BÖR FÖRVARINGS- OCH INTERNERINGSINSTITUTEN OMLÄGGAS?

ETAPPSYSTEM I KRIMINALPROCESSEN.

 

AV

 

F. D. PRESIDENTEN KARL SCHLYTER.

 

Det är betecknande för mångsidigheten i VILHELM LUNDSTEDTS livsgärning att det faller sig naturligt att i en festskrift till den store civilistens ära taga upp ett kriminalrättsligt ämne. Vid en diskussion om strafflagens sociala funktion kan ingen komma förbi Lundstedts starkt opinionsbildande insatser inom detta område av rättsfilosofien. Det är förbluffande hur lätt hans satser om strafflagens och straffets moralbildande verkan blivit commune bonum inom doktrin och rättsuppfattning, något som ingår i det allmänna föreställningssättet utan att man gör sig reda för varifrån tanken stammar.1 Denna tidskrift har Lundstedt så sent som 1946 hedrat med en uppsats i ämnet, vari han effektfullt avvisar de vedergällningssynpunkter som alltjämt i vida kretsar omfattas av skuldlärans och rättviseideologiens anhängare.
    Lundstedts betydelse inom kriminalistiken har icke begränsats till det teoretiska planet. Utanför vårt lands ansedda yrkeskår av försvarare i brottmål finns ingen som under det gångna halvseklet gjort så många, så betydelsefulla och så uppmärksammade ingripanden i tal och skrift för rättens hävdande i konkreta fall gentemot förment felbedömning av domstolar och andra myndigheter som Vilhelm Lundstedt. Dessa ingripanden, vilkas första upprinnelse i seklets början nedskrivaren av dessa rader kunde bevittna på nära håll och som kulminerade i hans behjärtade insats beträffande det s. k. förräderimålet, har alltid varit burna av det djupaste patos för sanning och rätt, och hans ärliga uppsåt har ingen någonsin kunnat draga i tvivelsmål. Det skulle kunna skrivas en hel bok om den roll Lundstedt

 

    1 Jfr JOHS. ANDENÆS, Almenprevensjonen — illusjon eller realitet, NTfK 1950 s. 103. 

734 KARL SCHLYTER.i det praktiska rättslivet spelat som en Justitias ombudsman utan fullmakt.
    När en grovarbetare i den kriminalpolitiska vingården vill lämna ett bidrag till hyllningarna för Vilhelm Lundstedt, må det vara tillåtet att avstå från rättsfilosofiska spekulationer och i stället välja ett anspråkslösare ämne från det egna arbetsfältet.1

    Till svar på en enquête av Commission Internationale Pénale et Pénitentiaire angående »the most urgent problems in connection with the prevention of crime and the treatment of offenders that need to be studied in the near future», har jag nyligen ur svensk synpunkt bland andra (såsom nr 3 och 4) nämnt följande frågor:
    I. Anordnandet av en enhetlig frihetsberövande skyddsåtgärd för vuxna abnorma, parasitära och vanebrottslingar m. fl. med överlåtande åt verkställighetsstadiets organ att differentiera de dömdas behandling genom deras överlämnande till olika slags anstalter, men med förbehåll åt domstolarna av uppgiften att vaka över skyddet för brottslingarnas personliga frihet.
    II. En reform av kriminalprocessen beträffande brottslingar som skall dömas till en allvarlig påföljd, unga och vuxna, dem som skall underkastas en frihetsinskränkande behandling (probation) och dem som skall dömas till en frihetsberövande åtgärd. Denna reform skulle bestå i införandet av en domstolsprocedur i två successiva etapper, en första vari avgöres om den tilltalade begått gärningen och — efter verkställd person- och sinnesundersökning — en andra vari bestämmelse träffas om påföljden.2
    Dessa båda frågor syns mig också ingå i programmet för den tredje internationella kongressen om socialförsvar (défense sociale) i San Marino den 16—22 september 1951, andra frågan, Domen. I Sverige är läget följande.

 

    I. Vi förbereder en reform av våra båda frihetsberövande skyddsåtgärder på obestämd tid för vuxna brottslingar, förvaring av farliga anormala brottslingar och internering av farliga återfallsförbrytare i säkerhetsanstalt.

