OM MASSAFORDRAN I KONKURS.

 

AV

 

Docenten LARS WELAMSON.

 

åtskilliga stadganden i KL talas om »gäld, som konkursboet åsamkat sig».1 Lagen skiljer sålunda mellan borgenärer med fordringar mot konkursgäldenären av beskaffenhet att kunna göras gällande i konkursen, här benämnda konkursborgenärer, och fordringsägare, vilkas fordringar rikta sig mot konkursboet som sådant, här benämnda massaborgenärer. Syftet med föreliggande framställning är att undersöka den rättsliga behandlingen av sistnämnda borgenärers fordringar. Avsikten är däremot icke att närmare utreda vilka fordringar som ha karaktären av massafordringar. Det synes dock lämpligt att inledningsvis giva en allmän karakteristik och exemplifiering av dessa fordringar.
    Såsom kriterium på massagäld torde kunna angivas, att den belastar konkursegendomen i anledning av konkursfunktionärernas åtgärder i denna egenskap. Det har däremot stundom satts i fråga, att det är träffande att beteckna massagälden såsom konkursboets i motsats mot konkursgäldenärens gäld vid det förhållandet, att gäldenären icke berövas äganderätten till sin egendom, då den avträdes till konkurs.2 Med utgångspunkt från den uppfattning, som i svensk rätt torde vara gängse, att konkursgäldenären ej personligen häftar för massaskulder,3 synes

 

    1 Se 26, 124, 125 och 171 §§ KL.
    2 Se t. ex. yttrande av JustR HELLQUIST i NJA 1945 s. 177, varom närmare nedan.
    3 Se t. ex. LAWSKI i SvJT 1919 s. 18. Stadgandet i 22 § KL om ansvar för rättegångskostnad, då konkursbo övertagit gäldenärens talan, torde basera sig på denna uppfattning, jfr ENGSTRÖMER, Om konkursgäldenärs vid konkursens inträde anhängiga rättegångar med hänsyn till nya rättegångsbalken, 1943, s. 20 f. samt SOU 1944: 10 s. 275. I utländsk rätt ha olika uppfattningar framträtt i denna fråga. Särskilt i tysk rätt är problemet sedan gammalt omstritt, se E. JAEGER, Kommentar zur Konkursordnung, 6. und 7. Aufl., Bd II, 1936, s. 119 ff. med hänvisningar. Jfr beträffande finsk rätt PALMGREN, Konkursförutsättningarna, 1936, s. 94 f., dansk rätt MUNCH-PETERSEN, Den danske Retspleje. IV, Skifteretten, 3. uppl. 1935, s. 687, och fransk rätt PERCEROU, Des faillites & banqueroutes et des liquidations judiciaires, T. II, 2. éd. 1937, s. 599.


26—527004. Svensk Juristtidning 1952.

 

402 LARS WELAMSON.dock terminologien i fråga försvarlig, och den kommer i det följande att användas.
    Massafordringar utgöra först och främst fordringar å konkurskostnad, bland vilka särskilt märkas arvode till förvaltare och rättens ombudsman samt kostnader för kungörelser och kallelser i konkursen.1 Annan massagäld kan avse kontraktsenliga betalningsförpliktelser, vilka ifrågakomma särskilt då konkursbo fortsätter av gäldenären driven rörelse, exempelvis lokalhyra, löner till anställda och affärskredit. Bland massafordringar på annan än kontraktsrättslig grund förtjänar nämnas fordran å rättegångskostnad. Har förvaltaren fört talan om återvinning, vindikation eller indrivning av fordran, är konkursboet på samma sätt som varje annan part underkastat ansvar för motparts rättegångskostnader enligt reglerna i 18 kap. RB. Även konkursborgenär kan bli innehavare av massafordran å rättegångskostnad. Enligt 39 resp. 192 § KL är nämligen borgenär, som anställt återvinningstalan eller klandrat slutredovisning berättigad att av konkursboet erhålla ersättning för sin rättegångskostnad, i den mån den täckes av vad genom rättegången kommit boet till godo.2 Konkursgäldenärens anspråk på underhåll för sig och sina anhöriga konstituerar i utländsk rätt stundom massafordran men tillgodoses i svensk rätt genom regler i 27 §KL om omfattningen av konkursbos egendom.
    KL:s bestämmelser om behandlingen av massagäld äro synnerligen knapphändiga. Av 125 § KL kan utläsas, att massaborgenär har företräde till betalning framför konkursborgenär.Om bestämmande och uppbärande av arvode till förvaltare och rättens ombudsman givas särskilda föreskrifter i 82—86 §§ KL. Att ej heller annan massafordran skall göras gällande genom bevakning framgår klart av hela konkursförfarandets utformning och uttryckligen av 124 § KL. Om betalning av massagäld, innan egendom återställes till gäldenären, stadgas för det fall, att beslut om egendomsavträde upphävts av högre rätt, i 26 § KL och förfall, då konkurs nedlagts eller ackord fastställts, i 171 § KL. Om

 

    1 Hit hör däremot icke borgenärs kostnad för gäldenärens försättande i konkurs, se 17: 4 HB.
    2 I viss mån osäkert är, huruvida och i vad mån boet ansvarar för borgenärs kostnader i jävsprocess, därest av förvaltaren anfört jäv ogillas. Se härom SvJT 1919 rf s. 73 samt EKDAHL, Om fordran i konkurs, 1935, s. 84 ff.
    3 En viss inskränkning i denna princip göres dock i 81 § KL, vartill vi i det följande få anledning återkomma. 

OM MASSAFORDRAN I KONKURS. 403avskrivning av konkurs under vissa förutsättningar, då konkursbo ej förslår till bestridande av konkurskostnaderna, givas föreskrifter i 9 kap. KL.
    I övrigt saknas fullständigt bestämmelser angående massagäld. Särskilt påfallande är, att lagen icke giver någon antydan om bedömandet av konflikter mellan massaborgenärer för det fall, att boet visar sig insolvent för massagälden. Det är åt problem av detta slag och vissa därmed sammanhängande frågor som uppmärksamheten i det följande skall ägnas. Förvisso är det relativt sällsynt, att ett konkursbo, som ådragit sig annan massagäld än konkurskostnad, visar sig insolvent för massagälden. Det saknar dock säkerligen icke praktisk betydelse att man såvitt möjligt vinner klarhet om vilka regler som skola tillämpas i dylikt fall. Den ifrågavarande materian erbjuder också problem av stort principiellt intresse.
    I åtskilliga utländska rättsordningar har massaborgenärernas rättsställning icke uppmärksammats av lagstiftningen i större utsträckning än hos oss. Sålunda ger den franska konkurslagstiftningen1 inga uttryckliga regler angående behandlingen av massafordringar, men den anses förutsätta en skillnad mellan massaborgenärer — i doktrin och praxis benämnda créanciers de la masse i motsats mot créanciers dans la masse — och konkursborgenärer. Det anses otvivelaktigt, att förstnämnda kategori av fordringsägare har företräde till betalning ur konkursmassan framför den senare samt att massaborgenärer vid boets insolvens i princip ha lika rätt.2 Hur deras rätt till betalning i sista hand garanteras synes i viss mån ovisst. Tanken på en särskild massakonkurs har i fransk rätt icke vunnit anslutning. Så är däremot förhållandet med avseende på norsk och finsk rätt. I norsk och finsk doktrin har allmänt antagits, att konkursbo kan försättas i konkurs, varigenom massaborgenärernas intressen vid boets insolvens skulle tillvaratagas efter samma regler som gälla för konkursborgenärer.3

 

    1 Denna äger tillämplighet endast på köpmän (commercants). Vid en annan persons insolvens (état de déconfiture) avträdas hans tillgångar icke till särskild förvaltning, varför förevarande problem där icke får aktualitet. Se angående la déconfiture t. ex. LYON-CAEN & RENAULT, Traité théorique et pratique des faillites, banqueroutes et liquidations judiciaires, T. I., 5. éd. 1934, s. 40 ff. med hänvisningar. — I engelsk rätt finnas bestämmelser om prioritet för konkurskostnader men inga regler för annan massagäld. Man synes ha utgått från att förvaltaren bestrider omkostnaderna för förvaltningen, varefter hans utlägg grundar en fordran å konkurskostnad. Se t. ex. ECKSTEIN, Das englische Konkursrecht, 1935, s. 130.
    2 Se t. ex. LYON-CAEN & RENAULT, a.a. s. 666 ff. med hänvisningar.
    3 Se HAGERUP-PAULSEN, Konkurs- og akkordforhandling, 4. udg. 1932, s. 219, BECH, Konkurslovgivningen, 2. udg. 1928, s. 157 f., GROTENFELT, Kommentar till konkursstadgan, 1918 s. 7. jfr s. 72, GRANFELT, Grunddragen i Finlands konkurs- 

404 LARS WELAMSON.    I några utländska rättsordningar har konkurslagstiftningen givit en uttrycklig, om ock knapphändig, reglering av förfarandet vid boets insolvens. Sålunda föreskriver Tysklands Konkursordnung — sedan i 57 § fastslagits, att massaskulder och massakostnader skola ha företräde till betalning ur konkursmassan, och efter det att dessa båda begrepp definierats i 58 och 59 §§ — i 60 § följande: »Sobald sich herausstellt, dass die Konkursmasse zur vollständigen Befriedigung aller Massegläubiger nicht herausreicht, tritt eine verhältnismässige Befriedigung derselben in der Weise ein, dass zunächst die Masseschulden, dann die Massekosten, von diesen zuerst die baren Auslagen und zuletzt die dem Gemeinschuldner und dessen Familie bewilligte Unterstützung zu berichtigen sind.» Stadgandet förutsätter uppenbarligen att en särskild massakonkurs icke är möjlig.1 Av den österrikiska konkurslagens bestämmelser må följande anföras. 47 §: »1. Aus der Konkursmasse sind vor allem die Masseforderungen, und zwar aus der Masse, auf die sie sich beziehen, zu berichtigen. 2. Können Masseforderungen nicht vollständig befriedigt werden, so haben die under § 46. Z. 1 fallenden, vom Masseverwalter vorschussweise bestrittenen Vorauslagen den Vorzug vor den übrigen Masseforderungen. Untereinander sind sie verhältnismässig zu befriedigen. Bereits geleistete Zahlungen können jedoch nicht zurückgefordert werden. 3.— — —.» 124 §: »1. Die Massegläubiger sind ohne Rücksicht auf den Stand des Verfahrens zu befriedigen, sobald ihre Anspriiche feststehen und fällig sind. 2. Der Masseverwalter hat dafür zu sorgen, dass die erforderlichen Beiträge rechtzeitig verfügbar sind. 3. Bei Verweigerung oder Verzögerung der Leistung können die Massegläubiger sich an den Konkurskommissär um Abhilfe wenden oder ihre Ansprüche mit Klage gegen den Masseverwalter geltend machen.» Liksom enligt tysk rätt torde boets försättande i konkurs enligt dessa bestämmelser vara uteslutet. Den danska konkurslagen stadgar i 31 § att av konkursmassan skall framför all annan gäld utgå de fordringar, som »lovligen ere opstaaede i Anledning af selve Konkursen og Konkursboets Behandling». Dessa fordringar indelas i lagrummet i tre grupper under a—c, varefter förskrives, att i »fornødent Fald nyde de under Litra a og b nævnte Fordringer Fortrin fremfor de under Litra c nævnte». I doktrinen har antagits, att konkursen »under visse Betingelser vedrørende Boets Tilstand, der ikke i almindelighed kunneventes at foreligge, går over til at blive en Konkurs mellem Massekreditorerne».2 Därmed synes emellertid icke ha åsyftats, att konkurs-

 

rätt, 2. uppl. 1936, s. 19, 70 f. och PALMGREN, a.a. s. 93 ff. Jfr dock Anteckningar enligt prof. WREDES föreläsningar över konkursrätt, 1910, s. 66.
    1 Till några av de problem, som uppkomma vid tillämpningen av nämnda stadgande få vi i det följande anledning att återkomma. — I schweizisk rätt finnes ingen motsvarighet till den tyska konkurslagens 60 §. C. JAEGER, Das Bundesgesetz betreffend Schuldbetreibung und Konkurs, [Bd II] 3. Aufl., 1911, s. 62 f., som framhåller, att konkursbo icke kan försättas i konkurs, anför härtill:»— — —es hängt daher bei Insuffizienz der Konkursmasse zur Befriedigung aller Massegläubiger lediglich von ihrer Vigilanz ab, welche volle Befriedigung erlangen und welche nicht.
    2 DEUNTZER, Den danske Skifteret, 1885, s. 197, jfr MUNCH-PETERSEN, a. a. s. 71.

 

OM MASSAFORDRAN I KONKURS. 405boet skulle formligen försättas i konkurs, utan endast att de för konkursborgenärer gällande reglerna i större eller mindre utsträckning bleve analogivis tillämpliga på massaborgenärer vid boets insolvens.»

