgandets historia tyder dock på att något sådant icke är avsett. Praktiskt taget samma kvalifikationsgrund fanns nämligen i de tidigare jaktstadgorna, men i dessa medförde dess förhandenvaro blott att straffminimum för den olaga jakten höjdes, varför man svårligen kunde uppfatta den kvalificerade formen som ett särskilt brott.1 Ej heller finnas några skäl att antaga att kvalifikationsgrunden fordrade annan subjektiv täckning än brottet i övrigt. Någon ändring i vad som tidigare gällt rörande de subjektiva förutsättningarna för förhöjt straff, torde icke ha avsetts, då en strafflatitud med eget maximum och minimum infördes i nu gällande jaktstadga.2 Samma subjektiva rekvisit torde sålunda gälla för enkel olaga jakt och för den kvalificerade formen av brottet.
    De delar av de tryckta motiven till jaktstadgan, som kunna ge ledning rörande frågan om det subjektiva rekvisitet, uppehålla sig huvudsakligen vid stadgandena i 28 § 1 mom. 2 och 4 st. om särskilda lägre straffsatser för fällande m. m. av årskalv av älg och överskridande av licens för jakt på älg och kronhjort. Dessa stadganden saknade nämligen motsvarighet i tidigare jaktstadgor, enligt vilka ifrågavarande gärningar bestraffades såsom vanlig olaga jakt.
    Såsom motivering för införandet av dessa stadganden anfördes:3

    Ett fall av olaga jakt har emellertid ansetts påkalla särskild behandling i bestraffningshänseende, nämligen det fall då någon under eljest tillåten jakt efter älg dödar, sårar eller påskjuter årskalv. Sådant fällande av årskalv kan givetvis vara uppsåtligt, men i de allra flesta fall är det beroende på, att den jagande misstager sig beträffande djurets egenskap att vara årskalv. Detta misstag är som en var vet mycket lätt att begå, medan det däremot ofta är förenat med betydande svårighet att avgöra, huruvida misstaget skall anses vara ursäktligt eller icke, ett förhållande som givit upphov till besvärliga och tidskrävande rättegångar vilkas utgång ofta varit beroende på rena tillfälligheter. Skyddandet av årskalvarna är såsom förut i olika sammanhang framhållits av vital betydelse för älgstammens vidmakthållande. Överträdelse av årskalvförbudet måste därför vara belagt med kännbart straff, men straffet bör å andra sidan icke vara sådant, attd etsammas ådömande kommer att på grund av de med överträdelsens begående i regel förknippade omständigheterna betraktas såsom uppenbart obilligt. Utredningsmannen föreslår därför, att för ifrågavarande överträdelse icke skall tillämpas någon av de för olaga jakt i allmänhet avsedda strafformerna utan i stället ett omedelbart i penningar ådömt bötesstraff, vars minimum emellertid synes böra sättas förhållandevis högt, nämligen femtio kronor.
    Därest den som beviljats tillstånd att under särskild jakttid jaga älg fäller större antal älgar än tillståndet avser, skall det enligt gällande bestämmelser anses som om han jagat under förbjuden tid. Det vill emellertid synas som om ett dylikt betraktelsesätt står i strid mot grunden till att dylikt tillstånd beviljats honom, vilken ju utgöres av hans egenskap att vara älgvårdare. Ett överskridande vid jakten av det tillåtna antalet älgar lärer

 

    1 Jfr 18 § 1 och 2 st. 1927 års jaktstadga: »Jagar, fångar eller dödar någon djur ... böte från och med tio till och med femhundra kronor ... — Har vid jakten älg, kronhjort, bäver, björn eller lo dödats, sårats eller fångats, må böterna ej sättas lägre än tvåhundra kronor.»
    2 Se SOU 1936:38 s. 188; jfr s. 131.
    3 SOU 1936:38 s. 188.

 

DET SUBJEKTIVA REKVISITET VID OLAGA JAKT. 107därför ur principiell synpunkt vara att betrakta närmast såsom en ordningsförseelse. Naturligen kunna fall av uppsåtlig förbrytelse förekomma, vilket emellertid då visar, att antagandet om vederbörandes egenskap av älgvårdare varit oriktigt, och därför bör ha till följd, att tillstånd en annan gång förvägras honom. Till ovan anförda skäl kommer, att även ett överskridande av det tillåtna antalet älgar kan vara beroende på misstag eller annan oberäknelig omständighet, som medför att förseelsen icke skäligen bör stämplas såsom olaga jakt.

