Finlands lag-stiftning 1951.1 Då något väsentligt av balkarna i 1734 års lag rives ner, är det en händelse i Finlands rättsliv. Så har nu inträffat då 17 kap. Ärvda Balken om »Vad och huru mycket man må i testamente giva» med dess sju paragrafer ersatts d. 5 sept. (471)2 av ett nytt kapitel med rubriken Om laglott, arvlåtares barn tillkommande understöd och arvslösgörelse, innehållande 20 paragrafer (jfr SvJT 1952 s. 76). Huvudsyftet med lagändringen var att förenhetliga stadgandena rörande testationsfriheten genom avskaffande av skillnaden mellan landsrätt och stadsrätt. Såsom allmän regel gäller, att om arvlåtares bröstarvinge eller adoptivbarn eller avkomling till detta är vid liv, dem såsom laglott tillkommer hälften av arvlåtares kvarlåtenskap, vadan arvlåtaren genom testamente kan förordna om andra hälften av kvarlåtenskapen. Arvlåtarens barn och adoptivbarn skola därjämte i vissa fall äga rätt att såsom understöd erhålla egendom utöver laglotten. Person, som icke efterlämnar bröstarvinge eller adoptivbarn eller avkomling till detta, tillkommer rätt att i testamente förordna om all sin egendom. Laglottsinstitutets ändamål att för arvinge trygga bestämd del av arvlåtarens egendom kunde emellertid äventyras, därest ej vissa av arvlåtaren under livstiden överlåtna egendomsförmåner toges i betraktande. Med tanke härpå ha i lagen intagits detaljerade stadganden, på vilket sätt laglotten skall beräknas. I lagen ingå även andra stadganden, vilka avse tryggandet av laglotten, samt bestämmelser därom, på vilka grunder och i vilken ordning arvlåtaren kan göra till laglott berättigad arvinge arvlös. I anslutning härtill har lagen om adoptivbarn ändrats d. 26 okt. (536) sålunda, att adoptivbarn äger såsom barn i äktenskap taga arv efter adoptanten även i det fall, att bröstarvinge finnes, såvitt ej av arvinges rätt till laglott annat föranledes. Den sistnämnda bestämmelsen åsyftar stadgandet i 17 kap. 2 §, enligt vilket vid beräknandet av bröstarvinges laglott adoptivbarnet icke tages i beräkning. — En betydligt kortare livslängd än de gamla stadgandena om testamentets innehåll hade den bestämmelse, som d. 23 sept. 1948 intogs i äktenskap slag en därom, att make icke ägde rätt att utan den andra makens samtycke vid arvskifte i stället för sin andel i egendomen taga annat gods eller utan vederlag avstå från dylik andel (se SvJT 1949 s. 468). Denna bestämmelse, som befunnits icke vara ändamålsenlig, har nämligen upphävts genom en lag av d. 29 juni (390). — D. 16 mars (147) utfärdades en ny lag om förhöjning av underhålls-
bidrag (se SvJT 1949 s. 468 och 1951 s. 551). — D. 14 juni (351) ha bestämmelserna om offentliga köpvittnen ändrats. Härvid har till gruppen av köpvittnen på grund av tjänsteställning hänförts bl. a. ordinarie och extraordinarie lantmäteriingenjör. — Lagen om ansvarighet vid trafik om motorfordon har d. 5 juni (338) undergått vissa ändringar. Bland dessa märkes stadgandet, enligt vilket ansvarigheten utsträckts till skada, som drabbar med motorfordonet befordrad person även i det fall, att befordrandet sker utan ersättning. En processuell nyhet innebär stadgandet, att domstol, vid vilken skadeståndsärende är anhängigt, må, där sakägare det yrkar eller rätten prövar det nödigt för bedömande av skadads förlust av förvärvsförmåga, innan beslut i ärendet fattas införskaffa försäkringsdomstolens avgörande angående frågan därom, huru stort fysiskt lyte den skadade åsamkats. — D. 14 dec. (611) undergick lagen om fartygsregister en ändring, som möjliggör inteckning i flera fartyg till säkerhet för samma fordran (jfr SvJT 1952 s. 76).