 

    I svensk rätt har frågan, huruvida konkursbo kan försättas i konkurs, ställts på sin spets i rättsfallet NJA 1945 s. 177 och därvid av HD besvarats nekande.1 Innan vi övergå till att undersöka, hur tänkbara konflikter mellan olika massaborgenärer skola lösas i avsaknad av såväl särskilda lagregler som möjlighet till en massakonkurs, har det sitt intresse att granska förhållandena i rättsfallet samt de skäl som anförts eller kunna anföras till stöd för den av HD intagna ståndpunkten. Fakta i rättsfallet voro i huvudsak följande.

 

    En person, A, försattes år 1939 i konkurs. Med instämmande av konkursförvaltaren väckte han sedermera skadeståndstalan på grund av ocker mot två personer, B och C, samt förde för egen del ansvarstalan mot dem. Genom utslag år 1943 blev A:s och konkursboets talan ogillad, och de förpliktades solidariskt att i rättegångskostnader utgiva till B 5,800 kr. och till C 1,400 kr. jämte protokollslösen till envar av dem. Efter besvär blev underrättens utslag följande år fastställt av HovR:n. A och förvaltaren besvärade sig över HovR:ns utslag. Besvärsmålet avgjordes först år 1948 (NJA 1948 B 569), därvid HD — som samtidigt beviljade resning i ett år 1943 avgjort mål mellan klagandena m. fl. och B — dömde B och C för ocker till frihetsstraff samt förpliktade dem att till konkursboet utgiva skadestånd, B och C solidariskt med 85,000 kr. och B ensam därutöver med 55,000 kr., alltjämte ränta.
    Kort efter HovR:ns utslag ansökte C om konkursboets försättande i konkurs, enär vid verkställt utmätningsförsök konkursboet befunnits sakna utmätningsbara tillgångar till gäldande av hans å icke laga kraft vunnet utslag grundade fordran å rättegångskostnad. Konkursansökningen bifölls i underrätt och HovR men avslogs av HD, som förklarade, att A:s till konkurs avträdda egendom lagligen icke kunde, så länge konkursen påginge, göras till föremål för nytt konkursförfarande. Två av HD:s i avgörandet deltagande sju ledamöter funno ej skäl göra ändring i HovR:ns utslag. En ledamot av majoriteten, JustR HELLQUIST, utvecklade sin mening i ett särskilt yttrande. Även minoriteten, JustR:n STENBECK och v. STEYERN, redogjorde i särskilt yttrande för skälen till sin ståndpunkt.

 

    Konkursboets enda tillgång synes ha varit den tvistiga och vid tiden för bedömandet av konkursansökningen genom icke

 

    1 I svensk doktrin hade tidigare, av SCHREVELIUS, Civil-Process, 1853, s. 445, antytts möjligheten av en ny konkurs med konkursborgenärerna som gäldenärer, för den händelse dessa vore skyldiga ersätta brist i konkursmassan. Jfr GROTENFELT, a. a. s. 72. 

406 LARS WELAMSON.laga kraft vunnet utslag underkända fordringen mot B och C. Man synes med hänsyn härtill kunna våga en förmodan, att vad C ytterst åsyftat med konkursansökningen varit att på ett eller annat sätt förhindra, att HD sattes i tillfälle att pröva detta fordringsanspråk, måhända även att ansvarsfrågan skulle undandragas HD:s prövning. Det är visserligen på flera punkter tvivelaktigt, i vad mån konkursboets försättande i konkurs skulle ha främjat detta syfte, men otvivelaktigt skulle deras utsikter härvidlag ha i viss mån ökats.1 Någon annan förnuftig funktion skulle en massakonkurs i det konkreta fallet icke ha kunnat fylla, utan den skulle tvärtom ha medfört åtskilligt onödigt besvär och ökade kostnader. Det måste med hänsyn härtill ha tett sig synnerligen motbjudande för HD att tillåta konkursboets för-

 

    1 Om konkursboet försatts i konkurs, vill det synas som om B och C skulle ha haft erforderlig majoritet vid förvaltarval och därvid till förvaltare i massakonkursen kunnat välja en person, som varit villig att gå deras ärenden. För den händelse ingen befogad erinran kunnat göras mot den valdes personliga kvalifikationer, skulle konkursdomaren näppeligen ha kunnat med stöd av 45 § KL motsätta sig valet endast på grund av en misstanke om förvaltarens benägenhet att medverka till att konkursboets talan undandroges HD: s prövning. — I ansvarsfrågan skulle den nye förvaltaren icke ha kunnat återkalla ändringssökandet eller nedlägga talan. I skadeståndsfrågan skulle konkursboets talan ha kunnat övertagas av det nya konkursboet (se numera 22 § KL, motsvarande regel torde tidigare ha ansetts gälla); dock endast med samtycke av rättens ombudsman enligt 79 § KL. Sådant samtycke hade sannolikt vägrats, och därmed hade B: s och C: s försök att nå sitt mål strandat. Om mot förmodan samtycke hade kunnat utverkas, hade däremot läget blivit mycket förmånligt för B och C. Den nye förvaltaren hade då kunnat återkalla konkursboets ändringssökande. Huruvida detta skulle ha medfört, att HovR: ns utslag i skadeståndsfrågan kommit att stå fast är visserligen osäkert och beror på den omstridda och i svensk praxis olösta frågan, om den som träffas av domens rättskraft alltid har befogenhet till självständig intervention. (Se EKELÖF, Interventionsgrunden, 1937, s. 171 f., som för fall av den avsedda typen besvarar frågan nekande.) A hade ju själv sökt ändring, och om man betraktar honom som självständig intervenient hade hans talan icke kunnat beröras av konkursboets återkallelse. (A torde icke ha varit part i skadeståndsfrågan. Att han solidariskt med konkursboet ådömts ansvar för rättegångskostnader kan förklaras redan därav, att man ansett sig icke kunna skilja mellan kostnaderna i ansvars- och skadeståndsfrågan.) Under alla omständigheter, förutsatt att A icke betraktats som part i skadeståndsfrågan, synes emellertid den nye förvaltaren — efter att med vederbörligt samtycke av rättens ombudsman ha övertagit konkursboets talan — ha kunnat återkalla den i målet förda skadeståndstalan. Härigenom skulle B och C visserligen icke ha uppnått ett rättskraftigt ogillande av skadeståndsanspråket, men de skulle ha ställt den förste förvaltaren och A inför valet att med ökade kostnader och med ringa utsikt till framgång i de första två instanserna börja om processen från början eller att avstå från anspråke. Om B och C lyckats få den förste konkursförvaltaren utmanövrerad, skulle det dessutom måhända ha lyckats för dem att åstadkomma en förlikning med A i ansvarsfrågan. 

OM MASSAFORDRAN I KONKURS. 407sättande i konkurs. HD:majoritetens dom ger dock ingen antydan om att dess ståndpunkt skulle ha influerats härav, och i JustR HELLQUISTS yttrande omnämnes endast i förbigående, att ett massaborgenärernas berättigade intresse att få genom en av dem utsedd förvaltare övertaga förvaltningen och fördelningen av tillgångarna »visserligen icke synes föreligga i förevarande mål».
    Vilka principiella synpunkter kunna då anföras till stöd för HD:s ståndpunkt?1 I JustR HELLQUISTS yttrande anföras några principiella argument, som förtjäna närmare granskning.
    I nämnda yttrande framhålles först, att konkursbo i materiellträttsligt hänseende intager en särställning bland de organisationer, som den svenska rätten tillerkänner rättssubjektivitet, i så måtto att gäldenär, som försättes i konkurs, icke härigenom förlorar äganderätten till sin egendom.2 Härav drages slutsatsen, att gäldenären måste anses vara subjekt för de förpliktelser som genom förvaltningen uppkommit mot tredje man. Härtill må först, i enlighet med vad inledningsvis antytts, anmärkas, att denna slutsats är tvivelaktig, om man utgår från att gäldenären icke personligen är ansvarig för massagäld. Framför allt måste emellertid framhållas, att det för lösandet av förevarande problem är i och för sig likgiltigt, vem som betraktas som subjekt för massagälden. Då gäldenären är subjekt för massagälden skulle, fortsätter yttrandet, en ny konkurs »alltså ha den innebörden att generalexekution äger rum i egendom som redan är föremål för sådan och medföra den verkan att ett pågående konkursförfarande bringas att upphöra av en anledning och i en ordning som är helt främmande för konkurslagen». »Synnerligen starka skäl», tillägges vidare, »måste kunna anföras för att något dylikt skall anses tillåtligt.»
    Det paradoxala i att generalexekution skulle kunna äga rum

 

    1 Det förtjänar anföras, att önskemålet att undvika fraudulösa förfaranden av den typ, som i rättsfallet kunde befaras, i detta hänseende icke har någon principiell räckvidd. Om en person, som icke är försatt i konkurs, förlorar en process i första eller andra instans och därvid ålägges betalningsskyldighet, för vilken han är insolvent, kan motparten få honom försatt i konkurs, varefter förvaltaren har väsentligen samma utsikter att hindra rättegångens fullföljande som en ny förvaltare skulle ha haft i 1945 års rättsfall, om konkursboet försatts i konkurs. Detta kan icke hindra, att en fysisk person sättes i konkurs, och det kan då näppeligen heller åberopas till stöd för att konkursbo icke skulle kunna försättas i konkurs.
    2 Jfr KARLGREN, Studier över privaträttens juridiska personer, 1929, s. 277 not 1 och där anförda rättsfall. 

408 LARS WELAMSON.i egendom, som redan är föremål för generalexekution, kan naturligen lätt förleda till antagandet, att något sådant icke är möjligt.1 Minoriteten i rättsfallet framhöll dock, att argumentet »torde vara av övervägande teoretisk natur». En teoretiker kan svårligen undvika att gå ett steg längre och påstå, att argumentet icke heller är teoretiskt hållbart. Att draga praktiska slutsatser av konkursförfarandets beteckning som generalexekution lär icke vara försvarligt.
    Att ett konkursbos försättande i konkurs skulle innebära, att en konkurs bringades att upphöra av en anledning och i en ordning, som vore helt främmande för konkurslagen, är däremot — om det är riktigt, vilket för ögonblicket lämnas därhän — i och för sig ett beaktansvärt argument. Det synes emellertid helt och hållet neutraliseras därav, att alternativet till konkursbos försättande i konkurs, nämligen massaborgenärernas tillgodoseende inom ramen för gäldenärens konkurs även vid boets insolvens, såsom i det följande skall påvisas i större eller mindre utsträckning tvingar till konstruktioner, som ingalunda äro mindre främmande för KL.
    Det kan mot bakgrunden av det anförda icke vara riktigt, att synnerligen starka skäl måste kunna anföras för att en massakonkurs skall kunna tillåtas. Till att a priori giva något försteg för den ena eller den andra lösningen saknas bärande skäl, och man synes här som eljest böra stanna för det alternativ, som i betraktande av den svenska rättens stadganden och allmänna principer medför de mest tillfredsställande konsekvenserna.
    Konsekvenserna av konkursbos försättande i konkurs fordra knappast någon mera detaljerad utläggning av det skälet, att

 

    1 En likartad argumentering beträffande förhållandet mellan generalexekution och specialexekution återfinnes i ett av konkursförvaltaren i målet åberopat yttrande i motiven till 23 § KL, se NJA II 1921 s. 433. — I en diskussion, som i SvJT:s båda första årgångar fördes angående ett med det förevarande till det yttre likartat spörsmål, nämligen huruvida dödsbodelägare kunde anses skyldiga att göra sig urarva, ehuru den dödes bo redan vid dödsfallet var försatt i konkurs, anfördes av APPELBERG följande likartade argument: »Men att sålunda två konkurser tillåtas fortgå bredvid varandra, båda avseende samma bo, strider uppenbarligen mot den i svensk rätt rådande uppfattningen av konkurs såsom generalexekution.» (SvJT 1916 s. 228.) Se vidare angående berörda spörsmål BJÖRLING i SvJT 1917 s. 110 ff. och APPELBERG, ibm s. 114 f — I detta sammanhang må nämnas, att konkursens likvidationssyfte näppeligen kan åberopas mot möjligheten av en massakonkurs. Dödsbo fyller ju i viss mån en motsvarande funktion men kan obestridligen sättas i konkurs. Se t. ex. MALMSTRÖM, Successionsrättsliga studier, 1938, s. 133 ff. 

