Från dagens diskussion. Kriminalpolitisk journalistik. En understreckare i Svenska Dagbladet 5/2 52 under rubriken »Allmänprevention genom individualprevention» inleder prof. KARL OLIVECRONA med följande uttalande:

 

Vår nyare lagstiftning om påföljderna för brott har helt gått i individualpreventionens tecken. Principen är alltså den, att brottspåföljderna skola utformas med tanke på att förbättra brottslingen (resp. i ett ringa antal hopplösa fall oskadliggöra honom). Allmänpreventionen, d. v. s. den återhållande verkan mot brottsliga tendenser som strafflagen och dess regelbundna tillämpning utövar, har däremot föga beaktats. Somliga av dem som hjälpa till att dirigera vår hithörande lagstiftning tyckas ignorera allmänpreventionen tämligen fullständigt; andra tillmäta den större eller mindre betydelse vid sidan av individualpreventionen. Men vilken ståndpunkt man än intager därutinnan, synes det råda enighet om att man alls inte behöver gestalta lagstiftningen enligt den principen, att bästa möjliga allmänpreventiva effekt skall uppnås. Det anses nämligen att allmänpreventionen, i den mån denna antages vara nödvändig, utan vidare tillgodoses genom de individualpreventiva åtgärderna.

 

    Sin syn på allmänpreventionen såsom straffrättsskipningens egentliga uppgift har prof. Olivecrona utförligt utvecklat i en föreläsning som återgivits i SvJT 1951 s. 575.
    I ett svar på en av Sv. D. med anledning av prof. Olivecronas artikel utsänd rundfråga understryker presidenten HARRY GULDBERG 7/2 52 till en början nödvändigheten av att »för att upprätthålla laglydnaden alltjämt ingripa med den i och för sig motbjudande åtgärd som sedan gammalt kallas straff. Blir inte brottslingen förbättrad, inpräntas ändå i allmänna medvetandet att brottshandlingar äro förkastliga och böra undvikas». Härefter fortsätter han:

 

Man får å andra sidan hoppas att utvecklingen skall förhjälpa den individuella behandlingen till allt större framgång och att behovet av den renodlade straffreaktionen skall minska. Alla goda krafter bör asamlas kring den uppgiften, även om målet — straffets avskaffande — ter sig avlägset.
I detta perspektiv avtecknar sig den intressanta fråga som professor Olivecrona belyst i sin artikel. Kan det antagas att den smalnande basen för straff i vanlig mening utgör tillräckligt underlag för den erforderliga allmänpreventiva effekten? Eller för att ge frågan en bättre avfattning: kan reaktionssystemet i sin moderna gestaltning motsvara kravet på avskräckning och moralbildning? Här beröres onekligen en kärnpunkt i diskussionen. Emellertid tror jag eller vill åtminstone gärna tro att professor Olivecrona — som erkänner allmänpreventiv verkan av vissa nya reaktionssätt — i fråga om andra underskattar denna effekt. Den är vid straff väsentligen knuten till frihetsberövandet, och det är att märka att brottslingen genom de övriga reaktions-

 

åtgärderna ofta blir underkastad avsevärda inskränkningar i sitt personliga liv; detta gäller även om en så vanlig reaktion som den villkorliga domen i dess kvalificerade former. Dessa inskränkningar och behandlingsmetoderna överhuvud komma väl att med stigande upplysning ingå i allmänna medvetandet såsom ändamålsenliga och därmed också allmänpreventiva moment. Säkerligen låter sig ett visst mått av repression, åtminstone i form av allvar och ordning, förena med individuell behandling utan att denna förfelar sitt syfte, och det vore lyckligt, om lagstiftaren med hänsyn till allmänpreventionen städse hade detta avvägningsproblem för ögonen under den fortsatta lagstiftningen på området. Det måste dock understrykas att man står inför delvis öppna och svårbedömda frågor.
Grova brott uppkalla då och då kraftiga rop på långa och stränga straff. Denna inställning är förklarlig, men till dem, som låta sig leda av ögonblickets känslor, skulle jag vilja säga: det viktiga är att på brottet följer den allvarliga reaktion som är betingad av alla föreliggande omständigheter — reaktionens längd och hårdhet få ingalunda vara utslagsgivande.

