SVENSK RÄTTSPRAXIS.
IMMATERIELLT RÄTTSSKYDD 1942—1950.1
I.
FÖRFATTAR- OCH KONSTNÄRSRÄTT SAMT RÄTT TILL FOTOGRAFISK BILD.
AV
PROFESSOR GÖSTA EBERSTEIN.
På författarrättens område föreligga två rättsfall, som avse innebörden av begreppet bearbetning av litterärt eller musikaliskt verk, sådant detta begrepp möter i 3 § i lagen 30 maj 1919 om rätt till litterära och musikaliska verk (NJA 1943 s. 411 och 1945 s. 275).
NJA 1943 s. 411: Hösten 1938 uppfördes på Stora teatern i Göteborg operetten »Mazurka» av Joseph Beer med iscensättning av regissören Karl Kinch. Under april 1940 lät teaterdirektören Oscar Winge uppföra samma operett på Hippodromteatern i Malmö, och använde härvid utan Kinchs tillstånd i huvudsakliga delar hans regi och iscensättning. Kinch instämde med anledning härav Winge till RR i Malmöoch yrkade att, då iscensättningen vore att anse såsom bearbetning av originalverket, Winge för sitt intrång i denna hans rätt skulle förpliktas till honom utgiva i skadestånd 2,000 kr. Kinch åberopade för att visa karaktären av en regissörs insats ett av fem av våra mest framstående regissörer avgivet intyg, som bland annat innehöll följande: En regissör har att utföra hela den mångskiftande verksamhet, varigenom ett dramatiskt verk, som hittills förelegat i litterär form, överflyttas till scenisk framställning. Regissörens arbete innefattar icke blott en i förhållande till den dramatiska diktarens syften tjänande och tolkande utan även en nyskapande uppgift. Det rent nyskapande momentet är den sceniska form, till vilken han under regiarbetet söker sig fram. Han har att skapa den atmosfär, som gör scenkonstnärernas gestaltande fantasi verksam och fruktsam. Kinchgjorde gällande, att hans bearbetning bestode uti att han dels i viss mån ändrat om libretton, dels i en textbok gjort vissa anteckningar rörande skådespelarnas ställningar och grupperingar och dylikt, som avveke från den ursprungliga texten — i denna fanns en del sparsam-
ma regianvisningar — dels ock inlagt flera danser i handlingen. Han hade sålunda framställt ett utförligt scenario i form av anteckningar och skisser och avgörande vore, att iscensättningen blivit så påtaglig, att den kunnat efterbildas vid uppförandet av operetten. Winge invände, att en bearbetning för att vara skyddad enligt 1919 års lagmåste framträda i någon av de former, som vore uppräknade i lagens 1 §, alltså i form av skrift, muntligt föredrag, musikaliskt eller kinematografiskt verk eller pantomim, men där så icke vore fallet, förefunnes intet skydd, exempelvis icke i fråga om en skådespelares rollskapelse.
RR ansåg utrett, att Winge utan Kinchs tillstånd i huvudsakliga delar använt Kinchs regi och iscensättning, som inneburit vissa ändringar i operettens libretto, men lämnade Kinchs talan utan bifall »enär denna regi och iscensättning icke kan anses utgöra sådan bearbetning av verket att Kinch därför äger författarrätt». I RR:nsutslag gjorde överrätterna icke någon ändring.
Det ligger nära att jämföra en regissörs insats vid framställandet av en film och vid uppförandet av ett dramatiskt verk. KNOPH (Åndsretten s. 83) gör å ena sidan gällande, att bland de många, som måste tillerkännas auktorrätt i samband med skapandet av en film, är att räkna också regissören, under förutsättning att hans prestation fyller kraven på ett åndsverk, men uttalar å andra sidan (a.a. s. 113), att en regissör »ved en teaterforestilling» icke kan göra anspråk på att betraktas som bearbetare av dramat. Även om detta senare kan sägas vara regeln, synes det dock principiellt icke möjligt att upprätthålla en sådan skillnad mellan dramatiskt verk och film. I båda fallen måste avgörandet bero av, i vilken omfattning orginalverket undergått ändring. Teoretiskt låter det sig väl tänkas, att ett dramatiskt framförande på scenen samtidigt upptages på film. Samma reglermåste då gälla i fråga om regissörens auktorrätt till det dramatiska uppförandet och till filmen.