    Av det anförda synes framgå, att enligt utredningsmannens uppfattning den som fäller en älg i den felaktiga tron att den är äldre än årskalv, skall straffas utan hänsyn till sitt misstag och att likaledes den som under licensjakt fäller ett större antal djur än hans tillstånd omfattar, skall dömas till straff utan hänsyn till om fällandet beror på ett misstag. Det strikta ansvar, som sålunda här skulle införas, markeras genom att straffet nedsättes till omedelbart i penningar bestämda böter. Utredningsmannen har på denna punkt tydligen anslutit sig till den ofta förekommande, tämligen schematiska uppfattningen, att något subjektivt rekvisit icke föreligger vid bagatellförseelser, d. v. s. lagöverträdelser, som äro belagda med blott ringa straff.
    Av motiven framgår emellertid icke, om ansvaret skall vara strikt enbart i fråga om misstag angående djurets ålder resp. antalet vid licensjakt fällda djur, eller om frånvaron av subjektivt rekvisit skall gälla samtliga objektiva brottsrekvisit. Vore ansvaret strikt i alla avseenden, skulle straff inträda t. ex. för ett vådaskott, som råkar träffa en årskalv eller ett djur som icke omfattas av licensen.
    Vad beträffar det subjektiva rekvisitet för egentlig olaga jakt enligt 28 § 1 mom. 1 st. jaktstadgan lämna motiven mycket ringa ledning. Av deras uttryckssätt torde man dock e contrario kunna draga den slutsatsen, att ansvaret för vanlig olaga jakt ej skall vara strikt; möjligen har utredningsmannen utgått från att ansvar därför inträder redan vid culpa. I varje fall synes det av sammanhanget framgå, att någon ändring i vad som tidigare gällde icke varit avsedd.
    Härav följer, att rättspraxis rörande tillämpning av de äldre jaktstadgorna är av betydelse även för tolkningen av den nu gällande stadgan.
    Såsom nyss antyddes, är gärningsmannens subjektiva inställning vid olaga jakt straffrättsligt relevant i två hänseenden. Det första är hans viljeinriktning till jagande, fångande eller dödande av ett visst djur. Med uppsåt handlar gärningsmannen sålunda om han vill fånga eller döda ett visst djur och med culpa om han genom oaktsamhet vållar att ett djur fångas eller dödas. Det andra har avseende på gärningsmannens vetskap om djurets egenskap att vara fridlyst.1 Vet han sålunda, att det djur som han jagar, dödar eller fångar tillhör en viss art och är denna art fridlyst, handlar han med uppsåt. Har han tagit

 

    1 Här avses gärningsmannens vetskap el. ovetskap om djurets art, kön eller ålder, i den mån dessa egenskaper äro relevanta ur fridlysningssynpunkt. Det förhållandet att ett djur med vissa egenskaper är fridlyst, behöver däremot icke omfattas av gärningsmannens vetskap. En villfarelse rörande detta förhållande är såsom rättsvillfarelse i regel utan betydelse för frågan om ansvar. Här liksom i det följande behandlas blott faktisk villfarelse. 

108 HANS THORNSTEDT.miste, och är hans misstag oursäktligt, handlar han med culpa. Är misstaget ursäktligt, föreligger ren casus.1
    Här skola först behandlas rättsfall, som ha avseende å det förstnämnda momentet i det subjektiva rekvisitet, alltså sådana fall, i vilka gärningsmannen ej avsett att skjuta det djur som han träffat.

 

Jaktstadgan 1864.

 

1. NJA 1900 B 117. Den tilltalade uppgav: Han hade varit ute på jakt efter orrtuppar, vilka varit lovliga, och hade därvid skjutit på en orrtupp men med samma skott träffat en undangömt sittande orrhöna, vilken han icke observerat. Orrhönor voro vid jakttillfället fridlysta. HD befriade jägaren från ansvar, enär vad i målet förekommit icke vore av beskaffenhet att på grund därav finge antagas, att jägaren annorledes, än han uppgivit, eller av våda kommit att skjuta orrhönan.

 

Jaktstadgan 1912.

 

2. Svenska Jägareförbundets Tidskrift (JT) 1920 s. 183. Två personer, som under jakt påträffat en älgko med kalv, hade, enligt vad de uppgåvo, lossat skott mot kon men icke mot kalven, vilken icke heller befunnit sig i skottlinjen. Kalven hade sedermera hittats så svårt skottskadad, att den måst dödas. Sedan de båda personerna åtalats för jakt å älgkalv, blevo de frikända av HR:n med motivering att det icke visats, att de tilltalade vare sig uppsåtligen eller genom oförsiktighet varit vållande till kalvens sår. Svea HovR fann ej skäl göra ändring i utslaget.
3. JT 1922 s. 181. En jägare, som skjutit en fridlyst älgkalv, påstod, att han hade siktat på en älgtjur men i stället träffat kalven. HR:n, i vars utslag Svea HovR ej fann skäl göra ändring, ansåg av jägarens berättelse framgå, att han avlossat ett skott mot tjuren, vilket av våda träffat kalven. HR:n friade därför jägaren från ansvar.
4. JT 1925 s. 179. Enligt vad den tilltalade uppgav, hade han avlossat ett skott mot en älgko, men i samma ögonblick hade en älgkalv sprungit fram och fått skottet i halsen. Svea HovR ogillade åklagarens ansvarstalan mot jägaren, emedan händelsen »måste anses ha timat mera av våda än av vållande».
5. JT 1927 s. 176. En lantbrukare hade under tid, då älgjakt var förbjuden, skjutit en älg. Han uppgav att han avlossat skottet blott för att skrämma bort älgar från sina ägor och att han därvid av en slump råkat träffa en älg. HR:n fällde honom för olaga jakt, emedan han av grov vårdslöshet vållat älgens död. Svea HovR ansåg emellertid förfarandet icke vara av beskaffenhet att föranleda till ansvar för olaga jakt.