Banklagen har d. 6 april (196) ändrats dels i fråga om aktiens nominella värde, dels beträffande bankens innehav av fastigheter och aktier i andra bolag. Den förstnämnda ändringen är intressant därutinnan, att den möjliggör en tvångsvis skeende höjning av aktiens nominella värde. Lagen innehåller en bestämmelse om att aktie icke må åsättas ett lägre nominellt värde än 1,000 mark. Önskar vid lagens ikraftträdande verksam bank höja aktiens värde till nyssnämnt belopp, verkställes höjningen genom sammanslagning av aktier så, att en ny aktie står i samma förhållande till tidigare aktier som den nya aktiens värde till den förra aktiens nominella värde. I detta syfte bör bank medels kungörelse, som tre gånger med minst två månaders mellantider införes i officiella tidningen, uppmana aktieägarna att senast inom sex månader från det kungörelsen första gången offentliggöres förete sina aktiebrev för utbyte till nya eller, där bolagsstämman så beslutat, för påteckning om huru många nya aktier aktiebrevet företräder. Aktiebrev, vilka icke ensamma för sig eller tillsammans med andra av samma ägare företedda aktiebrev motsvara ett jämnt antal aktier, kunna icke utbytas eller förses med påteckning. Dessa aktier ävensom aktier, beträffande vilka aktiebreven icke inom föreskriven tid företetts, skola senast inom tre månader efter den utsatta tidens utgång på åtgärd av banken och på dess bekostnad säljas för aktieägarens räkning på offentlig auktion eller på annat av finansministeriet godkänt sätt. Den andra ändringen innebär bl. a., att bank icke får i sådant bolag, som idkar industriell rörelse, varuhandel eller sjöfart, äga aktier till större belopp än 20 % av vederbörande bolags aktiekapital. Förutom bankfastigheter får bank numera i begränsad omfattning äga även bostads- och affärsfastigheter. Egendom, som bank nödgats övertaga till följd av kreditgivning, får av densamma innehas i regel under högst tre år.
D. 1 juni (328) ändrades 30 kap. Rättegångsbalken i syfte att inskränka fullföljdsrätten till Högsta domstolen (se SvJT 1951 s. 708).
Härvid höjdes även revisionsskillingen från 200 till 2,000 mark. I sammanhanget begränsades jämväl rätten att söka ändring i överkrigsdomstolens och försäkringsdomstolens utslag. — D. 10 dec. antog riksdagen en lag om inrättande av Helsingfors hovrätt, som träder i verksamhet d. 1 okt. 1952.1 Samtidigt indras överkrigsdomstolen och dess åligganden överföras på den nya hovrätten. De nuvarande hovrätterna i Finland ha grundlagts, Åbo hovrätt 1623, Vasa hovrätt 1776 och Viborgs, sedermera Östra-Finlands hovrätt 1839.
Jorden och vad därtill hör har under året varit föremål för viktiga lagstiftningsakter. D. 14 dec. (604) utfärdades, efter långvariga förberedelser, en ny lag om skifte. I lagen, som träder i kraft d. 1 jan. 1953, har man strävat till att avhjälpa bristerna i den tidigare lagstiftningen av år 1916 med beaktande av den därefter skedda utvecklingen. Anordningar ha. träffats som äro ägnade att påskynda förrättningarnas gång och leda till en möjligast ändamålsenlig placering av ägolotterna. Kostnaderna har man även sökt nedbringa. De högre myndigheterna, närmast lantmäterikontoren, ha tillagts utvidgade kontrollbefogenheter. I synnerhet komma nyskiftesförrättningarna att påverkas av ändrade bestämmelser. Som en nyhet märkes fristående förrättningar, vilka avse stiftande, överflyttande eller upphävande av servituter. Ägodelningsrätten, som även tidigare varit första domstolsinstans i skiftesärenden, består nu av ordförande, vilken utnämnes i samma ordning som häradshövding, samt av vederbörande länslantmäteriingenjör, en av statsrådet tillsatt ständig ledamot och tvenne av kommunen utsedda ledamöter. Ändring i ägodelningsrättens utslag, i den mån det enligt lagen är tillåtet, sökes i högsta domstolen. Lantmäteristyrelsen äger rätt att hos högsta domstolen eller högsta förvaltningsdomstolen göra framställning om återbrytande av lagstånden förrättning eller laga kraft vunnet utslag med anledning av sådant fel, vars rättande är påkallat med hänsyn till redan och tillförlitligheten i fastighetssystemet och registerverket eller annat allmänt intresse. — D. 29 juni (403) tillkom en skild lag om sammanslagning av jordlägenheter. Förutsättning för sammanslagningen är, att lägenheterna äro av enahanda jordnatur och att de tillhöra samma ägare eller flere ägare sålunda, att envars andel i den sammanslagna lägenheten kommer att vara lika stor, samt att lägenheterna äro belägna i samma kommun och att sammanslagningen icke medför oreda i registreringen. Fråga om sammanslagning avgöres av lantmäteristyrelsen medelst utslag, varöver besvär icke får anföras. — En d. 28 dec. (672) vidtagen ändring av V kap. i lagen om expropriation av fast egendom för allmänt behov möjliggör för sökanden att i vissa fall före expropriationens fullbordan få området i sin besittning. — D. 28 sept. (503) emanerade en lag om fiske. Enligt lagen tillkommer fiskerätten främst ägaren av vattenområdet, men därjämte har tillfälle till husbehovs- och nöjesfiske även för andra beaktats i den ut-
