Paterson on Prisons. Being the collected papers of Sir ALEXANDER PATERSON, M. C., M. A. Utg. av S. K. RUCK med förord av CLEMENT ATTLEE. London 1951. Frederick Muller Ltd. 192 s.
Sir ALEXANDER PATERSON var under 1920- och 1930-talen Prison Commissioner, d. v. s. chef för fångvården, i England. Såväl i denna egenskap som genom tidigare verksamhet i socialt arbete gjorde Paterson viktiga insatser i det reformarbete, som kulminerat i 1948 års Criminal Justice Act.
I denna bok har utg. ur efterlämnade småskrifter, artiklar och rapporter sammanfört uttalanden av Paterson om brottslighet, straff och straffverkställighet. Patersons huvudtes var densamma som den vilken ligger till grund för 1945 års svenska reform av straffverkställigheten, nämligen att samhällets ogillande av brottet tillräckligt markeras genom att brottslingen berövas sin frihet och att behandlingen i straffanstalten icke därutöver bör ha till syfte att tillfoga honom lidande: »Men come to prison as a punishment, not for punishment» (s. 23).
Bland bokens innehåll i övrigt kan nämnas en skildring av Djävulsön (s. 147 ff.) och en lätt ironiskt färgad handledning i takt och ton för underordnade befattningshavare, i det engelska fängelseväsendet, som befordrats till chefsbefattningar i kolonierna, vilken ger intressanta inblickar i mentaliteten i engelska ämbetsmannakretsar (s. 165 ff.).
H. T.
Ur nordiska tidskrifter.
Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab (1951 h. 3—4). Statsadvokat K. Kirchheiner redogör (h. 3 s. 195—202) för ett antal danska rättsfall där han finner att den tillämpade straffrättsliga sanktionen — psykopatforvaring, anbringelse i sin dssygehospital — med hänsyn till långvarigheten orimligt sträng i förhållande till den föreliggande kriminaliteten och den sannolika samhällsfarligheten. I artikeln, som benämnts Er der betænkeligheder ved udviklingen i den moderne kriminalitetsbekæmpelse?, gör sig K. till tolk för ett krav på att ej heller vid tillämpningen av moderna individualiserade behandlingsmetoder släppa förbindelsen mellan brottets
svårhetsgrad och frihetsberövandets längd. — Prof. Strahl ger i en innehållsrik uppsats med titeln Något om böter (s. 203—224) en mycket intressant jämförelse mellan bötesstraffet i de nordiska länderna: frekvensen av bötesstraff, fördelningen på vissa brottsgrupper, dagsbotssystemets tilllämpning i Finland, Sverige och Danmark samt framför allt verkställigheten, d. v. s. den omfattning vari böter betalas eller måste förvandlas. Den svenska förvandlingsprocenten synes numera stadigt ligga vid 0,2 (verkställda förvandlingsstraff, vartill kommer villkorliga förvandlingsstraff utgörande 0,3 % av antalet bötfällda). Inemot 90 % av bötesposterna betalas.
I h. 4 (s. 294—306) lämnar prof. v. Eyben några synnerligen tankeväckande bidrag till frågan om Kriminalrettens retslige standarder. Han söker visa upp hur man i fråga om bl. a. de allmänna förutsättningarna för straffbarhet — tillräkneligheten, adekvansen, uppsåtet — mer och mer gått ifrån av lagstiftningen — eller rättsvetenskapen — uppställda skarpa kriterier för straffbarhet och övergått att tillämpa mera vaga standarder, måhända utan en tydig teoretisk grund men baserade på livets krav. Har det skett en motsvarande utveckling i fråga om brottsrekvisiten i strafflagens speciella del? Ja, och förf. finner att denna utveckling icke varit (enbart) av ondo. »Hvad kan det nytte, at gerningsindholdene er detaljeret beskrevet i lovgivningen, når den sikkerhed i bedømmelsen, som hermeder tilsigtet, svigter, fordi beskrivelsen af gerningsindholdene skal kombineres med de almindelige strafbarhedsbetingelser?» v. Eyben gör inte denna fråga till sin men han finner att den har sitt berättigande. »Ideen om, atstraffeloven nøjagtigt skal afgrænse det strafbares område, stammer fraen tid, hvor samfundet var mindre kompliceret end nu. Og navnlig varsamfundet ikke i en så rastløs udvikling. Derfor var det muligt at givestraffelove med detaljeret indhold gældende i årtier fremover. Hvis vi ikkeskal afstå fra kriminaliseringer på områder, hvor udviklingen fremoverikke kan overskues, må vi affinde os med retslige standarder eller andre lignende regler. De kan ikke betragtes som isolerede, forbigående fænomener, men vil indgå som normale led i straffelovgivningen. Men det må samtidig understreges, at erkendelsen heraf ikke fritager lovgiveren fraat give skarpe regler, hvor erfaringerne er så omfattende og udviklingen så overskuelig, at et omhyggeligt lovgiverarbejde kan give resultater.» Någon menar måhända att alternativet att eventuellt avstå från kriminalisering alltför lätt uppgivits. — Reservelæge H. Voldby redogör (s. 307—317) för ett fall av narkoanalys under rättspsykiatrisk observation, där han menar att analysen medförde ett vittgående klarläggande av den psykopatologiska situationen. Läsaren har emellertid av den lämnade redogörelsen knappast kunnat finna att vad som framkom under narkoanalysen varså särskilt värdefullt. I vart fall var väl tillskottet från analysen utan något avgörande värde för den rättsliga bedömningen av fallet?
B. L.