SVENSK RÄTTSPRAXIS.

 

JORDDELNINGSMÅL 1947—1951.1

 

AV

 

HÄRADSHÖVDINGEN Á. BRAUNSTEIN.

 

JORDDELNINGSLAGEN.

 

1 kap.

 

    13 §. I mål om tillstånd till laga skifte å vissa för en by samfällda ängar, belägna inom gränserna för sökanden tillhörig skogsmark, å vilken byamännen jämlikt vid försäljning gjort förbehåll ägde rätt att jaga, har enbart den omständigheten, att ett skifte, som verkställdes på sätt som avsetts eller så att allenast två ägolotter utlades, nämligen en för sökandens och en för övriga delägares skattetal, skulle medföra, att byamännens jakträtt inskränktes till att kunna utövas på ett mindre antal platser inom skogsmarken än hittills, förklarats icke vara att anse såsom förfång, varom i 1 kap. JDL sägs (NJA 1951 s. 90).

 

3 kap.

 

    12 §. På ansökan av A i egenskap av uppgiven ägare till en vid laga delning utlagd ägolott företogs förrättning för bestämmande av gränserna kring densamma. Förrättningen överklagades av B med yrkande att, enär B vore ägare till lotten, förrättningen måtte undanröjas. B fanns vara att anse såsom lottens ägare; och förklarades, att A vid sådant förhållande icke varit behörig sökande till förrättningen och att hinder därför mötte mot fastställelse å denna. Förrättningen blev förty undanröjd. (NJA 1951 s. 359.)

 

5 kap.

 

    5 §. Avverkning i strid med vad lagligen beslutats rörande nyttjandet av skifteslags skog under pågående laga skifte har bedömts såsom bodräkt (SvJT 1950 s. 271).

 

7 kap.

 

Lagen med särskilda bestämmelser om äldre ägogränser.

 

    1 §. 1. Se nedan under Äldre jorddelningsförfattningar (nr 5). —

 

    1 Artikeln utgör fortsättning på artiklar i SvJT 1938 s. 24, 1941 s. 789, 1943 s. 720 och 1947 s. 739. 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. JORDDELNINGSMÅL 1947—1951. 3592. Med hänsyn till särskilda omständigheter har en i samband med laga skifte tillkommen, genom bläckning av träd utmärkt linje, ändå att dess sträckning ej överensstämde med förrättningskartan, ansetts såsom rätt ägogräns (NJA 1950 s. 624).

 

9 kap.

 

    7 §. Vad genom skogsavräkning i samband med skattläggning av en rekognitionsskog förekommit i fråga om rätt till skogsfång har vid utbrytning av vederlag för rätten ansetts innefatta bestämmande av sådan särskild delningsgrund, som avses med stadgandet i förevarande paragrafs andra stycke (NJA 1948 s. 424).

 

13 kap.

 

    4 §. Vid skiftesläggning har hänsyn tagits till att, därest visst område av ägolott tillades annan lott, utsikten från gården å förstnämnda lott skulle kunna genom bebyggelse av området komma att förstöras (NJA 1951 s. 396).

 

16 kap.

 

    2 §. Se nedan under 1927 års lantmäteritaxa.

 

19 kap.

 

    3 §. 1. Från en fastighet i Orsa socken, bestående av omkr. 1,5 har inrösningsjord, 54,7 har skogsmark och 5,6 har annan mark, avsågs att avstycka ett område om vid pass 0,4 har, varå fastighetens byggnader äro belägna. Tillstånd till avstyckning vägrades på följande skäl: Fastigheten vore — oaktat den innehölle allenast ringa areal inrösningsjord — att anse som jordbruksfastighet, och det till avstyckning ifrågasatta området vore lämpligt för jordbruksbebyggelse. Uppenbarligen bleve fastigheten, såsom jordbruksfastighet betraktad, sämre än förut, om avstyckningen finge äga rum. Denna olägenhet måste väl med hänsyn tagen allenast till rådande brukningsförhållanden anses vara mycket ringa. Med avseende å den framtida utvecklingen tillkomme emellertid, att allmänt behov syntes föreligga av att rationalisera jordbruket i bygden. Någon utredning hur rationaliseringen i fastighetsbildningshänseende borde äga rum förelåge icke. Att innan en plan härutinnan hunnit åvägabringas dela viss jordbruksfastighet så, att dess byggnadsbestånd icke vidare kunde komma i fråga som brukningscentrum, minskade tydligen de möjligheter att välja det mest ändamålsenliga som eljest skulle stått till buds, samtidigt som det kunde leda till viss obillighet mot ägarna av andra likartade fastigheter. I avbidan på hur frågan om rationaliseringen utvecklades måste f. n. på grund av det anförda anses, att genom avstyckningen skulle uppkomma sådan ändring i fastighetsindelningen, som för jordbruksnäringen medförde men av betydelse.

