OM DET LÄMPLIGA I ATT ANLITA RÄTTSPLIKTENS OCH RÄTTIGHETENSBEGREPP I RÄTTEN.

 

AV

 

ÄLDRE JUSTITIERÅDMANNEN B. C. CARLSON.

 

Det mest påfallande draget i VILHELM LUNDSTEDTS bekantaangrepp mot den traditionella rättsvetenskapen är hans avböjande inställning till denna vetenskaps förfarande att operera med rättsplikter och rättigheter. Med stöd av HÄGERSTRÖMS filosofi, som förnekar möjligheten av objektiva plikter, har Lundstedt kommit till den uppfattningen, att allt tal om rättsplikter och om rättigheter, vilka ju, huru man än må uppfattadem, bygga på rättsplikterna, är nonsens och att det därför är en efterklang från avlägsna vidskepliga tider, ovärdig ett upplyst bildningsskede, att i juridiken arbeta med så föråldrade begrepp.
    Jag är den sista att påstå möjligheten av objektiv giltighet hos plikter över huvud. Normerna, de i ord uttryckta reglerna för människans viljeliv, måste för att av henne uppfattas såsom förpliktande, utgå från henne själv, ty problemet under vilka förutsättningar en heteronom etik vidgås av människorna förblir för alltid olöst, med mindre man anlitar metafysiska eller religiösa antaganden. Sådana anses emellertid ej numera tilllåtna i vetenskapen. Då jag i vetenskapen vill hålla mig fjärran från all metafysik och religion, vill jag ej heller uppställa ett för människoanden över huvud gemensamt Bewusstsein überhaupt, vilket skulle innefatta även det mänskliga viljelivet och ur sig uppställa för människosläktet förbindande normer, utan postulerar en absolut subjektivism i normernas autonomi, i det jag låter envar individ uppställa sitt eget normsystem och känna sig bunden blott av detta. Så många människor, så många normsystem.
    Härvid är dock att anmärka, att ingalunda alla människor förmå för sig uppställa normsystem, eller ens i ord samman-

 

RÄTTSPLIKTENS OCH RÄTTIGHETENS BEGREPP I RÄTTEN. 541fatta de bestående viljeimpulser, som de ställa högst och anse vara värda efterföljd. De flesta människors handlingar har mycket liten beröring med pliktbegreppet. Alla handla vi oftast av vana eller härmningsdrift och blott sällan uppstår sådan konflikt mellan impulser, som har sin upprinnelse i dessa tendenser och andra i vår karaktär förankrade djupare vilje impulser, vilken skulle innefatta ett övervägande av plikt. Även då pliktkänslan får inflytande på beslutet, är det blott sällan denna känsla återföres till ett konsekvent system, vilande på en högstaplikt, av vilken de enskilda plikterna vore följdriktiga derivat. Det är sällan individerna forma sig till fasta personligheter med genomtänkta och konsekventa pliktsystem såsom grund för sitt handlingsliv. Sådana personligheter äro sällsynta produkter ej blott av ett personligt bildningsliv, utan även av en generationer omfattande kulturell utveckling. Den stora mängden av människor låter sina handlingar styras, förutom av vanan och konventionen, av tillfälliga och efemära viljeimpulser utan fastare förankring i deras person.
    Trots denna insikt i verklighetens skröplighet är det icke otilllåtet för juristen att, då han går att bringa ordning och reda i samhällslivets detaljer, betrakta dessa, såvitt rätten tar befattning med dem, såsom dirigerade av människornas plikter. Liksom den teoretiska etikern, då han tillräknar en individs vissa handling denna individ och med ledning av handlingens kvalitet betecknar honom antingen såsom god eller dålig, lämnar obeaktat, huruvida handlingen, blott den är utförd med suntoch fullt förstånd och av fri vilja, är ett utflöde av en verklig personlighets väsen, huruvida den handlande över huvud kan betraktas såsom en av en utpräglad karaktär bestämd personlighet eller blott är en massmänniska med dennas lösliga och tillfälliga, åt spridda håll riktade viljeimpulser, likaså så är detför juristen tillåtet att fingera, att människornas i ett samhällehandlingar i den mån de beröras av lagarnas reglering, bestämmas av deras på ett fast system grundade pliktmedvetande.
    Om väl denna all normativ betraktelse till grund liggande fiktion antagits, blir vägen till ett behärskande av samhällslivets detaljer genom vinnande av regelenlighet och ordning i deras växling jämförelsevis lätt. Om på något sätt, per fas et nefas, enutväg beredes att vinna en på regelbundenhet grundad översikt över människornas pliktliv, är, då ju pliktkänslorna enligt sitt

 

