298 EJNAR HÖRSTADIUS.BENGT MALMÆUS. Ersättning för sveda och värk samt framtidamen enligt rättspraxis. Supplement 1941—1950. Sthm 1951. Norstedt. 284 s. Kr. 12.00. — Trafikförsäkringsföreningen. Publikation nr VI.

 

    Under år 1951 har Trafikförsäkringsföreningen utgivit ett supplement, avseende åren 1941—1950, till de av praktiskt verksamma jurister och skadereglerare vid försäkringsbolagen väl kända och uppskattade redogörelserna för svensk domstolspraxis rörande ersättning för s. k. ideell skada vid kroppsskada.1 Det senaste arbetet, som omspänner en längre tid än de tre tidigare, har till upphovsman den nuvarande ombudsmannen hos föreningen jur. kand. BENGT MALMÆUS, välkänd som författare av det värdefulla arbetet Svensk rättspraxis i skadeståndsmål (1948), vilket utkommit såsom Försäkringsjuridiska föreningens publikation nr 6.
    1951 års supplement, som behandlar endast avgöranden av HD, inledes med en avdelning I, som berör några frågor av mera principiellt intresse: verkan av den skadades död? ersättning för sveda ochvärk (och men) för viss tid eller med belopp i ett för allt? Härefter följer verkets huvuddel II: utförliga redogörelser för i HD åren 1941—1950 prövade frågor om skälig ersättning för sveda och värk samt för lyte och annat stadigvarande men; fall, där det varit svårt attavgöra i vad mån HD bedömt hithörande spörsmål, ha utelämnats. Slutligen har gjorts (III) en sammanställning i notisform av dylika rättsfall från ifrågavarande område för hela den tid, de fyra hittills utkomna delarna omfatta.
    Den sista avdelningen, med sina hänvisningar till de utförliga referaten, utgör en överskådlig översikt, som i lättillgänglig form möjliggör, med utgångspunkt från ett föreliggande fall, jämförelse med tidigare fall av motsvarande art. Referatavdelningen — där en del önskemål i en äldre anmälan tillmötesgåtts — lämnar en ingående beskrivning på de, stundom mycket makabra, lidandes historier, som äro en av det moderna livets och jäktets avigsidor. Man skulle kanske önska, att i större utsträckning än som skett de stackars offren fått förbli anonyma.
    Det ligger i sakens natur — och har också påpekats och markerats i arbetet — att slutsiffrorna på ersättningen i många fall kunnat bli endast gränsvärden (»högst» eller »lägst»), beroende på att talan fullföljts endast å ena sidan. Det är givetvis också svårt att bedöma i vad mån penningvärdets försämring haft inverkan; att inflationen beaktas torde dock vara otvivelaktigt. En annan synpunkt: kan det icke föreligga en frestelse att, när endast jämkat skadestånd skall utgå, hålla den i och för sig skäliga ersättningen väl i överkant? En följd av processreformen är att akten i ett avgjort mål numera ofta icke lämnar så fullständig redovisning av de på avgörandet inverkande faktorerna som tidigare.

 

1 De tidigare delarna anmälda i SvJT 1935 s. 270 och 1938 s. 221 av Y. HÄCKNER samt 1941 s. 800 av E. HÖRSTADIUS 

ANM. AV BENGT MALMÆUS: ERSÄTTNING FÖR SVEDA OCH VÄRK. 299    Trots de svårigheter, som sålunda förelegat vid redovisningen av judikaturen, måste det anses, att dessa redogörelser haft och alltjämt ha ett stort värde, kanske särskilt vid uppgörelser utom rätta. Det hände ofta förr, att skadeståndsfrågor kommo till domstol främst på grund av bristande enighet beträffande de »ideella ersättningarna». Den som är praktiskt verksam på ifrågavarande rättsområde måste få det bestämda intrycket, att skadeståndskrav numera göras upp utom rätta i betydligt större utsträckning. Detta har också vitsordats till anm. av ordf. i Trafikförsäkringsanstalternas nämnd. Som bekant gäller enligt koncessions villkoren för trafikförsäkringsanstalterna, att dessa icke få träffa avtal om livräntor (utom för invaliditet under 10 %) samt om ersättningar för lyte och stadigvarande men och underhåll efter dödsfall, om ej utlåtande inhämtats från nämnden; enligt nyligen erhållen uppgift följes nämndens mening nästan hundraprocentigt.
    I den även under ockupationen mycket livaktiga Norsk forsikringsjuridisk forening har (1941, fören:s publ. nr 12) diskuterats, huruvida icke i Norge den mycket begränsade möjligheten att tillerkänna skadade personer »oppreisning», d. v. s. ersättning för ideell skada, borde utvidgas. Flera röster höjdes härför. Men också hänvisades till de stora praktiska vanskligheter, särskilt vid uppgörelse utom rätta, som ett närmande till exempelvis de svenska reglerna skulle medföra. Utvecklingen i Sverige torde ha visat, att man icke behöver hysa alltför stora farhågor på denna punkt, och härtill ha säkerligen de ifrågavarande av trafikförsäkringsföreningen utgivna publikationerna verksamt bidragit.

Ejnar Hörstadius.