 

Jaktstadgan 1927.

 

6. JT 1933 s. 183. En älgjägare, som skjutit en kalv, uppgav, att han siktat på en tjur men i stället träffat kalven. Svea HovR ansåg, att det måste antagas, att jägaren av våda skjutit älgkalven, och befriade honom därför från straff.

 

Jaktstadgan 1938.

 

7. SvJT 1946 s. 92. (= Svenska jägareförbundets rättsfallsredogörelser 1946 s. 36). En person hade, enligt vad han uppgav, under älgjakt skjutit mot en älgko och därvid råkat träffa en årskalv av älg, som stått bakom kon och icke iakttagits av honom. HR:n i vars utslag Svea HovR ej fann skäl göra ändring, ogillade åklagarens ansvarstalan mot skyt-

 

    1 Vid bedömningen av nedan berörda rättsfall rörande tillämpningen av de äldre jaktstadgorna bör hållas i minnet, att särregler om fällande av årskalv av älg eller överskridande av särskilt jakttillstånd saknades i dessa stadgor; se därom ovan. 

DET SUBJEKTIVA REKVISITET VID OLAGA JAKT. 109ten, enär dennes berättelse i saknad av anledning till annat antagande förtjänade tilltro och han därför måste anses hava av våda påskjutit kalven.

    De anförda rättsfallen synas endast delvis klargöra domstolarnas ställningstagande. Tydligt är emellertid, att varken HD eller Svea HovR velat fälla till ansvar för olovlig jakt, när det utretts, att det fridlysta djuret dödats av våda. Anmärkningsvärt är att detta gäller även fall 7, som ju rörde tillämpning av 28 § 1 mom. 2 st. nu gällande jaktstadga. Ansvaret för fällande av årskalv av älg ansågs sålunda icke vara strikt i detta hänseende. Däremot synas skilda meningar ha gjort sig gällande beträffande frågan om vårdslöst orsakande av ett fridlyst djurs död är straffbart såsom olovlig jakt. I fall 2 är det troligt att domstolarna vid tolkningen av 1912 års jaktstadga ville besvara denna fråga jakande.1 Formuleringen av HovR:ns utslag i fall 4 kan tyda på att domstolen även i detta fall haft samma mening. Valet av uttrycket »mera av våda än av vållande» kan dock uppfattas såsom ett citat från SL 5: 12 utan annan innebörd än att casus förelegat. Fall 5 däremot synes innebära, att HovR ansett vårdslöst dödande icke falla in under uttrycket »jaga» i 1912 års jaktstadga.2 Vad beträffar de återstående fallen kan ännu mindre någon slutsats dragas angående domstolarnas ställningstagande till culpöst orsakande av effekten.
    Vi komma härefter till de rättsfall, i vilka gärningsmannen svävat i villfarelse om det fällda eller sårade djurets art eller andra egenskaper hos det, som medförde, att det var fridlyst.

 

Jaktstadgan 1912.

 

8. JT 1924 s. 456. Några jägare hade fällt årskalvar av älg. Göta HovR funno dem förfallna till ansvar, emedan de »icke visat sådana omständigheter föreligga att de haft fog för sitt antagande, att älgarna icke varit årskalvar».
9. JT 1926 s. 358. Den tilltalade hade skjutit en årskalv av älg men invände, att han trott djuret vara äldre. HR:n i vars utslag Svea HovR ej fann skäl göra ändring, uttalade, att då det icke kunde anses visat, att den tilltalade vid älgens fällande insett eller haft skälig anledning antaga, att älgen varit en årskalv, straff icke kunde ådömas honom.
10. JT 1927 s. 174. Under tid, då älgko var fridlyst, sköt en person ett sådant djur och uppgav till fredande från åtal att han förväxlat det med en älgtjur, som han sett strax innan han sköt på kon. Svea HovR fällde honom till ansvar under uttalande, att vad han till sitt fredande invänt icke förtjänade avseende.
11. SvJT 1930 Rf s. 23 (= JT 1929 s. 247). HR:n frikände en person, som tilltalats för att ha skjutit årskalv av älg, »då omständigheterna i målet gåve stöd åt [hans] påstående, att han, då han skjutit älgen, haft fog antaga, att älgen varit fjolårskalv». Göta HovR ådömde emellertid ve-

 

    1 Rent logiskt sett är väl ett sådant motsatsslut icke bindande. Det synes dock icke antagligt, att underrätten i sin av HovR icke ändrade motivering skulle ha framhävt, att oförsiktighet icke låge de tilltalade till last, om icke enligt domstolens mening culpa medförde straffansvar.
    2 Formuleringen av HovR:ns dom tyder nämligen på att HovR beträffande frågan huruvida gärningsmannen gjort sig skyldig till dolus eller culpa eller om ren casus förelåge icke kommit till någon från underrätten avvikande mening. 