 

    1 Efterföljande framställning utgör översättning av en rapport skriven våren 1951 till en av Société internationale de défense sociale då förberedd kongress i San Marino i september s. å. (ämne: Le jugement). Den ingick i en serie av tre svenska rapporter, av vilka de två övriga (ämnen: L'observation, L'exécution) skrevs av prof. IVAR STRAHL. Rapporten har under titeln »Une réforme actuelle suédoise de défense sociale» varit publicerad i Revue de science criminelle et de droit pénal comparé», Paris 1951, p. 407.
    2 Se Recueil de documents en matiére pénale et pénitentiaire, Berne 1951, Vol. XV p. 407. 

BÖR FÖRVARINGS- OCH INTERNERINGSINSTITUTEN OMLÄGGAS? 735    Den första svenska lagstiftningen om »socialförsvar» av 1927 reviderades genom en lag av 1937 angående de nämnda skyddsåtgärderna, vilken trädde i kraft 1946.1
    Sverige har inte det dubbelspåriga systemet. Domstolen dömer omedelbart den tilltalade till förvaring eller internering. Tiden för åtgärden är obestämd, men domstolen bestämmer i domen en minimitid, vid förvaring minst ett år, vid internering minst fem år, före vilken den intagne icke kan frigivas. Då vanebrottslingar vanligen döms som anormala, tillämpas den speciella interneringen av farliga recidivister mycket sällan. Utskrivningsmyndigheten (interneringsnämnden) får inte frige en intagen så länge han anses farlig för annans säkerhet till person eller egendom. Endast i det fall då minimitiden av domstolen bestämts till ett år har lagen fastställt en maximitid. I detta fall skall den intagne utskrivas på försök senast inom fyra år. Man kan säga att denna förvaring på ett till fyra år motsvarar en tredje skyddsåtgärd i andra skyddssystem, arbetshuset.

 

    I den svenska strafflagberedningen har man menat att vi inte har behov av mera än en enda frihetsberövande skyddsåtgärd, och man har därför tänkt föreslå en sammanslagning av förvaring och internering till en enhetlig »skyddsinternering». Samtidigt vill vi sammanslå våra båda frihetsstraff till ett enda, fängelse. På båda områdena för frihetsberövande sanktioner kan enligt vår mening differentieringen av behandlingen efter de dömdas natur genomföras på mera adekvat sätt av verkställighetsstadiets organ än genom domstolens beslut. Då behandlingen är en uppgift för specialister, menar vi att domstolen inte bör blanda sig i valet av olika behandlingar. Dess roll bör, såvitt angår bestämmandet av de frihetsberövande påföljderna, vara att sörja för samhällets säkerhet liksom att skydda den tilltalades personliga frihet. Vi tänker oss därför att, när det är fråga om brottslingar som behöver en specialbehandling — anormala, parasitära och vaneförbrytare etc. — domstolen bör icke blott förordna om frihetsförlusten utan även bestämma den tid varunder den tilltalade skall ställas till behandlingsorganets disposition, med frihet att senare eventuellt förlänga den en gång fixerade interneringstiden. Brottslingar som lider av sinnes- eller alkoholsjukdom och som behöver medicinsk vård utgör en särskild kategori varom det ej är fråga i detta sammanhang.
    Såsom framtidsprogram har vi också diskuterat en sammanslagning av långtidsfängelse med skyddsinterneringen till en

 

    1 Jfr Recueil de documents en matière pénale et pénitentiaire, Berne 1938, VII p. 84. 

736 KARL SCHLYTER.enhetlig frihetsberövande påföljd, för vilken domstolen endast skulle bestämma tidslängden (minst två år) och vars verkställighet särskilda experter skulle ha att differentiera. Men detta program skulle icke vara praktisk kriminalpolitik i Sverige för närvarande. Vi skulle inte ha de finansiella och personella resurserna för dess genomförande. Det är bättre att gå fram steg för steg och börja med att utbilda det nya systemet för ett mera begränsat klientel, skyddsinterneringens. Det är också detta klientel som har det största behovet av specialbehandling.
    Skyddsåtgärdens enhetlighet ur domstolens synpunkt hindrar inte att det bör finnas specialregler, även i lag, beträffande åtgärdens verkställighet med avseende å vissa grupper av brottslingar. Dessa regler faller under kongressens tredje fråga (»verkställigheten»), men jag vill redan här anmärka att det naturligtvis behövs olika slags anstalter för de internerades behandling. De tre viktigaste är arbetsanstalten, psykopatanstalten och säkerhetsanstalten. Då domstolen inte fördelar de tilltalade mellan de olika anstalterna, har man även behov av en administrativ myndighet som sörjer härför. Denna myndighet skall naturligtvis också kunna senare överföra en internerad från en anstalt av det ena till en anstalt av det andra slaget.
    Jag har sagt att domstolen bör fixera interneringstiden i domen. Det återstår att angiva hur detta skall vara möjligt i ett skyddssystem där interneringstiden bör vara relativt obestämd.

