DEN ÄLDRE OCH YNGRE SÖDERMANNALAGEN.

 

AV

 

FIL. DR HANS JÄGERSTAD.

 

Bland Svealands medeltida landskapslagar intager Södermannalagen en särställning. Den år 1327 stadfästa och till våra dagar bevarade lagboken har bevisligen utarbetats på grundval av en äldre kodifierad Södermannalag. För kännedomen om svealagarnas inbördes förhållande, främst förhållandet mellan Södermannalagen och Upplandslagen, är det av grundläggande betydelse att försöka fastställa, om denna äldre södermanländska lagredaktion återfinnes i någon av de båda fullständiga handskrifter av lagen, som bevarats till vår egen tid. Generationer av svenska rättshistoriker ha ägnat skarpsinniga undersökningar åt detta problem.
    När CARL JOHAN SCHLYTER år 1838 offentliggjorde sin edition av Södermannalagen i Corpus iuris sueo-gotorum antiqui, publicerade han som ett additament ett aktstycke, som till fullo fastställde existensen av en äldre kodifierad södermanländsk rätt. Detta aktstycke utgjordes av ett protokoll från ett sammanträde i Strängnäs den 26 oktober 1325 mellan å ena sidan strängnäsbiskopen och hans domkapitel och å andra sidan lagmannen och en del världsliga stormän. Vid detta sammanträde har tolv stadganden i lagen, huvudsakligen i dess kyrkobalk, diskuterats och vissa lagändringar beslutats. Detta strängnäsprotokoll lyder i Holmbäck-Wesséns tolkning:
    »År 1325 på lördagen före apostlarna Simons och Judas dag blevo följande mål stadgade och skrivna i södermännens lagbok, i närvaro av biskopen och hans kapitel, lagmannen och herr Staffan Röriksson och herr Magnus Nilsson, jämte många andra goda landsmän.
    (1) Först om prästens laga hus: tarva de hela taket nytt, det skall socknen svara för.
    (2) Bliva kyrkovärdarna dömda till tre marker för kyrkans skrud, dem skall biskopen taga emot. Glömmer prästen att tillsäga kyrkovärdarna och händer sedan något, varav gudstjänsten hindras, böte prästen tre marker, två till biskopen och en till kyrkovärdarna.
    (3) Kyrkan skall överlämnas till prästen av biskopen eller hans ombud. Och åt den skall kyrkan givas, som den nämner, som har faderlig rätt över henne.
    (4) Om förspillande av kyrkovigning må stå, som det står skrivet i lagboken.
    (5) Tionde skall delas i tre delar, prästen skall taga en skyl, och två skall bonden föra hem till sig och dela i tre delar, en lott till kyrkan,

 

DEN ÄLDRE OCH YNGRE SÖDERMANNALAGEN. 269den andra till biskopen, den tredje till de fattiga, utom där annat avtal med biskopen finnes.
    (6) Trettondedag jul skall vara offerdag och ej kyrkomässodag.
    (7) Skyller en präst en bonde för tionde, värje han sig med ed.
    (8) Föra ej bönder ett lik lagligen till jord, böte de två marker till biskopen och en till de jordägande.
    (9) Hospitalet skall hava en spann säd av varje hamna.
    (10) Om nåm och stridiga eder må stå så, som det står i gamla lagboken.
    (11) Lagmanspenningar skola alla giva ut fyra dagar efter Mikaelsmässan eller böta tre örar, domarepenningar och styremanspenningar vid Mårtensmässan eller böta en öre. Nämndemännen skola hava en öre av var mark, som tillkommer hundaret.»1

 

    Detta aktstycke blev med tiden det centrum, kring vilket den vetenskapliga diskussionen kom att kretsa ända fram till våra dagar. När har denna »gamla lagbok» tillkommit? Representerar någon av de båda bevarade handskrifterna av Södermannalagen denna äldre lagredaktion?
    Det första inlägget kom från Schlyter själv. I sina noter till strängnäsprotokollet meddelade han sin åsikt om vilka ställen, som åsyftades i Södermannalagen och vilka alltså 1325 blivit föremål för lagändringar. Härvid kan Schlyter knappast ha undgått att lägga märke till att cod. A är helt oberörd av 1325 års lagändringar, medan cod. B röjer inflytande av dessa. Beträffande punkt 10 i strängnäsprotokollet hävdade Schlyter, att detta ställe åsyftade KKB 16:3. Detta lagrum har emellertid samma lydelse i såväl cod. A som cod. B. Den slutsatsen låg nu nära till hands, att cod. A var identisk med den år 1325 omtalade gamla Södermannalagen, medan cod. B representerade den omarbetade och år 1327 stadfästa lagen. Detta blev emellertid icke Schlyters ståndpunkt. Han gjorde i stället gällande, att cod. A och cod. B tillhörde samma lagredaktion. Det var denna lagredaktion, som vid strängnäsmötet 1325 betecknas som »gamla lagboken» och anledningen till detta beteckningssätt var enligt Schlyter, att den »blivit författad under Konung Birgers regering, vid samma tid som UplL. eller kort derefter, ehuru den i anseende till den i stadfästelsen omnämnda oenighet emellan klerkerna och landsmännen, eller andra hinder, ej blef formligen stadfästad förr än år 1327, och ehuru Magnus Eriksson, genom att nästan alldeles afskrifva stadfästelsen på Upplandslagen, till sin regeringstid förflyttat de förberedelser till utarbetande af en lagbok för Södermanaland, som i sjelfva verket redan hade egt rum i Konung Birgers dagar.»2
    Denna uppfattning stod länge oemotsagd. Först genom RUDOLF TENGBERGS bekanta avhandling »Om den äldsta territoriala indelningen och förvaltningen i Sverige» (1875) kom diskussionen i ett nytt läge. Tengberg tog nämligen fasta på det förhållandet att cod. A och cod. B förete vissa anmärkningsvärda olikheter. Han påpekade