110 HANS THORNSTEDT.derbörande straff, enär »vad H.R:n i sitt utslag till [hans] fredande från ansvar i målet anfört icke vore av beskaffenhet att kunna därtill föranleda».

 

Jaktstadgan 1927.

 

12. JT 1930 s. 373. HR:n ogillade ansvarstalan mot en person, som skjutit årskalv av älg, enär han haft skälig anledning antaga, att det fällda djuret varit en fullvuxen älg. Göta HovR uttalade däremot, att i målet ej förebragts någon omständighet, som kunde befria honom från det för olaga jakt stadgade ansvaret.
13. JT 1934 s. 210 (= JT 1935 s. 26). Den tilltalade hade fällt en årskalv av älg. Åklagaren förklarade i HovR:n, att han vore övertygad om att den tilltalade icke haft någon som helst avsikt att döda en årskalv. Då den tilltalade emellertid haft uppsåt att döda djuret och detta sedan visat sig vara en årskalv, förelåge enligt åklagaren uppenbarligen rekvisiten för en förseelse, ehuru det inträffade vore att beteckna såsom en under oturliga omständigheter timad bagatellförseelse. Svea HovR sänkte det av HR:n ådömda straffet.
14. JT 1936 s. 213. Svea HovR frikände en person, som skjutit årskalv av älg, enär han på grund av djurets storlek och andra omständigheter finge anses ha saknat anledning antaga att djuret var en årskalv.
15. JT 1936 s. 216. Den tilltalade hade haft licens att skjuta en älg men hade skjutit två, en ko och en kalv. Han uppgav, att han först träffat kon med ett skott och att han därefter avlossat ett skott mot kalven i tro, att den var den ko, som han tidigare träffat. Göta HovR fällde honom utan närmare motivering till ansvar för olaga jakt å kalven och för överskridande av licensen.
16. SvJT 1937 Rf s. 8. HR:n dömde en person för att han olovligen dödat en årskalv av älg. I Svea HovR åberopades ett intyg av tvenne vid jakten närvarande jägmästare, vari på angivna skäl anfördes, att dödandet av årskalven finge betraktas såsom ren olyckshändelse. HovR:n synes ha tagit visst intryck av denna argumentering. Den ändrade nämligen på det sätt HR:ns utslag att dels antalet dagsböter sänktes och dels dagsbotsbeloppet jämkades jämlikt SL 2: 8.

 

Jaktstadgan 1938.

 

17. Svenska Jägareförbundets rättsfallsredogörelser 1940 s. 33. HR:n frikände en person, som dödat en lo, enär han icke haft vetskap om att djuret var lo eller eljest tillhört fridlyst djurslag. HovR för Övre Norrland ansåg svarandens invändning om bristande vetskap ej förtjäna avseende och fällde honom till ansvar enligt 28 § 1 mom. 2 st.
18. Svenska Jägareförbundets rättsfallsredogörelser 1945 s. 17. En jägare sköt en årskalv av älg samt invände mot åtal, att han hade haft god sikt på älgen, då han sköt, samt att han om han misstänkt, att älgen varit en årskalv, ej skulle ha skjutit. HR:n ogillade åklagarens talan, enär sådana omständigheter icke finge anses vara visade, att jägaren vid älgens fällande haft skälig anledning inse, att djuret varit en årskalv. Svea HovR fann i målet utrett, att jägaren fällt en årskalv av älg och fällde honom därför till straff »ty och som vad [han] till sitt fredande i målet invänt icke förtjänar avseende». Rubriken till referatet lyder: »Fordras uppsåt för att fällande av årskalv av älg skall vara straffbart?»

 

    Slutligen kan här anföras ett underrättsfall, som föranlett viss diskussion i jägarkretsar:1

 

19. En äldre erfaren jägare var ute ensam för att jaga räv. Sedan han släppt stövare, hade han ställt sig på pass i en glänta, omgiven av tämligen snårrik, blandad barr- och lövskog. Efter en stunds väntan

 

    1 C. V. S., Reflexioner kring ett rättsfall om olaga jakt. Svensk Jakt 1950 s. 90.

 

DET SUBJEKTIVA REKVISITET VID OLAGA JAKT. 111hade han på cirka 50 meters avstånd fått se ett djur hastigt skymta förbi »ungefär som ett rödlätt streck». Övertygad om att det var en räv kastade han ett skott efter djuret. Det stupade, och jägaren fann till sin ledsnad och förargelse, att det var en rådjurskilling. HR:n yttrade, att enär annat förhållande icke blivit i målet visat än jägaren uppgivit, eller att han vid ifrågavarande tillfälle under jakt å räv råkat att av misstag skjuta ett rådjur, bleve åklagarens talan om ansvar ogillad.