 

    II. I min andra ovan framlagda tes sägs det att man borde överväga en domstolsprocedur i två etapper, två successiva avgöranden, av vilka det första skulle avse frågan huruvida den tilltalade begått åtalade gärningen och det andra skulle bestämma påföljden. Jag börjar med den frihetsberövande skyddsåtgärden, interneringen.
    I Sverige har erfarenheten visat att vår säkerhetsinternering är inadekvat i fråga om föreskriften att domstolen bestämmer minimitiden medan maximitiden för interneringen är obestämd. Då minimitiden bestämmes efter vanliga straffmätningsregler, menar de internerade att när denna tid gått de har avsonat ett rättvist straff, och det blir mycket svårt för interneringsnämnden att kvarhålla dem någon avsevärt längre tid. Den helt och hållet obestämda tiden är också mycket deprimerande för den internerade utan att behandlingen har motsvarande nytta där-

 

BÖR FORVARINGS- OCH INTERNERINGSINSTITUTEN OMLÄGGAS? 737av.1 Efter övervägande av inverkande omständigheter lutar vi åt den uppfattningen att vi bör ersätta minimitiderna med maximitider bestämda av domstolen, med förbehållen rätt för domstolen att förlänga dessa tider när så behövs.
    Men hur skaffa domstolen de nödvändiga upplysningarna för att den skall kunna bestämma behandlingstiden? Det behövs uppenbarligen en noggrann personundersökning av den tilltalade, en djupgående observation av hans sinnesbeskaffenhet, en fullständig utredning angående hans föregåenden, för att kunna bilda sig en mening och träffa avgörande om för hur lång tid han bör ställas till behandlingsmyndighetens dispositon. Alla dessa undersökningar bör inte fördröja domstolens avgörande av frågan huruvida den tilltalade begått åtalade gärningen.
    Enligt min tanke borde en reform gå ut på att skyddsinterneringen skulle beslutas efter ett domstolsförfarande i två etapper. Den första skulle ha till uppgift att träffa avgörande angående den åtalade gärningens förhandenvaro och brottskaraktär. Om den tilltalade finnes övertygad om att ha begått ett brott och förutsättningar för skyddsåtgärdens tillämpning är för handen, bör domstolen i ett första avgörande förklara honom saker till brottet med den effekt att han därefter underkastas en grundlig observation. Härmed inledes den andra etappen vilken, efter den tilltalades uppehåll på en observationsanstalt, skulle sluta med ett andra avgörande av domstolen med definitivt förordnande om skyddsåtgärden och maximitidens fixering. En skyddsåtgärd, vilken alltid har ett uppfostrande, kurativt eller prohibitivt ändamål, bör emellertid i princip förlängas så länge detta mål icke uppnåtts. Till skydd för den internerades personliga frihet kunde man föreskriva att för interneringens förlängning krävdes ett nytt domstolsavgörande i vanlig rättslig ordning med alla sedvanliga garantier.
    Redan G. A. VAN HAMEL, som förordade principen att domen inte bör innehålla ett preciserat straff, utan att detta bör defi-

 

    1 Under titeln »Une expérience californienne en matiêre de sentence indéterminée, l' Adult Authority» berättar SIMONE HUYNEN i Bulletin de l'Administration des Prisons, Bruxelles 1950, n:o 6, p. 253, att Adult Authority har måst räkna med det faktum att ovissheten är outhärdlig för de dömda och att det med hänsyn till deras moral och anstaltsdisciplinen är nödvändigt att de får veta den sannolika interneringstiden så snart som möjligt. Detta uttalande synes mig vara av särskilt intresse med hänsyn till att författaren såsom Directeur d'Administration de l'Office de la Protection de l'Enfance kunde förväntas hysa benägenhet för att uppskatta tidsobestämda skyddsåtgärder.


47—527004. Svensk Juristtidning 1952.

