ERIK WELLANDER. Kommittésvenska. En undersökning och ett försök till riktlinjer. Bilaga till trycksakskommitténs betänkande. SOU 1950: 26. 88 s.
ERNEST GOWERS. Plain Words. A guide to the use of English. His Majesty's Stationery Office. London 1948. 94 s. 2 sh.
ERNEST GOWERS. A.B.C. of Plain Words. Ibm 1951. 146 s. 3 sh. 6 d.
Gemensamt för ovanstående tre små skrifter är icke endast att de rikta sig mot det officiella skriftspråkets förfall. Med intresse lägger man också märke till att, liksom professor Wellanders analys av kommittésvenskan befordrats till trycket av det svenska finansdepartementet, så har Sir Ernest Gowers motsvarande brittiska kartläggning tillkommit på initiativ av the Treasury.
Förhållandet kan tagas till utgångspunkt för vemodsfyllda betraktelser. Drivkraften till att dessa skrifter sett dagen har alltså icke i första hand varit omsorg om språkets skönhet, dess rytm och klang utan statsfinansiella synpunkter. Korta och koncisa framställningar äro nämligen billigare att trycka än långrandiga och svamliga. Illa skrivna betänkanden och liknande litterära produkter kunna även medföra andra, låt vara mera svårmätbara skadeverkningar för staten, t. ex. genom att dyrbar arbetstid åtgår för dem som på sin tjänsts vägnar måste försöka sätta sig in i vad författarna kunna antagas ha menat med vad de skrivit och eventuellt också måste gruppera om stoffet efter andra, mera logiska grunder. Ständigt besannas nämligen på nytt den gamla erfarenhetssatsen, att den tanke som icke fått en oklanderlig språklig form i själva verket icke är tänkt färdig.
Den stora ansvällningen av det officiella trycket i våra dagar ger ökad aktualitet åt de nu antydda synpunkterna. Dessutom måste mera än tidigare beaktas även den stora allmänhetens möjligheter att tillgodo göra sig vad staten låter utgå av trycket. Den enskilde medborgaren får i allt större utsträckning se sina göranden och låtandenreglerade av statliga föreskrifter. I allmänhet gå dessa, som Sir Ernest Gowers framhåller, ut på att den enskilde icke får göra något som han vill göra, måste göra något som han icke vill, eller får göra vad han önskar göra endast om han går igenom en rad besvärande formaliteter. Såsom läsare av de statliga anvisningarna måste allmänheten därför antagas vara mindre gynnsamt disponerad. Det är i betraktande härav mera än någonsin av vikt att staten uttrycker sig klart och begripligt. Sir Ernest framhåller dessutom även så
som betydelsefullt, att staten i strömmen av meddelanden till allmänheten låter vänlig. Detta, förklarar han, är icke oförenligt med effektivitet i administrationen.
Gowers kommer f. ö. på en omväg fram till slutsatsen, att vid utformandet av det officiella språket även bör tagas ett visst mått av hänsyn till rent estetiska krav. Många läsare, påpekar han, fästa nämligen avseende vid att en framställning fyller sådana krav och, om de stötas för huvudet i detta avseende, kunna de därigenom påverkas ogynnsamt i förhållande till texten i dess helhet. Tesentorde äga tillämpning även på mycket förtätade officiella tillkännagivanden. Den svenske medborgare, exempelvis, som fann sig hindrad i sin gärning genom den häromåret beslutade omläggningen av postkontorens öppningstider, kan icke tänkas ha blivit mera benägen att i tyst undergivenhet finna sig häri, om dessutom hans språksinne stöttes av formen för postverkets tillkännagivande, ett anslag med överskriften: Ändrat öppethållande.
På mera än ett sätt kan det sålunda anses ligga i statens intresseatt vaka över myndigheternas och kommittéernas språkvanor. Wellander och Gowers ha var och en i sitt land kritiskt granskat denna språkliga domän. Den förre är ju språkman av facket och en av de främsta väktarna på muren, när det gäller att varna mot oroväckande tendenser i det svenska språkets utveckling överhuvudtaget. Den senare är en högt förtjänt civil ämbetsman, en trotjänare i det brittiska imperiets tjänst, som under en lång och mångsidig karriär haft rika tillfällen att studera det administrativa språket inifrån. Det är intressant att finna, hurusom Wellander och Gowers från sina olika utgångspunkter i många avseenden gjort likartade rön i frågaom karaktäristiska drag i ämbetsspråket i Sverige respektive England just nu. Detta ger anledning misstänka, att man här måhända står inför språkliga företeelser, som äro gemensamma för samhällen på ett visst utvecklingsstadium, kännetecknat bl. a. av en detaljerad statlig reglering av en mångfald livsområden med åtföljande massproduktion av betänkanden, föreskrifter, anvisningar och formulärm. m.
Både Wellander och Gowers anse sig kunna konstatera, att deras länders officiella språk f. n. uppvisar en rad tecken på förfall. Gowers använder för detta sjuka språk termerna officialese och gobbledygook. Det förra uttrycket har funnits sedan länge, det senare är en friskamerikansk nybildning. På svenska synes ännu icke finnas någon tillräckligt slående term, som skulle kunna göra samma tjänst. Att om våra dagars kommittésvenska använda beteckningen kanslispråk skulle vara att misskänna det riktiga kanslispråket, vilken stilart, hanterad av personer som behärskade densamma, utmärkte sig för både värdighet och pregnans.