 

    Denna rättspraxis synes vara både svårtolkad och oenhetlig.
    VON SETH har sökt förklara fallen 8, 10, 13 och 15 med att man i dem »uppenbarligen gått ut ifrån att den tilltalade, om han varit oviss, bort låta bli att skjuta (dolus eventualis) ».1 Vad von Seth menar med dolus eventualis framgår till följd av hans förkortade uttryckssätt icke klart. Anledning finnes att antaga att von Seth ansett eventuellt uppsåt föreligga redan, då gärningsmannen är oviss om ett brottsrekvisit är fyllt.2 Hans uppfattning av dolus eventualis avviker i så fall från den som numera allmänt accepterats och som både ligger till grund för den pågående reformen av SL3 och alltmera kommit till tydliga uttryck i rättspraxis.4 Enligt sistnämnda uppfattning fordras för dolus eventualis i här angivna hänseende vid olaga jakt, att jägaren varit oviss om djurets egenskap att vara fridlyst, men att man kan antaga, att visshet därom icke skulle ha avhållit honom från att skjuta. Om jägaren varit oviss men skulle ha underlåtit att skjuta om han med säkerhet vetat, att djuret var fridlyst, föreligger enligt samma uppfattning culpa (medveten culpa). Det bör nämnas, att culpa också föreligger — såväl enligt den gängse uppfattningen som enligt den vilken von Seth synes hysa — då jägaren utan att vara oviss felaktigt antagit, att djuret var lovligt, och detta misstag varit oursäktligt, d. v. s. berott på att han icke iakttagit den uppmärksamhet och aktsamhet som man kunnat fordra av honom i den givna situationen.
    Det synes lämpligt att analysera de anförda rättsfallen med utgångspunkt från gängse uppfattning om grändragningen mellan dolus eventualis och culpa. Man torde därvid komma till följande resultat.
    I fallen 10 och 17 synas hovrätterna ha baserat sina fällande domar på antaganden om att de tilltalade haft vetskap om de dödade djurens kön respektive art, d. v. s. hovrätterna ansågo, att deras invändningar voro osannolika. Möjligen gäller detsamma fallet 12. Om detta antagande är riktigt, torde man av domstolarnas uttryckssätt kunna draga den slutsatsen, att domarna kunde ha blivit frikännande, om de tilltalades uppgifter om misstag godtagits, vilket betyder att åtminstone culpa skulle ha fordrats för straffbarhet. I

 

    1 VON SETH, Lagen om rätt till jakt s. 224.
    2 Jfr VON SETH, Svensk jakträtt s. 169: »I andra fall hava omständigheterna närmast ansetts peka på dolus eventualis och vederbörande dömts. Den som känner sig oviss om vad slags djur han har framför sig bör avhålla sig från att skjuta.»
    3 Se BECKMAN m. fl., a. a. s. 39 f.
    4 Se såsom godtyckligt valda exempel NJA 1945 B 705 (jr HAGANDER), 1950 s. 210 och 591 samt B 9. 