 

360 Å. B RAUNSTEIN.(NJA 1951 s. 197.) — 2. Från en i Västernorrlands län belägen, nära nog fullständig jordbruksfastighet med relativt stor areal åker och ganska riklig tillgång till skogsmark ifrågasattes att för jordbruksändamål avstycka ett område, omfattande förutom ängs- och hagmark omkr. 2,5 har åker. Eftersom genom frånskiljande av området möjligheten att rationellt utnyttja styckningsfastigheten skulle minskas och då, även om den nybildade fastigheten skulle kunna godtagas såsom stödjordbruk, det icke visats, att bildandet av en dylik fastighet skulle vara till gagn för jordbruket, ansågs i mål om tillstånd till avstyckningen ändringen i fastighetsindelningen icke kunna antagas för jordbruksnäringen medföra fördel, som övervägde med delningen förenade olägenheter, utan fastmera få förväntas för nämnda näring föranleda men av betydelse. Med hänsyn härtill och enär utredningen icke gåve vid handen, att ifrågavarande stödjordbruk skulle vara till gagn ur allmän synpunkt, förklarades hinder föreligga mot avstyckningen. (NJA 1950 s. 616.)
    12 §. Inom skifteslag, där vattenområdet är delat med stränderna men fisket samfällt, avstyckades en samfälld holme med tillhörande vattenområde. Laga hinder ansågs ej möta mot att till den avstyckade ägovidden lägga andel i fisket inom sistnämnda vattenområde. (SvJT 1948 s. 568.)

 

20 kap.

 

    6 §. 1. Se ovan under 3 kap. 12 §. — 2. Se nedan under 1927 års lantmäteritaxa.

 

21 kap.

 

    1 §. Se nedan under Lagen om allmänna vägar.
    51 §. Genom lag d. 19 sept. 1947 ang. ändring i JDL tillades överlantmätare och lantbruksnämnd befogenhet att överklaga beslut, varigenom fastställelse å jorddelningsförrättning meddelats eller tillstånd till jorddelning lämnats efter underställning. I 1947 års lag, som trädde i kraft d. 1 jan. 1948, föreskrevs tillika bl. a., att därest förrättning sökts före d. 1 jan. 1948, ärendet skulle — med visst undantag — handläggas och prövas jämlikt äldre lag. — 1. Den överlantmätare enligt 1947 års lag tillkommande klagorätten har ansetts innebära rätt för honom att å det allmännas vägnar fullfölja talan hos K. M:t, och han är därvid fri från skyldighet att nedsätta fullföljdsavgift och belopp till säkerhet för kostnadsersättning åt motpart; se 20 § RP (NJA 1949 s. 286). — 2—3. Ifrågavarande befogenhet har icke ansetts gälla ÄgodR:s efter d. 1 jan. 1948 meddelade utslag, varigenom en före d. 1 jan. 1948 avslutad avstyckningsförrättning blivit fastställd (NJA 1949 s. 286) eller genom vilket tillstånd lämnats till ett före d. 1 jan. 1948 sökt laga skifte (NJA 1950 s. 73). — 4. Jämlikt grunderna för 55:15, jfrd med 50:26, RB har H.D. i besvärsmål ex officio undanröjt HovR:s utslag, varigenom besvär

 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. JORDDELNINGSMÅL 1947—1951. 361av överlantmätare och lantbruksnämnd över ÄgodR:s efter underställning meddelade beslut om tillstånd till laga skifte, som sökts före d. 1 jan. 1948, upptagits och prövats (NJA 1950 s. 73).