OM MASSAFORDRAN I KONKURS. 409massafordran i princip bleve att behandla som varje annan fordran. Ett par särskilda frågor förtjäna emellertid att något beröras.
    Att ett konkursbo sattes i konkurs skulle givetvis icke innebära, att konkursboet upphörde att existera, lika litet som exempelvis ett aktiebolag upplöses i och med att det försättes i konkurs. Däremot skulle konkursboet på samma sätt som en vanlig konkursgäldenär förlora rådigheten över egendomen, till dess massakonkursen avslutats.1 Dess förvaltning skulle övergå på i massakonkursen utsedda funktionärer. Det förtjänar understrykas, att detta icke behövde innebära utbyte av förvaltare. Där massaborgenärerna funne det med sina intressen förenligt, ägde de givetvis utse konkursförvaltaren att i egenskap av förvaltare i massakonkursen fortsätta förvaltningen.2 Konkursbeslutet skulle då väsentligen fylla funktionen att göra det för konkursborgenärer avsedda regelkomplexet tillämpligt på massaborgenärerna. Där ny förvaltare utsåges, borde i fråga om redovisning och överlämnande av egendom gälla i huvudsak samma regler som vid entledigande av konkursförvaltare och utseende av ny sådan.3
    Vissa komplikationer skulle onekligen uppstå därav, att icke alla de uppgifter, som enligt KL ankomma på gäldenären, i massakonkursen lämpligen kunde fullgöras av det första konkursboet. Detta finge visserligen ställning av konkursgäldenär i konkursen men vore, såsom framhölls av minoriteten i 1945 års rättsfall, beroende av den ursprunglige gäldenärens medverkan i den omfattning, som följde av KL:s bestämmelser. Några större tolkningssvårigheter skulle KL:s regler härutinnan knappast erbjuda.
    Konkursborgenärer i massakonkursen skulle bli massaborgenärerna i den tidigare konkursen, och endast dessa skulle äga rösträtt på borgenärssammanträde. I fråga om deras inbördes förhållande bleve i huvudsak vanliga regler tillämpliga.4 Detsam-

 

    1 Jfr härtill och till det närmast följande minoritetens yttrande i 1945 års rättsfall.
    2 Föreskriften i 42 § KL, att till förvaltare ej må utses den som är i konkurstillstånd, kunde knappast anses tillämplig på förvaltaren på den grund, att det av honom företrädda konkursboet försatts i konkurs.
    3 Se 189 § KL.
    4 Vissa problem härom, exempelvis om företrädet mellan konkurskostnader och annan massagäld, som uppkomma vare sig konkursbo kan försättas i konkurs eller icke, skola undersökas i ett senare sammanhang. 

410 LARS WELAMSON.ma skulle gälla i fråga om ordningen för prövning av deras anspråk och om utdelning och redovisning.
    I fråga om återvinningstalan i massakonkurs må med instämmande citeras följande uttalande av minoriteten i 1945 års rättsfall: »Återvinningstalan torde även i regel kunna äga rum i sådan konkurs. Därvid märkes dock, att i vissa fall, i stället för återvinningstalan, talan enligt allmänna rättsregler kan stå det nya konkursboet till buds. Sålunda torde talan enligt allmänna rättsregler och således utan hänsyn till de för återvinning föreskrivna tiderna kunna föras mot tredje man som insett eller bort inse, att konkursförvaltaren i den gamla konkursen såsom representant för konkursboet handlade med överskridande av sin befogenhet, t. ex. genom gåva eller gåvoliknande handling (jfr 66 § aktiebolagslagen).»1 Den här antydda möjligheten till talan enligt allmänna rättsregler finge knappast nämnvärd betydelse vid sidan av återvinningsreglerna. Det finns däremot skäl att återkomma härtill vid undersökningen av vilka regler som kunna antagas gälla, då konkursbo icke kan försättas i konkurs.
    Det ovan anförda ger vid handen, att en massaborgenär i massakonkurs finge i allt väsentligt samma ställning som en vanlig konkursborgenär. Även eljest skulle med avseende å honom säkerligen gälla väsentligen samma regler som för varje annan borgenär, exempelvis i fråga om utmätning.2 Mot ett sådant jämställande av massaborgenär med annan fordringsägare förefaller ur saklig synpunkt någon erinran svårligen kunna riktas. Däremot lär icke helt utan fog kunna påstås, att förfarandet vid en massakonkurs, där man dock sällan har anledning att räkna med ett större antal massaborgenärer, stundom kunde komma att te sig onödigt omständligt och tidskrävande. Å andra sidan bör framhållas, att man, om konkursbo kunde försättas i konkurs, hade att tillgå fixa regler för tillgodoseendet av olika borgenärers intressen. Endast i ringa utsträckning skulle i en massakonkurs uppkomma särskilda svårigheter att tillämpa KL:s regler.
    Hur gestaltar sig då massaborgenärs ställning med utgångspunkt från antagandet, att konkursbo icke kan försättas i kon-

 

    1 Motsvarande bestämmelse återfinnes numera i 93 § 1944 års aktiebolagslag.
    2 Att utmätning kunnat äga rum för massafordran synes tidigare ha varit en allmänt accepterad uppfattning. Se OLIVECRONA, Utsökning, 1945, s. 117. Se däremot numera NJA 1951 s. 238, varom närmare nedan. 

OM MASSAFORDRAN I KONKURS. 411kurs? Vilka regler kunna antagas gälla mot bakgrunden av HD:s ståndpunkt i 1945 års rättsfall? Då i det följande skall göras ett försök att teckna bilden härav, måste förutskickas, att den i väsentliga hänseenden får karaktären av en frihandsteckning med åtskilligt diffusa konturer.
    På en vital punkt har emellertid rättspraxis lämnat vägledning. I rättsfallet NJA 1951 s. 238 hade utmätning verkställts för en massafordran å skiljedoms- och rättegångskostnader. På klagan blev emellertid utmätningen upphävd av överexekutor med motivering, att »utmätning för ifrågavarande fordran lagligen icke kunde företagas i bolagets till konkurs avträdda egendom så länge konkursen påginge». Överexekutors utslag fastställdes av HovR:n, vars utslag i sin tur fastställdes av HD. En ledamot av HD, JustR KARLGREN, kom till samma slut med följande särskilda motivering:

 

    »På grund av K.M:s i målet omförmälda utslag d. 6 april 1945 (NJA 1945 s. 177) får numera anses, att till konkurs avträdd egendom icke lagligen kan, så länge konkursen pågår, göras till föremål för nytt konkursförfarande.
    Vid sådant förhållande — och särskilt med hänsyn till att möjlighet följaktligen icke föreligger att bringa i tillämpning bestämmelserna i 17 kap. 8 § samt 9 § 3 mom. handelsbalken ävensom 31 § konkurslagen rörande verkan av att konkurs följer inom viss tid från det utmätning verkställdes — måste antagas, att ej heller utmätning för massagäld må äga rum i konkursboet tillhörig egendom.»

 

    I vad mån JustR KARLGRENS uppfattning skiljer sig från majoritetens är, i avsaknad av varje egentlig motivering för majoritetens ståndpunkt, vanskligt att angiva.1 Om man utgår från att förmånsrättsordningen anses i princip tillämplig på massafordringar och att återvinningsreglerna icke kunna finna användning på betalning till massaborgenär,2 måste emellertid de av JustR KARLGREN åberopade synpunkterna säkerligen även för majoriteten ha framstått som väsentliga. Om utmätning för massafordran tillätes, skulle ju borgenären då kunna skaffa sig en förmånsrätt, som icke kunde enligt vanliga regler omintetgöras, och eventuellt uppbära betalning, som icke kunde återvinnas till konkursboet. Att på detta sätt obetingat gynna den som först lyckats skaffa sig utmätning lär icke kunna ifrågakomma.3

 

    1 Sannolikt har KARLGREN velat uttrycka, att han i och för sig ej delar HD-majoritetens uppfattning i 1945 års rättsfall,
    2 Hur härmed förhåller sig skall senare undersökas.
    3 Till jämförelse må nämnas, att utländsk rätt erbjuder exempel på olika lös-

 

412 LARS WELAMSON.    Man får sålunda utgå från att båda de exekutiva åtgärder, utmätning och konkurs, som i vanliga fordringsförhållanden bilda den yttersta grunden för uppfyllelsetvånget, äro massaborgenär förmenade.

    Mot bakgrunden härav vore det i och för sig tänkbart, att man nödgades vid behandlingen av massafordringar bortse från samtliga regler, vilka förutsätta ett konkursförfarande, en tanke som synes ha föresvävat RR:n i 1945 års rättsfall. Såsom RR:n jämväl funnit, måste det emellertid anses uppenbart, att det vid konkursbos insolvens lika litet som eljest då obestånd är för handen kan lämnas åt tillfälligheten, hur tillgångarna tagas i anspråk för gäldens betalning. Att detta även varit HD:s uppfattning i 1945 och 1951 års rättsfall torde kunna tagas förgivet och framgår, såvitt gäller JustR:n HELLQUIST och KARLGREN, klart av deras yttranden i resp. rättsfall. Utgångspunkten måste sålunda vara, att åtminstone vissa av de för konkursborgenärer gällande reglerna äro analogivis tillämpliga på massaborgenärer vid boets insolvens. Frågeställningen blir då dels hur långt en sådan analogisk lagtillämpning kan drivas, dels ock vilka garantier man har för att tillämpliga regler vinna efterföljd. Det synes lämpligt att först ägna uppmärksamheten åt det senare ledet i denna frågeställning.
    Vid bedömande av garantierna för att massaborgenärs intressen bli behörigen tillgodosedda, bör först uppmärksammas, att massaborgenärens i motsats mot en vanlig borgenärs fordran alltid skall likvideras av en person, konkursförvaltaren, med medel, som denne innehar under redovisningsskyldighet på grund av sitt uppdrag. Mot obehöriga förfoganden över gäldenärens medel har därför massaborgenären ett starkare skydd än vanlig borgenär, vars gäldenär icke är försatt i konkurs, så till vida som icke blott reglerna om gäldenärsbrott utan även straffstadgan-

 

ningar av problemet om massaborgenärs rätt till med utmätning jämförlig åtgärd. I dansk doktrin har uttalats, att den danska konkurslagens 19 §, som förbjuder »al Adgang» till »Individualforfølgning», är tillämplig även på massafordringar. (Se MUNCH-PETERSEN, a.a. s. 70, jfr DEUNTZER, a.a. s. 197 f.) I fransk doktrin har antagits, att någon dylik inskränkning i massaborgenärs befogenheter icke gäller. (Se LYON-CAEN & RENAUIT, a.a. s. 668). Tysk rätt intager en mellanställning så till vida som specialexekution anses tillåten så länge boet icke är insolvent men ej senare. (Se E. JAEGER, a.a. s. 152 f.) Det skulle föra för långt att i detta sammanhang närmare utveckla förutsättningarna för och konsekvenserna av dessa olika lösningar. 

OM MASSAFORDRAN I KONKURS. 413dena om förskingring och trolöshet mot huvudman kunna vinna tillämpning.1
    Den sanktion, som i första hand intresserar, är emellertid skadeståndssanktionen. KL förutsätter i 87 §, att såväl förvaltare som rättens ombudsman kunna bli personligen ansvariga för skada, men förutsättningarna för skadeståndsskyldighet regleras icke i lagen. Av allmänna rättsregler torde följa, att skadeståndsskyldighet gentemot gäldenär, konkursborgenär eller konkursboet inträder, då skadan tillfogats uppsåtligen eller culpöst.2 I fråga om skadeståndsskyldighet mot tredje man anses härutöver i allmänhet förutsättas, att skadan åsamkats genom åsidosättande av uttrycklig, till tredje mans skydd meddelad lagbestämmelse.3
    Är det sagda riktigt, torde därav kunna dragas följande slutsatser. Skadeståndsskyldighet för förvaltaren inträder alltid, om han uppsåtligen eller av vårdslöshet åsidosätter regeln i 125 § KL om massafordrans företräde framför konkursfordran.4 Om förvaltaren till massaborgenär utbetalar större belopp än det, vartill dennes fordran uppgår, kan han bli skadeståndsskyldig gentemot konkursboet. Om han däremot åsidosätter massaborgenärers inbördes intressen vid boets insolvens utan att därför till någon massaborgenär utgiva mera än fordringens belopp, synes därigenom näppeligen någon skada ha uppkommit för konkursboet, och förvaltaren har heller icke överträtt någon uttrycklig tredjemansskyddsregel. Enligt nyss angivna allmänna regler skulle då förvaltaren i allmänhet icke kunna åläggas skadeståndsskyldighet vare sig till konkursboet eller till massaborgenär. Denna ståndpunkt har också kommit till uttryck i praxis, såvitt gäller annan massafordran än sådan som avser förvaltarens arvode.5
    I sitt yttrande i 1945 års rättsfall anför JustR HELLQUIST, att det icke torde behöva råda tvivel därom att konkursförvaltaren är

 

    1 Vissa tillämpningssvårigheter, som här icke kunna upptagas till diskussion, torde dock kunna uppkomma beträffande förfaranden till massaborgenärs nackdel.
    2 Jfr LAWSKI, Konkurs- och ackordslagarna, 13. uppl. 1947, s. 172.
    3 LAWSKI, a.st. Jfr t. ex. 207—212 §§ ABL.
    4 Se NJA 1916 s. 78 och 1929 s. 415. Jfr beträffande regeln i 171 § KL NJA 1898 s. 245.
    5 Se NJA 1916 s. 78 och 1915 s. 629. (Till frågan om konkurskostnadernas ställning i förhållande till annan massagäld få vi i det följande anledning att återkomma). 