 

    I fortsättningen av sin understreckare upptog prof. Olivecrona till kritik den villkorliga domen:

 

Beträffande »kvalificerad» villkorlig dom, d. v. s. villkorlig dom med frihetsinskränkande föreskrifter, framhålles ofta, att sådan dom är mycket illa sedd av klientelet; många föredra att avtjäna ett kortare frihetsstraff framför att under åratal vara underkastade inskränkningar i sin frihet och stå under övervakning. Men man skall icke för den skull överskatta den allmänpreventiva effekten av dylik villkorlig dom. Huvudsaken är dock att straffet uteblir; detta är vad omgivningen egentligen lägger märke till. Att det meddelas en hel del irriterande föreskrifter om livsföringen spelar en alldeles underordnad roll. De enda som få någon närmare kännedom om dessa äro den dömdes anhöriga och kamrater; och det är säkerligen en illusion att tro, att respekten för lagen hos dessa senare skulle inskärpas lika bra genom dylika föreskrifter som genom ett straff.

 

    överdirektör HARDY GÖRANSSON replikerade 9/9 52:

 

Professor Olivecrona kritiserar det nuvarande straffsystemet men ger inte något besked om hur han vill ha det. Som nu detta med den villkorliga domen. Skall den beskäras eller avskaffas? Vilketdera alternativet man väljer, blir det kraftiga återverkningar. Om alla som nu dömes villkorligt skulle få ovillkorligt frihetsstraff, behöver vi minst 1,000 nya vårdplatser eller fem å sex anstalter av Malmöanstaltens storlek, för att nu ta något i närheten av Lund. Det skulle kosta tiotals miljoner i byggnadskostnader, även i sparsammaste utformning. Utgifterna för driften skulle ökas med fyra à fem miljoner per år. Viktigare än detta är att ett slopande av den villkorliga domen eller en kraftig inskränkning av dess tillämpning skulle kollidera med vad som är rimligt och rättfärdigt. Den har accepterats; folk i allmänhet är vid lugnt eftersinnande på det klara med att villkorlig dom är ett mycket värdefullt inslag i vårt sätt att handskas med lagbrytare.

 

    Angående allmänprevention och individualprevention skriver Göransson bl. a.:

 

Allmänpreventionens och individualpreventionens krav måste balanseras mot varandra; preventionisterna måste därjämte beakta att man inte kan lämna ur sikte att det är nödvändigt med en viss proportionalitet mellan brott och påföljd. Iakttages inte dessa principer hamnar rättsväsendet i grymhet och godtycke. Man kan inte heller gå

 

längre än vad som är berättigat med hänsyn till att också den brottslige är en människa och som sådan har ett värde, alla skröpligheter till trots. Diskussionen mellan individualpreventionister och allmänpreventionister borde dämpas av det faktum att båda sidorna i stor utsträckning argumenterar med antaganden. Vi vet bra lite när vi skall ge svar på frågan, varför somliga människor dukar under för brottsliga impulser och varför andra klarar sig.

 

    Efter belysning av likheter och olikheter mellan straff och skyddsåtgärder fortsätter Göransson:

 

Gamla tiders verkställighet överflödade av sådana repressiva inslag, som inget annat syfte hade än att göra livet hårdare för fången. När man på den tiden blev tillfrågad av en fånge varför han inte fick ha fotografi av hustru och barn i cellen, fanns inget förnuftigt svar. Man kunde inte hänvisa till ordningen och säkerheten inom anstalten, inte till några pedagogiska principer. Ett bud eller förbud som inte kan motiveras på ett begripligt sätt är en kränkning, en utmaning. Så långt jag känner förhållandena utomlands är man i full färd med att rensa ut dessa negativa inslag i verkställigheten och i stället göra behandlingen positiv . . .
Frågan är icke om allmänpreventionens krav skall beaktas, utan h u r  l å n g t man skall tillmötesgå allmänpreventionisterna.

