298 EJNAR HÖRSTADIUS.BENGT MALMÆUS. Ersättning för sveda och värk samt framtidamen enligt rättspraxis. Supplement 1941—1950. Sthm 1951. Norstedt. 284 s. Kr. 12.00. — Trafikförsäkringsföreningen. Publikation nr VI.
Under år 1951 har Trafikförsäkringsföreningen utgivit ett supplement, avseende åren 1941—1950, till de av praktiskt verksamma jurister och skadereglerare vid försäkringsbolagen väl kända och uppskattade redogörelserna för svensk domstolspraxis rörande ersättning för s. k. ideell skada vid kroppsskada.1 Det senaste arbetet, som omspänner en längre tid än de tre tidigare, har till upphovsman den nuvarande ombudsmannen hos föreningen jur. kand. BENGT MALMÆUS, välkänd som författare av det värdefulla arbetet Svensk rättspraxis i skadeståndsmål (1948), vilket utkommit såsom Försäkringsjuridiska föreningens publikation nr 6.
1951 års supplement, som behandlar endast avgöranden av HD, inledes med en avdelning I, som berör några frågor av mera principiellt intresse: verkan av den skadades död? ersättning för sveda ochvärk (och men) för viss tid eller med belopp i ett för allt? Härefter följer verkets huvuddel II: utförliga redogörelser för i HD åren 1941—1950 prövade frågor om skälig ersättning för sveda och värk samt för lyte och annat stadigvarande men; fall, där det varit svårt attavgöra i vad mån HD bedömt hithörande spörsmål, ha utelämnats. Slutligen har gjorts (III) en sammanställning i notisform av dylika rättsfall från ifrågavarande område för hela den tid, de fyra hittills utkomna delarna omfatta.
Den sista avdelningen, med sina hänvisningar till de utförliga referaten, utgör en överskådlig översikt, som i lättillgänglig form möjliggör, med utgångspunkt från ett föreliggande fall, jämförelse med tidigare fall av motsvarande art. Referatavdelningen — där en del önskemål i en äldre anmälan tillmötesgåtts — lämnar en ingående beskrivning på de, stundom mycket makabra, lidandes historier, som äro en av det moderna livets och jäktets avigsidor. Man skulle kanske önska, att i större utsträckning än som skett de stackars offren fått förbli anonyma.
Det ligger i sakens natur — och har också påpekats och markerats i arbetet — att slutsiffrorna på ersättningen i många fall kunnat bli endast gränsvärden (»högst» eller »lägst»), beroende på att talan fullföljts endast å ena sidan. Det är givetvis också svårt att bedöma i vad mån penningvärdets försämring haft inverkan; att inflationen beaktas torde dock vara otvivelaktigt. En annan synpunkt: kan det icke föreligga en frestelse att, när endast jämkat skadestånd skall utgå, hålla den i och för sig skäliga ersättningen väl i överkant? En följd av processreformen är att akten i ett avgjort mål numera ofta icke lämnar så fullständig redovisning av de på avgörandet inverkande faktorerna som tidigare.