414 LARS WELAMSON.skyldig att iakttaga den företrädesrätt massaborgenärerna äga framför konkursborgenärerna, liksom det inbördes förhållandet mellan de förra, samt att förvaltaren, om han åsidosätter sin skyldighet därutinnan, ådrager sig skadeståndsansvar. Såsom avdet föregående torde ha framgått, står detta uttalande, såvitt gäller det inbördes företrädet mellan massaborgenärer, icke i överensstämmelse med allmänna skadeståndsregler, sådana de uppfattats i konkursrättslig praxis. Det har däremot visst stöd i 2: 18 och 4: 16 BoutrL samt successionsrättslig praxis.1 Särskilt då konkursbo icke kan försättas i konkurs, tala också tydligen starka skäl för att förvaltaren, trots att han utsetts av konkursborgenärerna, betraktas såsom jämväl massaborgenärernas förtroendeman och blir skadeståndsskyldig gentemot massaborgenär under samma förutsättningar som gentemot konkursborgenär. Vi utgå i det följande från att så är förhållandet.
    Då konkursbo icke kan försättas i konkurs, bli återvinningsreglerna icke direkt tillämpliga på förhållandet mellan konkursförvaltningen och massaborgenärerna. Med hänsyn till återvinningsreglernas funktion och svårigheten att fixera en exakt motsvarighet till konkursansökningen såsom utgångspunkt för återvinningsfristens beräkning, erbjuder här en analogisk lagtilllämpning mycket starka betänkligheter och får anses utesluten.Däremot torde, såsom framhölls av minoriteten i 1945 års rättsfall, i viss utsträckning obehöriga åtgärder av förvaltaren kunna enligt allmänna rättsregler anses ogiltiga, nämligen i överensstämmelse med den numera i 93 § ABL uttryckta principen för den händelse tredje man varit i ond tro. Denna möjlighet är så till vida vidsträcktare än en återvinningsmöjlighet som den icke är bunden till viss tidsfrist, men den är å andra sidan inskränktare i så måtto, att bevisning om ond tro alltid måste fordras. Som helhet torde en tillämpning av återvinningsregler erbjuda ett effektivare korrektiv.
    I detta sammanhang bör slutligen icke förbises den kontroll som av konkursdomaren — med befogenhet att i sista hand entlediga förvaltaren — och rättens ombudsman — den sistnämnde

 

    1 Se i fråga om boutredningsmans ansvar i förhållande till dödsbos borgenärer NJA 1929 s. 67 samt i fråga om god mans ansvar i sådant hänseende NJA 1947 s. 429.
    2 Att detta även är JustR KARLGRENS uppfattning framgår klart av hans yttrande i 1951 års rättsfall. — Att man i praxis är böjd för en mycket restriktiv tillämpning av återvinningsregler framgår av NJA 1950 s. 417. 

OM MASSAFORDRAN I KONKURS. 415vid äventyr av skadeståndsskyldighet — utövas över förvaltningen.
    Av det föregående har framgått, att redan frågan om sanktion mot culpöst förfarande till massaborgenärs nackdel erbjuder vissa svårigheter. På det hela taget torde man dock kunna påstå, att acceptabla korrektiv mot culpösa eller illojala förvaltningsåtgärder stå massaborgenärerna till buds. Därmed är emellertid icke sagt, att allt är väl beställt. Det kan stundom vara ovisst, huruvida en åtgärd till massaborgenärs förfång verkligen innefattar culpa, och det kan också tänkas, att sådan fordringsägare kan skadas av en handling eller underlåtenhet, som otvivelaktigt icke kan läggas förvaltaren eller rättens ombudsman till last. I det följande skola företrädesvis situationer av denna typ göras till föremål för undersökning.
    1. Det kan naturligtvis inträffa, att förvaltaren finner sig böra bestrida en fordran, som framställes mot konkursboet. Att borgenären då kan väcka talan mot konkursboet torde få anses otvivelaktigt.1 Det förtjänar dock anmärkas att en sådan talan, även där den avser utbekommande av förfallet belopp, praktiskt sett blir att jämställa med fastställelsetalan; domen kan icke verkställas och dess rättsliga betydelse blir ytterst, att den skall läggas till grund för domen i en eventuell skadeståndsprocess mot förvaltaren. Om borgenären nu väcker talan mot konkursboet, uppkommer emellertid först frågan, vilken garanti borgenären har för att tillgångar finnas kvar till betalning av hans fordran, om denna blir fastställd genom laga kraft ägande dom.
    Någon föreskrift, som tvingar förvaltaren att uppskjuta utdelning till dess rättegången avgjorts, finnes icke. Huruvida han ens är berättigad härtill kan förefalla tvivelaktigt med hänsyn till att enligt 126 § KL — med vissa undantag, som här ej komma i betraktande — slututdelning skall ske, sedan all boets tillgängliga egendom blivit förvandlad i penningar. Har talan mot konkursboet väckts, innan förslag till slututdelning framlagts, torde dock förvaltaren normalt vara skyldig att från slututdelningen undantaga vad som belöper å den omtvistade massafordringen.2 I varje fall måste detta gälla, om fordringen fastställts genom icke laga kraft vunnen dom.3 Undantagsvis torde

 

    1 Jfr dock med avseende på dansk rätt DEUNTZER, a.a. s. 197 f.
    2 Jfr NJA 1916 s. 78.
    3 Skulle fordringen sedermera underkännas, finge man förfara enligt reglerna i 148 § KL. 

416 LARS WELAMSON.det dock kunna inträffa, att förvaltarens underlåtenhet att beakta en omstämd massafordran — vid det förhållandet att han betraktar den såsom uppenbart ogrundad — icke kan läggas honom till last, även om talan sedermera, kanske på grund av omständigheter som tidigare icke varit kända för förvaltaren, bifalles.
    Därest talan mot konkursboet väckts först sedan förslag till slututdelning framlagts, uppkommer frågan, huruvida förvaltaren kan förhindra, att konkursborgenär lyfter utdelning i enlighet med förslaget, sedan detta vunnit laga kraft. Liksom man kan tänka sig faktiska hinder mot utdelningens genomförande, exempelvis om konkursboets medel förkommit genom stöld, kan måhända den omständigheten, att medlen helt eller delvis erfordras till säkerställande av massafordran, betraktas såsom ett rättsligt hinder mot utdelningsförslagets realiserande.1 Anses detta icke möjligt, torde massaborgenären få klandra utdelningsförslaget.2
    Vad ovan sagts om utdelning å konkursfordran torde mutatis mutandis gälla i fråga om betalning av annan massafordran än den omtvistade.
    Hur ställer sig då möjligheten för massaborgenär att trygga sig genom exekutiv säkerhetsåtgärd? Av det föregående framgår, att han icke kan erhålla utmätning för domfäst fordran, vare sig domen är laga kraft vunnen eller icke. Att han på grundval av icke laga kraft vunnen dom skulle kunna hos överexekutor utverka kvarstad eller skingringsförbud — något som en vanlig borgenär med hänsyn till utmätningsmöjligheten icke har intresse av — lär vara uteslutet, eftersom 188 § UL för sådant fall icke ger någon ledning angående tiden för åtgärdens bestånd.
    Vanskligt att avgöra är däremot, om massaborgenär, vars fordran icke är domfäst, har möjlighet att i vanlig ordning hos överexekutor eller, efter talans väckande, hos domstol utverka kvarstad eller skingringsförbud. Det skäl, som enligt vad förut anförts främst talar mot utmätning för massagäld, kommer här

 

    1 Jfr dock EKDAHL i TSA 1951 s. 287. Den av EKDAHL behandlade situationen synes emellertid icke fullt analog med den förevarande.
    2 Anses förvaltaren kunna på angiven grund vägra lyftning i enlighet med laga kraft vunnet utdelningsförslag, är det däremot tvivelaktigt, huruvida massaborgenär kan klandra utdelningsförslag. Stundom torde han dock kunna ha intresse härav. — Jfr beträffande en i viss mån likartad situation NJA 1935 s. 583. 

OM MASSAFORDRAN I KONKURS. 417icke i betraktande, eftersom varken kvarstad eller skingringsförbud medför förmånsrätt. Ej heller torde hinder mot sådan säkerhetsåtgärd följa av den allmänna förutsättning därför, som brukar angivas med att den avser att trygga en framtida exekution och därför kan beviljas endast för anspråk, som kan resultera i en exigibel dom.1 Det är ju även här fråga om att säkerställa en framtida prestation, och att denna prestation — sedan anspråket blivit rättskraftigt fastställt — förutsättes ske frivilligt, utgör näppeligen någon relevant skillnad. Visserligen kan man diskutera konsekvensen i att borgenären skyddas genom möjlighet till säkerhetsåtgärd, innan han fått dom på sin fordran, men lämnas utan sådant skydd sedan fordringen domfästs — eller, om säkerhetsåtgärd tidigare beviljats, åtminstone sedan domen vunnit laga kraft. Om man utgår från att förvaltaren väl alltid blir skadeståndsskyldig, om han underlåter att beakta en domfäst massafordran, men att han måhända icke under alla omständigheter måste taga hänsyn till ett ännu icke bifallet yrkande mot konkursboet, är emellertid denna skillnad fullt rationell. Däremot skulle kunna göras gällande, att kvarstad eller skingringsförbud å konkursboets egendom kunde innebära ett olämpligt intrång i förvaltarens verksamhet.Huruvida detta är ett tillräckligt skäl att utesluta möjligheten till exekutiv säkerhetsåtgärd förefaller dock osäkert.
    2. Om konkursboets kontanta medel utan förfång för annan borgenär förslå till gäldande av massafordran på dess förfallodag, är konkursförvaltaren otvivelaktigt skyldig att i rätt tid infria betalningsförpliktelsen.3 Detsamma torde gälla, om erforderliga medel utan nackdel för förvaltningen i övrigt kunna uppbringas genom realisationsförfarande.
    Fullt lika klart är läget knappast, om förvaltaren finner, att

 

    1 Se t. ex. DILLÉN i SvJT 1946 s. 321 och VINGE, Om kvarstad i civila mål, 1951, s. 5.
    2 Detta får väl antagas vara den väsentliga anledningen till att kvarstad eller skingringsförbud för konkursfordran anses i allmänhet icke kunna tillåtas, åtminstone då fordringen icke är förenad med panträtt. Se LAWSKI, a.a. s. 62 och NJA 1919 s. 135, jfr 1924 s. 588. — Då LAWSKI, a.st., uttalar, att kvarstad och skingringsförbud bör kunna meddelas för fordran, för vilken konkursboet häftar, bör observeras, att uttalandet gjorts före tillkomsten av 1951 års rättsfall, då allmänt antogs, att utmätning för massafordran kunde äga rum. Är en fordran av beskaffenhet att kunna realiseras genom utmätning i viss egendom, bör naturligtvis ur den ifrågavarande synpunkten kvarstad eller skingringsförbud kunna erhållas å egendomen.
    3 Jfr den österrikiska konkurslagens 124 §.


27—527004. Svensk Juristtidning 1952.

 

418 LARS WELAMSON.ett för förvaltningen som helhet förmånligare resultat kan uppnås, om medlen även efter förfallodagen tills vidare stå till förvaltningens förfogande. Om sålunda förvaltaren finner, att han genom att innehålla medlen kan dels vid en senare tidpunkt till fullo förnöja massaborgenären dels ock uppnå ett för konkursborgenärerna förmånligare resultat, är han då berättigad att vägra utbetalning på förfallodagen? Svaret synes böra bli nekande. Det är uppenbart, att konkursbos möjligheter att tillfredsställa sitt kreditbehov icke främjas av att betalning för massafordran på förfallodagen ens i den utsträckning, som här ifrågasatts, göres beroende av konkursborgenärernas intressen. Även ur sistnämnda fordringsägares synpunkt är det alltså på lång sikt förmånligast, att massaborgenär icke är skyldig att vidkännas intrång i sitt intresse av hänsyn till dem. Där likvid på förfallodagen är möjlig, måste alltså uppskov i princip ske på förvaltarens ansvar. Såsom i det följande skall påvisas, kan emellertid denna princip icke undantagslöst genomföras.
    Undantag från förvaltarens ansvarighet gäller till en början, om för fordringens infriande erfordras realisation före första borgenärssammanträdet och rättens ombudsman vägrar samtycke härtill enligt 61 § KL. I detta fall torde ombudsmannen i stället svara för den skada, som kan uppstå genom dröjsmålet.
    I några fall är det tvivelaktigt, om överhuvud någon sanktion står till buds mot beslut om uppskov med en för massagäldens infriande erforderlig realisation. Så är fallet, om uppskov enligt 64 § KL beslutats på borgenärssammanträde. I denna situation, liksom i de övriga fall, där enligt KL konkursborgenärerna alltjämt tillerkännes direkt inflytande på förvaltningen, ställes konflikten mellan massaborgenärer och konkursborgenärer på sin spets och förorsakar vissa komplikationer. Av KL:s stadganden framgår klart, att massaborgenär icke äger rösträtt på borgenärssammanträde.1 Ovisst är, huruvida man kan våga antaga, att massaborgenärer ha rösträtt i ett läge, där konkursförvaltningen i första hand måste inriktas på tillgodoseende av dessa fordringsägares intressen.2 Då konkursbo icke kan försättas i konkurs torde man dock näppeligen kunna mot lagens

 

    1 Enligt 179 § KL må sålunda vid borgenärssammanträde, som hålles efter bevakningstidens utgång, talan ej föras för fordran, som icke bevakats i konkursen.
    2 I dansk doktrin har detta, om än med viss tvekan, antagits av DEUNTZER, a.a. s. 197, och MUNCH-PETERSEN, a.a. s. 71. 