 

    Prof. Olivecrona avslutar en skarp kritik av hela ungdomsfängelsetanken med följande ord:

 

Vilket resultat skall det bli av dessa motsägelser? Domaren säger att brottslingen skall straffas; på anstalter säges det, att han inte skall straffas. Tidslängden för anstaltsvistelsen kan inte utmätas enligt rättvisans principer, eftersom det är fråga om utbildning och inte om straff; men eftersom det ändock är ett straff, skall det åtminstone vara så pass mycket rättvisa att ynglingen inte får mer än två eller tre gånger så lång tid som kamraterna. Därför släppes han ut innan utbildningen är färdig.
Ungdomsfängelset kan betraktas som särskilt typiskt för tendensen inom vår strafflagstiftning. Man talar några allmänna ord om straffets behövlighet ur allmänpreventiv synpunkt. Men verkställigheten berövas såvitt möjligt den »repressiva» karaktären, d. v. s. straffkaraktären. Den skall gå ut på utbildning och fostran. Men allmänpreventionen skall utan vidare bli tillgodosedd på samma gång; ty denna utbildning och fostran skall vara mer fruktad än själva straffet.
Det duger icke med så förvirrade principer för lagstiftningen. Allra minst går detta för sig i det moderna industrisamhället. Många brottsbefrämjande faktorer ha där tillkommit, många återhållande moment ha fallit bort eller försvagats. Industrisamhällets kriminalitetsproblem är därför ytterst svårbemästrat. Desto viktigare är det att man åtminstone klart ser, att strafflagens funktion är a l l m ä n p r e v e n t i o n e n och att man gör allmänpreventionens stärkande till princip för lagstiftningen. Det föreligger ett svårt misstag när man utgår från att man får allmänpreventionen till skänks om man inriktar sig på de »individualpreventiva» åtgärder som man f. n. tror vara särskilt effektiva när det gäller att förbättra brottslingen.

 

    I en utveckling av ungdomsfängelseidén i sitt bidrag erinrade överdirektör Göransson om att de engelska ungdomsanstalterna — den berömda förebilden till det svenska ungdomsfängelseinstitutet — kallas Borstalinstitutioner. Av justitierådet C. G. HELLQUISTS svar på rundfrågan har Sv. D. 10/2 52 bl. a. återgivit följande:

 

Professor Olivecrona har åtskilligt att säga om ungdomsfängelset sådant det har utformats i lagstiftningen och utvecklats i tillämpningen. Den bild han ger stämmer inte riktigt med den jag har fått efter några års erfarenheter från ungdomsfängelsenämndens verksamhet. Inte heller kan jag såsom Olivecrona finna något egendomligt eller »förvirrat» i själva konstruktionen av ungdomsfängelset som en kombination av straff och skyddsåtgärd. Ungdomsfängelset är ett straff och som sådant fruktat. Den tid som de dömda får undergå straffet användes till att uppfostra dem. Man försöker bibringa dem hyfsning, vänja dem vid ordnat arbete och så långt möjligt är inrikta dem på något lämpligt yrke. I detta kan väl inte ligga något egendomligt eller förvirrat. Det vore intressant att veta vilka behandlingsmetoder Olivecrona vill rekommendera för dessa ungdomar, som sällan har fått vare sig egentlig uppfostran eller utbildning. Så vitt jag förstår måste huvuduppgiften beträffande dem vara att resocialisera dem.
Det är ett misstag att tro att de som dömts till ungdomsfängelse inte skulle anse den relativt långa frihetsförlusten i och för sig vara en mycket svår påföljd för deras brott. Även långtgående krav på allmänprevention borde vara tillgodosedda. Detta tycks Olivecrona vara böjd att erkänna, då han i början av sin artikel sammanställer ungdomsfängelset med förvaring och internering. Men när Olivecrona sedan söker ge en skildring av ett konkret fall gör han sig skyldig till åtskilliga misstag. Framställningen är tydligen avsiktligt karikerad. De allra flesta som döms vet förut att det är fråga om ett allvarligt straff.
Ungdomsfängelsenämnden blev mycket snart på det klara med att de dömda måste ha något att hålla sig till beträffande tidslängden, och man bestämde sig för ett år som normaltid. Det ligger psykologiska skäl bakom denna fixering, och den får inte betraktas som ett avsteg från lagens grunder. Den av Olivecrona nämnda maximitiden fyra år har aldrig tänkts annat än som en helt extraordinär möjlighet, vilket ju framgår av bestämmelsen att utskrivning på prov skall ske senast när två år förflutit från intagningen, »såframt ej särskilda skäl däremot äro», och vidare att utskrivningsfrågan alltid skall prövas av nämnden efter ett år. Först vid återfall i brott efter provutskrivning kan anstaltstiden i praktiken komma att överstiga två år. Redan detta visar ju att man aldrig avsett att ungdomsfängelset skulle kunna ge en fullständig yrkesutbildning. En sådan kräver åtskilligt mer än ett eller två år.
Det är oriktigt att i nämndens praxis se någon reaktion mot lagstiftningens syfte. Meningen är ingalunda att utbildningen skall »fortsättas till dess den blivit avslutad». Man har nöjt sig med att hos de intagna grundlägga kunskaper och färdigheter i olika yrken, träna dem i regelbundet arbete och därmed ge dem större möjligheter till anpassning och utkomst i samhällslivet efter utskrivningen.