 

    1 Svenska Landskapslagar tolkade och förklarade för nutidens svenskar av ÅKE HOLMBÄCK och ELIAS WESSÉN, III, 1940, s. XV.
    2 Södermannalagen, ed. SCHLYTER, Samling av Sveriges gamla lagar, s. LI.

 

270 HANS JÄGERSTAD.bl. a. att 1325 års lagändringar i stor utsträckning införts i cod. B, men att de helt saknas i cod. A, att cod. B i motsats till cod. A var försedd med 1327 års stadfästelsebrev. Härav drog Tengberg följande slutsats:

 

    »Södermanland ägde i början af 1300-talet en kodifierad lagsamling, hvilken år 1325 kallades 'gamla lagboken' och som är den ännu i cod. A bevarade. I sin nuvarande form har den mycken likhet med Upplandslagen. Konungabalken är till största delen gemensam, och äfven i de andra balkarne framträda ofta samma ordalag, ehuru de båda lagarne äga sina särskilda, anmärkningsvärda egendomligheter. Tydligen har den ena lagen blifvit begagnad vid den andras redigering, men hvilkendera fått tjäna till mönster och således äger ålderns företräde, är ej alldeles visst. Kanske är dock Södermannalagen yngre. I detta fall skulle han vara författad mellan åren 1296—1325. Omkring år 1325 har fråga uppstått om åtskilliga förändringar i denna lagbok. Lagmannen Laurens Ulfsson jämte 12 i lagsagan jordägande rådsherrar — 2 af dessa nämnas särskilt som närvarande 1325, då de ofvan nämnda ändringarna beslötos — öfversågo då den gamla lagen, hvilken i sin nya form stadfästades 1327 af konungen. Denna nya lag är codex B i sin ursprungliga lydelse.»1

 

    Fyra år efter Tengbergs avhandling kom Schlyter ånyo att beröra problemen om Södermannalagen i sina Juridiska afhandlingar. I väsentliga punkter har han emellertid här övergivit sin första ståndpunkt troligen mer eller mindre omedvetet under inflytande av den tengbergska åsikten, som han dock något senare påstår sig vid denna tid helt ha förbisett. Schlyter gör nu icke längre gällande, att de båda bevarade handskrifterna av Södermannalagen (cod. A och B) äro identiska med den år 1325 omtalade »gamla lagboken». I stället få nu cod. A och B representera »en omarbetning, varigenom SML erhöll den form, vari den kommit till vår kunskap».2 Med andra ord: den »gamla lagboken» är förlorad och såväl cod. A som B tillhöra 1327 års lagredaktion.
    Något år härefter kom emellertid Schlyters uppmärksamhet att helt fästas på den tengbergska teorien och han protesterade nu i en uppsats »Om en ännu i behåll varande äldre redaktion af Södermannalagen» i en för honom karakteristisk polemik, utan att dock själv förete någon egentlig motbevisning.3
    Den schlyter-tengbergska stridsfrågan, huruvida Södermannalagen förelåg i en eller två redaktioner, bestämde under ett kvartsekel den vetenskapliga debatten. I allmänhet tycks dock Tengbergs uppfattning ha dominerat. I en undersökning om Södermannalagen och dess konungabalk utvecklades denna uppfattning ytterligare av C. M. KJELLBERG och denne sökte nu göra troligt, att cod. A var en senare avskrift av en äldre redaktion »som ej behöfver representera den senares urspungliga utseende, utan kan vara försedd med tillägg af

 

    1 R. TENGBERG, Om den äldsta territoriala indelningen och förvaltningen i Sverige, s. 64.
    2 C. J. SCHLYTER, Juridiska afhandlingar II, 1879, s. 147.
    3 C. J. SCHLYTER, Om en ännu i behåll varande äldre redaktion af Södermannalagen, Lunds universitets årsskrift XVII: 2, 1880—81. 