Rättsfallet har försetts med följande rubrik: »Regi och iscensättning av en operett utgör icke sådan bearbetning av verket att regissören därför äger författarrätt enligt lagen d. 30 maj 1919 om rätt till litterära och musikaliska verk». Som generell regel synes denna rubrik gå för långt, enär regi och iscensättning kunna — såsom även ordalagen i RR:ns motivering antyda — vara av den art, attde äro uttryck för ett skapande och därmed giva upphov till författarrätt.
NJA 1945 s. 275: Skådespelaren Edvard Persson hade författat ett filmmanuskript, som lades till grund för inspelande av en stumfilm, kallad »På kryss med Blixten». Inspelningen ombesörjdes 1927 avett av Persson och direktören C. O. Hertzberg samma år bildat bolag, Scaniafilm Edvard Persson & C:o. Vid inspelningen medverkade Persson tillika såsom filmens regissör och gestaltade den manliga huvudrollen men utträdde kort därefter ur handelsbolaget. Mellan Hertzberg såsom ägare av filmen och två andra personer såsom li-
censtagare träffades år 1942 ett skriftligt avtal angående stumfilmens omarbetande till talfilm och om fördelning av inkomsterna genomfilmens förevisande. På grund av detta avtal lät licenstagarna verkställa s. k. eftersynkronisering av filmen, varvid i denna inladestal, utfört av en imitatör på sådant sätt att de framsagda replikernaskulle synas härröra från de i filmen medverkande skådespelarna, även som ett beledsagande kåseri i talform. Kopior av den sålunda eftersynkroniserade filmen såldes eller uthyrdes till olika biograf företag, som förevisade den för allmänheten på ett flertal biografer. Edvard Persson instämde i sin egenskap av författare Hertzberg och licenstagarna till Stockholms RR för det intrång i hans författarrätt, som skett genom att svarandena utan hans medgivande låtit bearbeta och förändra stumfilmen och därefter sprida exemplar av det sålunda förändrade verket samt låta dessa förevisas för allmänheten. Han yrkade att svarandena skulle ådömas ansvar och skadestånd samt vid vite förpliktas att förstöra ljudfilmsnegativ och ljudfilmskopior, som framställts i samband med eftersynkroniseringen. Såsom stöd för sitt skadeståndsanspråk, avseende ett sammanlagt belopp av 20,000 kr., anförde Persson, att framförandet av den eftersynkroniserade filmen, som i förhållande till den ursprungliga stumfilmen vore förfuskad och onjutbar, för honom medfört personligt lidande och äveni övrigt åsamkat honom skada. Sålunda hade han betagits möjlighetatt själv i en ljudfilm utnyttja de motiv som legat till grund för stumfilmen och förevisandet av den underhaltiga eftersynkroniserade filmen hade även inverkat menligt på det ekonomiska utbytet av hansandra filmer. Från svarande sidan invändes bl. a., att överlåtelse av inspelningsrätten till en stumfilm måste anses inkludera rätt att utansärskilt tillstånd aptera stumfilmen, därest denna funnes härtill lämplig, även till talfilm. RR, i vars utslag överrätterna icke gjorde någon ändring, uttalade att den verkställda eftersynkroniseringen av stumfilmen utgjorde ett mångfaldigande i bearbetning av Perssons verk och då såväl denna åtgärd, som det offentliga framförandet av filmen skett utan Perssons tillstånd bifölls käromålet med den begränsningeni fråga om skadeståndsanspråket att Persson endast tillerkändes gottgörelse för personligt lidande med 1,000 kr.; i övrigt hade han icke visat sig hava lidit skada på grund av intrånget.