 

    Professor Olivecrona replikerar 22/2 i Sv. D.:

 

»Det är nog alldeles riktigt, att ungdomsfängelset i praktiken blivit ett ettårigt frihetsstraff. Men detta stämmer alls icke med lagens principer. En dylik strafform är också någonting högst egendomligt: ett ettårigt frihetsstraff, teoretiskt användbart för alla brott, belagda med frihetsstraff under fyra år, i praktiken ofta anlitat vid brott som enligt vanlig straffmätning skulle förskylla mycket kortare strafftid än ett år. Detta är ett resultat av de motsägande principer som ligga till grund för institutet.
Lagens princip är att behandlingstiden skall vara obestämd inom en ganska vid latitud. Förklaringen till att tiden ofta blir längre än ett

 

vanligt straff skulle ha blivit ligger just däri, att behandlingen icke skall vara ett straff utan bestå i fostran och yrkesutbildning .. . Enligt grundtanken bakom lagen skulle, såsom ungdomsanstaltsutredningen erinrar i sitt betänkande 1950, behandlingens varaktighet i varje enskilt fall bli beroende på behandlingsresultatet.
    Institutet är alltså tänkt på ett helt annat sätt än det gestaltar sig i praktiken. I praktiken har man icke kunnat göra utskrivningen beroende av att avsett behandlingsresultat uppnåtts. Varför icke?
    Justitierådet Hellquist synes icke vilja medge, att rättvisesynpunkten härvid varit avgörande. Vad är då anledningen till att man skriver ut ynglingarna så snart minimitiden gått ut? Skulle nämnden veta, att en yngling blir resocialiserad på jämnt ett år i ungdomsfängelse? Detta är föga troligt. De siffror som anföras visa, att de utskrivna förhålla sig väl efter utskrivningen endast i 50—60 procent av fallen. Vad som förklarar den schematiska utskrivningsregeln kan i huvudsak icke vara något annat än att man tvingas ta hänsyn till rättvisan, eftersom interneringen trots allt uppfattas som ett straff. Om man förlängde interneringen för att fortsätta behandlingen, skulle detta betraktas som så orättvist och väcka så stark reaktion hos internerna, att man icke skulle kunna vinna någonting genom att hålla dem kvar. Överdir. Göransson, som bör känna till saken, säger f. ö. direkt, att det är rättvisesynpunkten, kravet på en proportion mellan brott och påföljd, som ligger bakom utskrivningsregeln.
    Herr Hellquist uppehåller sig särskilt vid att någon fullständig yrkesutbildning icke skulle vara avsedd. Om institutet främst avser yrkesutbildning borde dock konsekvensen vara att utbildningen fortsattes tills den blivit avslutad. Men en så lång internering skulle te sig alltför orättvis. Vad jag vill framhålla är just, att kollisionen mellan de olika principerna hindrar att utbildningssynpunkten blir tillgodosedd. Rättvisesynpunkten blir emellertid inte heller tillgodosedd, eftersom interneringstiden ofta blir mycket längre än ett vanligt straff skulle ha blivit.»
    En deklarerad anhängare har prof. Olivecrona i stadsfiskalen LENNART ASPLUND, Sv. D. 8/2 52. »Prof. Olivecrona har i sin artikel med skärpa redogjort för de synpunkter, som måste ligga bakom varje strafflagstiftning för att dess brottsprofylaktiska syfte skall uppnås.» Med adress till »motståndarna till allmänpreventionen» framdrar stadsfiskalen Asplund ett parallellfall till sluten vård av kriminella från ett annat samhällsområde:

 

Det torde icke vara obekant, att, om det utbryter difteri eller scharlakansfeberepidemi eller annan farlig sjukdom, de som träffats av sjukdomen isoleras från den övriga allmänheten. Huruvida dessa isolerade blir sämre eller bättre härigenom torde nog vara av underordnad betydelse. Det väsentligaste synes vara att de icke sprider smitta till andra. I viss mån skulle detta resonemang kunna tillämpas på grova ungdomsbrottslingar. Det är ett faktum att dessa genom att icke varaktigt omhändertas på slutna anstalter beredes tillfälle att dra in andra ungdomar på brottets bana. Ur samhällets skyddssynpunkt torde det vara lika berättigat att dessa sistnämnda förvaras på slutna anstalter.

 

    Landsfogden JOHN RUDSTRÖM tar 11/2 52 bl. a. upp den aktuella frågan om behandlingen av de yngsta lagöverträdarna, 15—17-åringarna:

 

Beträffande asocial ungdom under 18 år ansluter jag mig helt till den meningen, att de bör erhålla en särskild behandling. Det bör inte

 

vara omöjligt att finna en behandlingsform, som tillgodoser både individual- och allmänpreventiva krav. I själva verket synes nu gällande lagbestämmelser teoretiskt erbjuda en acceptabel lösning härvidlag. I praktiken förefaller den ha vissa brister. Man bygger till en början behandlingssystemet på barnavårdsnämnderna. För ett lyckligt resultat synes behandlingen avhängig av de rent personliga egenskaperna hos dem, som syssla med ungdomskriminaliteten. Det finns ingen anledning antaga att just dessa nämnders ledamöter skulle vara speciellt skickade att förstå och behandla de ungas problem. Erfarenheten har även visat, att ärenden i åtskilliga fall handlagts tämligen slentrianmässigt. Dessa frågor är av sådan vikt, att de bör anförtros organ, där sakkunskapen inom hithörande områden är betryggande företrädd, exempelvis ungdomsdomstolar eller nämnder för län eller städer. I detta skulle då ingå representanter för juridisk, medicinsk, barnavårds- och socialvårdskunskap.

 

    Polismästaren i Malmö NILS LÜNING gör 8/2 52 ett allvarligt försök att finna en av orsakerna till brottslighetens stegring:

 

I en diskussion nyligen i Malmö om brottsligheten och dess orsaker framhöll jag det förhållandet, att den svenska polisen icke hade tillräckliga resurser vare sig då det gäller personal eller teknisk utrustning. Därmed menade jag givetvis inte att polisens bristande effektivitet är enda orsaken till brottslighetens tillväxt. Men jag är övertygad om att man här har att finna en mycket väsentlig orsak till brottens ökning.

 

    Efter en presentation av de olika kraven på lagstiftningen från individualpreventionens och allmänpreventionens förespråkare fortsätter Lüning:

 

Vilken styrka samhällets polismakt nu har kan aldrig bli ett tvistefrö i den striden. Får man inte tag på brottslingen kan man över huvud taget icke förbättra honom och icke heller straffa honom i avskräckande syfte. Man måste ge polisen mer folk och bättre tekniska hjälpmedel.