 

738 KARL SCHLYTER.nitivt fixeras först efter ett mera exakt fastställande av brottslingens karaktär, ville reservera det slutliga avgörandet till en ny dom om straffet.1
    På senare år har jag sett tanken att klyva processen i två delar framförd av PAUL CORNIL.2 På tal om straffet i allmänhet säger han att den egentliga domen, sakerförklaringen av den tilltalade, har ett värde i sig och bör ha en generell betydelse. En motiverad och offentliggjord dom åstadkommer en effekt som i vid utsträckning kan vara oberoende av straffet. Valet av straff och dess utmätning framgår ur en annan idékrets och siktar mera speciellt på den brottslige individen. Att därav göra en särskild etapp i den repressiva aktionen skulle inte innebära något så nytt. Processen vid assisdomstolarna, som skiljer mellan juryns utslag och rättens dom, visar vägen. I andra länder, särskilt USA och Mexiko, har man gått längre genom tillskapandet av särskilda kommissioner med uppgift att utvälja och verkställa straffen. Det synes vara nödvändigt att gå denna väg, dock under bevarande av domstolskaraktären åt denna fas av repressionen. I både den tilltalades och samhällets intresse måste valet och verkställigheten av åtgärden omgivas med garantier analoga med dem som omger avkunnandet av domen.
    En annan belgisk författare, S. VERSELE, har återupptagit frågan.3 Mycket ofta, säger han, har psykiatrerna uttalat önskan att inte behöva intervenera förrän efter det att en domstol förklarat gärningen fastslagen och den tilltalade saker till densamma. Det synes därför önskvärt att den tilltalade, efter utredning

 

    1 Se FRANZ VON LISZT, Traité de droit pénal allemand I, Paris 1911, p. 114 (Lehrbuch des Deutschen Strafrechts, 10. Auflage, Berlin 1900, S. 65). Liszt hänvisar icke till någon viss skrift. Men riksåklagaren J.-P. HOOYKAAS, Haag, har haft vänligheten att i fransk översättning meddela mig följande citat från van Hamels »Inleiding tot de studie van het Nederlandsche strafrecht», 4 uppl. 1927, s. 480—481: »Det kan förordas att icke omedelbart fixera tiden för frihetsförlusten vid sakerförklaringen av professionella och andra farliga vaneförbrytare gentemot vilka den straffrättsliga åtgärden bör ha karaktären av skydd, utan i stället att fixera den senare efter periodiskt upprepade undersökningar rörande sannolikheten av att den dömde skall komma att föra ett ordnat socialt liv. Det är vad man kallar systemet med obestämda domar eller domar med senare fixerande av strafftiden.» Texten säger icke uttryckligen att det är domaren som senare skall fixera strafftiden, men den inger denna tolkning, skriver Hooykaas.
    2 PAUL CORNIL, »La peine et le crime», Revue de droit pénal et de criminologie, Bruxelles 1946—47, p. 256. I engelsk process är en dylik klyvning av gammalt datum.
    3 S. VERSELE, »Vers un concept pénal plus réaliste», ibm 1947—48, p. 440.

 

BÖR FORVARINGS- OCH INTERNERINGSINSTITUTEN OMLÄGGAS? 739och rannsakning, vid inställelse inför domstolen får dom på att ett visst brott begåtts och att han är skyldig till detsamma. Domstolen skulle sålunda ha att meddela dom enbart på fakta, efter att ha hört vittnen, åklagare och försvarare. Domen skulle inte värdera fallet, inte förordna om någon repressiv åtgärd, men skulle överlämna den sakerförklarade till specialister med uppdrag att undersöka fallets mänskliga innehåll. Denna dom skulle kunna överklagas. Den skulle jämväl efter sakens beskaffenhet eventuellt föreskriva gärningsmannens preventiva omhändertagande i en observationsanstalt där specialisterna skulle utföra sitt arbete. Versele fortsätter:
    Sedan mannen genom en lagakraftvunnen dom förklarats saker till ett brott, skulle han inte längre leva i den konstanta spänning som skapas av hoppet att inte bli överbevisad; specialisterna å sin sida skulle vara säkra på att kunna räkna med juridiskt konstaterade omständigheter när de skred till sin uppgift. Denna skulle gå ut på att söka förstå hur mannen kommit att begå brottet, i kraft av vilka faktorer den mänskliga avvikelse uppstått som lett till brottet, liksom också på att finna medlen för att korrigera denna avvikelse, att återupprätta denna personlighet och att återvinna mannen åt samhället. Vi har framför oss en samling personer som genom sitt specialiserade vetande och sin erfarenhet av mannen och människorna skulle vara i stånd att lösa upp trådarna i ett brottsligt beteende och att anvisa läkemedlen. Under loppet av denna undersökning skulle åklagaren och försvaret utan större svårigheter kunna utöva sina sedvanliga befogenheter. Det förefaller som om man skulle kunna begränsa tiden för undersökningen till tre månader. Efter experternas rapport skulle domstolen genom en ny dom värdera brottsfallet och förordna om de åtgärder som behövde vidtagas.