 

ENSITTARLAGEN.

 

    1 §. 1. Ägare av kyrkobyhus i norrländsk s. k. kyrkstad har, ändå att huset sedan lång tid tillbaka delvis begagnats såsom stadigvarande bostad, icke ansetts berättigad lösa för detsamma nyttjat område (NJA 1947 s. 196). — 2. Anspråk på lösningsrätt till område, som d. 1 jan. 1919 innehades av bolag, har ogillats (NJA 1947 s. 552).
— 3. Anspråk att få lösa område inom brukssamhälle blev år 1936 genom laga kraftvunnet beslut av förrättningsmännen ogillat under hänvisning till att avstående av området, som jordägaren — ett bruksbolag — för brukets behov låtit avgränsa och sedermera till väsentlig del bebygga i enlighet med plan, skulle för bolaget medföra avsevärd olägenhet (jfr NJA 1931 s. 272). År 1944 framställdes av nyttjanderättshavaren ånyo lösningsanspråk beträffande området. Med hänsyn därtill, att bolaget under de förflutna åren sålt åtskilliga byggnadstomter inom ifrågavarande del av samhället, ansågs 1936 års beslut icke utgöra hinder för att upptaga det nya lösningsanspråket till prövning. (NJA 1947 s. 395.)
    2 §. 1. Avstående av ett till inlösen ifrågasatt område av en fastighet, tillhörig ett bruksbolag, har ansetts medföra avsevärd olägenhet bl. a. på grund därav, att området behövdes för uppförande av överliggningshotell för arbetare vid bolagets järnverk (NJA 1947 s. 395). — 2. Lösningsrätt till område, som rätteligen icke bort ingå i den inlösningsförrättning, vid vilken huvudfastigheten tillkommit, har förklarats ej kunna äga rum, då det med hänsyn till det ringa avståndet mellan bostadsbyggnaderna å området och å huvudfastigheten finge anses, att huvudfastigheten skulle lida avsevärd olägenhet, därest området komme att frångå densamma (SvJT 1948 s. 655).

 

KUNGÖRELSEN OM BESTRIDANDE I VISSA FALL MED ALLMÄNNA MEDEL AV KOSTNADER, FÖRENADE MED INLÖSEN AV UNDER NYTTJANDERÄTT UPPLÅTET OMRÅDE, M. M.

 

    7 §. Den, som på grund av förordnande biträtt nyttjanderättshavare vid lantmäteriförrättning enligt ensittarlagen och härför uppburit ersättning av allmänna medel, har — då förbehåll därom icke träffats — ej ansetts berättigad till ytterligare ersättning av nyttjanderättshavaren för åtgärder, som avses med förordnandet; däremot har han funnits äga rätt till särskild gottgörelse av denne för sådant utom förordnandets ram fallande arbete med inlösningsärendet, som han haft uppdrag att ombesörja (SvJT 1949 s. 586).

 

362 Å. BRAUNSTEIN.12 KAP. 4 § JORDABALKEN.1

 