DEN ÄLDRE OCH YNGRE SÖDERMANNALAGEN. 271vissa rättssedvänjor, som tillkommit under tiden mellan denna redaktions tillkomst och handskriftens nedskrifvande».1 Mot detta polemiserade sedermera L. M. BÅÅTH utan att dock prestera något nytt i själva sakfrågan.2
    Först med K. G. WESTMANS metodiskt mönstergilla undersökning om Södermannalagens avfattning (1904) kom diskussionen i ett väsentligt förändrat läge. Westman ställde sig avvisande till såväl Schlyters som Tengbergs teorier. Mot den senare ifrågasatte Westman, »om avvikelserna mellan hss verkligen äro av den betydelse, att den ena hs måste betraktas som resultat av ett lagavfattningsarbete utfört på den andra som grund».3 Gentemot Schlyter hävdade Westman, att punkt 10 i strängnäsprotokollet inte kunde åsyfta KKB 16: 3 i Södermannalagen — där cod. A och B överensstämma — utan KKB 15: 3, där cod. B har ett annat och enligt Westman ålderdomligare stadgande än cod. A. Detta förhållande tydde på att en nyare processform på denna punkt förslagsvis framburits i cod. A men förkastats. Sin uppfattning i huvudfrågan formulerade Westman på följande sätt:

 

    »I stället för den hävdvunna dateringen av hs A till 'ej Iångt efter år 1327' måste man sätta en åtminstone formellt annan. ★A var, synes det, säkert delvis, kanhända hel och hållen, nedskriven år 1325. Kanhända är hs A själva originalförslaget och alltså identisk med ★A, kanhända en obetydligt senare avskrift. Man nödgas vidare avstå från den härskande tanken, att man äger rätt att på ett eller annat sätt anse, att den lag, som före år 1327 gällde i Södermanland, finns upptecknad i någon bevarad hs.»4

 

    Denna uppfattning blev sedan allmänt accepterad, ända tills ÅKE HOLMBÄCK och ELIAS WESSÉN i inledningen till sin översättning av Södermannalagen (1940) ånyo upptogo dessa problem till en kritisk behandling. I motsats till Westman avvisade dessa båda forskare tanken på att cod. A skulle vara ett omkring år 1325 utarbetat förslag. Cod. A är i stället, menar Holmbäck—Wessén, »den gällande lagen, som man vid denna tid (d. v. s. 1325) har underkastat en granskning och revision».5 Medan forskningen dittills räknat med två södermanländska lagredaktioner, lanserade nu Holmbäck—Wessén för första gången teorien om tre påvisbara redaktioner av lagen. Följande ger en god bild av deras resonemang:

 

    »Redan i slutet av 1200-talet ägde Södermanland en skriven lagsamling, till vilken år 1325 hänvisas som den 'gamla lagboken'. På grund av det mäktiga inflytande, som den år 1296 stadfästa UL utövade på de kringliggande landskapen, har efter dess förebild på landets eget initiativ omkring år 1300 utarbetats en ny SdmL, som i stort sett är den i hs A bevarade. Omkring år 1325 har av någon anledning uppkommit en önskan

 

    1 C. M. KJELLBERG, Södermannalagen och dess konungabalk, Historisk Tidskrift 1898, s. 308.
    2 L. M. BÅÅTH, Till frågan om en eller tvenne redaktioner af Södermannalagen, Historisk Tidskrift 1903, s. 183.
    3 K. G. WESTMAN, Södermannalagens avfattning, Nordiska studier tillegnade Adolf Noreen på hans 50-årsdag d. 13 mars 1904, s. 96.
    4 K. G. WESTMAN a. a. s. 101.
    5 Svenska Landskapslagar III s. XIX.

 

272 HANS JÄGERSTAD.om dess stadfästande. I samband därmed beslöt man att underkasta den en översyn, särskilt kyrkobalken. Förmodligen har man varit tvungen att tillmötesgå vissa krav från kyrkans sida. Vidare har man på ett par ställen återupptagit äldre stadganden ur den 'gamla lagboken'. I detta reviderade skick blev lagen stadfäst år 1327 av Magnus Eriksson, med begagnande så långt möjligt av samma ordalag som Stadfästelsebrevet för UL. Hs B innehåller den stadfästa lagen, men med en del ändringar och tillägg, som ha gjorts efter denna tid.»1

 

    Oformligheten i denna uppfattning, att Södermannalagen under något mer än 40 år skulle ha underkastats tre omarbetningar, av vilka den förmenta redaktionen från omkring år 1300 är ett fritt antagande utan varje stöd i källorna, får inte undanskymma det värdefulla i Holmbäck—Wesséns utredning: detaljkritiken av Westman. Dessa båda forskare ha nämligen på en vital punkt brutit sönder Westmans resonemang genom att påvisa, att han genom en förväxling av tolvmannaed och nämnd oriktigt antagit att punkt 10 i strängnäsprotokollet åsyftat KKB 15: 3 i stället för KKB 16: 3, som redan Schlyter med rätta gjort gällande.
    Därmed har i själva verket ett viktigt indicium förebragts för att cod. A är den år 1325 omtalade »gamla lagboken». KKB 16: 3 har nämligen, som ovan framhållits, samma lydelse i såväl cod. A som B. Så bör även vara förhållandet, eftersom punkt 10 i strängnäsprotokollet säger: »må stå, som det står i gamla lagboken.»
    Inför denna konsekvens av sin ståndpunkt har emellertid Holmbäck—Wessén tydligen ryggat tillbaka. I stället för att låta detta bli en fast utgångspunkt för den fortsatta utredningen, ha de sökt förringa betydelsen av detta faktum. Härom heter det:
    »Med 'stridiga eder' (geenedha) i punkt 10 åsyftas sannolikt sådana fall, då ed gick mot ed. SdmL känner blott ett dylikt fall, nämligen Kk 16:3, och enligt Schlyter skulle just detta åsyftas i punkt 10. Märkligt nog har här någon ändring icke införts i hs B. Utvecklingen i fråga om stridiga eder gick i den svenska rätten mot att inskränka eller helt förbjuda dem. Troligen avser punkt 10 i 1325 års protokoll, att man beträffande rätten att gå ed mot ed skulle uppliva äldre regler, som nu voro föråldrade, som icke finnas i hs A men som funnos bevarade i den 'gamla lagboken'. Vid det fortsatta lagarbetet har man emellertid på denna punkt ändrat mening.»2