OM MASSAFORDRAN I KONKURS. 419ordalydelse frånkänna konkursborgenär rösträtt ens i ett sådant läge,1 och massaborgenärerna skulle då normalt icke kunna påräkna erforderlig majoritet för sin mening. Konkursborgenär kan förmodligen knappast göras ansvarig för skada, som åsamkas massaborgenär genom uppskovsbeslutet.2 Sannolikt kan ej heller rättens ombudsman eller förvaltaren bli skadeståndsskyldig, även om de förordat beslutet, då beslutanderätten utövats av borgenärerna.
    I viss mån likartat är läget, då beslut fattas i fråga om fortsättande av gäldenärens rörelse. Låt oss antaga, att massaborgenärs fordran kan antagas komma att till fullo infrias genom omedelbar realisation av gäldenärens rörelse. Därest förvaltaren och rättens ombudsman besluta om fortsättande av rörelsen enligt 60 § KL, torde de solidariskt svara för skada, som härigenom kan åsamkas massaborgenär. Fattas däremot beslut om rörelsens fortsättande jämlikt nämnda lagrum av borgenärerna, är det tvivelaktigt, om någon kan göras ansvarig för beslutet. Konkursborgenär kan förmodligen — liksom rättens ombudsman, den senare i varje fall om han vägrat sitt samtycke till rörelsens fortsättande — icke göras ansvarig. Möjligt är dock, att förvaltaren kan bli skadeståndsskyldig, eftersom rörelsens fortsättande kräver hans initiativ.
    Där beslut fattas om rörelses fortsättande, är det naturligtvis för dess framgångsrika genomförande ofta erforderligt, att konkursboet förfogar över visst rörelsekapital. Oavsett hur det förhåller sig med konkursförvaltarens ansvarighet för beslutet som sådant, synes han likväl icke vara berättigad att på massaborgenärs risk innehålla medel, varmed fordringen kan till fullo betalas, eller underlåta realisation av egendom, som icke automatiskt medför rörelsens nedläggande och som kan inbringa medel till massagäldens betalande.
    3. I det föregående har förutsatts, att konkursboet förfogar över kontanta medel eller genom omedelbara realisationsåtgär-

 

    1 Endast sällan lär i nu avsedda fall konkursborgenär kunna enligt 180 § KL frånkännas rösträtt på den grund att hans fordran uppenbarligen icke är beroende av frågans utgång.
    2 KL innehåller överhuvud ingen föreskrift om skadeståndsskyldighet för konkursborgenär. Ej heller torde, åtminstone för nu avsett fall, skadeståndsskyldighet kunna härledas ur allmänna rättsregler. Jfr 208 och 209 §§ ABL, vilka för aktieägares skadeståndsskyldighet i anledning av röstning på bolagsstämma förutsätta överträdelse av ABL eller bolagsordningen. 

420 LARS WELAMSON.der kan uppbringa medel, som förslå till täckande av massagälden i dess helhet. I det närmast följande skall — alltjämt utan att konflikter mellan flera massaborgenärer beaktas — undersökas, hur läget gestaltar sig, om medel icke omedelbart kunna uppbringas till täckande av hela massagälden i den mån den förfaller till betalning. Frågan blir här, i vilken utsträckning massaborgenär får finna sig i konkursförvaltarens dispositioner i syfte att på bästa sätt förnöja honom. Om förvaltaren anser det ur denna synpunkt fördelaktigare att icke med tillgängliga medel delvis betala fordringen utan låta anstå med betalning till senare tidpunkt, kan han då göras ansvarig för skada, som härigenom uppkommer? Klart är, att han här i samma utsträckning som eljest svarar för culpösa förvaltningsåtgärder. Hans ansvar bör emellertid icke vara strängare än om han i egenskap av förvaltare i en konkursboets konkurs haft att tillgodose konkursboets fordringsägare. Har han ursäktligt misstagit sig angående möjligheten till borgenärens framtida förnöjande, bör han sålunda icke kunna ställas till svars härför. Möjligt är dock, att man med analogisk tillämpning av 126 § KL borde kräva samtycke av rättens ombudsman för innehållande av medel, som förslå till gäldande av 10 % av massagälden.
    4. De vanskligaste problem, som föranledas av att konkursbo icke kan försättas i konkurs eller utmätning ske för massafordran, hänföra sig till konflikter mellan massaborgenärer inbördes.
    Klart är, att konkursförvaltaren bör iakttaga icke blott massaborgenärs företräde framför konkursborgenär utan även det inbördes förhållandet mellan flera massaborgenärer.1 Hur detta förhållande gestaltar sig är emellertid i åtskilliga hänseenden oklart. I det följande bortses till en början från konkurskostnader, och uppmärksamheten inriktas närmast på förhållandet mellan flera massafordringar, som i händelse av konkursboets konkurs skulle ha varit oprioriterade.
    För den händelse fordringarna ha samma förfallodag, är det tydligt att de måste åtnjuta lika rätt och erhålla betalning i proportion till beloppens storlek. Men hur blir det, om de ha olika förfallodagar? Det kan icke gärna ifrågakomma, att förfallen fordran alltid skulle ha företräde framför sådan med senare förfallodag, eftersom detta skulle strida mot syftet med

 

    1 Jfr JustR HELLQUISTS yttrande i 1945 års rättsfall.

 

OM MASSAFORDRAN I KONKURS. 421hela konkursinstitutet, sådant det bl. a. kommit till uttryck ireglerna om giltigheten av förmånsrätt på grund av utmätning och om återvinning av genom utmätning influten betalning. Å andra sidan kan det näppeligen heller komma i fråga, att massaborgenär under alla omständigheter skulle erhålla likvid för förfallen fordran endast i den mån proportionellt motsvarande kontant belopp kunde utgå till eller åtminstone avsättas för icke förfallen massagäld.
    Vilket förfaringssätt som skall tillämpas synes böra bero på förvaltarens bedömande, huruvida konkursboet är solvent för massagälden eller icke. Finner förvaltaren, då den första fordringen förfaller, att medel finnas tillgängliga till betalning härav och att massaborgenär, vars fordran förfaller senare, likaledes kommer att kunna erhålla full likvid, bör han säkerligen betala skulden. Möjligen kunde man vilja göra gällande, att den för solvensbedömningen avgörande tidpunkten icke bör vara förfallodagen utan i analogi med 17: 8 och 9 HB — därvid förfallodagen jämställes med utmätning — 30 dagar efter förfallodagen. 30-dagarsfristen enligt 17:8 och 9 HB torde emellertid icke vara uppställd med tanke på under densamma skeende förändringar i gäldenärens ekonomiska läge utan för att bereda borgenär tillräcklig tid för konkursansökan, då gäldenären redan vid utmätningstillfället varit insolvent.1 Förvaltare, som betalat massafordran på dess förfallodag, synes därför icke bli ansvarig för en senare, ens inom 30 dagar, inträffad försämring i boets solvens, med mindre försämringen kan tillräknas honom såsom culpös.
    Svårare att avgöra är måhända, hur förvaltaren bör förfara, om likvid för massafordran av annan grund än boets insolvens kommit att anstå utöver förfallodagen och det, då frågan om betalning aktualiseras, visar sig att boet är insolvent. Bör förvaltaren här bedöma läget som om i ett vanligt fordringsförhållande utmätning erhållits på tid motsvarande förfallodagen och alltså tillerkänna borgenären företräde, åtminstone om konkursboet icke blivit insolvent inom 30 dagar härefter? Till stöd för ett jakande svar kan anföras, att man med utmätningsförbudet för massaborgenär icke lär ha åsyftat att försätta honom

 

    1 Jfr 30 § KL, som för återvinning av före konkursansökan skedd betalning av förfallen gäld kräver, att borgenären, då han mottog betalningen, hade skälig anledning till antagande, att gäldenären var på obestånd. 

422 LARS WELAMSON.i sämre läge än annan borgenär utan endast att han icke skall draga en obehörig fördel av att en massakonkurs icke är tilllåten.
    Det bör å andra sidan observeras, att KL bygger på grundtanken, att all vid tiden för gäldenärens insolvens icke betalad gäld, likgiltigt av vilken anledning den icke likviderats, i princip skall ha lika rätt. Även vid återvinning enligt 30 § KL saknar det betydelse, att fordringen till äventyrs förfallit lång tid före betainingstillfället. Betalning till en borgenär, vars fordran sedan länge varit förfallen, kan återvinnas icke blott i fall där han icke brytt sig om att söka utmätning och sålunda möjligen kunde sägas få stå sitt kast, utan även där utmätning under längre tid förhindrats av svårighet att utverka en exekutionstitel. Relevant är i objektivt hänseende allenast, att fordringen gäldats inom den kritiska tiden, och från borgenärens eventuella brist på möjlighet att tidigare säkerställa sig eller framtvinga betalning bortses helt. Även i nu diskuterade fall torde man böra anlägga samma betraktelsesätt. Härtill finnes så mycket större skäl som den motsatta uppfattningen tvärtom skulle gynna massaborgenären i förhållande till en vanlig fordringsägare. I avsaknad av annan tidpunkt än förfallodagen att jämställa med utmätning skulle man nämligen nödgas bortse från att en borgenär ytterligt sällan kan erhålla utmätning förrän en mer eller mindre avsevärd tid förflutit från förfallodagen.
    Resultatet av det anförda blir alltså, att alla vid boets insolvens föreliggande, icke betalda massafordringar, som i händelse av en massakonkurs icke skulle ha utgått med förmånsrätt, måste tillerkännas lika rätt. I betraktande härav framstår det som särskilt viktigt, att förvaltaren, så länge boet är solvent, icke culpöst fördröjer likvideringen av massafordran. Är det sagda riktigt, kan han icke vid sedermera inträffad insolvens neutralisera skadan av dröjsmålet genom att tillerkänna fordringen företräde.
    Det förtjänar slutligen framhållas, att de olika förfaringssättens anknytning till förvaltarens bedömande av boets solvens naturligtvis icke är en i allo tillfredsställande lösning. Att fastställa en exakt tidpunkt, då insolvens skall anses ha uppkommit, kan långt ifrån alltid antagas vara enkelt. Då konkursbo icke kan försättas i konkurs, synes emellertid någon annan utväg näppeligen möjlig. Det blir därvid också tvivelaktigt, huruvida tid-

 

OM MASSAFORDRAN I KONKURS. 423punkten för boets insolvens, såvitt nu är i fråga, kan bli föremål för domstols prövning i annat sammanhang än i en skadeståndprocess gentemot förvaltaren eller, om frågan besvaras jakande, i vilken ordning en sådan prövning skall äga rum. Härtill få vi tillfälle att återkomma i det följande.1
    5. Vilken rätt till betalning har då massaborgenär, vars fordran uppkommit först efter det att boet blivit insolvent? Om konkursboet kunde försättas i konkurs, skulle fordringar, som uppkommit mot det första konkursboet efter det att detta försatts i konkurs, icke ha kunnat göras gällande i massakonkursen (100 § KL), medan å andra sidan fordringar mot det nya konkursboet i egenskap av massafordringar i massakonkursen skulle ha utgått före all det första konkursboets massagäld. Då en massakonkurs icke är möjlig, har man att välja mellan tre alternativ. Ett sådant är, att fordringar uppkomna efter insolvenspunkten kunna göras gällande först efter alla övriga massafordringar. Ett annat är, att sådana fordringar tvärtom få företräde till betalning. Det tredje alternativet är slutligen, att dessa fordringar få i princip samma rätt som övriga fordringar å konkursboet.
    Det första alternativet är närmast förenligt med uppfattningen om förvaltaren såsom ställföreträdare för massaborgenärernas gäldenär. En vanlig konkurs fyller ju icke minst funktionen av ett stopptecken; efter beslutet om egendomsavträde kunna icke nya fordringsägare konkurrera med dem, vilkas fordringar uppkommit tidigare. Då nu massaborgenär icke har befogenhet att sätta konkursboet i konkurs, kan det ur denna synpunkt synas rimligt, att redan insolvensen som sådan utesluter en dylik konkurrens.
    Å andra sidan måste förbudet mot en massakonkurs basera sig på uppfattningen, att det åt konkursförvaltaren kan anförtros att även vid boets insolvens tillgodose massaborgenärernas intressen. Han blir med denna uppfattning i viss mån att betrakta såsom även massaborgenärernas förtroendeman. Ur denna synpunkt har man att utgå från att vad han företager sig är

 

    1 Att behandlingen av massafordran blir beroende på tidpunkten för boets insolvens överstämmer med vad som gäller enligt den tyska konkurslagens 60 §. Hur, och i sista hand av vem denna tidpunkt skall fastställas har i tysk doktrin varit föremål för ett livligt meningsutbyte. Se t. ex. E. JAEGER, a.a. s. 154 f. med hänvisningar ävensom HALLGARTEN, Die Rechtsstellung der Massegläubiger nach Beendigung des Konkurses, 1928, s. 13 f. med hänvisningar. 