 

    Det bör erinras om att riksåklagarämbetet i sin bekanta skrivelse till K. M:t d. 26 nov. 1951 rörande de yngsta lagöverträdarna med styrka underströk angelägenheten av att genom personalförstärkningar och organisatoriska anordningar i brottsförebyggande syfte, bl. a. hos polisen, söka åvägabringa ett snabbare förfarande till förkortande av utredningstiden.
    Redan 30/1 52 hade Sv. D. i en ledare tagit upp Lünings krav på förbättrade personella och reella resurser för kriminalpolisen:

 

    Under en av Sydsvenska Dagbladet nyligen ordnad debatt om brottsligheten i Sverige hänvisade en av deltagarna, polismästare Nils Lüning i Malmö, till ett uttalande av f. hovrättspresidenten Karl Schlyter, att en snabb och effektiv kriminalpolis är det från allmänpreventiv synpunkt mest betydelsefulla vid kriminalitetens bekämpande . . .
Herr Schlyters uttalande är av intresse även på ett mera allmänt plan. På många håll i landet, främst i storstäderna, är både ordningspolis och kriminalpolis alltför numeriskt svaga för att kunna sätta sig i respekt och därmed hindra att lagöverträdelser begås. Brottsligheten i Sverige har stigit starkt under efterkrigstiden; förhoppningarna om förbättringar under denna period ha kommit på skam . . .
Det är en riksskandal att i Stockholm tusentals brottslingar, v i l-

 

k a s  n a m n  p o l i s e n  k ä n n e r, få gå lösa långa tider — därför att kriminalavdelningen inte har tillräckliga resurser att ta itu med dem. Enbart statistiken över fjolårets eftersläpning gör på denna punkt ett skrämmande intryck. Siffrorna för första kvartalet visa t. ex. att 476 under perioden anmälda personer fortfarande inte ha fått sina fall utredda. Fram till den 1 november gäller det 4,277 namngivna. Naturligtvis leda sådana förhållanden till att respekten för lag och ordning sjunker — och att brottsligheten stiger.

 

    Vid sidan av polisens otillräcklighet såsom en brottsfrämjande faktor har på senare tid i pressen framförts ytterligare en förklaring särskilt till ungdomsbrottslighetens stegring. I ett första delbetänkande har nykterhetskommittén framlagt ett vidlyftigt utredningsmaterial om alkoholvanorna. I en ledare 5/2 52 skriver Morgontidningen :

    Vad här visats om tendensen till utbredning av ungdomens alkoholvanor, om ökningen av ungdomsfylleriet etc. måste stämma var och en till eftertanke. De torra siffrorna om ungdomsfylleristernas hem- och fritidsförhållanden ger för första gången möjlighet att komma ungdomsfylleriets orsaker på spåren men kräver nog fortsatt analys för att kunna ge verklig vägledning åt ungdomsvårdarna.
    Om ungdomsvården har mycket att hämta ur nykterhetskommitténs statistik, så går social- och kriminalvården inte heller lottlösa. Den bild som kommittén ger av hur kriminaliteten och de sociala hjälpbehoven växer i proportion till alkoholbrukets intensitet måste betecknas som förbluffande. Även om man alltid har vetat att ett visst sammanhang finns, så har man väl aldrig trott att det skulle avspegla sig så tydligt.

 

    Dagens Nyheter skriver i samma ämne 6/2 52:

 

    Tyngdpunkten ligger i utredningens analys av ungdomens dryckesvanor. Här presenteras uppgifter som onekligen är oroande. Ungdomsfylleriet har under de senaste tjugu åren starkt tilltagit — inte mindre än tredubblats. Alkoholvanorna tränger ner i allt yngre årgångar. En fingervisning om orsaken ligger i sammanställningen mellan inkomster och fylleriförseelser ...
    Någon anledning att tala om »försämring» av det ungdomliga materialet finns inte — den ökade spritkonsumtionen är i mycket en funktion av ändrade samhällsförhållanden främst på sysselsättningens område. Liksom då det gäller övriga ungdomsproblem framstår emellertid även detta i gräll belysning då det gäller de missanpassade. Ungdomsbrottslighet och alkoholism hänger samman på ett skrämmande sätt, därom kan polis, barnavårdsnämnder och nämndemannagrupper på ungdomsrotlar vittna.

 

    De citerade uttalandena om polisens otillräckliga resurser och om ungdomens alkoholvanor innehålla värdefulla uppslag till förklaring av den ökade brottsligheten av så mycket större intresse som de äro lättare att empiriskt kontrollera än värdet för brottsbekämpandet av olika rättsfilosofiska teorier.
Carl Holmberg.