112 HANS THORNSTEDT.fallet 8 är det tydligt, att HovR fällde de tilltalade, enär culpa ansågs ligga dem till last. Även i fallet 9 synes HovR:s dom innebära, att culpa ansågs fordras för straffbarhet.1 I detta fall har dessutom i motsats till vad som skedde i fall 8 bevisbördan för invändningens riktighet i enlighet med numera i brottmål i allmänhet gällande regler icke lagts på den tilltalade. HovR:ns dom i fall 14 synes också vara ett uttryck för att HovR ansåg culpa erforderlig. I fall 11 synes HovR ha ansett, att olaga jakt vore straffbar, även om gärningsmannen med fog antagit, att det djur han sköt var lovligt. Ansvaret skulle m. a. o. vara strikt i förevarande avseende. På samma sätt är det möjligt, att hovrätternas domar i fallen 12, 13 och 16 böra tolkas. I fallen 13 och 16 kan man emellertid också tänka sig att oaktsamhet — ehuru ringa sådan — ansågs ligga den tilltalade till last. I fallet 18, som rörde tillämpningen av 28 § 1 mom. 2 st. nu gällande jaktstadga, synes HovR:ns motivering i belysning av den tilltalades invändning (som ju tager sikte på eventuellt uppsåt) och rubriken till referatettala för att HovR velat uttala att uppsåt icke fordras för straffbarhet. Huruvida den ansåg, att culpa kräves eller att ansvaret är strikt, kan icke med säkerhet avgöras. I fallet 15 synes ansvar för culpa eller strikt ansvar ha ådömts. Om HovR ansett den tilltalades förklaring osannolik, torde den nämligen i sina domskäl ha givit uttryck för denna uppfattning. I fall 19 slutligen, synes domstolen ha fordrat dolus för straffbarhet, enär ju misstag i och för sig ej kan föranleda straffrihet annat än vid brott, som äro straffbara blott då de begås med uppsåt.
    Undersökningen har sålunda hittills givit vid handen, att förarbetena till den nu gällande jaktstadgan endast uttala sig om fällande av årskalv av älg samt överskridande av tillståndet vid licensjakt på älg. Beträffande förstnämnda brott finnes i praxis exempel på att uppsåt icke erfordras för straffbarhet, då jägaren misstagit sig om djurets ålder, och att culpa eller dolus fordras i fråga om åstadkommandet av effekten.
    I fråga om egentlig olaga jakt saknar man uttalanden i förarbetena. Rättspraxis beträffande såväl de äldre jaktstadgorna som den nu gällande är växlande och lämnar f. ö. i vissa fall rum för olika tolkningar. Vad den subjektiva täckningen av själva effekten beträffar, inträder dock aldrig ansvar vid vådagärning. Om dolus eller endast culpa fordras i detta hänseende är icke klart. Då vidare invändning om misstag gjorts beträffande det fällda djurets egenskap att vara fridlyst, synes praxis ha stannat för olika lösningar: strikt ansvar, ansvar vid culpa och ansvar blott vid dolus.
    I detta läge synes man ha att relativt fritt tolka straffbuden med ledning av allmänna överväganden, varvid man särskilt har att taga hänsyn till deras syfte. Dessförinnan bör dock undersökas om det

 

    1 Angående det berättigade i att göra ett motsatsslut av denna art, se vad som ovan anförts angående fall 2.
    2 Rubriken torde enligt inhämtade upplysningar ha utformats av den hovrättsledamot, som refererat fallet.
 

DET SUBJEKTIVA REKVISITET VID OLAGA JAKT. 113kan antagas, att det subjektiva rekvisitet är blandat på det sätt som det enligt praxis synes vara vid fällande av årskalv av älg, nämligen så att det fordras, att olika objektiva rekvisit erhålla olika subjektiv täckning. Det kan därvid genast konstateras, att en sådan företeelse icke är ovanlig i den allmänna straffrätten. Såsom exempel kunna anföras, förutom de s. k. objektiva överskotten i t. ex. SL 14: 4, s. k. häleriförseelse enligt SL 21:6 st. 2, där det förutsättes, att gärningsmannen uppsåtligen vidtager en åtgärd, t. ex. köper en sak, fastän han hade skälig anledning antaga, att brott förelåg, d. v. s. han hade culpa i fråga om det intellektuella momentet. Detsamma gäller ovarsam utsaga enligt SL 13:3 samt det oaktsamhetsbrott, som avses i SL 13: 7 st. 3. I båda dessa fall rör det sig om en utsaga, som avgives uppsåtligen men som är felaktig på grund av ett oursäktligt misstag från uppgiftslämnarens sida. Inom specialstraffrätten finnes också denna företeelse. Såsom exempel kunna anföras 4 § KF 29 juni 1917 ang. förbud i vissa fall mot användande av vilseledande varubeteckningar vid handel med födoämnen och fodermedel1 och 74 § 2 st. checklagen. I samtliga dessa exempel framgår det rätt klart av lagtexten, att det subjektiva rekvisitet skall vara blandat. I äldre rättspraxis, som brutits särskilt sedan lagstiftaren gjort uttryckliga uttalanden i samband med lagändringar, synes man emellertid vid tilllämpningen av SL ha fordrat ett blandat subjektivt rekvisit i några fall där lagtexten i och för sig icke gav något stöd därför, nämligen vid tvegifte enligt 17: 4 och 5 i lagrummens lydelse före år 1943 och otukt med minderårig enligt 18: 8 i dess lydelse före 1937 års lagändring.2 Även inom specialstraffrätten förekomma blandade subjektiva rekvisit utan stöd av lagens ordalydelse. Såsom exempel kan anföras rättspraxis beträffande 1915 års lag om behörighet att utöva läkarkonsten.3
    Blandade subjektiva rekvisit äro således icke främmande ens för nyare svensk straffrätt. Ur praktiska kriminalpolitiska synpunkter synas åtskilliga fördelar vara förbundna med en sådan kombination. Därigenom kan man nämligen vinna, att straffhotet med större precision än som eljest vore möjligt riktas just mot de samhällsskadliga handlingssätt som man vill undertrycka. Inom specialstraffrätten, där några allmänna grundsatser om arten av det subjektiva rekvisitet icke finnas, synes något hinder icke möta mot att blandade rekvisit uppställas utan stöd av uttryckliga lagregler.
    Vi ha därefter att undersöka, om utformning av det subjektiva rekvisitet på detta blandade sätt är lämpligt just i fråga om olaga jakt.
    Vad först angår den subjektiva täckningen av det yttre handlingsförloppet, synes ordalagen i 28 § 1 mom. 1 st. jaktstadgan (»jagar,