424 LARS WELAMSON.till massaborgenärernas båtnad — i varje fall att hans skadeståndsskyldighet är en tillräcklig garanti härför — och han bör då utrustas med befogenheter, som sätta honom i stånd att på bästa sätt tillgodose massaborgenärernas intressen. Om efter boets insolvens massagäld icke kan stiftas med företräde framför tidigare sådan, är det uppenbart, att konkursboet i detta läge saknar varje möjlighet att tillfredsställa ett eventuellt kreditbehov. Det torde visserligen vara sällsynt, att ett legitimt kreditbehov föreligger för ett insolvent konkursbo, men uteslutet är det ingalunda, exempelvis om ett konkursbo, vars fortsättande av gäldenärens rörelse visat sig i och för sig förmånligt, förlorar en rättegång och därmed blir insolvent för massagälden.
    Det tredje av de anförda alternativen synes ur saklig synpunkt utgöra en olycklig kompromiss, som icke i nämnvärd grad medför några av de båda andra alternativens fördelar. Att det likväl förtjänar allvarligt övervägas beror endast på att det naturligtvis är ytterst vanskligt att utan stöd av lag antaga, att insolvenspunkten medför vare sig företräde eller eftersättande av senare uppkommen massagäld. Sannolikt får man dock bortse härifrån i denna av lagen icke förutsedda situation. Det andra av de nämnda alternativen synes därvid avgjort vara att föredraga, innebärande att man inom konkursförfarandets ram kan ha att skilja mellan flera skikt av massaborgenärer.1
    6. Ett praktiskt ingalunda betydelselöst spörsmål gäller förhållandet mellan konkurskostnad och annan massagäld. I svensk rätt har detta förhållande varken i KL eller annorstädes blivit föremål för uttrycklig reglering.
    Enligt den tyska konkurslagen § 60 skall konkurskostnad utgå först efter övrig massagäld. Jämlikt 47 § Österrikes konkurslag ha förvaltarens kontanta utlägg företräde, medan övriga massafordringar ha lika rätt. Av den danska konkurslagens 31 §, i vilken konkurskostnad hänföres till den under b upptagna gruppen massaskulder, torde följa, att fordran å sådan kostnad har samma rätt som annan under b upptagen massafordran, vartill höra flertalet tänkbara massafordringar. Övriga i denna uppsats berörda utländska rättsordningar lämna frågan om för-

 

    1 Denna ståndpunkt har även förordats i tysk doktrin, se HALLGARTEN, a.a. s. 15 f och WOLFF i Zeitschrift für deutschen Civilprozess, Bd XXII, 1896, s. 279 f. Därvid har ock framhållits, att, där konkursboet erhållit full valuta för efter insolvensen uppkommen massafordran, tidigare massaborgenärer eljest skulle göra en obehörig vinst på den senare massaborgenärens bekostnad. Motsatt uppfattning dock E. JAEGER, a.a. s. 153. 

OM MASSAFORDRAN I KONKURS. 425hållandet mellan konkurskostnad och annan massagäld oreglerad av lagen.1
    I fråga om den svenska rättens ståndpunkt torde kunna med säkerhet fastslås, att åtminstone sådan konkurskostnad, som uppkommer efter det att boet blivit insolvent, måste givas företräde framför tidigare uppkommen massagäld. Om konkursbos tillgångar finnas icke förslå till bestridande av konkurskostnaderna skall ju enligt närmare föreskrifter i 9 kap. KL konkursen avskrivas, såvida icke säkerhet för konkurskostnaderna ställes. En tillämpning av dessa regler med utgångspunkt från antagandet, att vid boets insolvens framtida konkurskostnad icke har företräde framför annan massagäld, skulle leda till högst otillfredsställande konsekvenser. Följande exempel må belysa detta påstående. Ett konkursbo förfogar över tillgångar, som kunna realiseras till ett belopp av 2,000 kr. Boet har en massaskuld å 3,600 kr. Kostnaderna för konkursens fortsättande antagas belöpa sig till 200 kr.2 Om dessa kostnader icke utgå med företrädesrätt framför den övriga massagälden, förslå tillgångarna icke till konkurskostnadernas bestridande, och konkursen skall då avskrivas utan att någon realisation äger rum. Detta är dock uppenbarligen orimligt, eftersom ett fortsatt konkursförfarande skulle lämna tillgång till såväl konkurskostnadernas bestridande som betalning av 50 % av övrig massagäld, om konkurskostnaderna tillerkändes företräde. Massaborgenären skulle visserligen kunna framtvinga konkursens fortsättande genom att ställa säkerhet för konkurskostnaderna. Men det kunde ju tänkas, att han icke vore i stånd härtill, och någon rimlig anledning till att han därför skulle gå miste om hälften av sin fordran utan att täckning för konkurskostnaderna behövde saknas står svårligen att finna. Att massaborgenären måste ställa säkerhet skulle dessutom de facto innebära, att konkurskostnaderna tillerkändes företräde, eftersom säkerheten ju har någon mening endast om massaborgenären bleve skyldig att betala konkurskostnaderna, oavsett huruvida och i vad mån han själv finge betalt för sin fordran.

 

    1 I schweizisk doktrin har uttalats, att konkurskostnad bör få vika för annan massagäld, se C. JAEGER, a a. s. 269. I norsk doktrin har däremot gjorts gällande, att konkurskostnad utgår före övrig massagäld, se HAGERUP-PAULSEN, a.a. s. 219. I fransk doktrin anses konkurskostnad och annan massagäld ha i princip lika rätt, se PERCEROU, a.a. s. 600 f.
    2 Från tidigare uppkommen konkurskostnad bortses i detta sammanhang.

 

426 LARS WELAMSON.    Fullt rimlig blir däremot en tillämpning av reglerna om fattigkonkurs med utgångspunkt från antagandet, att framtida konkurskostnad har företräde. Att konkursboet finnes sakna tillgång till bestridande av konkurskostnaderna innebär då, att ett fortsatt konkursförfarande överhuvud icke kan antagas inbringa någonting till massaborgenären, och det är då naturligt, att han får ställa säkerhet för kostnaderna, om han därutinnan är av motsatt uppfattning.
    Mera komplicerat blir bedömandet, såvitt gäller vid tidpunkten för boets insolvens redan uppkommen konkurskostnad. I ett rättsfall från tiden före 1921 års konkurslag har antagits, att arvode till syssloman finge stå tillbaka för annan massagäld, medan detta icke ansågs gälla sysslomannens anspråk på gottgörelse för resekostnad.1 Det synes emellertid kunna ifrågasättas, huruvida denna ståndpunkt förtjänar upprätthållas. Först och främst är att märka, att samma synpunkter, som ovan anförts beträffande senare uppkommen konkurskostnad göra sig gällande även här, för såvitt man med »konkurskostnaderna» i 186 §KL, såsom ordalydelsen obestridligen ger vid handen, förstår all i konkursen uppkommen liksom eventuellt uppkommande konkurskostnad. Anses redan uppkommen konkurskostnad icke ha företräde framför annan massagäld, finnes icke full tillgång till konkurskostnadernas bestridande, så snart boet överhuvud är insolvent. Att konkursen i detta läge obetingat skall avskrivas, om icke säkerhet ställes för samtliga kostnader, är uppenbarligen orimligt, eftersom situationen kan tänkas vara den, att ett fortsatt konkursförfarande skulle kunna tänkas ge täckning åt icke blott senare uppkommen konkurskostnad i dess helhet utan även exempelvis 90 % av såväl redan uppkommen konkurskostnad som annan massagäld. Varför en sådan möjlighet till ett partiellt förnöjande av redan uppkommen massafordran skulle försittas eller säkerhet fordras för dess utnyttjande — om man antager, att framtida konkurskostnad under alla förhållanden

 

    1 NJA 1916 s. 78. Samma uppfattning uttalades i fråga om arvode till såväl syssloman som rättens ombudsman av JustR ALMÉN i NJA 1915 s. 629. Förmodligen ha i sistnämnda rättsfall även JustR:n THOMASSON och SUNDBERG avsett arvoden, då de tala om »betalning av gäld, som till avsevärd del uppenbarligen varit av sådan beskaffenhet, att densamma lagligen bort betalas först efter det ersättningen till A. E. Magnusson utgått». Majoriteten har i detta rättsfall möjligen haft en motsatt uppfattning, ehuru någon säker slutsats härvidlag icke synes kunna dragas. 

OM MASSAFORDRAN I KONKURS. 427skulle erhålla täckning — är svårt att inse. Detsamma som ovan anförts om ställande av säkerhet för fordran med lika eller sämre rätt kan även i detta sammanhang andragas.
    Enligt det anförda torde det få anses klart, att all efter insolvensen uppkommande konkurskostnad måste givas företräde, och att motsatsen i fråga om redan uppkommen konkurskostnad kan ifrågasättas endast under förutsättning, att man tolkar uttrycket »konkurskostnaderna» i 186 § KL såsom avseende endast i framtiden uppkommande konkurskostnader.
    Även under denna mot lagens ordalydelse stridande förutsättning förefaller det emellertid föga lämpligt att icke giva uppkommen fordran å konkurskostnad företräde. I praktiken skulle detta innebära, att konkursförvaltaren ålades ett till beloppet av hans arvodesfordran begränsat strikt ansvar för massagäldens infriande. Att ett sådant ansvar utöver skadeståndsansvaret enligt den allmänna culparegeln är erforderligt eller ens önskvärt synes kunna betvivlas.1 Det sagda gäller även rättens ombudsman, som med sin arvodesfordran bleve ansvarig för förvaltarens åtgöranden även till den del dessa icke äro underkastade hans omedelbara tillsyn.
    Den ståndpunkt, vartill den föregående undersökningen fört oss, nämligen att alla konkurskostnader böra givas företräde framför annan massagäld, medför att en gränsdragning mellan dessa olika slag av massagäld blir erforderlig.2 Något försök att närmare utföra en sådan gränsdragning skall här icke företagas. Den torde dock, bl. a. med ledning av utländska stadganden i sådant hänseende, icke erbjuda oöverstigliga svårigheter.

 

    1 Till stöd för lagregeln om att annan massagäld har företräde framför konkurskostnad har i tysk doktrin andragits dels att den är ägnad att underlätta konkursbos kreditmöjlighet dels ock att det icke är tillfredsställande att massaborgenär kan bli lidande av att konkursförfarandet icke i rätt tid inställes, då medel till konkurskostnadernas bestridande saknas. (Se HALLGARTEN, a.a. s. 13 med hänvisningar.) Såvitt gäller sistnämnda argument har i texten redan påvisats, att reglerna om avskrivning av fattigkonkurs tala för det rakt motsatta resultatet. Vad gäller det förstnämnda argumentet, är detta väl i och för sig riktigt men motväges av den naturliga ovilja mot stiftande av massagäld, som borde inställa sig hos förvaltaren inför vetskapen att han därmed riskerade sitt arvode.
    2 Detsamma gäller naturligen även ståndpunkten, att annan massagäld har företräde. Exempel härpå erbjuder NJA 1916 s. 78, där man skilde mellan sysslomannens anspråk på arvode och på gottgörelse för resekostnad, varvid man sannolikt resonerat så, att om sysslomannen erhållit kredit för resekostnaden, fordran hade utgjort en kreditgivarens vanliga massafordran, och att den omständigheten, att förvaltaren direkt betalat kostnaden icke borde göra någon skillnad. 