 

    Det behöver knappast påpekas, att detta är ett helt godtyckligt antagande. Något bevis för att lagstiftarna »ändrat mening» mellan den 26 oktober 1325 och den 10 augusti 1327, då lagen stadfästes, finnes icke!
    För att ytterligare försvaga betydelsen av överensstämmelsen mellan cod. A och cod. B i KKB 16: 3 har Holmbäck—Wessén gjort en nytolkning av punkt 10 i strängnäsprotokollet. Det blir därför nödvändigt, att här beröra strängnäsprotokollets handskriftsförhållanden. Detta protokoll finnes bevarat i tre avskrifter. Två av dessa, som härstamma från 1400-talets senare del, återfinnas i tvenne handskrifter

 

    1 Svenska Landskapslagar III s. XXV f.
    2 Svenska Landskapslagar III s. XXII f.

 

DEN ÄLDRE OCH YNGRE SÖDERMANNALAGEN. 273av den södermanländska kyrkobalk, vilken införts i var sin handskrift av Magnus Erikssons Landslag och Magnus Erikssons Stadslag. Vi kalla i likhet med Schlyter dessa handskrifter hs N resp. hs R. Den förra avtryckte Schlyter i sin utgåva av Södermannalagen, den senare i Gotlandslagen.1 Om hs R säger dock Schlyter, att han skulle lagt denna till grund för sin text, om den hade varit honom bekant vid tiden för Södermannalagens publicering. Den tredje avskriften av strängnäsprotokollet finnes bland en del andra tillägg i slutet av en handskrift av Kristoffers Landslag från 1500-talet.2 Vi kalla denna hs 110. I stort sett överensstämma dessa avskrifter med varandra, men just i början av punkten 10 i protokollet föreligger olika läsarter. Hs N: Vm uanu oc geenedha ...», hs R: »Vm nämpd (i ett ursprungligt napn har a ändrats till ä och d tillskrivits över raden) och geenedha...», hs 110: »Vm nampn...» Vid en jämförelse av dessa varianter faller det genast i ögonen, att formen »uanu» är korrumperad. Hs N kan därför i detta sammanhang avföras från diskussionen. Återstår då hss R och 110. Att på grundval av dessa båda senare med någon högre grad av säkerhet söka rekonstruera originalets ordalydelse på denna punkt är givetvis ogörligt. Klart är endast att i originalet antingen stått nämnd (nämpd), som den noggranne avskrivaren i hs R tydligen ansett vara den riktigaste läsningen, eller också namn (nampn), som hs 110 gör gällande. En tredje möjlighet synes av textkritiska skäl vara osannolik.
    I den diskussion, som förts om detta ställe, hävdade Schlyter, att originalet haft »nämnd», medan Westman, som felaktigt gjorde gällande, att detta stadgande åsyftade KKB 15: 3, ansåg, att den ursprungliga läsarten var »namn».3 På denna punkt har emellertid Holmbäck—Wessén slagit in på en helt ny linje. »Det ursprungliga har», skriva dessa forskare, »utan tvivel varit nam (=nåm), vilket sällsynta och i lagspråket utdöende ord av senare avskrivare missförståtts.»4 Denna förklaring lider emellertid av den väsentliga bristen, att formen »nam» (nåm) icke återfinnes i någon av de tre bevarade avskrifterna.
    Men även ur en annan synpunkt ger ordet »nåm» här en otillfredsställande text. Medan forskningen tidigare antagit, att punkt 10 i strängnäsprotokollet åsyftade endast ett stadgande i Södermannalagen, måste Holmbäck—Wessén på grund av denna texttolkning söka leda i bevis, att det i själva verket är två stadganden, som avses. Av de båda samordnade substantiven »vm nampn och geenedha» skulle det första hänsyfta på BB 1: 1, det senare på KKB I6: 3. Att denna teori knappast kan vara riktig framgår av en jämförelse mellan strängnäsprotokollets uppställning och den ordning, i vilket motsvarande stadganden förekomma i cod. A av Södermannalagen. Här

 


    1 Södermannalagen ed. SCHLYTER S. 194 f., Gotlandslagen a. ed. s. 380 f. Jfr Skånelagen a. ed. s. CLXX.
    2 Westmannalagen, ed. SCHLYTER S. 357.
    3 K. G. WESTMAN a. a. s. 93 n. 1.
    4 Svenska Landskapslagar III s. XVII n. 1.


18—527004. Svensk Juristtidning 1952.