    1. Fråga, huruvida vid avvittring, varigenom åtskilliga vid Lule älvs utlopp i Bottenviken belägna holmar tilldelats en by, jämväl kringliggande vattenområden tillfallit byn, har — beroende på holmarnas större eller mindre areal vid tiden för förvärvet ävensom på vad som utrönts rörande sättet för deras hävdande vid nämnda tid och dessförinnan — besvarats jakande beträffande vissa holmar men nekande i fråga om andra (NJA 1950 s. 602). — 2. Enär en vid Faxälven och Ångermanälven belägen bys vattenområden i älvarna varken vid ett år 1790 fastställt storskifte å byns skogsmark eller vid ett år 1861 fastställt laga skifte å inägorna till byn blivit, såvitt förrättningshandlingarna utmärkte, avsatta för delägarnas gemensamma behov eller eljest uttryckligen undantagna frän delning, och då ej heller sådana omständigheter framkommit, att skiftena ändock med visshet kunde antagas ha inneburit dylikt undantagande, ha områdena förklarats vara genom skiftena delade med stränderna (NJA 1947 s. 226). — 3. Vid ett år 1862 fastställt laga skifte å en by i Ångermanland redovisades i delningsbeskrivningen under rubriken »Samfäldt för delägarnes i skifteslaget gemensamma behof» — förutom vägar och genom förening särskilt undantagna platser — vissa såsom impedimenter betecknade vattenområden. Denna redovisning, vilken såvitt av skifteshandlingarna framgår ej grundar sig på något av delägarna under skiftet fattat beslut, har icke i och för sig ansetts innebära, att områdena lämnats oskiftade; dessa ha med hänsyn till vissa andra omständigheter och då i övrigt tillräcklig anledning ej förekommit till annat antagande, förklarats vara vid skiftet delade med stränderna. (NJA 1949 s. 507.) — 4. Enligt handlingarna till ett på 1860-talet verkställt laga skifte å en by i Ångermanland ha byns vattenområden icke genom beslut eller förening uttryckligen undantagits från delning. I delningsbeskrivningen ha områdena redovisats under rubriken »För delägarnas i skifteslaget gemensamma behof», varjämte de i sammandraget av beskrivningen upptagits under rubriken »Samfeldt». Av handlingarnas innehåll i övrigt har emellertid ansetts framgå, att delägarna icke vid skiftet avsett att träffa något avgörande om att områdena skulle hållas utanför delningen. Ehuru delägarna då kunde ha haft den uppfattningen, att områdena även utan dylikt ställningstagande skulle framdeles förbli samfällda, har med utgångspunkt från stadgad rättspraxis i mål av liknande beskaffenhet detta icke funnits kunna föranleda, att områdena på grund av anmärkta redovisning borde behandlas som oskiftade. (NJA 1951 s. 669.) — 5. Från ett hemman i en inom Västernorrlands län belägen by, som tillsammans med en annan by år 1854 undergått laga skifte, såldes år 1943 ett till Indalsälven gränsande

 