sträckning detta ansetts möjligt utan att fiskerihushållningen därigenom äventyras. I fråga om tillåtliga fångstredskap, fiskesätt och fredningstider ha i lagen intagits bestämmelser, som motsvara vunna erfarenheter och nutida åskådning. Detaljerade föreskrifter om fiskelag och fiskevårdssammanslutningar ingå även i lagen. Som minimimått har utsatts bl. a. för lax 50, för gädda 38, för gös 35 och för kräfta 10 centimeter. Person, som fyllt 16 år, får ej bedriva annat fiske än mete inom den kommun, där han är bosatt, därest han eller hans matlag icke erlagt en fiskevårdsavgift av 200 mark om året. Utländsk personal vid främmande staters beskickningar och konsulat samt regeringens gäster kunna likväl befrias från avgiften. — Efter ett ovanligt animerat meningsutbyte i riksdagen ändrades jaktlagen d. 27 april (268) såtillvida, att gift, vars användande tidigare varit tillåtet endast i Uleåborgs och Lapplands län för fångst av varg, järv och räv, även kan med tillstånd av allmän jaktvårdsförening användas i den övriga delen av riket, därest det är fråga om ett för jakt ägnat enhetligt område om minst 1,000 hektar, så ock på enstaka ö eller ögrupp. Förgiftat bete får icke utläggas på odlingar eller ängar. — I väntan på en ny vattenrättslag (vattenlag) har i den nu gällande lagen införts d. 13 april (200) en ändring i bestämmelserna om dikning. — D. 27 april (261) tillkom en lag om växtskyddsämnen.
Men lagstiftaren har även ägnat uppmärksamhet åt vårt lekamliga välbefinnande ity att d. 9 mars (141) utfärdats en ny lag om allmän läkarvård och d. 14 juni (361) om vaccination. Enligt den förstnämnda lagen finnes för den allmänna läkarvården i egenskap av innehavare av statstjänst i varje län en länsläkare samt i mån av behov en eller flera biträdande länsläkare ävensom i egenskap av innehavare av kommunal tjänst stads-, köpings- och kommunalläkare. De sistnämnda tillkommer för läkarvård eller intyg åt enskild person av denne skäligt arvode, vars grunder bestämmas efter överenskommelse mellan de organisationer, som företräda läkarna, och de, som representera kommunerna. Jämlikt den senare lagen skall för ökandet av immuniteten mot smittkoppor, difteri, tyfus, tuberkulos samt andra epidemiska och smittosamma sjukdomar anordnas allmän frivillig vaccination. Kan sjukdomen på grund av sin utbredning eller art förorsaka betydande fara för hälsan eller föreligga eljest vägande skäl därtill, är statsrådet berättigat förordna om allmän vaccination. Vaccinationen verkställes av läkare eller under vissa förutsättningar av hälsosyster, annan sjuksköterska eller barnmorska.
Våra änkor och oförsörjda barn leva emellertid icke endast av läkarvård och vaccination. Därför hälsas med tillfredsställelse lagen d. 29 juni (395) om familjepensionsförsäkring för innehavare av statens tjänst eller befattning. Försäkringen är obligatorisk, oberoende av kön och familjeförhållanden. Den medför vid den försäkrades död rätt till pension eller begravningshjälp för den avlidnes änka och under 18 år varande barn samt i vissa fall även för andra anhöriga. Pensionen utgår med 20 % av den försäkrades lön ökad, såvitt flere
pensionsberättigade finnas, för den andra försäkringshavaren med 8, för den tredje med 4 och för varje försäkringshavare därutöver med 2 % av lönen. För det första pensionsåret erlägges pensionen höjd med 50 %. I försäkringspremie innehålles 2 % av den försäkrades lön, dock under de fem första åren efter lagens ikraftträdande d. 1 jan. 1952 endast 1 %. Pensionerna utbetalas och försäkringsavgifterna erlägges till en finansministeriet underlydande familjepensionsfond, vars styrelse tillsättes av statsrådet, delvis på förslag av tjänstemannaorganisationerna. Vid lagens ikraftträdande upphöra en mängd pensionskassor med sin verksamhet.