RR har karakteriserat stumfilmens omändrande till en talfilm såsom en bearbetning av det förra verket. Det har sitt intresse att något närmare skärskåda, vad författarlagen menar med bearbetning. Dess 3 § bestämmer begreppet både positivt och negativt. I positivt avseende intresserar i detta sammanhang särskilt, att såsom bearbetning anses »dramatisering eller eljest överförande av en skrift frånen litterär form till en annan även som skrifts överförande till enform, avsedd att återgivas genom kinematografi». Om ett litterärt prosaverk dramatiseras eller överföres från prosa till vers eller tillett filmmanuskript föreligga sålunda typiska former av bearbetning. I det föreliggande fallet skulle man kunna säga, att det omkastade
förhållandet ägt rum; ett kinematografiskt verk har överförts till ett litterärt. Även ett sådant förfarande ligger det närmast att betrakta såsom en bearbetning. Men samtidigt är av intresse även den negativa regeln i samma paragraf: »såsom bearbetning anses icke, att i fri anslutning till ett verk framställes ett nytt, i det väsentliga självständigt sådant». Det tal som inlades vid eftersynkroniseringen av »På kryss med Blixten», hade väl knappast naturen av ett nytt, i det väsentliga självständigt verk. Persson ansåg talfilmen förfuskad och onjutbar. Men man frågar sig, huru läget vore att bedöma, om det inlagda talet varit ett självständigt verk. Skulle svarandena då ägt rätt till eftersynkronisering och framförande av filmen. Så vitt jag kan se, uppkommer icke härigenom något förändrat läge. Detta betyder att talfilmens natur av bearbetning kommer i andra planet. Det väsentliga är i stället, att svarandena icke varit berättigade att framställa stumfilmen i förändrad form (jfr 16 §). Huruvida dennya formen i stället för att vara förfuskad och onjutbar fyller högtställda fordringar och till och med utgör ett självständigt verk, är härvid likgiltigt. I sin förändrade form är nämligen filmen både ett verk av den ursprunglige och den nye författaren.
En annan författarrättslig regel av betydelse som föreliggande rättsfall understryker är att, då viss i författarrätten ingående befogenhet överlåtits på annan person, avtalet icke får tolkas extensivt till att omfatta även andra befogenheter än de uttryckligen överlåtna.
En annan central författarrättslig fråga som även belyses av två rättsfall (NJA 1946 s. 371 och 1948 s. 414) avser objektet för rättsskyddet.
NJA 1946 s. 371 hänför sig till huruvida recept å maträtter och dylikt äro att hänföra till de i 1919 års lag 1 § uppräknade skyddsobjekten. Tvisten gällde vissa recept å »maträtter, bakverk, slånbärssaft, enkel chokladsås och ingefärskarameller», som varit infördai »Ica-kuriren» och därefter utan tillstånd avtryckts i Folkets Dagblad, för vilket Ica-kurirens innehavare, Inköpscentralernas aktiebolag Ica, instämde ansvarige utgivaren av Folkets Dagblad med yrkande om ansvar och ersättning. RR ogillade käromålet, då ifrågavarande recept icke kunde »anses vara att hänföra till skrifter av beskaffenhet som avses i lagen om rätt till litterära och musikaliskaverk», och i detta utslag gjorde överrätterna icke någon ändring. En ledamot av HD ansåg recepten vara hänförliga till sådana skrifter för vilka skydd åtnjutes enligt författarlagen.
Kärandena gjorde gällande att, på samma sätt som det instruktiva urvalet av recept till en kokbok ansågs kunna giva upphov till författarrätt till kokboken, borde även sammanställningen av ingredienserna i ett recept och beskrivningen därav samt av tillagningen gemotsvarande rättsskydd i fråga om det enskilda receptet. De ifrågavarande recepten utgjorde originalrecept, som utarbetats och utprovats för Ica-kurirens räkning i särskilda provkök av personer, som vore särskilt skolade för denna uppgift. Recepten vore resultatet av
ett ingående näringsfysiologiskt och ekonomiskt studium och kunde sägas utgöra »produkten av ett i utpräglad grad nyskapande arbete och tänkande, vari matfantasi, uppövat smaksinne och gedigen specialkunskap ingå som viktiga förutsättningar».