 

    1 Jfr 108 § 1 mom. förslaget till livsmedelsstadga i KPr 1951:63.
    2 Jfr angående det här sagda BERGENDAI, a. a. s. 679 f. samt 360 och 365, ävensom STJERNBERG, Kommentar till strafflagen kap. 17—18 2 uppl. (1930) s. 29 ff. och 71 ff. och Supplement till detta arbete (1941) s. 14 f.
    3 Se vidare BERGENDAL, a. a. s. 680 f.


8—527004. Svensk Juristtidning 1952.

 

114 HANS THORNSTEDT.fångar eller dödar — — — tager eller förstör — — — ») tyda på att handlingen skall vara uppsåtlig. Hade lagstiftaren avsett, att även culpösa gärningar skulle straffas, hade han troligen gjort ett annat ordval, åtminstone beträffande vissa av dessa uttryck. Även uttryckssättet i andra stycket beträffande årskalv av älg (»fäller, särar eller påskjuter») synes tyda på uppsåtlig gärning. Måhända bör icke alltför stor betydelse tillmätas ett dylikt skrivsätt. Dock tala även rent praktiska synpunkter för att endast uppsåtligt handlande bör straffas. Syftet med straffbudet är ju att tillgodose jaktvårds- och naturskyddsintressen genom att skydda vissa djurarter mot utrotning eller alltför stor minskning. Någon större risk för att detta syfte skulle svikas, om culpösa gärningar lämnades straffria, synes icke föreligga. Det torde m. a. o. ej föreligga ett särdeles starkt behov av straffa t. ex. den som genom vårdslöst handhavande av sitt gevär råkar träffa ett fridlyst djur, eller den som oavsiktligt ehuru vårdslöst råkar förstöra en fridlyst fågels bo eller ägg. Ur andra synpunkter sett synes det vidare icke rimligt att ställa så stora krav på skicklighet och uppmärksamhet på den som i egenskap av jägare eller på annat sätt kommer i kontakt med naturen, att man låter straff inträda redan för culpöst orsakande av sådana skador. Det bör i detta sammanhang observeras, att den som genom vårdslöshet dödar eller skadar husdjur icke kan straffas; blott vid uppsåt inträder ansvar för skadegörelse. Endast då människors liv eller hälsa angripes, inträder straff för andra än uppsåtliga gärningar.
    Med hänsyn till möjligheterna att bevisa brottet synes den här förordade lösningen icke medföra alltför stora svårigheter. För åklagaren torde det nämligen i regel vara relativt lätt att bevisa, att själva gärningen skett uppsåtligen, eftersom omständigheterna vid gärningens begående oftast med rätt stor säkerhet utvisa, om den skett med uppsåt eller ej.
    Annorlunda är läget i fråga om misstag rörande djurets egenskap att vara fridlyst. Straffbudets lydelse synes på denna punkt lämna ringa ledning. I och för sig tala vissa språkliga skäl av samma art, som nyss framförts, mot en lägre skuldgrad än dolus. Rent praktiskt sett torde emellertid ett krav på uppsåt leda till vissa svårigheter. En åklagare har ofta synnerligen svårt att bevisa, att gärningsmannen haft vetskap om egenskaperna hos det djur, han skjutit. I synnerhet gäller detta, då förväxlingsmöjligheten är stor, så att inte en invändning om misstag framstår såsom uppenbart ogrundad. För att straffbudet ej skall bliva illusoriskt kan det därför vara nödvändigt att pruta på det subjektiva rekvisitet, så att straffbarhet inträder redan vid culpa. Det krav på aktsamhet, som härigenom inskärpes hos jägaren, synes ju heller icke vara orimligt. Det går nämligen blott ut på att han skall göra vad som under förhandenvarande omständigheter kan begäras för att förvissa sig om att det djur, som han ämnar skjuta, är lovligt. Straffas gärningsmannen, när hans misstag bedömes såsom oursäktligt, undvikes den konsekvens, som man påtalat, att utgången i fallet 19

 