542 B. C. CARLSON.begrepp är utflöden av människornas bestående vilja och såsom sådana i regel uppfyllas, möjligheten att vinna överskådlighet i det mänskliga handlingslivet given. Ifall på något sätt människornas pliktliv inordnas under regler, följer därav av sig själv, att även människornas handlingar i huvudsak regel bindas, så att sådan överskådlighet i deras växling vinnes, som möjliggör handlingarnas bestämmande på förhand. Den marginal, som uppstår genom möjligheten att plikterna icke uppfyllas utan i undantagsfall brytas, fylles igen av det i rätten, som Lundstedt betraktar såsom rätten själv, av rättsmaskineriet, vilket är tillför att pålägga människorna sanktion och till följd av ämbetsmännens kvalificerade lydnadsplikt i en välordnad stat arbetarmed nära nog mekanisk precision. Undantagen från regeln att plikter uppfyllas, vilka inom rätten uppträda såsom rättsbrott, förlorar till följd av den regelenliga möjligheten av sanktion det mesta av sin störande verkan.
    För rätten, vars ändamål, såsom antytts, är utom annat, att vinna ordning och överskådlighet i samhällslivets detaljer, ett mål som sociologen icke ens vågar uppställa för sig, är det, enärden lika litet som sociologien går i land med att genom direktbearbetning av det material av varandra korsande handlingar, som samhället framter, i dessa uppdaga sådan regelenlighet, som skulle möjliggöra förhandsberäkning av individuella handlingar, en välkommen utväg att kunna befatta sig icke med människornas handlingar utan med deras plikter, för att på denna omväg få till stånd en ordning, som åtminstone närmar sig det tillfredsställande. Att sätta mål för människornas goda vilja synes vara lättare än att förmå dem att verkställa denna, där aven eller annan anledning motstridiga viljeimpulser uppträda.
    Det förnämsta medlet, som rätten begagnar sig av för att leda människornas pliktmedvetande är lagstiftningen. Det är ytterst sällan allmänheten reagerar mot en nyss utkommen lag på annat sätt än att den godtar lagen och erkänner sin plikt att ställasig den till efterrättelse. Senare, då människornas egna intressen visa sig stå i strid med lagens föreskrifter, kan efterföljden av denna bli ganska bristfällig, men detta hindrar icke, att lagen väckt till liv vissa pliktmedvetanden med åtföljande pliktkänsla. Antydda förhållande bestyrker emellertid påståendet, att det är väsentligen lättare att leda människornas pliktliv än deras handlingar och ger stöd åt tanken, att rätten såsom social

 

RÄTTSPLIKTENS OCH RÄTTIGHETENS BEGREPP I RÄTTEN. 543faktor skall i främsta rummet ägna sig åt att dirigera människornas pliktliv.
    Om rätten såsom social makt inskränker sig till att i främsta rummet leda människornas pliktliv är det självfallet, att juristerna, som ha till uppgift att tyda och systematisera detta, sysslamed människornas rättsplikter, det begrepp Lundstedt vill utmönstra ur juridiken. Grunden till att Lundstedt ej tal nämnda begrepp i rättsvetenskapen, ligger såsom antytts däri, att detta synes vara vad Hägerström kallar dialektiskt, självmotsägande. Sådant är det onekligen om man med rättsplikt avser en heteronomt pålagd objektiv plikt, men uppfattat såsom autonomtplikt medvetande, såsom ett faktum, bestrides begreppets berättigande ej av någon. Det ges ju i verkligheten pliktmedvetanden av olika innehåll, och uppfattade såsom fakta kunna pliktmedvetandena i ett homogent samhälle inordnas under lagar, naturlagar, som utsäga när, under vilka förutsättningar pliktmedvetanden av visst innehåll uppträda. Dessa naturlagar äro klarligen icke undantagslösa, även i det homogenaste samhälle som ej står på myrstackens ståndpunkt, uppstå individer, som ha från mängden avvikande uppfattning om sina plikter. Dock även såsom behäftade med undantag äro dessa lagar i viss mån användbara för sociologerna.
    Juristen däremot, som plär vid sitt sysslande med detaljervara pedantisk, tar var allmängiltiga lagar, vilka ej tåla andraundantag än dem de själva tillstädja. Med vilket konstgreppjuristen förmår förena den autonoma plikten och lagregelns allmängiltighet uti ett system, skall ej här närmare utläggas, dock må ett par antydningar givas. En annan utväg synes ej föreligga än att en fiktion anlitas. Fiktionen innebär, att rättsplikterna till sitt innehåll, utan att förlora sin autonoma karaktär och utan att lagarna gå miste om sin egenskap att vara teoretiska utsagor om plikternas växling, formar sig i överenstämmelse med lagreglerna. Genom fiktionen får de av lagstiftaren antagna normerna bestämmande inflytande på de autonoma plikternas innehåll. De genom rättssatserna, normerna, till innehållet bestämda plikterna fingeras alltjämt vara autonoma, utgående från individen och normerna antagas trots förenämnda förhållande alltjämt vara autonomt uppställda.
    Det förestående har nedskrivits med tanke på rätten såsom ett autonomt system. Men även i det fall att rättsnormerna