Det kan icke bestridas, att det arbete av både teoretisk och praktisk natur, som går ut på att framställa originalrecept och som består såväl i forskning på näringsområdet som i forskningsresultatens omsättande i praktisk kokkonst, utgör en självständig andlig verksamhet av betydenhet. Men vid det författarrättsliga bedömandet måste man bortse från hela den verksamhet som ligger bakom receptens åstadkommande och fästa avseende allenast vid receptet såsom sådant, och den frågan måste ställas: är receptet i och för sig ett uttryck för ett självständigt individuellt skapande. I fråga om ett vanligt kokrecept måste svaret bliva nej. Receptet saknar litterärform. Dess syfte är enbart praktiskt. Vad det allena kommer an påär, att dess sakuppgifter äro riktiga. Med andra ord det är blott receptets innehåll, som är av betydelse, dess form kommer helt i andrarummet. Men i fråga om sakuppgifter är en auktorrätt utesluten; en sådan kan ifrågakomma endast beträffande ett originellt sätt för deras framställande. Möjlighet finnes visserligen att ge även ett matrecept en litterär form, som är föremål för auktorrätt. Man kan givaåt ett kokrecept en personlig och underhållande språkdräkt, t. ex. genom att avfatta det på vers. Men detta hindrar icke en annan att göra en ny vers av samma sakuppgifter. Såsom KNOPH framhåller( Åndsretten s. 64) bottnar det negativa resultatet med hänsyn till matreceptens auktorrätt icke »i noen underkjennelse av kokekunstensbetydning, individuelt og socialt, men beror på at verker av denneart ikke hører hjemme på det område ophavsretten er bestemt til åbeskytte».
Även en fråga av mera formell natur var föremål för bedömande i målet, nämligen huruvida ansvar för eftertryck i en periodisk skrift åligger dennas ansvarige utgivare. Svaranden förmenade, att ansvarigheten åvilade antingen tidningens verklige utgivare eller den person, som självständigt redigerade den avdelning av tidningen (»Evassida»), i vilken recepten intagits. Denna ståndpunkt delades av enmedlem i HD men i övrigt voro samtliga domare eniga om att den ansvarige utgivaren vore rätt svarande. RR motiverade detta med att den ansvarige utgivaren enligt tryckfrihetsförordningen hade bestämmanderätten över hela tidningens innehåll.
NJA 1948 s. 414: Sveriges järnhandlareförbund, som utgör en sammanslutning av landets järnhandlareföreningar med uppgift bl. a. att möjliggöra samarbete inom järnhandeln i fråga om varudistributionen, lät under åren 1939—1944 utarbeta det s. k. »Järnhandelns katalogsystem». Syftet härmed var att åstadkomma en katalog, som så fullständigt och översiktligt som möjligt upptog samtliga de varor, som kunna efterfrågas i en järnhandel samt att i fråga om varje sådan vara så långt görligt giva anvisning såväl på den leverantör, som
tillhandahåller varan, som på de av leverantören utgivna kataloger, i vilka varan återfinnes. För detta ändamål ingår i katalogsystemettre särskilda register benämnda »varuregister», »klassificeringsschema» och »leverantörsregister». Det primära i redovisningssystemet är den varuförteckning, som utgör huvudbeståndsdelen i varuregistret och upptager benämningarna på de olika varuslagen, ordnade i bokstavsordning i huvudrubriker och underrubriker till ett antal av cirka 27,000 stycken. Man har utgått från de benämningar på varuslagen som inom branschen ansetts såsom de riktiga, men även medtagit mera provinsartade och andra namn på varorna. Samtidigt innehåller varuregistret hänvisningar både till klassificeringsschemat, som upplyser under vilken klass och avdelning i detta register varan återfinnes och till leverantörsregistret med angivande av den speciella beteckning under vilken leverantören av varan här upptagits. Klassificeringsschemat har till uppgift att giva upplysning om de kataloger, i vilka varan förekommer, och redovisar för detta ändamål järnhandelsvarorna under 12 klasser med ett antal avdelningar under varje klass. Leverantörsregistret inledes med en förtecking i bokstavsordning på samtliga inom branschen kända leverantörer medangivande av fullständigt namn och adress samt den i varuregistretupptagna särskilda leverantörsbeteckningen, som består av en littera (begynnelsebokstaven i leverantörens namn) och viss siffra och harnaturen av en slags leverantörcode, som icke kan dechiffreras av annan än den som har tillgång till leverantörsregistret. Detta upptager därjämte leverantörens kataloger och de varor som leverantören tillhandahåller. Katalogsystemet möjliggör på detta sätt, att järnhandlaren, sedan han slagit upp varan i varuregistret, därifrån kan snabbt finna både namn och adress på vederbörande leverantör och uppgift om förefintliga kataloger.