DET SUBJEKTIVA REKVISITET VID OLAGA JAKT. 115ovan kan medföra, nämligen »att jägarna kan utan risk för påföljd skjuta vilket fridlyst djur som helst 'av misstag'».1
    Den ståndpunkt, som här kommit till uttryck, synes överensstämma med rättspraxis' hållning i det speciella fall av olaga jakt, som föreligger, då flera personer jagat tillsammans och därvid någon av dem, men icke de övriga, fällt sådant djur som avses i 28 § 1 mom. 2 st. 1 ledet jaktstadgan. Rättspraxis' ståndpunkt synes nämligen i detta fall vara, att jämte skytten de övriga deltagarna skola fällas för kvalificerad olaga jakt, om de kunna sägas ha deltagit i jakt å villebråd av den art, som fällts.2 De skola således ha uppsåtligen sökt sådant villebråd i syfte att fälla det eller hjälpa annan att fälla det. Tillämpas de regler, som ovan förordats, icke blott på huvudgärningsmannen utan även på de övriga jaktdeltagarna, skall ansvar för dem inträda även om de misstagit sig rörande det jagade djurets art eller andra egenskaper som medförde, att det var fridlyst, under förutsättning att misstaget kan tillräknas dem såsom vårdslöshet.
    Då det gäller situationer, där en förväxling synnerligen lätt kan äga rum mellan fridlysta och lovliga djur, såsom mellan årskalv av älg och vuxen älg, kan det emellertid för att göra fridlysningen effektiv vara lämpligt att fordra strikt ansvar. Medvetandet om att ingen invändning om misstag kan befria från straff, framtvingar nämligen en större aktsamhet hos jägaren. Denna stränga behandling av gärningsmannen kan ju — på sätt som skett i jaktstadgan — kompenseras genom strafflindring. Alldeles tillfredsställande är emellertid icke denna metod; ur en synpunkt sett innebär den ju, att gärningsmannen misstänkes för uppsåt eller oaktsamhet men i brist på bevisning därom får ett lindrigare straff. Vad nu gällande jaktstadga beträffar, torde resultatet emellertid böra accepteras, eftersom det har stöd i förarbetena. Såsom något betänkligare framstå de äldre fall, där rättspraxis utan stöd av en särskilt låg strafflatitud synes ha ådömt strikt ansvar.
    Lika starka skäl torde icke tala för strikt ansvar vid överskridande av tillstånd vid licensjakt på älg eller kronhjort. Motiven se emellertid saken på ett annat sätt. Själva fällandet av djuren synes dock även här böra uppfattas såsom uppsåtligt. Enligt motiven tyckes däremot antalet fällda djur icke behöva vara subjektivt täckt. En anledning till att man i motiven pläderat för strikt ansvar är måhända att ansvaret här lagts på licenshavaren, vilken ansetts inneha en särskilt

 

    1 C.V.S., a. a. s. 91.
    2 NJA 1943 s. 403 I: Tre personer tilltalades för olaga jakt varvid älg fällts. De uppgåvo, att de gemensamt begivit sig ut på jakt men att det icke varit särskilt tal om jakt på älg. Sedan en av dem skilts från de båda andra, sköto dessa gemensamt en älg. HD dömde den av jägarna som icke var med om fällandet av älgen jämlikt 28 § 1 mom. 1 st. jaktstadgan. — NJA 1943 s. 403 II: HR:n, i vars utslag överinstanserna ej funno skäl göra ändring, fann av omständigheterna framgå, att två personer gemensamt jagat en av de ene av dem skjuten älg och dömde båda jämlikt 28 § 1 mom. 2 st. jaktstadgan. — NJA 1944 s. 398 II: HR:n fann två personer övertygade att ha tillsammans bedrivit olaga jakt efter älg, därvid den ene dödat en älgtjur, och fällde båda till straff jämlikt 28 § 1 mom. 2 st. jaktstadgan. HovR och HD funno ej skäl göra ändring i utslaget i denna del 

116 HANS THORNSTEDT.ansvarsfull ställning. I specialstraffrätten är det icke ovanligt att personer i sådan ställning, t. ex. företagare, drabbas av strikt straffansvar.1 Straffbudets syfte torde emellertid ej äventyras, om man för straffbarhet fordrade culpa. Med hänsyn till motivuttalandena och den låga straffsatsen måste man dock måhända anse att även här strikt ansvar bör föreligga.
    Vad som tidigare anförts kan sammanfattas sålunda. Med hänsyn till praktiska kriminalpolitiska synpunkter är det lämpligt att olaga jakt enligt 28 § 1 mom. 1 st. jaktstadgan anses föreligga, då någon i tro att det rörde sig om ett lovligt djur uppsåtligen jagat, fångat eller dödat ett fridlyst djur, under förutsättning, att misstaget är oursäktligt. Är misstaget ej culpöst, bör icke straff inträda. Samma rekvisit torde gälla för tillämpningen av kvalificeringsgrunden i 28 § 1 mom. 2 st. 1 ledet jaktstadgan. Om man däremot fäller, sårar eller skjuter på årskalv av älg, bör straff jämlikt andra stycket i nämnda mom. med stöd av motivuttalanden och rättspraxis samt med hänsyn till bevissvårigheter ådömas även om misstaget var ursäktligt. Med samma stränghet torde på grund av motivuttalanden brott mot 28 § 1 mom. 4 st. böra behandlas.

 

    1 Se BERGENDAL, a. a. s. 676, och THORNSTEDT, a. a. s. 63 och 148 ff.