En fråga om vittnesersättning. I ett mål för någon tid sedan inför en häradsrätt i Bohuslän uppställde sig ett spörsmål till bedömande, vars lösande kom att innebära en kostnad för min part.
    Situationen var den, att en person av åklagaren instämts i anledning av en trafikförseelse. Målsäganden, som även han var stämd, yrkade skadestånd. Vid kollisionen hade endast närvarit ett vittne, som var son till målsäganden och som bodde på orten, där tinget hölls. För utförandet av talan i målet med hänsyn till skadeståndsfrågan ansåg jag nödvändigt höra detta vittne, vilket meddelades rätten. Samtidigt erhöll jag uppdrag från försäkringsbolaget att föra dess talan och om möjligt träffa uppgörelse i skadeståndsfrågan utom rätta.
    Målet var utsatt till huvudförhandling d. 6 nov. 1951, vilket var en tisdag. D. 31 okt. erhöll jag dels ett brev från försäkringsbolaget, som meddelade, att målsäganden godtagit det förslag till uppgörelse av skadeståndet som jag föreslagit honom, och dels ett brev från vittnet, som låg inkallad i Karlskrona och begärde förskott för sin resa till huvudförhandlingen. Samtidigt uppgav vittnet en noggrann adress till sin militärförläggning.
    Jag beslöt mig genast att, eftersom skadeståndsfrågan var ur världen, avstå från vittnets hörande med hänsyn till den stora kostnad en resa från Karlskrona till tingsstället medförde, vilket jag samma dag, d. v. s. d. 31 okt., per telefon meddelade rätten. Med samma dags post

 

EN FRÅGA OM VITTNESERSÄTTNING. 151avsände jag en återkallelseskrift till rätten, som sålunda fick denna d. 1 nov., en torsdag. Rätten avsände omgående en återkallelsedelgivning till vittnet under av honom uppgiven adress.
    Vid huvudförhandlingen d. 6 nov. inställde sig vittnet och förklarade, att han ej fått återkallelsen, vilken ej heller återkommit kvitterad till rätten. Vittnet uppgav, att han begärt tjänstledighet för inställelsen och rest från Karlskrona d. 3 nov., d. v. s. lördag och skulle vara tillbaka d. 8 nov., d. v. s. torsdag. Då vittnet var tillstädes blev vittnesförhöret hållet.
    Vid vittnesersättningens fastställande yrkade jag, att min huvudman ej skulle bliva dömd betala denna ersättning, enär jag i god tid meddelat rätten, att vittnesbegäran återkallades, och enär orsaken till att rättens återkallelse ej nått vittnet var, att denne kombinerat inställelsen med en vistelse i hemmet. Grunden för min återkallelse hade ju varit, att jag ej ville belasta min huvudman med kostnaden för vittnets resa. Kostnaden uppgick till 84 kr. Vittnesmålet hade ingen betydelse i ansvarsfrågan.
    Min huvudman blev dömd att betala vittnesersättningen, enär synbarligen ingen särregel fanns för det fall att kostnader uppstå därigenom att rätten ej kunnat fylla delgivningsuppgiften på bästa sätt. Om jag själv skulle ha ombesörjt delgivningen hade det kommit att ske medelst expressbrev eller telegram. Då emellertid restiden från Karlskrona till tingsstället är en dag, hade vittnet ej behövt resa från Karlskrona förrän måndag morgon och rätten hade ej heller räknat härmed. Eventuellt hade resan t. o. m. kunnat ske måndag eftermiddag med nattåg. Som situationen var hade dock endast en återkallelse med telegram kunnat verka, enär vittnet reste d. 3 nov. d. v. s. lördag. Vittnet hävdade bestämt att han ej tagit tjänstledighet om ej inställelsen förekommit, varför jag ej heller kunde hävda, att vittnet icke skulle hava reseersättning utan endast kostnaden för inställelsen från hemmet till tinget, d. v. s. i detta fall inget alls. Slutligen kan ej anses, att vittnet själv genom sin tidiga resa skapat underlag för en analog tillämpning av RB:s bestämmelser om skyldighet för vittne att gälda parts rättegångskostnad.
    Man saknade härvidlag en lagregel, som stadgade, att kostnad, som uppstode genom rättens delgivningsåtgärder enligt RB 33: 4 och vilken uppenbarligen ej borde åvila part, som påkallat delgivningen, enär denne ej låtit sig komma någon försumlighet till last, skall stanna å statsverket. Ragnar Kaiser.