Tidigare hade i praxis varit uppe (NJA 1927 s. 357) huruvida en vanlig adresskalender — i målet var fråga om en adresskalender för Göteborg — kunde vara föremål för auktorrätt, vilken fråga medrätta besvarades nekande. För att en publikation av en adresskalenders typ skall kunna få karaktären av ett auktorverk måste krävas, att det insamlade stoffet tillkommit genom ett instruktivt urval eller gjorts till föremål för en systematisk bearbetning. Jfr det till grundför 1919 års lag liggande betänkandet av 1914 s. 59 f., där såsom exempel på auktorverk av detta slag nämns lagsamlingar, läseböcker och lexikaliska arbeten. I fråga om adresskalendern var materialet icke föremål för något urval utan på förhand bestämt genom att kalendern skulle upptaga samtliga i Göteborg bosatta personer tillnamn, yrke och adress. Icke heller sättet för materialets ordnande gav utrymme för något självständigt moment utan var på förhandgivet genom att samtliga personer skulle upptagas i bokstavsordning.
Med »Järnhandelns katalogsystem» förhåller det sig väsentligt olika. Det är nära släkt med ett lexikaliskt arbete. Dess första uppgift är att samla ett så fullständigt material som möjligt, vilket samman-
förts i varuregistret, vars syfte är att upptaga samtliga järnhandelsvaror. I motsats till vid adresskalendern kräves redan i fråga om varornas benämnande en viss självständighet vid fastställandet av den beteckning, som kan anses vara den inom branschen riktiga och vid avgörandet av vilka övriga beteckningar som böra medtagas. Motsvarande gäller även sättet för varornas ordnande i huvudrubriker och underrubriker. Vid sidan av primärmaterialets insamlande har ett lexikaliskt arbete till uppgift även att utsäga något om detta material. Varuregistret lämnar icke direkt de önskade uppgifterna angåendede olika järnhandelsvarorna men ger i stället de hänvisningar, med vilkas hjälp järnhandlaren i de båda andra registren kan finna de upplysningar han söker. Även dessa register giva uttryck för en självständig systematik som i klassificeringsschemat framträder i varornas uppdelande under de 12 klasserna och i de därunder med särskilda bokstäver betecknade avdelningarna, i samband varmed upplysning lämnas om förefintliga kataloger, i vilka varan återfinnes.
»Järnhandelns katalogsystem» blir därigenom att betrakta som en produkt av individuell formgestaltning, framträdande både i ett instruktivt urval och i en systematisk anordning av det vunna materialet. Samtliga domstolar voro ock eniga om att arbetet utgjorde objektför författarrätt.
NJA 1949 s. 645 rör en utanför auktorrätten liggande men därmed nära sammanhängande fråga, som i ett något olika läge redan varit föremål för prövning (se rättsfallsöversikten i årg. 1943 s. 208, avseende NJA 1939 s. 592). Det tidigare avgörandet gällde, om påstämpling på utgivna bokexemplar av orden »utlåning i förvärvssyfte förbjuden» vore bindande för köpare av bokexemplar, då förbehålleticke gentemot honom gjorts till förutsättning för inköpet. Det senare rättsfallet avsåg den rättsverkan ett motsvarande förbehåll å grammofonskiva, att denna icke finge utan tillstånd offentligt utföras, hade gentemot tredje man (AB Radiotjänst), som inköpt skivan i allmänna marknaden. Man var ense om att dylikt förbud icke inbegrepes under de auktorrättsliga befogenheterna och icke heller kunde grundas på de civilrättsliga reglerna om köp av lös egenom eller eljest på allmänna rättsgrundsatser.