 

544 B. C. CARLSON.tänkas såsom heteronoma, från ovan undersåtarna pålagda, och normernas efterföljd såsom garanterad blott av sanktionen, synes tanken att det är fördelaktigt för rätten att operera med plikter, icke med sociala fakta, vara riktig. De normer den heteronoma rätten pålägger undersåtarna, skiljer sig nämligen icke till innehållet från de normer som enligt den av mig föreslagna fiktionen bestämma de autonoma plikternas innehåll utan blott plikternas struktur och garantien för deras efterföljd äro lika. Då det emellertid är normernas innehåll, deras intellektuella innebörd, jämte den för en autonom och en heteronometik olikartade garantien för att normerna vinna efterföljd, som bestämmer deras användbarhet såsom grund för vinnandet av ordning och regelbundenhet i de mänskliga handlingarnas virrvarr, är skillnaden i normernas struktur icke av betydelse för nämnda användbarhet, utan den heteronoma rätten, om den genom någon fiktion göres tänkbar, kan i samma omfattning som den autonoma använda sig av plikterna såsom vägvisare för de mänskliga handlingarnas regelbundenhet.
    Till följd av fiktionen, att plikternas autonomi låter sig förena med rättssatsernas allmängiltighet i ett system, omgestaltasdet statliga rättssystemet till en grundval för samhällelig teknik, och rättsvetenskapen förlorar kanske till någons besvikelse glansen av den höga funktionen att vara en rättfärdighetens vårdar inna och sjunker ner till tjänarinna åt de samhälleliga ingenjörer, vilka räkna ut huru bestämda individer under bestämda förutsättningar handla och förhålla sig. Skulden för denna degradering är dock icke de nu framförda tankarnas. Såsom vetenskap, vars uppgift är att analysera och systematisera rättsreglerna, är rättvetenskapen icke rättfärdighetens utan sanningens vårdarinna; rättfärdigheten såsom ett känslobetonat begrepp, har, på sätt Lundstedt framhållit, icke något att beställa i rättsvetenskapen lika litet som i någon annan vetenskap. Men om ock rättfärdigheten utmotas ur rättsvetenskapen, blir den ingalunda fördriven ur rättsväsendet, vars förnämsta prydnad den dock är. I främsta rummet bör den utöva sin verkan vid lagstiftningen. Men liksom allt mänskligt äro de mänskliga lagstiftningsprodukterna bristfälliga. Förutom att lagarna nödgas vid bestämmandet därav, under vilka förhållanden rättsplikter uppkomma och gå under, operera med empiriska begrepp, vilka såsom känt aldrig kunna entydigt bestämmas, och vid sådant

 

RÄTTSPLIKTENS OCH RÄTTIGHETENS BEGREPP I RÄTTEN. 545förhållande behov av tolkning, vilken är av lagregler obunden, vid varje steg yppar sig, blir ofta även till följd av andra brister i lagstiftningstekniken eller hos lagstiftaren frågor som uppkomma i det levande livet av lagen obesvarade. I dessa fall skiljer sig rätten från sin parallell företeelse naturen i det avseende, att den företer luckor, vilket naturen aldrig gör, och då lagen lämnar någon fråga obesvarad, ankommer det, därest ej rättssystemet anger sig vara så fullständigt, att blott slutsatser e contrario, men ej analogiskt äro tillstadda, på den funktionär rätten tillsatt, på domaren, att utan ledning av lagregler fylla luckan och avgöra tvisten, ty domaren får icke avvisa ett mål under förmälan att lag saknas och ej heller, där rättssystemet ej utger sig för att vara fullständigt, inskränka sig till att förkasta envar talan, för vilken stöd i lag eller sedvanerätt ej kan uppbringas. I dessa avgöranden, vid vilka ledning ej vinnes av rättsregler, får domaren efter förmåga fritt tillgodose en konsekvent rättfärdighets krav. Vetenskapen, som är bunden av regler, har ingen talan i dessa fall, ty dess uppgift är att tyda regler. Här inträder domarens ädlaste funktion, vid vars fullgörande han visar i vad mån han levat sig in i samhällets rättfärdighetsuppfattning, för vilken han är en tolk. Först vid domarkallets utövning utan stöd av lag, då domaren uppträder icke allenast såsom lagstiftare, utan även såsom tillämpare av skälighetssynpunkter på speciella fall, vilka kanske aldrig upprepas, blir det uppenbart om han är en god domare eller blott en skicklig tillämpare av förekommande lagregler.

 

35—527004. Svensk Juristtidning 1952.