 

274 HANS JÄGERSTAD.nedan meddelas för översiktlighetens skull en tabell över förhållandet mellan dessa båda aktstycken:

Strängnäs-

protokollet:

 

 

Cod. A Av

SML:

punkt 1 KKB 2:pr
» 2 » 3
» 3 » 4:pr
» 4 » 5:1
» 5 » 6
» 6 » 7:1
» 7 » 7:2
» 8 » 9:1
» 9
» 10 » 16:13
» 11 KMB 12

    Av ovanstående framgår, att man vid laggranskningssammanträdet i Strängnäs den 26 okt. 1325 genomgått främst Kyrkobalken flock för flock i den ordning de förekomma i cod. A av lagen. Om man nu med Holmbäck—Wessén skulle antaga ett »nampn» i punkt 10 åsyftade Byggningabalkens första flock, måste man även förutsätta att laggranskningssammanträdets medlemmar efter genomgången av KKB 9: 1 plötsligt börjat studera Byggningabalken för att sedan ånyo börja granska Kyrkobalken (16:3).
    Men även en annan omständighet är av betydelse för ett bedömande av Holmbäck—Wesséns teori. Strängnäsprotokollet avser att reglera kyrkans förhållande till det världsliga samhället. Endast en av protokollets elva punkter — den sista — berör med visshet en annan balk än Kyrkobalken. Men även det där åsyftade lagrummet (KBM 12) avser att reglera förhållandet mellan kyrkan och det världsliga samhället, eftersom de där omtalade administrativa avgifterna uttryckligen sägas skola utgå från alla, sålunda även från kyrkans representanter och underlydande. Det förefaller därför minst sagt osannolikt, att man vid laggranskningssammanträdet i Strängnäs 1325 skulle på en punkt ha frångått den i övrigt strikt iakttagna principen vid dessa diskussioner och låtit kyrkans män få yttra sig över huruvida nåmförfarandet skulle bibehållas eller ej, vilket ju var en rent världslig angelägenhet. De invändningar, som sålunda kunna resas mot Holmbäck—Wesséns tolkning av punkt 10 äro sålunda betydande.
    I jämförelse härmed har läsningen »om nämnd och stridiga eder» ett avgjort företräde. Som ovan antytts har den noggrannaste av de tre avskrifterna av strängnäsprotokollet just denna läsart. Dessutom vinnes den väsentliga fördelen, att man beträffande punkt 10 icke behöver förutsätta, att laggranskningssammanträdet utan rimlig anledning avbrutit sin genomgång av Kyrkobalken för en granskning av ett stadgande i en helt annan balk, för vilkens behandling strängnäsmötet på grund av sin sammansättning knappast kan ha haft speciell insikt eller särskilt intresse. Slutligen lämnar lagbestämmelsen i KKB 16:3 själv det viktigaste argumentet i denna diskussion. Stället lyder:

 

DEN ÄLDRE OCH YNGRE SÖDERMANNALAGEN. 275    »Gå två män ed, båda i samma mål, och äro båda lika starka i vittnen, då skola tolv män pröva, vem av dem som har rätt. Råde vardera av dem över halva nämnden. Nu bliva de ej båda lika starka i vittnen; då har den värjt sig, som har gått laga ed och den som har gått olaga ed skall utan nämnd gå till fasta och böter.»

 

    Av den anförda texten framgår, att detta stadgande innefattar såväl bestämmelser om nämnd som om stridiga eder. Detta faktum måste tillmätas den största betydelse. Strängnäsprotokollets samordning av de båda substantiven »nämnd» och »stridiga eder» har helt enkelt tillkommit för att noggrannare precisera, vilket ställe, som avsågs i den södermanländska kyrkolagen. Åsikten att strängnäsprotokollets punkt 10 åsyftade KKB 16: 3 torde under sådana förhållanden svårligen kunna rubbas.
    Som förut framhållits är detta själva huvudfrågan i diskussionen om, huruvida cod. A är identisk med den äldre Södermannalagen. Strängnäsprotokollets punkt 10 bestämde: »Om nämnd och stridiga eder må stå så, som det står i gamla lagboken.» Denna anteckning har visats åsyfta KKB 16:3. Detta ställe i lagen har samma lydelse i cod. A och cod. B. Eftersom cod. B bevisligen representerar den 1327 stadfästa Södermannalagen och det mellan cod. A och B föreligger en rad betydande olikheter, som nedan skall visas, måste cod. A vara identisk med den äldre Södermannalag, som under namnet »gamla lagboken» omtalades i protokollet från granskningsmötena i Strängnäs i oktober 1325.
    Redan ett fortsatt studium av detta strängnäsprotokoll visar riktigheten av denna åsikt. I protokollets punkt 4 heter det: »Om förspillande av kyrkovigning må stå, som det står skrivet i lagboken. »Även här överensstämma stadgandet i cod. A och cod. B. Så måste ju också vara fallet, om cod. A är den 1325 gällande lagboken, vilken med hänsyn till att denna då var föremål för revision på ett annat ställe i strängnäsprotokollet med lika stor rätt kunde omtalas som »gamla lagboken».
    Olikheterna mellan cod. A och B av Södermannalagen äro i själva verket så stora, att det måste förvåna att forskningen icke redan på den grunden ansett sig böra utgå från att dessa båda laghandskrifter representera en äldre och en yngre redaktion. Trots att Holmbäck—Wessén förnekat denna möjlighet, ha de dock gjort följande obestridligt riktiga iakttagelse: »Olikheterna mellan de båda handskrifterna av SdmL äro sammantagna vida större och flera än mellan t. ex. ett par handskrifter av UL eller av ÖgL.»1
    Cod. B skiljer sig från cod. A i tre betydelsefulla hänseenden: en i hela lagtexten genomförd ny kapitelindelning, en till största delen ny konungabalk och ett 1327 utfärdat stadfästelsebrev. Utöver detta föreligger en rad viktiga skiljaktigheter, vilka icke kunna förklaras som tillägg eller missuppfattningar av senare avskrivare. Utöver cod. A innehåller cod. B tillägg, som givit stadgandena ett annat rättsligt innehåll: Ä 4: 1 (n. 93), B 16: 1 (n. 23), 18 (n. 72, 74, 83), 20: 4 (n.

