När skall ombud angiva litteratur och rättsfall som han vill åberopa? Det har nog funnits en eller annan domare, som om en advokat åberopat litteratur och rättsfall snarast blivit stött och —om han ej direkt sagt ut det — i vart fall genom sitt minspel givit till känna, att »den litteratur och de rättsfall, som behövs, tar jag reda på själv». Icke minst när nu de skrivna avhandlingarna och rättsfallen ökat och även grannländernas litteratur ibland ger direkt ledning för att bedöma en svår juridisk fråga, böra emellertid vi domare vara tacksamma för den hjälp vi kunna få genom att advokater och åklagare anvisa litteratur och rättsfall. Visserligen försöka vi leta fram både det ena och det andra, men utsikten att få fram vad som behövs bör ju alltid bli större om flera hjälpas åt. I varje fall kan domarens arbete underlättas. Icke minst de domare, vilka bo avlägset från biblioteken, ha anledning att tacka för hjälpen.
    Nu ha emellertid i praktiken två meningar framkommit om den tidpunkt, då rättsfall och litteratur skola angivas. Somliga taga fram litteraturen och rättsfallen först i pläderingen, andra delgiva domstolen och motparten en förteckning i god tid före huvudförhandlingen.
    Till stöd för den första meningen torde följande huvudsakligen åberopas: Litteraturen och rättsfallen äro ingen bevisning, och det finnes alltså ingen lagbestämmelse om att de skola angivas på förhand. Litteratur och rättsfall höra till pläderingen och böra därför framkomma först vid denna. En advokat studerar ofta målet strax före huvudförhandlingen, han kommer ofta först då fram till litteraturen och rättsfallen, och han vet först då vad av rättsfall och litteratur som kan stödja hans talan.
    De som hålla på den andra meningen göra gällande, att detta är en praktisk fråga, som bör lösas efter vad som är ändamålsenligt, efter vad som är bäst ägnat att få den bästa huvudförhandlingen till stånd. De flesta människor äro väl liksom jag så beskaffade, att de bäst till-

 

E. THOMASSON. 149godogöra sig innehållet i en juridisk avhandling genom att läsa densamma i lugn och ro. Man vill ibland göra en paus för att fundera på vad man har läst, ibland vill man läsa en lärd mening en gång till, man vill för att kunna få sammanhanget klarare titta på sådana avsnitt i boken, vilka icke direkt åberopas. En lärd avhandling smältes ej genast. Ju lärdare avhandling, ju ovanligare rättsområde, desto mer tid behövs. Större domstolar ha rikhaltiga bibliotek, en domare på landet brukar icke ha det. I vart fall kan han icke till skilda tingsställen släpa med sig så värst mycket mer än några vanliga handböcker och vad som funnits behövligt för de förekommande målen. Detär pinsamt när icke tillgänglig litteratur åberopas under en förhandling. — Man skall betänka, att i den nya rättegångsordningen domaren efter förhandlingens slut oftast skall genast fatta ståndpunkt. Visserligen kan han ibland uppskjuta avgörandet till en senare överläggning. Men det är hart när omöjligt att efteråt fråga beträffande faktiska omständigheter, vilkas betydelse blivit klar för domaren först när han efter huvudförhandlingen i lugn läste ett rättsfall eller en uppsats.
    Vad angår det för ett angivande först vid pläderingen åberopade skälet, nämligen att advokaten själv först strax före huvudförhandlingen får fram sin litteratur och sina rättsfall, kan det icke anses bärkraftigt. Det innebär ju att advokaten först i sista minuten skaffar sig det underlag, på vilket han för egen del skall knäcka målet. Men det skall han göra innan han är med på att inleda en process eller innan han råder sin huvudman till att bestrida en väckt talan. Motsvarande gäller för en åklagare. Måste ny knäckning sedan ske ianledning av t. ex. nya invändningar, bör ju knäckandet i varje fall ske innan bevisningen slutligt angives.
    Rörande domstolars handläggning av rättsfrågor finnas två principiella ståndpunkter. Enligt den ena har en muntlig plädering i en rättsfråga intet eller föga berättigande, advokatens uppgift är att angiva sina grunder och skaffa utredning; i mål med endast rättsfrågan tvistig är det ett fel i RB att icke även första instansen kan få avgöra målet på handlingarna. Andra finna denna muntliga plädering och kanske ännu mer den fria diskussionen i rättsfrågan, som enligt engelsk praxis ofta följer mellan icke blott båda sidornas advokater utan även mellan advokaterna och domaren, mycket värdefull såsom ägnad att för domstolen klargöra frågan ur olika synvinklar. För de domare, som tjänstgöra på avlägset belägna orter med begränsade möjligheter till juridiskt meningsutbyte, är valet mellan de bådaståndpunkterna icke svårt. Fullt så given är väl ej saken i kollegiala juristdomstolar. För överrätterna blir problemet ock självfallet mindre. Men nog bli vi domare litet var mera skickade att helt följa med en plädering i en rättsfråga, att tillgodogöra oss pläderingen om vi på förhand blivit förtrogna med litteratur och rättsfall.
    Det sagda synes mig klart visa att advokater och åklagare böra på förhand skicka en förteckning till både domstolen och motpartens advokat (åklagaren).

 

150 NÄR SKALL OMBUD ANGIVA LITTERATUR OCH RÄTTSFALL?    Därmed skall det naturligtvis icke vara någon förmenat att om han i sista stund kommer att tänka på något nytt — och det kan sannerligen hända hur grundligt han än må ha förberett sig i god tid — lägga fram detta i pläderingen. Något nytt kan man väl smälta strax, om man har smält det mesta förut.
    Förteckningen bör dock icke vara för vidlyftig, den bör upptaga endast det just för den föreliggande tvisten relevanta. Man skall angiva precis vad man vill åberopa, alltså ej endast KARLGREN, Skadeståndsläran, utan också ange sidan. Gängse handböcker, t. ex. EKEBERG, BECKMAN, STRAHL, Förmögenhetsbrotten, behöva icke angivas såvida man ej har hittat en just för denna sak upplysande punkt. Lika litet som det vid en plädering i en tvist angående en olycka är någon glädje med att åberopa Hammurabis lag eller alla rättsfall om olycksfall i arbete, lika litet bör å förteckningen dylikt angivas. Man bör inskränka sig till det som har betydelse — men vid pläderingen taga detta grundligt.
    I det föregående har jag talat om åligganden för advokater och åklagare. Även domarna ha emellertid något att tänka på. Om sålunda en advokat, efter ingående studier, givit en förteckning åt domaren, får denne icke vid pläderingen visa sig otålig när advokaten lägger fram innehållet i vad som angivits å förteckningen; domaren får inte säga eller ens se ut som om han menade att det där behövs inte, ty det har jag läst förut.

E. Thomasson.