Även på konstnärsrättens område har frågan om objektet för skyddet varit föremål för prövning. I NJA 1943 s. 547 var återigen den grundläggande och i det enskilda fallet ofta svårbedömliga frågan uppe, huruvida det mått av konstnärlig originalitet kunde anses vara för handen, som är erforderlig för att det skall föreliggaett konstverk i den mening detta begrepp har i lagen om rätt till verk av bildande konst den 30 maj 1919. I detta fall gällde det, huruvida vissa huvuden till skyltdockor kunde anses såsom konstverk, vilket både Akademien för de fria konsterna och domstolarna enhälligt besvarade med nej; även överintendenten för nationalmuseum, direktören för konsthögskolan och sekreteraren i föreningen Svenska skulptörer anslöto sig till samma mening. Angående det principiella
bedömandet må hänvisas till vad i en tidigare rättsfallsöversikt (SvJT 1938 s. 120) anförts om rättsfallen angående orreforsglasen och stålrörsstolarna.
Av intresse för konstnärsrättens regler om signering av konstverkär HD:s uttalande i NJA 1942 s. 559, att anbringandet av en konstnärssignatur å en målning får anses »innebära förklaring att denna är av honom utförd och godkänd såsom färdigt konstverk och signaturen följaktligen innefatta ett sådant intyg som avses i 12 kap. 5 § strafflagen». (Jfr numera SL 12: 5 i lydelse enligt lag d. 30 juni 1948.)
Från fotografrättens område föreligga två rättsfall. NJA 1946 s. 501 avser omfattningen av den rätt, som tillkommer beställare av fotografisk bild enligt 6 § andra stycket lagen den 30 maj 1919. Innehavaren av ett bokförlag, O. Hellberg, hade avtalat med en i annat företag anställd kontorist, B. Ohlander, att denne för ett planerat uppslagsverk över villor och andra mindre fastigheter skulle för förlagets räkning fotografera byggnader, som funnes upptagna i särskilda till Ohlander överlämnade förteckningar, mot visst pris för godkänd bild. Hellberg instämde Ohlander till RR i Malmö och yrkade att denne skulle åläggas att i enlighet med överenskommelsen till honom utgiva filmerna (omkring 3,000) till de tagna bilderna: enligt 6 § andra stycket vore Hellberg i egenskap av beställare innehavare av fotografrätten och denna rätt skulle bliva illusorisk, om den ej vore förenad med befogenhet att utbekomma filmerna. Ohlander genmälde, att någon rätt till filmerna icke innefattades i överlåtelsen; han hade tvärt om redan vid avtalets ingående tänkt sig attgöra en extra förtjänst på förstoringar av bilder som han komme atttaga. RR ansåg icke styrkt att någon överenskommelse om filmernas utgivande träffats i samband med avtalet och uttalade att, »även om rätten till bilderna enligt lagen den 30 maj 1919 om rätt till fotografiska bilder övergått å Hellberg, denne likväl icke härigenom förvärvat äganderätt till filmerna eller annan rätt att utbekomma desamma», varför Hellbergs talan ogillades. I detta utslag gjorde överrätterna icke någon ändring.
Såsom även rättsfallets rubrik angiver måste Hellberg, oavsett RR:s hypotetiska uttalande, vara att betrakta som sådan beställare, som avses i 6 § andra stycket. Syftet med detta stadgande får anses vara analogt med en påminnande bestämmelse i konstnärslagen 10 § tredje stycket, nämligen att förhindra fotografen att utan beställarens samtycke reproducera den fotografiska bilden men icke att tillförsäkra beställaren någon utövning av fotografrätten. Härmed står domstolarnas avgörande i god överensstämmelse. Ändå klarare framstår riktigheten av domslutet, om det hade gällt beställning hos en yrkesfotograf, då dennes rätt till ersättning av beställaren för kopior utöver dem, som ingått i den ursprungliga beställningen, ju är baseradpå att filmen kvarstannar hos honom. Å andra sidan är det beställaren som är innehavare av fotografrätten och någon möjlighet för fotografen att utan beställarens medgivande använda filmerna för mång-
faldigande föreligger ej. Ohlanders tanke att skaffa sig en extra förtjänst på förstoringar förutsatte förden skull samverkan med Hellberg.