 

    1 Svenska Landskapslagar III s. XXV.

 

276 HANS JÄGERSTAD.97), 21 pr (n. 16), 23:1 (n. 68), M 19:1 (n. 37), Tj 6:1 (n. 41), 7 (n. 43), 14 (n. 53), R 2 (n. 26, 27), 6 (n. 22), 8 (n. 36). Följande utgör exempel på förändrade bötessatser: Ä 6: 4 (n. 33), B 18:2 (n. 84), 18: 5 (n. 6), 30: 1 (n. 35), M 9 pr (n. 99). Slutligen må följande anföras som exempel på förändrade krav på ed och vittnen: KgB 5 pr (n. 32), B 2 pr (n. 45), Km 2: 2 (n. 53), Tj 3 (n. 18).1
    När har denna äldre Södermannalag kodifierats, som återfinnes i cod. A? Härvidlag ger en jämförelse mellan denna lagcodex och den år 1296 stadfästa Upplandslagen en överraskande tydlig anvisning. Medan likheter i ordalydelsen mellan cod. A av Södermannalagen och Upplandslagen praktiskt taget helt saknas, föreligger sådana likheter i ett trettiotal fall mellan cod. B av Södermannalagen och Upplandslagen.2 Detta förhållande kan endast förklaras på ett sätt: cod. A har utarbetats före Upplandslagens tillkomst, d. v. s. före 1296, cod. B har tillkommit efter denna tidpunkt. Är sålunda året 1296 den främre tidsgränsen för den äldre Södermannalagens tillkomst, kan även en bakre tidsgräns med full säkerhet fastställas. Den äldre Södermannalagen (cod. A) måste nämligen ha utarbetats efter september 1280, eftersom de beslut, som konung Magnus och hans stormän fattade vid hovdagen i Alsnö, som hölls vid denna tidpunkt, omtalas i lagboken.3
    Det förefaller emellertid, som om man inom tidsramen 1280—96 kan finna stöd för en ännu noggrannare datering av den äldre Södermannalagens kodifiering. Första gången en södermanländsk lag omtalas är i ett brev av Magnus Ladulås den 23 augusti 1285.4 Konungen stadfäster här ett byte, som uppgives ha skett »enligt Södermanlands lag och sedvanerätt» (secundum leges et consuetudines Suthirmanie). Fyra år tidigare — den 13 mars 1281 — hade konung Magnus stadfäst Strängnäs domkyrkas besittning av de gårdar, som hertig Erik sålt till densamma. Denna försäljning säges ha skett »enligt Södermanlands sedvanerätt (secundum consuetudinem Suthirmannie) .5
    Konung Magnus intresse för landskapsrättens kodifiering inom en annan del av Strängnäs stift är dokumenterat. Genom en uppgift, som hans sonson Magnus Eriksson lämnat i ett brev, veta vi nämligen att Magnus Ladulås varit verksam vid upptecknandet av Närkeslagen.6 Strängnäsbiskopen Anund (1275—1291) var en man med vilken konung Magnus Ladulås uppehållit mycket intima politiska för-

 

    1 Jfr Svenska Landskapslagar III s. XXIV.
    2 Svenska Landskapslagar III s. XXV n. 1.
    3 Södermannalagen, Köpmålabalken X.
    4 Diplomatarium suecanum I, s. 665. Jfr Svenska Landskapslagar III s. XXX.
    5 Diplomatarium suecanum I s. 580.
    6 I Telgestadgan av d. 6 maj 1330, Diplomatarium suecanum IV s. 157, hänvisar Magnus Eriksson till bestämmelser om gästningen, vilka varit införda i Närkeslagen, som i sin tur sammanställts på hans farfaders Magnus Ladulås' initiativ: »contentos in libro vestro legali, per magnificum principem, dominum Magnum quondam regem Swechie, auum nostrum karissimum, condito.» Se även E. CARLSSON, Närkeslagcns stadfästelse, Historisk Tidskrift 1946, s. 261 ff. 