428 LARS WELAMSON.    7. Ett betydelsefullt problem är, huruvida och i vad mån förmånsrättsordningens bestämmelser äro tillämpliga på massafordringar. Frågan kan näppeligen besvaras med ledning av lagens ordalag. Det kan visserligen påstås, att förmånsrätt äger rum endast vid utmätning eller då gäldenären försatts i konkurs, samt att utmätning icke kan ske för massafordran, och att konkursboet icke är eller kan bli försatt i konkurs. Såsom vi ovan sett, har å andra sidan påståtts, att konkursgäldenären skulle kunna anses utgöra subjekt även för massagälden, i vilket fall konkursrekvisitet är uppfyllt. Vid det förhållandet, att lagen överhuvud icke uppmärksammat konflikter mellan massaborgenärer, bör man dock icke söka pressa lagens ordalag utan söka problemets lösning med utgångspunkt från förmånsrättsreglernas funktion.
    17 kap. HB företer en brokig blandning av förmånsrätter, som i viss utsträckning uppbäras av tämligen heterogena syften, vilka det skulle föra för långt att här i detalj analysera. Man torde emellertid vara berättigad att såsom en dominerande synpunkt framhålla önskemålet att främja en persons kreditmöjligheter. Detta önskemål är i sin tur stundom föranlett av humanitära och sociala synpunkter, vilka knappast eller endast i mindre mån göra sig gällande i fråga om konkursbo. Härav motiverade förmånsrätter (exempelvis för läkarlön, begravnings- och bouppteckningskostnad) kunna emellertid i allmänhet icke aktualiseras i fråga om massafordringar och kunna därför lämnas ur räkningen. Allmänna kreditsynpunkter, enkannerligen synpunkten att ett för möjligheten till affärernas sanering särskilt angeläget kreditändamål (exempelvis kredit för lokalhyra och löner till anställda) bör främjas, ha emellertid otvivelaktigt betydelse även för ett konkursbo, icke minst vid fortsättande av gäldenärens rörelse. Det kan svårligen antagas, att ett konkursbo skulle i princip vara förmenat kredit under samma förutsättningar som en vanlig gäldenär. Man torde därför kunna utgå från att förmånsrättsordningen i princip bör vara tillämplig även på massafordringar.1

 

    1 Uttryckligt stöd för detta antagande synes JustR KARLGRENS votum i 1951 års rättsfall erbjuda. I detta votum motiveras ju utmätningsförbudet bl. a. med omöjligheten att bringa i tillämpning bestämmelsen i 17: 8 HB rörande verkan av att konkurs följer inom viss tid från det utmätning verkställdes. Denna bestämmelse utsäger endast, att förmånsrätten enligt 17: 8 HB ej äger rum, om konkurs följer på inom viss tid gjord ansökan. Om nu förmånsrättsordningen icke vore tillämplig 

OM MASSAFORDRAN I KONKURS. 429    En tillämpning av förmånsrättsordningens regler på massafordringar erbjuder emellertid, då konkursbo icke kan försättas i konkurs, åtskilliga svårigheter. Här må först uppmärksammas den vansklighet, som föranledes av att förmånsrätt för åtskilliga fordringar är begränsad till viss tid före konkursansökans ingivande. Så föreskrives exempelvis i 17: 5 HB, att hyresvärds förmånsrätt för hyresfordran i hyresgästen tillhöriga lösören, som finnas inom fastigheten, gäller endast med avseende å fordran, som förfallit till betalning inom ett år före konkursansökningen.
    Låt oss nu antaga, att ett konkursbo övertagit gäldenärens rörelse och därvid ådragit sig en massaskuld till hyresvärd. Vilken betydelse har i sådant fall den ifrågavarande tidsfristen? Man synes här ha att välja mellan i huvudsak tre alternativ. Ett sådant är, att man anser tidsbegränsade förmånsrätter överhuvud icke möjliga att tillämpa och därför frånkänner hyresvärden förmånsrätt. Denna ståndpunkt skulle emellertid i praktiken komma tämligen nära ståndpunkten, att förmånsrättsordningen överhuvud icke är tillämplig, eftersom många av de betydelsefullaste förmånsrätterna äro tidsbegränsade, och den bör därför av nyss anförda skäl såvitt möjligt undvikas.
    Ett annat alternativ är, att man helt bortser från tidsbegränsningen i fråga om massafordringar. Till stöd härför kan anföras bl. a., att tidsbegränsningens funktion med avseende å konkursfordringar åtminstone delvis får antagas vara att i någorlunda god tid framtvinga en konkurs och därigenom begränsa konkursens skadeverkningar. Ur denna synpunkt saknar tidsbegränsningen betydelse, såvitt gäller massafordringar, eftersom en massakonkurs icke kan framtvingas. Å andra sidan torde man kunna utgå från att tidsbegränsningen delvis föranletts av syn-

 

på massafordran, skulle utmätning för sådan fordran icke medföra någon förmånsrätt, och man skulle då icke ha behov av någon regel innebärande möjlighet att omintetgöra sådan förmånsrätt. Med denna utgångspunkt borde sålunda ha hänvisats endast till omöjligheten att tillämpa 31 § KL. — Då JustR HELLQUIST i sitt yttrande i 1945 års rättsfall uttalade, att konkursförvaltaren otvivelaktigt finge anses skyldig att iakttaga det inbördes förhållandet mellan massaborgenärer, utsäges härigenom visserligen icke expressis verbis något om detta förhållandes beskaffenhet, men meningen får antagas vara, att massaborgenärernas rätt till betalning borde vara densamma, vare sig konkursboet kan försättas ikonkurs eller icke. Jfr även minoritetens yttrande i 1945 års rättsfall. — Då BECH, a.a. s. 158,för norsk rätts del gör gällande, att massafordran icke kan få prioritet framför annan sådan utan en särskild massakonkurs, måste detta uttalande ses mot bakgrunden av att han anser en sådan konkurs tillåten. 

430 LARS WELAMSON.punkten, att övriga borgenärers rätt skulle alltför mycket äventyras, om förmånsberättigade fordringar kunde ackumuleras för längre tid.1 Denna synpunkt kan med avseende å massafordringar ej helt frånkännas betydelse, ehuru den i viss mån neutraliseras av förvaltarens skadeståndsskyldighet.
    Det tredje alternativet är slutligen, att man vid tillämpningen av förmånsrättsreglerna ersätter konkursansökningen med en motsvarande tidpunkt, vilken icke gärna kan bli någon annan än den, då konkursboet blivit insolvent för massagälden.
    Valet mellan de angivna alternativen beror i väsentlig mån på vilken ståndpunkt man intager till frågan om behandlingen överhuvud av fordran, som uppkommit efter det boet blivit insolvent. Vi ha härvidlag ovan — om än med viss tvekan — stannat för alternativet, att sådan fordran såsom tillhörande ett privilegierat skikt massafordringar får prioritet framför tidigare uppkommen massagäld. Med denna uppfattning överensstämmer förvisso bäst att tillämpa det sistnämnda alternativet, ersättande av tidpunkten för konkursansökan med tidpunkten för boets insolvens. Hyresfordran, som förfallit mer än ett år innan konkursboet blivit insolvent, bleve därvid oprioriterad bland massafordringarna. Sådan fordran med senare förfallodag men belöpande på tiden före insolvensen finge förmånsrätt enligt 17:5 HB i ifrågakommande egendom. Hyresfordran för tiden därefter, för vilken, om konkursboet försatts i konkurs, massaboet skulle ha blivit ansvarigt enligt 3: 30 och 2: 33 NJB, finge företräde framför all tidigare uppkommen massagäld ävensom givetvis förmånsrätt enligt 17:5 HB i förhållande till efter insolvensen uppkommen massagäld.2
    Skulle man åter anse, att fordran, som uppkommit först efter det boet blivit insolvent, kan göras gällande allenast efter tidigare uppkommen massagäld, blir resultatet detsamma, såvitt gäller tiden före insolvensen. Ansåge man däremot, att sådan fordran i princip finge samma rätt som tidigare uppkommen fordran, kunde man likväl tveka, huruvida en enligt HB prioriterad sådan fordran för tiden efter insolvensen bleve opriorite-

 

    1 Denna funktion torde tidsbegränsningen väsentligen fylla exempelvis i stadgandet i 18 § 1 mom. IF.
    2 Det sagda utgår från att även vid tillämpning av nämnda lagrum i NJB konkursboets insolvens måste likställas med att det försatts i konkurs. Detsamma gäller, om rimliga resultat skola kunna uppnås, i fråga om tolkningen av åtskilliga stadganden i annan lagstiftning, exempelvis 40 och 41 §§ KöpL. 

OM MASSAFORDRAN I KONKURS. 431rad eller om den alltjämt utginge med samma förmånsrätt som tidigare. Säkerligen borde man då stanna för det senare alternativet, eftersom det väsentliga skälet till en sådan principiell likställighet vore, att man undginge att utan stöd av lag tillmäta insolvenspunkten betydelse. Om man sålunda stannade för att låta förmånsrätten bestå oförändrad i förhållande till andra massafordringar torde det saknas skäl att tidsbegränsa densamma, såvitt gäller tiden före boets insolvens.
    8. Om man utgår från att massafordran kan ha prioritet enligt 17 kap. HB, uppkommer vidare spörsmålet, huruvida denna prioritet gäller endast i förhållande till övriga massafordringar eller även i förhållande till konkursfordringar. Eftersom massafordran som sådan i princip går före konkursfordran, ställes detta spörsmål i allmänhet icke på sin spets, men det kan aktualiseras i fråga om rätt till betalning ur egendom, vari särskild förmånsrätt äger rum. Trots massafordrans principiella företräde framför konkursfordran gäller nämligen enligt 81 §KL, att konkurskostnad, som icke belöper på viss egendom, vari särskild förmånsrätt äger rum, står tillbaka för konkursfordran med sådan förmånsrätt och för konkursfordran med förmånsrätt, som skall beaktas framför den särskilda förmånsrätten, såvitt gäller betalning ur egendomen. Undantag gäller endast i så måtto att, där den särskilda förmånsrätten kan göras gällande endast i konkurs, av egendomen må bestridas allmänna konkurskostnader, i den mån boet eljest ej lämnar tillgång därtill.
    Följande exempel må belysa det problem, vartill reglerna i 81 § KL giva anledning. I en konkurs har en person en lönefordran mot konkursboet med förmånsrätt enligt 17: 4 HB. Konkursboets enda väsentliga tillgång visar sig vara en intecknad fastighet. Vi ha i det föregående antagit, att konkurskostnader i princip ha företräde framför all övrig massagäld. Enligt 81 § KL kunna nu allmänna konkurskostnader icke uttagas ur fastigheten till förfång för inteckningshavare. Har den ifrågavarande lönefordringen sämre rätt än konkurskostnad, borde den därför också få stå tillbaka för inteckningshavare. Om å andra sidan prioritet enligt HB gäller även i förhållande till konkursborgenärer, finge lönefordringen företräde framför inteckningshavarna och därmed, såvitt nu är i fråga, även före konkurskostnaderna.
    Reglerna i 81 § KL bygga på tanken, att allmänna konkurskostnader äro onyttiga för dem som i viss egendom ha en även

 

432 LARS WELAMSON.utom konkurs gällande förmånsrätt. De ha i allmänhet icke något intresse av att en gäldenär försättes i konkurs och ha därför icke ansetts böra ha skyldighet att bära någon del av de allmänna konkurskostnaderna.1 Ur denna synpunkt förefaller det icke finnas någon anledning att tolka begreppet konkurskostnad i 81 § KL på samma sätt som då uttrycket användes i motsättning mot »gäld som konkursboet eljest må ha åsamkat sig». En inteckningshavare har lika litet intresse av att medel upplånas för förvaltningen av konkursboet som av det arbete förvaltaren nedlägger, allt med undantag för vad som direkt hänför sig till fastighetens förvaltning. Med hänsyn härtill torde konkursborgenär med utom konkurs gällande förmånsrätt i viss egendom — eller med förmånsrätt som skall beaktas framför denna — ha företräde till betalning ur denna egendom framför massaborgenär, även om dennes fordran enligt 17 kap. HB har en i och för sig bättre liggande förmånsrätt. Undantag bör endast gälla, såvitt massagälden avser den ifrågavarande egendomens förvaltning.
    9. I det föregående har väsentligen varit tal om sådan förmånsrätt, som är förknippad med fordringens causa. Det kan emellertid ha sitt intresse att ägna någon uppmärksamhet åt spörsmålet, huruvida massaborgenär genom särskild åtgärd i detta syfte kan beredas förmånsrätt i viss egendom. Det är främst pantsättning och förlagsinteckning, som härvidlag tilldraga sig uppmärksamheten.
    Man kan nu först fråga sig, om det är förenligt med förvaltarens ställning, att han vidtager åtgärder i direkt syfte att giva massaborgenär större säkerhet för betalning än annan sådan.Klart är, att förvaltaren icke är befogad att företaga en pantsättning eller därmed jämförlig åtgärd, som redan vid tiden för dess företagande länder massaborgenär till förfång. En pantsättning under förhållanden motsvarande de i 29 och 30 §§ KL angivna, skulle visserligen icke kunna återvinnas, om än en ogiltighetstalan enligt allmänna rättsregler understundom kunde

 

    1 Se NJA II 1921 s. 514 och OLIVECRONA, Förfarandet vid exekutiv försäljning av fast egendom, 2. uppl. 1941, s. 177.
    2 I fransk doktrin har uttalats, att en sådan åtgärd av förvaltaren är tänkbar. Se LYON-CAEN & RENAULT, a.a. s. 673: »Les créanciers de la masse ont, en régle générale, des droits égaux; ils concourent entre eux å moins que le syndic ne leur ait accordé une sureté spéciale ou que leurs créanciers soient privilégiés en vertu des principes généraux du droit». Jfr PERCEROU, a.a. s. 600. 