NJA 1950 s. 184 rör tolkningen av fotografilagen 3 §, att envar må utan fotografens tillstånd till sitt enskilda bruk mångfaldiga fotografisk bild. Kärande i målet var ett bolag, som bl. a. sysslade med flygfotografering av gårdar. Sedan fotografierna tagits, lät bolaget genomsina försäljare upptaga beställningar hos de olika gårdarnas ägare. Svaranden utförde bl. a. förstoringar och färgläggningar av fotografier. En av bolagets försäljare åtföljdes på sina resor av sin fästmö, som svaranden, utan att då känna till förhållandet mellan de båda, anställde som sin försäljare. De båda försäljarna företogo sig nu att ,i stället för att tillhandagå bolaget, hos gårdsägarna efterhöra, huruvida dessa ville ha fotografierna färglagda, och insände, där detta var fallet, bolagets provkopior till svaranden, som därefter utförde och till gårdsägarna levererade ett icke ringa antal förstorade ochfärglagda fotografier. Svaranden gjorde gällande, att det mångfaldigande av bolagets bilder, som härigenom skett, icke vore olovligt på den grund, att svaranden icke haft kännedom om att provkopiorna icke tillhörde gårdsägarna — han hade inskärpt hos sin försäljare, att blott »korrekta» beställningar finge upptagas — och att gårdsägarna, vad deras egna fotografier beträffade, vore oförhindrade att till sitt enskilda bruk låta annan färglägga och förstora desamma.
I subjektivt avseende ansågo överrätterna, att svaranden icke kunde fritagas från ett visst kulpöst förfarande. HovR framhöll, att svaranden icke visat all den varsamhet som ålegat honom; han borde ha företagit närmare efterforskningar, huruvida tillstånd till mångfaldigandet förelåg, och genom sin underlåtenhet härutinnan hade han visat försummelse. HD uttalade, att omständigheterna måste anses givavid handen, att det för svaranden bort framstå såsom tvivelaktigt, huruvida kopiorna tillhörde gårdsägarna eller eljest rätteligen åtkommits av hans försäljare.
Med hänsyn till det objektiva rekvisitet för straffansvar förelåg en intressant motsättning mellan å ena sidan HovR:s majoritet respektive HD:s minoritet (en ledamot) och å andra sidan HD:s majoritet respektive HovR:s minoritet (en ledamot). HovR pekade på att svarandens kringresande försäljare för hans räkning utbjudit kopiorna i syfte att erhålla beställningar å förstoring och färgläggning av desamma och fann utförandet av de sålunda upptagna beställningarna icke vara ett sådant mångfaldigande som fick ske utan vederbörande fotografs tillstånd. M. a. o. något mångfaldigande till eget bruk förelåg icke och svaranden hade därigenom gjort sig förfallen till ansvar. HD åter uttalade, att kopiorna icke av svaranden åtkommits genom ett beteende som innefattar en med straff belagd kränkning av bolagets äganderätt till kopiorna, och ansåg, att det då ej kunde anses vara svaranden betaget att till sitt fredande åberopa att, enär mångfaldigandet av kopiorna skett på beställning av gårdsägarna och till dessas enskilda bruk, förfarandet vore enligt fotografilagen 3 § tilllåtligt, varför svaranden frikändes från ansvar.
Vid bedömande av, huruvida 3 § är tillämplig på det föreliggandefallet, synes man enligt min mening böra skjuta fram i första planetden även i andra liknande sammanhang betydelsefulla frågan, förvems räkning det verkställda mångfaldigandet ekonomiskt sett kan sägas huvudsakligen ha ägt rum. Svarandens kommersiella verksamhet kommer härvid i blickpunkten, och gårdsägarna framstå framförallt såsom hans kunder, m. a. o. mindre som beställare — initiativet har ju helt utgått från svaranden — än som avnämare. Hänvisningentill att gårdsägarna inköpt fotografierna för sitt enskilda bruk blirfrån denna synpunkt en täckmantel, bakom vilken den bolaget tillkommande rätten till fotografisk bild blivit ekonomiskt utnyttjad. Ännu tydligare framträder detta, då frågan gäller en bild, som kan vara av intresse för vem som helst och samma bild utbjudes och försäljes till ett mångtal »beställare». — I andra planet förefallermig åter ligga, huruvida svaranden åtkommit provkopiorna genom straffbelagd handling eller på annat sätt, därest ovarsamhet gentemot fotografens rätt kan läggas honom till last.