DEN ÄLDRE OCH YNGRE SÖDERMANNALAGEN. 277bindelser. Som bakgrund till den ovan indicerade äldsta södermanländska lagredaktionen någon gång mellan åren 1281—85 bör man förvisso ställa dessa relationer mellan konung och strängnäsbiskop.Ha konung och biskop haft intresse av att kodifiera en lag inom den ena delen av strängnässtiftet, ha de förvisso icke haft mindre intresse av att genomföra en liknande lagredaktion inom stiftets huvudområde Södermanland. Denna lagstiftningsverksamhet har icke saknat politiska syften. Såväl för konungamakten som för kyrkan, med vilken konung Magnus intimt samarbetade, har det varit av vitalt intresse att aktivt kunna påverka rättsutvecklingen i de enskilda landskapen i en för konungadömet och kyrkan förmånlig riktning. För konungamakten har det särskilt varit av intresse att kunna öva inflytande på de statsrättliga doktrinernas utformning inom landskapsrätten, för kyrkan har det gällt att i görligaste mån få de kanoniska rättsreglerna accepterade. Att den gamla södermanländska lagboken även omfattat en kyrkobalk framgår ovedersägligen av strängnäsprotokollet från 1325. Detta kyrkliga lagstiftningsarbete kan, som ovan hävdats, studeras i Kyrkobalken i cod. A. Av väsentligt intresse är att konstàtera, att kyrkan i denna äldre södermanländska lagbok lyckats få så viktiga rättsinstitut accepterade som testamente och kyrkogäv.2 Omkring 40 år senare har den världsliga stormannaklassen vägrat att godkänna dessa vid en tidpunkt, då konungamakt och kyrka trängts tillbaka. Bestämmelserna härom ha borttagits ur den 1327 stadfästa lagen efter en i stadfästelsebrevet omtalad strid mellan »landskapets män och biskopen och klerkerna».
    Vad har nu anledningen varit till att denna endast omkring 40 år gamla lagredaktion redan på 1320-talet ansågs behöva undergå en revision? Detta problem har för de flesta forskare, som sysslat med Södermannalagen, tett sig gåtfullt, vare sig de ansett, att denna äldre Södermannalag finnes bevarad i cod. A eller ej. Man har nämligen utgått från den föreställningen, att dessa lagkodifieringar under äldre medeltid endast syftade till att systematisera gällande rätt och att något egentligt lagstiftningsarbete knappast har förekommit i samband därmed. I själva verket är rättsutvecklingen under denna tid i lika hög grad som senare en avskuggning av tidens politiska, ekonomiska och sociala motsättningar. Det är mot denna bakgrund, som den södermanländska lagrevisionen på 1320-talet måste ses.

 

    1 Biskop Anund uppträder med stor regelbundenhet vid kungliga hovdagar och möten under Magnus Ladulås regering ända från valmötet 1275, H. JÄGERSTAD, Hovdag och råd under äldre medeltid, s. 69 ff. Efter avrättningen av de upproriska stormännen 1280 förekommer han vid en kritisk tidpunkt som beseglare av Alsnöstadgan i sept. 1280 (för dateringen se H. JÄGERSTAD, a. a. s. 81 ff.) Biskop Anund synes vidare vara den ende biskop — frånsett konungens broder, hertigen och linköpingsbiskopen Bengt — som varit närvarande vid Magnus Ladulås dödsbädd i dec. 1290, Diplomatarium suecanum II s. 99 f. Som erkänsla för sitt välförhållande har biskopen också fått mottaga en rad gåvor för sig och sin kyrka både av konung Magnus och av dennes broder hertig Erik, Diplomatarium suecanum I s. 522, 527, 578, 648.
    2 Om testamentsrätten i landskapslagarna se S. R. D. K. OLIVECRONA, Testamentsrätten enligt svensk lagstiftning, 2 uppl. 1898, s. 69 ff och C. G. BERGMAN, Kyrkan och den medeltida svenska testamentsrätten, s. 29 ff. 