 

    Jag har bland Cornils och Verseles uttalanden valt ut sådana som återger tankar vilka redan framkommit vid våra studier av frågan. Jag har icke citerat en passus hos Versele (p. 442), där han säger att vid undersökningens slut experterna skulle avlämna en enda kollektiv rapport, undertecknad av de tre upphovsmännen. Utan att taga definitiv ställning till frågan har vi diskuterat två alternativ: a) varje expert undersöker individen ur sin synpunkt; efter gemensam överläggning avfattas allmänna konklusioner som presenteras i expertkollegiets namn; b) de olika experterna avger var och en sitt särskilda, motiverade utlåtande, men naturligtvis efter gemensamma överläggningar och med fogande till akten av alla de handlingar som samlats under utredningen.
    Jag har icke tänkt mig att experterna skulle ha att föreslå

 

740 KARL SCHLYTER.interneringstiden; domstolen borde ha frihet att härom tillfråga någon av experterna efter inställelse vid domstolen. Den kortaste tid vartill interneringen skulle kunna bestämmas skulle enligt min tanke vara två år, den längsta femton år. Vanligen skulle denna tid hålla sig inom ramen för det frihetsstraff som i lagen var bestämt för brottet, men i vissa fall skulle denna ram kunna och böra överskridas. De regler efter vilka utskrivningskommissionen skulle kunna reducera den av domstolen fixerade tiden hör till frågan om verkställigheten.1
    Även om domstolen vid förordnandet om observation av den tilltalade var inställd på att han borde dömas till skyddsinternering, får den efter undersökningen naturligtvis icke vara bunden av denna presumtion utan bör välja den påföljd som står i överensstämmelse med undersökningens resultat.
    Jag har redan angivit att om man uppdrar åt domstolen att fixera interneringstiden (maximitiden), saken ännu en gång måste kunna bringas inför domstolen, om den bestämda tiden icke förslår för den internerades behandling eller om denne är så farlig att det är nödvändigt att behålla honom internerad med hänsyn till samhällets säkerhet. För att frita de administrativa organen från att behöva föreslå domstolen att förordna om en sådan förlängning skulle man kunna föreskriva, att om exempelvis fyra månader före maximitidens utgång den internerade inte har slutligt utskrivits, domstolen automatiskt skall hava att pröva frågan om en prolongering under en ny period som den bestämmer enligt regler angivna i lagen. Prolongeringen skulle kunna förnyas på samma sätt.

 

    III. Jag har hittills endast talat om skyddsinterneringen. Samma skäl som leder till en delning av proceduren i två faser när det gäller att fixera interneringstiden, har sin betydelse i fråga om proceduren för att bestämma de allmänna frihetsstraffen eller för att förordna om probation (villkorlig dom med övervakning och föreskrifter, »skyddstillsyn»). Citatet från Cornil hänför sig till straffet i allmänhet, och behovet att skilja beslutet om villkorlig dom från sakerförklaringen har ofta framträtt.
    En uppdelning av proceduren erbjuder fördelen att åklagare, försvarare och domstol i den första fasen kan koncentrera hela sin uppmärksamhet på brottet. Åklagaren kan tidigare avsluta sin undersökning, och domstolen kan hastigare meddela sin

 

    1 Se s. 734 not 1.

 