OM MASSAFORDRAN I KONKURS. 433tänkas vinna framgång. Liksom vid obehörig betalning till massaborgenär torde dock annan sådan fordringsägare väsentligen få anses tillgodosedd genom förvaltarens skadeståndsskyldighet.1
    Uppenbarligen äro emellertid situationer tänkbara — om ock förmodligen sällsynta — i vilka en pantsättning eller därmed jämförlig åtgärd kan ske utan förfång för annan massaborgenär och där utnyttjande av konkursboets tillgångar såsom säkerhet kan vara önskvärt för att ett konkursboets legitima kreditbehov överhuvud skall kunna tillgodoses. Med tanke på sådana situationer synes man icke a priori böra avvisa möjligheten av pantsättning eller jämförlig åtgärd till massaborgenär.
    Frågan blir då, vilken ställning en massaborgenär genom en dylik åtgärd skulle erhålla. Det kan vara lämpligt att först betrakta det, åtminstone bortsett från handpant, säkerligen opraktiska fall, att den egendom, som utgör säkerhet för massaborgenärs fordran, tidigare är gravationsfri.
    Om borgenären erhölle inteckning i gravationsfri fastighet, varmed mutatis mutandis kan jämställas, att han erhölle löspant i händer, skulle han i princip erhålla förmånsrätt framför annan massafordran till betalning ur egendomen, om pantsättningen skulle fylla någon förnuftig funktion. Vi ha emellertid funnit, att enligt ordalagen i 81 § KL konkurskostnad får stå tillbaka för intecknad gäld, och att all massagäld bör anses utgöra konkurskostnad i den mening, vari uttrycket i nämnda lagrum begagnas. Det är därför redan i detta förhållandevis föga komplicerade läge dubiöst, huruvida en pantsättning skulle kunna medföra åsyftad verkan. Möjligt är dock, att man kan fastställa ordningen konkurskostnad i teknisk mening, intecknad massagäld och ointecknad massagäld. Detsamma skulle i så fall gälla, om förlagsinteckning beviljats i förut gravationsfri egendom.
    Låt oss härefter antaga, att pantsatt egendom redan häftar för konkursborgenärs fordran. Om enligt det anförda massaborgenären överhuvud finge någon förmånsrätt genom pantsättningen, kunde denna enligt 81 § KL avse endast det överskott,

 

    1 Av samma skäl torde ett mellan förvaltaren och annan person avslutat lösöreköp icke böra anses ogiltigt på den grund, att i 3 § lösöreköpsförordningen angivna åtgärder till omintetgörande av lösöreköp icke stå till buds. Köparen finge dock här icke massafordran utan separationsrätt.


28—527004. Svensk Juristtidning 1952.

 

434 LARS WELAMSON.som kunde uppstå sedan konkursborgenärer med utom konkurs gällande särskild förmånsrätt i egendomen och förmånsrätt som skall beaktas framför sådan fått sitt samt fordringar å konkurskostnad gäldats.
    I fråga om förlagsinteckning bleve förhållandet — med utgångspunkt från den härskande uppfattningen, att förmånsrätt enligt 17: 7 HB kan göras gällande endast i konkurs1 — än mera komplicerat. Här skulle ju konkurskostnad enligt 81 § KL, varmed som nämnts torde böra förstås all massagäld, utgå framför konkursfordran med förlagsinteckning. Om en massaborgenär beviljades förlagsinteckning, finge han emellertid i sin egenskap av förlagsinteckningshavare självfallet sämre ställning än konkursborgenär med tidigare beviljad förlagsinteckning. Kan man då tänka sig, att han i sin egenskap av massaborgenär ginge före konkursborgenär med förlagsinteckning och i egenskap av förlagsinteckningshavare för sin fordran finge företräde framför annan massafordran än sådan som avser konkurskostnad i teknisk mening? Sakligt vore måhända icke särdeles mycket att invända mot en sådan konstruktion, men man förefaller ha anledning att hesitera inför dess lagtekniskt lösliga grundval.
    En tillämpning av de allmänna reglerna om panträtt och förlagsinteckning på massafordringar synes överhuvud leda till komplikationer, vilka kommer det att framstå såsom tvivelaktigt, huruvida en sådan tillämpning är möjlig. Om man å andra sidan anser förmånsrättsordningen i princip tillämplig även i fråga om massafordringar, måste det te sig tämligen godtyckligt att utesluta möjligheten av panträtt eller förlagsinteckning och därmed förenad förmånsrätt för massafordran.
    Försåvitt panträtt för massafordran skulle anses möjlig, uppkommer vidare frågan, huruvida massaborgenären har samma befogenheter som annan panthavare att föranstalta om realisation av panten, enkannerligen om han kan erhålla utmätning. Det är härvidlag att märka, att 1951 års rättsfall gällde en oprioriterad massafordran. Medan JustR KARLGREN uttalade, att utmätning ej finge ske för massagäld, utan att göra undantag för något slag av sådan gäld, framgår av majoritetens ståndpunkt icke mera, än att utmätning för den ifrågavarande fordringen icke kunde ske. Om man formellt grundar utmätningsförbudet

 

    1 Se härom LÖGDBERG, Studier över förlagsinteckningsinstitutet, 1947, s. 231 ff. med hänvisningar samt WELAMSON i SvJT 1947 s. 664 ff. 

OM MASSAFORDRAN I KONKURS. 435på 23 § 1 st. KL, därvid massagäld inbegripes under uttrycket »skuld som gäldenären gjort» lär man icke kunna undgå att enligt samma lagrums andra stycke göra undantag för med panträtt förenad fordran. Det är emellertid tvivelaktigt, huruvida HD:s dom skall anses grundad på en tolkning av 23 § KL massaborgenärs utmätning av pant icke riskera, att massaborgerätt till utmätning av pant. Visserligen skulle man i fråga om massaborgenärs utmätning av pant icke riskera, att massaborgenären kunde skaffa sig en förmånsrätt, som icke kunde enligt vanliga regler omintetgöras, eftersom borgenären i sin egenskap av panthavare skulle ha bättre rätt än den utmätning medför. Man kunde däremot icke förhindra, att han skaffade sig betalning under förhållanden motsvarande de i 31 § KL angivna, varvid återvinning av betalningen icke skulle vara möjlig. Med hänsyn till borgenärens goda förmånsrätt skulle något återvinningsintresse visserligen sällan föreligga, men sådana situationer kunna tänkas, och med hänsyn till dem lär man förmodligen böra förmena även en massaborgenär med panträtt att erhålla utmätning i panten. Av samma skäl torde ej heller den realisationsbefogenhet, som 73 § KL tillerkänner konkursborgenär med handpanträtt, kunna tillerkännas massaborgenär vars fordran är förenad med handpanträtt.
    10. Om, såsom torde ha framgått av det föregående, redan det materiella förhållandet mellan massaborgenärer inbördes erbjuder åtskilliga vanskligheter, gäller detta i icke mindre grad om procederet vid konflikt mellan massaborgenärer. Det vore uppenbarligen icke tillfredsställande, att förvaltaren skulle ha att — utan möjlighet för massaborgenärer till appell mot beslutet — avgöra spörsmål om förmånsrätt för och utdelning till massaborgenär vid boets insolvens. För sådant fall vore förvaltarens skadeståndsskyldighet av föga värde för borgenären, eftersom frågor om förmånsrätt och utdelning ofta äro svårlösta och massaborgenär väl kunde göra rättsförlust utan att förvaltaren kunde sägas ha förfarit culpöst. Även ur förvaltarens synpunkt vore det säkerligen föga tilltalande, att spörsmål om rätta förfaringssättet vid förnöjande av massaborgenärerna kunde prövas av domstol endast i en skadeståndsprocess mot honom själv eller möjligen i rättegång om ogiltigförklaring av transaktion, som förvaltaren genomfört.
    I fråga om konkursborgenärer lösas flertalet spörsmål om be-

 

436 LARS WELAMSON.talnings- och förmånsrätt genom bevaknings- och anmärkningsförfarandet, ity att enligt 106 § KL borgenär, mot vars bevakning anmärkning ej i föreskriven ordning framställts, med vissa undantag skall åtnjuta den betalnings- och förmånsrätt han yrkat. Framställes anmärkning, varom förlikning ej kan träffas, blir frågan föremål för avgörande i jävsprocess. Det kan emellertid starkt ifrågasättas, huruvida man utan uttryckligt lagstöd vid boets insolvens kan ålägga massaborgenär bevakningsskyldighet och än mera anmärkningsskyldighet vid risk för rättsförlust. Detsamma gäller naturligtvis en analogisk användning av reglerna i 6 kap. KL om utdelningsförslag och klander av sådant förslag samt om lyftning av utdelningsbelopp. Avvisar man en sådan analogi, få emellertid ifrågavarande spörsmål i sista hand avgöras väsentligen i anslutning till klander av slutredovisning.1 Eftersom — för den händelse reglerna om klander av utdelningsförslag och om lyftning av utdelning i 141 § KL icke anses tillämpliga på massaborgenär — sådan fordringsägare förmodligen icke kan bli återbäringsskyldig i vidare mån än som följer av en talan enligt allmänna rättsregler, om han visas ha varit i ond tro, skulle emellertid detta just innebära, att förvaltaren finge på egen risk avgöra förevarande spörsmål. Möjligheten till en fastställelsetalan enligt allmänna rättsregler2 lär — i den mån en sådan kan antagas föreligga — svårligen för massaborgenär och än mindre för förvaltarens vidkommande kunna anses erbjuda någon tillfredsställande lösning av problemet.
    Den bild, som i det föregående tecknats av massaborgenärens rättsställning mot bakgrunden av 1945 och 1951 års rättsfall i ämnet, är redan till sina huvuddrag åtskilligt diffus. Författaren till denna uppsats är väl medveten om att mycket i den skisserade regleringen bär osäkerhetens — för att icke säga äventyrlighetens — prägel, och att ovissheten blir än större inför lösningen av åtskilliga här icke behandlade detaljproblem. Med förbudet mot massakonkurs och det därav givetvis i och för sig motiverade förbudet mot utmätning för massafordringar ha emellertid sådana fordringar kommit att i viss mån utbrytas ur det ordinära regelsystemet på ett sätt, som med nödvändig-

 

    1 Reglerna i 191 § KL torde vara tillämpliga även på massaborgenär, då där talas om »borgenär, vars rätt kan vara beroende av redovisningen».
    2 Jfr härom i tysk rätt E. JAEGER, a.a. s. 154 f.

 

OM MASSAFORDRAN I KONKURS. 437het måste skapa ovisshet i väsentliga hänseenden. Den företagna undersökningen har avsett att rikta uppmärksamheten på spörsmål av detta slag. Förvisso kan det icke utan fog påstås, att åtskilliga av de problem, som i det föregående behandlats, äro mer eller mindre höggradigt opraktiska. Den omständigheten, att ett visst spörsmål endast sällan kan förmodas komma att ställas på sin spets, kan emellertid icke i och för sig åberopas mot att man söker reglera spörsmålet på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt. Det bör dessutom observeras, att just ovissheten om vilka rättsregler som kunna komma att tillämpas är ägnad att öka antalet konfliktsituationer. Den företagna utredningen torde nu ha visat, att man för att uppnå en åtminstone någorlunda ändamålsenlig reglering av massaborgenärernas ställning nödgas i stor utsträckning analogivis tillämpa de regler, som skulle ha varit direkt tillämpliga, om konkursbo hade kunnat försättas i konkurs. I de fall, där en sådan analogi ansetts omöjlig eller tvivelaktig, har dess förkastande icke motiverats av lämplighetsskäl utan av betänkligheter mot att tillämpa rättsregler av viss typ — särskilt rättsmedelsfrister och återvinningsregler — utan klart stöd av lagen.
    Resultatet av utredningen kan därför sammanfattas i påståendet, att bärande skäl saknas för ståndpunkten, att konkursbo icke kan försättas i konkurs. Den ståndpunkt, som praxis intagit genom 1945 års rättsfall och som bekräftats genom 1951 års avgörande, måste betecknas såsom olycklig därigenom att den dels i vissa hänseenden torde förhindra en sakligt befogad reglering dels ock är ägnad att föranleda en utomordentlig osäkerhet inför lösningen av de många problemen rörande massafordran i konkurs.