ALGOT ANDERBERG, TORSTEN BOHLIN och CONNY EDLUND. Medling i äktenskap. Svenska kyrkans diakonistyrelses förlag.Sthm 1950. 193 s. Kr. 6.00.

 

    I denna bok ha sjutton präster på medlingen framlagt synpunkter, som framkommit ur deras egen erfarenhet från medlingsarbetet. Boken riktar sig, enligt vad utgivarna anföra i företalet, i första hand till präster, framför allt yngre och oerfarna, vilka önskat vägledning i fråga om medling. Boken har emellertid även stort allmänt intresse, och den har mycket att ge även de jurister, vilka i den ena eller den andra ställningen ha att befatta sig med skillnadsmål.
    På senare tid har det någon gång sagts, att medlingen endast är en onödig formalitet; av boken bestyrkes att oeniga makar ej sällan vilja betrakta medlingen på det sättet. På flera ställen i boken visas emellertid, att medling mången gång räddat hotade äktenskap; i Härnösands stift ledde sålunda under perioden 1939— 45 prästerligmedling i icke mindre än 222 fall till positivt resultat. Och även om medlingen icke hindrat skilsmässa, har den ofta kunnat åstadkomma, att makarna skilts med mindre bitterhet, dem själva och deras barn till stor fördel. Att många makar, vilka trots medlingen skiljas, kanske under stor bitterhet, få underkasta sig medlingen innan de taga ett så allvarligt steg som en skilsmässa, synes häremot väga mycket lätt. Författarna se icke såsom sin uppgift att i alla fall bevara äktenskapet; på flera ställen framhålles, att ej sällan skilsmässa är nödvändig.
    Boken innehåller många kloka råd. Redan utrymmesskäl förbjuder att här lämna någon redogörelse för hur författarna ha funnit det lämpligt att förfara under de mycket skiftande förhållandena. Det

 

374 ANM. AV ANDERBERG, BOHLIN O. EDLUND: MEDLING I ÄKTENSKAP.må dock framhållas, att författarna synas vara eniga både om att en medling bör komma på ett tidigt stadium, innan ännu en från början kanske ringa sak hunnit att förgifta förhållandet mellan makarna, och om att medlaren bör ha god tid på sig så att han kan tala med makarna flera gånger, ofta enskilt med vardera, och kunna ge makarna tid att tänka mellan de olika medlingssamtalen. I den mån vi jurister, i den ena eller den andra ställningen, få befattning med enskilsmässosak är det alltså viktigt, att makarna skyndsamt få komma till medlaren, och det får då icke — såsom flera författare ange förekomma — av advokaten vara antytt, att medlingen är något övervägande formellt. Att »papperen» redan ligga klara hos advokaten är lätt förklarligt en belastning. En domstol, som förordnat om medling, får icke vara otålig.
    Enligt 1915 års lag om äktenskaps ingående och upplösning kunde medlingen utföras av den domare, som själv hade att döma i saken. Detta avskaffades i nya GB; det sades bl. a. (lagberedningen, förslag till GB IV s. 400) att det från processuell synpunkt ej torde vara tillrådligt att den, som kunde väntas komma att leda rättens handläggning av en tvistefråga, skulle hava att i förväg såsom medlare uttala sin åsikt angående densamma. Av boken framgår otvetydigt att denna ändring var mycket välmotiverad; makarna skola under medlingen ha klart för sig, att vad som säges till medlaren icke skall kunna få inverka i en blivande process. Bl. a. ur denna synpunkt synes det mindre välbetänkt, att, såsom nu stundom sker, domstol till medlare förordnar advokat, som av endera eller båda makarna har anlitats för att ombesörja skilsmässan.
    En av författarna omtalar, att under senare år skilsmässa sökts av sådana, som uppgivit att de på grund av skattelagstiftningen skulle draga betydande ekonomiska fördelar av en separation.

E. Thomasson.