BÖR FORVARINGS- OCH INTERNERINGSINSTITUTEN OMLÄGGAS? 741första dom. Sakerförklaringen har en självständig uppgift i preventionssystemet. Om domstolen förordnar att observationen av den tilltalade skall äga rum i en fångvårdsanstalt, kan behandlingen av brottslingen börja samtidigt med undersökningen och observationen. När målet återkommer till domstolen, har denna att i den slutliga domen endast uttala sig i frågan om den för samhällets skyddande ändamålsenligaste behandlingen. Domstolen har befriats från det omedelbara intrycket av den brottsliga gärningen och vedergällningsinstinkterna har försvagats. Allmänheten har haft tid att lugna sig. I många fall har den glömt bort hela målet eller den intresserar sig inte mera för det — en stor vinst för uppnående av en objektiv uppskattning av vad som är nyttigt för samhälle och individ.
    Ett lagförslag av stort intresse, upptagande systemet med två successiva domstolsetapper i den allmänna kriminalprocessen, har framlagts i Bill to provide a correctional system for adultand youth offenders convicted in Courts of the United States (»Federal Corrections Act»).1
    I detta förslag Title II Section I föreskrives att om domaren vill döma den tilltalade till fängelse i mera än ett år, skall han i en första dom döma honom till det i lagen för detta brott upptagna maximistraffet. Inom sex månader eller, efter domstolens bemyndigande, ett år från det att straffet börjat verkställas skall the Division on Adult Corrections of the Board of Corrections ha att föreslå domstolen tid för fängelsestraffet att fastställas i den slutliga domen. Detta förslag skall vara motiverat. Domstolen kan härefter bestämma tiden för fängelset såsom divisionen har föreslagit eller avvika därifrån. I senare fallet skall domstolen motivera sitt beslut. Innan divisionen föreslår strafftiden har den att samla alla upplysningar som kan influera på avgörandet. Den dömde bör personligen höras av åtminstone en ledamot av divisionen. En av de luckor som systemet vill fylla är den otillräckliga kännedom som domstolen har med avseende å den tilltalade.
    Vad angår fängelse har vi redan i Sverige i fråga om dem som är dömda till fängelse eller straffarbete i minst sex månader en bestämmelse att till ledning för behandlingen så snart ske kan (senast inom en månad efter intagningen) i fängelset skall verkställas en såvitt möjligt fullständig undersökning av hans levnadsomständigheter, personliga utveckling, hälsotillstånd, anlag och kunskaper. Jag menar att det vore bättre att, när domsto-

 

    1 Se Federal Corrections Act and Improvement in Parole, Hearings before Subcommittee no 3 of the Committee on the Judiciary, House of Representatives, 78th Congress, 1st Session, H. R. 2140, Serial no 4, Washington 1943. 

742 KARL SCHLYTER.len vill döma den tilltalade till fängelse i sex månader eller däröver, förlägga denna undersökning till tiden efter en första dom, vilken bara skulle innehålla en sakerförklaring och beslut om den tilltalades undersökning. Behandlingen av den dömde borde börja omedelbart efter den första domen och undersökningen skulle äga rum samtidigt med behandlingen. Naturligtvis finns det inte någon principiell skillnad mellan denna undersökning och observationen av dem som skall dömas till skyddsinternering. Men praktiska synpunkter tvingar oss att inskränka bruket av de planerade medicinska observationsanstalterna till ett icke allt för stort antal intagna.
    Det område där vi i Sverige är särskilt medvetna om vår bristande kunskap om den tilltalade är området för kriminalvården i frihet, probation. Det är föreskrivet i lagen att en villkorlig dom (vår aktuella form för probation) bör föregås av en särskild undersökning för vinnande av utredning rörande den misstänktes personliga förhållanden samt angående de åtgärder som må anses lämpligast för hans rättande. Men före domen absorberas åklagarens liksom domstolens intresse av brottet. Jag skulle därför anse det som ett framsteg, om man vid behov hade möjlighet att efter en sakerförklaring komplettera personundersökningen, så att domstolen kunde begagna sig därav när den hade att meddela den slutliga domen.1

 

    1 Mycket återstår att säga om det svenska utkastet rörande en domstolsprocedur i två etapper för att fixera skyddsåtgärden. Jag hoppas att en rapport om observationen och en annan om verkställigheten skall komplettera min mycket summariska exposé. — Så långt San Marino-rapporten. Sedan den skrevs har frågan diskuterats inte bara i San Marino utan även vid den nordiska kriminalvårdskonferensen i Stockholm den 20—22 augusti 1951 (se NTfK 1951 s. 732), vid en av F. N. anordnad studiekonferens i Bryssel den 3—15 december 1951 (se Cycle européen d'études sur 1'examen médico-psychologique et social des délinquants, Revue de droit pénal et de criminologie, Bruxelles 1952, p. 636—9) samt vid Svenska kriminalistföreningens årsmöte den 4 april 1952 (ämne: »Personundersökning i brottmål; bör processen uppdelas på två avgöranden, skuld och påföljd?»; inledningsanföranden av IVAR STRAHL och BJÖRN KJELLIN. Jfr STRAHL, De nordiska Kriminalistföreningarnas årsbok 1949 — 50, s. 82; MARC ANCEL, Le procès pénal et 1'examen scientifique des délinquants, Paris 1952, p. 11.
    Tydligen kan 1951 års kongressrapport icke återgiva lagstiftningsfrågans nuvarande läge. Störst aktuell betydelse har frågan om etappsystemet beträffande dels skyddsinterneringen, dels skyddssystemet för unga lagöverträdare.