    1 En analys av sådana efter år 1925 i NJA refererade mål angående vattenområdes behandling vid laga skifte, som närmast äro av intresse med hänsyn till redovisning i delningsbeskrivning m. m., har verkställts av Just.R. ERICSSON i särskilt yttrande till NJA 1951 s. 831. 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. JORDDELNINGSMÅL 1947—1951. 363markområde. I samband med avstyckning av området uppkom tvist, huruvida vattnet i älven vore oskiftat eller skiftat med stranden. Det upplystes, att år 1935 — under laga skifte å en skattetalsfastighet i den andra byn — av ägarna till samtliga skattetalsfastigheter i de båda byarna träffats förening, enligt vilken vattnet skulle för framtiden vara samfällt för bydelägarna, att föreningen biträtts av ägaren till en älven angränsande lägenhet, som ostridigt innehade all stamfastighetens — en skattetalsfastighet — rätt till vatten, samt att ägarna till övriga lägenheter vid älven ej gjort gällande någon rätt till vatten. Enär handlingarna och kartan till 1854 års skifte icke innehölle något som strede mot den uppfattning, vilken kommit till uttryck i föreningen, och då ej heller eljest sådana omständigheter förekommit, att vattenområdet — i strid mot nämnda uppfattning — skulle vara att anse såsom skiftat, förklarades, att vid avstyckningen förfarits riktigt genom att detta område behandlats såsom samfällt. (NJA 1948 s. 289.) — 6. Från ett hemman, vartill hör vattenområde i en älv, såldes genom köpekontrakt år 1903 visst markområde med bl. a. älven såsom gräns, varefter på grundval av kontraktet ägostyckning verkställdes. Eftersom varken av kontraktet eller av ägostyckningshandlingarna framginge, att vattenområdet utanför den sålda hemmansdelen förbehållits den återstående delen av hemmanet eller undantagits såsom gemensamt för båda hemmansdelarnas behov, har den sålda hemmansdelen förklarats ensam äga rätt till sistnämnda vattenområde. (NJA 1950 s. 371.) — 7. Sedan en delägare i ett s. k. skogelag inom Kronobergs län i mitten av 1700-talet från skogelagets sida erhållit tillåtelse att uppflytta sina vid Lagans strand belägna kvarnar med damm och tillbehör till en skogelaget tillhörig samfälld utmark, bildades genom intagor från utmarken ett torp, som jämte vattenverken sedermera gått i köp och byte såsom en självständig lägenhet under full äganderätt. Åren 1808—1812 verkställdes storskifte å utmarken. Enär, såvitt handlingarna till skiftet utvisade, vattenområdet utanför torpet icke blivit avsatt för gemensamt behov eller eljest uttryckligen undantaget från delning, och då med hänsyn till vad i övrigt förekommit — särskilt till att torpet var förenat med vattenverken — anledning ej heller förelåge att antaga, att skiftet ändock inneburit sådant undantagande, har vattenområdet ansetts ha vid skiftet tillagts torpet. (NJA 1949 s. 94.) — 8. Då vid tiden för försäljningen av ett hemman, vid vilken försäljning en lägenhet undantogs, vattenområdet utanför lägenhetens strand synbarligen varit värdelöst för hemmanet, medan det däremot kunnat förväntas bli av viss nytta för lägenheten — vars innehavare under lång tid därefter huvudsakligen försörjde sig med fiske — har funnits böra antagas, att undantagandet avsett även vattenområdet (NJA 1949 s. 41). — 9. För uppfattningen, att i upplåtelsen av en lägenhet ingått jämväl vattenområdet utanför dess strand, har avgörande betydelse tillmätts den omständigheten, att lägenheten omfattade hela stamfastighetens torpskifte som inneslöt all stamfastighetens strand

 

364 Å. BRAUNSTEIN.(NJA 1947 s. 232 I). — 10. Med hänsyn särskilt därtill, att avsikten med upplåtelsen av en lägenhet varit att å densamma driva badortsrörelse samt att exploatera marken till tomter för sommarstugeoch villabebyggelse, har i upplåtelsen ansetts ingå jämväl rätten till vatten och grund utanför lägenheten (NJA 1947 s. 237 II). — 11. Ang. fråga om rätten till vatten och fiske i vattenområden inom Ore socken av Kopparbergs län, se NJA 1947 s. 528. — 12. Ang. fråga, huruvida vattenområdet utanför vissa strandängar inom området för skatteköpt allmänning vid Dalälven, vilka ängar av ålder innehafts och nyttjats för slåtter till närbelägna hemman och byar, tillkomme byamännen eller ägaren av det skatteköpta området, se NJA 1947 s. 179.

 

LAGEN OM ALLMÄNNA VÄGAR.

 

    19 och 23 §§. Sedan från fastighet mark tagits i anspråk för väg samt överenskommelse träffats om ersättning för marken ävensom för intrång å fastighetens trädgård, har talan om gottgörelse för skada, som fastigheten och dess byggnadsbestånd under väganläggningen lidit genom sprängningsarbeten, ansetts skola upptagas av ÄgodR och icke av allmän underrätt (NJA 1950 s. 136).

 

LAGEN OM ENSKILDA VÄGAR.

 

    35 §. Bestämmelserna i 58: 11 och 12 RB om återställande av försutten tid ha ansetts tillämpliga å förrättning enligt ifrågavarande lag (NJA 1951 s. 710).

 

1927 ÅRS LANTMÄTERITAXA.1

 

    56 och 59 §§. Förrättningslantmätare, som först på kvällen den femtonde dagen från avslutandet av verkställd gränsbestämning till postbefordran avlämnat handlingarna till förrättningen jämte sluträkning, har i mål om handräckning till utbekommande av ersättning för förrättningen ansetts icke ha fullgjort vad honom enligt 59 § 1927 års lantmäteritaxa, jfrd med dels 56 § samma taxa dels ock 16:2 och 20:6 JDL, ålegat för vinnande av sådan handräckning (NJA 1950 s. 35).