Till fullföljande av den s. k. stabiliseringsplanen har skatteskalan för fysiska personer i lagen om inkomst- och förmögenhetsskatt d. 9 nov. (554) i viss mån sänkts och genom en ändring av lagen angående omsättningsskatt d. 2 nov. (543) en mängd förnödenheter befriats från denna skatt.
D. 9 febr. (83) gavs en lag om allmänna handlingars offentlighct. Som allmänna handlingar betraktas av myndighet upprättade och utfärdade ävensom till myndighet insända och ingivna handlingar, som innehas av ifrågavarande myndighet. Dessa handlingar äro offentliga efter vad uti ifrågavarande lag säges. Hemlighållas skall handling, varom så i lag stadgats. Medelst förordning må föreskrivas, att handling skall hemlighållas, därest sådant påkallas av statens säkerhet eller dess förhållande till främmande makter, försvarets intresse, förekommande eller beivrande av brott, handhavande av statens eller självstyrelsesamfunds eller enskilds affärsverksamhet eller rättegång eller enskilds betydelsefulla personliga intresse på själavårdens, hälsooch sjukvårdens, vårdväsendets, fångvårdens, beskattningens eller den offentliga kontrollverksamhetens område. Republikens president och statsrådet äga enahanda befogenhet beträffande hos dem anhängigt ärende.
D. 28 dec. (670) utfärdades en ny självstyrelselag för Åland samt likaså en reviderad lag om utövande av lösningsrätt vid överlåtelse av fastighet i landskapet Åland (671). I dessa lagar ha intagits en hel mängd stadganden, som avse utvecklande av den åländska hembygdsrätten och den autonomi, som tillförsäkrats Ålands innebyggare i fråga om lagstiftnings-, förvaltnings- och beskattningsrätt. Detta gäller i synnerhet lagstiftningen, beträffande vilken i självstyrelselagen intagits en mycket detaljerad gränsdragning mellan rikets och landskapets befogenheter. Landskapets lagstiftande verksamhet utövas av landstinget genom antagande av landskapslagar samt genom beslut i beskattningsärenden. Landskapslag kan antingen innefatta en självständig lagstiftningsakt eller också avse antagande av motsvarande lag eller förordning i riket att såsom sådan eller med vissa efter förhållandena anpassade ändringar eller tillägg tillämpas i landskapet. Har landstinget i landskapslag bemyndigat landskapsstyrelsen att vid behov meddela föreskrifter angående verkställighet och tillämpning av landskapslagen, utfärdas sådana genom landskapsförordning. Lands-
tingets beslut om antagande av landskapslag insändes till republikens president av landstingets talman. Därest presidenten, efter att ha infordrat högsta domstolens utlåtande finner, att en av landstinget antagen lag berör ärenden, som hänförts till rikets lagstiftningsbehörighet, eller rikets inre eller yttre säkerhet, äger presidenten rätt att, inom tre månader från det underrättelse om lagens antagande delgivits honom, förordna, att lagen skall förfalla. Ha i landskapslag för vinnande av enhetlighet och överskådlighet upptagits vissa bestämmelser av rikslagstiftningsnatur, vilka i sak äro överensstämmande med motsvarande stadganden i rikets lag, skall detta icke utgöra hinder för landskapslagens ikraftträdande. Ifrågavarande lagar få icke ändras, förklaras eller upphävas eller avvikelse från dem göras annorledes än med landstingets bifall och i den ordning som om grundlag är stadgat.1
Giltighetstiden för lagen om reglementering av näringslivet under undantagsförhållanden (se SvJT 1951 s. 229) har d. 22 dec. (652) förlängts till utgången av år 1952 med befogenhet för statsrådet att reglementera jämväl exporten av rundvirke och elektrisk kraft samt i större utsträckning än tidigare byggnadsverksamheten. Till denna allmänna fullmaktslag har även återförts hyresreglementeringen, varom under de tre senaste åren stadgats i en skild lag, som antagits för ett år i sänder (se SvJT 1951 s. 229).
Och till ett gott slut: d. 14 juni (347) utfärdades en lag om prägling av ett skiljemynt av silver med anledning av Olympiska spelen. Myntet, vars vikt är 12 gram, lyder å 500 mark. Detta mynt, tror jag, skall söka sig även till en och annan av denna tidskrifts läsare.
Kurt Kaira.