278 HANS JÄGERSTAD.    I slutet av 1310-talet hade motsättningen inom den regerande dynastien inträtt i sitt akuta skede. Hertigarna Erik och Valdemar bragtes om livet på Nyköpingshus i början av året 1318 och samtidigt har en stormannaresning utbrutit, som lett till konung Birgers fördrivande och landsflykt. Den samhällsklass, som drog fördel av denna utveckling, var den världsliga aristokratien, vars statsrättsliga program erhöll en pregnant utformning i frihetsbrevet 1319.1 Tre år senare — 1322 — övertog samma aristokrati styrelsen av det svenska riket genom stormannakonfederationen i Skara. Därmed inleddes en regim, som kan karakteriseras som både anti-monarkisk och kyrkofientlig. Denna aristokratiska styrelse behöll sedan makten till konung Magnus Erikssons inträde i myndighetsåldern på sensommaren 1331.2
    Den aristokratiska förmyndarstyrelsens politiska program — konungamaktens och kyrkans försvagande — kommer också klart till uttryck vid den revision av Södermannalagen, som ombesörjts av de tolv stormän, av vilka flertalet kan visas vara mer eller mindre nära lierade med den förmyndarregim, som grep makten i landet 1322. Hela det statsrättsliga systemet i den äldre Södermannalagens konungabalk, som alltså finnes bevarad i cod. A, har omstöpts efter de riktlinjer, som kommit till uttryck vid den politiska omvälvningen inom riksstyrelsen under åren 1319—22. Resultatet av detta lagstiftningsarbete kan studeras i Konungabalken i Södermannalagens cod. B, som representerar den 1327 stadfästa lagen. Här möta vi för första gången en systematisk utformning av den aristokratiska konstitutionalism, som sedan med små ändringar och tillägg skulle upptagas i Magnus Erikssons landslag. Den yngre Södermannalagens konungabalk kan sålunda betecknas som den första ansatsen till en svensk konstitution.
    Syftet med 1320-talets södermanländska lagrevision har varit politiskt. Man har på lagstiftningens område velat fullfölja den seger över konungamakt och kyrka, som vunnits under åren 1319—22. Att man just valde Södermannalagen har givetvis haft flera orsaker. En av dessa bör ha varit att lagsagan utgjorde en central del av det svenska rikets kärnland, i vilket flera av förmyndarstyrelsens ledande män haft jordbesittningar.3 En annan orsak är sannolikt, att den äldre Södermannalagen på det rättsliga området representerade samarbetet mellan konungamakt och kyrka såsom det utformats under Magnus Ladulås' regeringstid. Det är då naturligt, att den aristokratiska laggranskningsnämnden på 1320-talet i första hand inriktat sin lagrevision på de bestämmelser i den äldre lagboken, som ekonomiskt och politiskt varit till stormannaklassens nackdel. Dit hörde i första hand det sedan länge omstridda testamentsinstitutet, vars definitiva underkännande skulle fått de mest omfattande ekonomiska följder för kyrkan. Dit hörde också den äldre Södermannalagens vaga bestämmelser om att konung skulle väljas av de tre folklanden med »allt Svearikes

 

    1 H. JÄGERSTAD a. a. s. 247 ff.
    2 För dateringen se H. JÄGERSTAD a. a. s. 306 ff.
    3 I Södermannalagens. stadfästelsebrev säges uttryckligen, att laggranskningsnämndens medlemmar varit jordägande i landskapet. 

DEN ÄLDRE OCH YNGRE SÖDERMANNALAGEN. 279råd». Detta parti i den äldre Södermannalagen ersattes med det ytterst vidlyftiga konungavalsstadgandet i 1327 års lagbok, enligt vilken de enskilda landskapen tillförsäkrades ett rättsligt fixerat inflytande på konungavalsproceduren samtidigt som den nyvalde konungen lagligen underkastades att avgiva en detaljerad ed, som i viktiga hänseenden inskränkte hans makt. Man har anledning att antaga, att den aristokratiska förmyndarregimen räknat med att den nya Södermannalagen skulle få normerande inflytande för den fortsatta rättsutvecklingen. På det statsrättsliga planet ha dessa beräkningar också slagit in: den yngre Södermannalagens konungavalsstadgande har med små förändringar upptagits i konungabalken till Magnus Erikssons landslag.
    Resultatet av denna undersökning torde kunna sammanfattas på följande sätt. Under 1280-talets förra hälft har den södermanländska rätten kodifierats i en lagbok troligen på initiativ av konung Magnus Ladulås och under ett icke obetydligt kyrkligt inflytande. Denna äldre Södermannalag finnes bevarad i cod. A och omtalas i en källa 1325 som »gamla lagboken». Efter konungamaktens nederlag och stormannaklassens starka frammarsch under åren 1319—22 har den aristokratiska förmyndarstyrelsen funnit angeläget att i lagstiftningens form fixera resultatet av de vunna politiska framgångarna. Detta har föranlett en revision av Södermannalagen, vilket arbete omhänderhafts av en laggranskningsnämnd bestående av uteslutande stormän, av vilka många stodo förmyndarregimen nära. Deras revision har främst kommit att gälla kyrko- och konungabalkarna, medan förändringarna av de övriga balkarna ha varit jämförelsevis små. Verket har slutligen krönts med ett stadfästelsebrev, som i den omyndige konung Magnus Erikssons namn utfärdats av förmyndarstyrelsen. Eftersom den aristokratiska förmyndarstyrelsen emellertid icke räknat med att kunna övertyga den södermanländska bondemenigheten om behovet av en ny lag och då man tydligen räknat med att den äldre Södermannalagen skulle komma att även i fortsättningen konkurrera med den yngre stadfästa Södermannalagen, har man i stadfästelsebrevet till denna lag — i motsats till vad fallet var med stadfästelsebrevet till Upplandslagen — utfärdat stadfästelsen för ett visst normalexemplar.1 Det är sannolikt av detta exemplar, som Cod. B är en avskrift.
    En följd av den här framlagda åsikten blir slutligen även, att Upplandslagens primat bland svealagarna icke längre kan upprätthållas med samma självklarhet som tidigare. Mycket tyder på att den äldre Södermannalagen kodifierats tidigare än Upplandslagen. Är detta fallet kommer inflytelseförhållandet mellan Upplands- och Södermannalagarna i en annan dager.

 

    1 Ehuru den sörmländska stadfästelseurkunden är en i det närmaste fullständig avskrift av den uppländska, har på alla de ställen, där den senare har uttrycket »detta brev», det södermanländska stadfästelsebrevet (i cod. B) konsekvent utbytt detta mot »denna bok». Se närmare härom Svenska Landskapslagar III s. 8 f.