 

ÄLDRE JORDDELNINGSFÖRFATTNINGAR.

 

    1. Genom tolvmannadelning år 1642 blev en till en socken vid Bottniska viken hörande allmänning delad i fyra s. k. hjälpskogar, av vilka en erhöll kuststräcka. Vid storskifte år 1773 å denna hjälp-

 

    1 Ang. upphävande av 1927 års lantmäteritaxa, se 39—41 §§ 1950 års lantmäteritaxa. 

SVENSK RÄTTSPRAXIS. JORDDELNINGSMÅL 1947—1951. 365skog utlades lotter för hemman i fem byar. Vid hjälpskogens kuststräcka ligger ett numera med fastlandet sammanhängande skär. Enär — oavsett det förhållandet, att vattenområdet utanför den forna allmänningens strand vore att anse såsom delat med denna — skäret med tillhörande vattenområde finge antagas icke ha ingått i tolvmannadelningen, och då såvitt utretts skäret ej heller senare ingått i någon laga delning, har skäret förklarats vara att anse såsom samfällt för ägarna till i mantal satt jord inom socknen. (NJA 1949 s. 38.) — 2. Den omständigheten, att en ö i Bottniska viken blivit i handlingarna till avvittringsförrättning på 1780-talet redovisad till viss bys skog och mark, har icke i och för sig ansetts innebära, att äganderätten till ön vid avvittringen övergått å byamännen (NJA 1947 s. 114). — 3. Vid storskifte år 1760 å en sockenallmänning utlades för hemmanen A nr 1—3 samt B och C en gemensam lott. År 1816 verkställdes enskifte i ändamål att mellan X och Y dela de fem hemmanen. Därvid erhöll X hemmanet A nr 1, vartill angavs höra hemmanet B. Åt hemmanet B utlades ej några ägor för dess andel i allmänningslotten, utan undfick i stället hemmanet A nr 1 ägor för de andelar i lotten, som tillkommo båda hemmanen. Mot den sålunda gjorda ägotilldelningen framställdes, såvitt kunnat utrönas, varken vid skiftet eller senare någon erinran av X. Härav har ansetts framgå, att hemmanet B:s andel i lotten i samband med skiftet avståtts till hemmanet A nr 1. (NJA 1950 s. 277.) — 4. Vid ett år 1837 fastställt laga skifte å en sockens i Gävleborgs län skifteslag antecknades till förrättningsprotokollet, att »som allenast skogen och icke mulbetet kommer att skiftas skola för detta sednare alla afmätte och från skogen afskiljde myror blifva för Skifteslaget samfällige, men der behofvet sådant fordrar må af dylike på utmarken liggande myror tjenlige platser för byarne till myrtag afsättas». I delningsbeskrivningen redovisades myrarna såsom impedimenter. Nu angivna behandling av myrarna har ansetts ha haft den innebörden, att myrarna, utom till den del de uttryckligen avsattes såsom myrtagsplatser, skulle vara föremål för samfällt mulbete men i övrigt såsom impediment tillfalla de lotter, inom vilkas gränser de föllo. (NJA 1949 s. 503.) — 5. Vid en år 1916 verkställd rågångsutstakning jämlikt 47 § SS d. 9 nov. 1866 blev en vid hemmansklyvning tillkommen skifteslinje till följd av tekniskt fel utlagd i en avsevärd båge, ehuru den enligt såväl anteckning till förrättningsprotokollet som kartan skulle gå rak mellan två angivna ändstenar. Gränsen mellan ändstenarna har ansetts bestämd enligt kartans visning. (NJA 1949 s. 514.) — 6. Se ovan under Lagen med särskilda bestämmelser om äldre ägogränser (nr 2). — 7. Ang. fråga om ägande- eller lösningsrätt till myrslogar i Ore socken av Kopparbergs län, se NJA 1947 s. 509. — 8—19. Se ovan under 12 kap. 4 § jordabalken.