De språkliga oarter mot vilka Wellander drar i härnad äro i viss utsträckning välkända för SvJTs läsare till följd av Wellanders tidigare insatser som uppskattad föredragshållare och författare på om-
rådet. Bland företeelser som han behandlar särskilt ingående märkes sålunda en sådan gammal bekant som den s. k. substantivsjukan, vilken trots alla Wellanders tidigare injektioner mot densamma alltjämt tycks grassera i oförminskad omfattning. Andra av Wellander utpekade degenerationsdrag i vårt officiella språk äro den med substantivsjukan nära besläktade benägenheten för participialkonstruktioner, skyggheten för att begagna pronomen, den överdrivna användningen av förstärkande adjektiv och adverb, bruket att röra sig med abstraktioner i stället för konkreta, mera klargörande beskrivningar, svagheten för vissa ord på modet, t. ex. målsättning och frågeställning, vilka användas även i sammanhang där de icke ha något att skaffa, samt överhuvudtaget ovanan att gripa till klichéartade uttryck och standardiserade vändningar, som rinna så lätt ur pennan att de långa stunder tillåta författaren att nedlägga den egna tankeverksamheten; kontrasten mellan formens anspråksfullhet och tankeinnehållets torftighet kan härigenom lätt bliva kraftig.
Allt detta och mycket annat hemskt belyser Wellander med en avskräckande exempelsamling, huvudsakligen hopbragt under botaniserande i det statliga utredningstrycket. Anmälaren finner icke härvara platsen att ingå på några detaljer. Den intresserade hänvisas istället direkt till Wellanders lättlästa skrift, vilken framstår som en verklig, länge saknad Antibarbarus på detta viktiga område.1
Gowers täcker i sina två skrifter ett något vidare fält än Wellander. Båda undvika visserligen att gå in på lagstilen med dess särskilda krav, men medan Wellander huvudsakligen inskränker sig till att behandla språket i betänkanden och dylikt, sysslar Gowers även med sättet att avfatta skrivelser ämbetsverken emellan och från ämbetsverken till privatpersoner, varom han har några väsentliga saker att säga.
I Gowers skrifter meddelas också en rad upplysningar om enskilda ords historia och betydelseförskjutningar inom det administrativa språket. Man får veta sådant som att deadline från början betydde en tänkt linje dragen runt ett militärfängelse efter vilkens överskridande en rymmande fånge riskerade att bliva skjuten. Ordets fortsatta, civila karriär har ju fört det långt. Om verbet implement, som ymnigt användes inom FN med betydelsen verkställa, genom-
föra och som allmänt uppfattas som en amerikanism, inhämtas att ordets ursprungliga hemvist är det skotska juristspråket. Överhuvudtaget har Gowers mycket av intresse att säga om förhållandet mellan engelskt och amerikanskt språkbruk. Som ett betecknande exempel må anföras vad han anser om användningen av ordet loan som verb:
Loan as a verb went to America with the Pilgrim Fathers and settled there; it is now trying to come back again, but we have done without it for so long that we look on it as something of an outsider.
En jämförelse mellan Wellanders och Gowers skrifter ger otvivelaktigt vid handen att engelskan, såsom var att vänta, även när det gäller det officiella språket besitter en vida större ordskatt och mycket större nyanseringsmöjligheter än svenskan samt dessutom har en mycket fastare tradition att bygga på. Såsom de tre stora grundvalarna för den sistnämnda skymta även i detta sammanhang Jakob I:s bibel, the Book of Common Prayer och Shakespeare. Denna tradition synes i varje fall ha räddat det engelska ämbetsspråket från åtminstone en av de oarter som Wellander fördömer hos den nyastekommittésvenskan nämligen tendensen att efterbilda det talade språkets mönster på ett sätt som låter framställningen flyta ut i en förment lättfattlig pratighet.
Ytterligare kan det förmodas, att traditionen är engelskan till godhjälp när det gäller att tillföra språket nya ord och uttryck för nytillkomna begrepp och företeelser. Ordbildningar sådana som de av Wellander häcklade dricksvattensreningsanläggning och vattenuppfordringsanordning torde i fulhet sakna motsvarighet i engelskan. Som exempel på en tilltalande engelsk nybildning i anslutning till traditionen skulle kunna nämnas the Captain of the Royal Flight. Den titeln kan ju utan olägenhet tagas i munnen omedelbart efter exempelvis the Master of the Horse. Läsaren må själv utfundera, hur i Sverige en hovstallmästare i luften, om vi hade någon, bäst borde benämnas.
Man finner vidare att genom tiderna många av de högsta engelska statsmännen och ämbetsmännen synas ha ägnat språkfrågor inom administrationen sin personliga uppmärksamhet. Gowers citerarbl. a. följande admonition från Palmerston till ett sändebud: »IfMr. Hamilton would let his substantives and adjectives go single instead of always sending them forth by twos and threes, his despatches would be clearer and easier to read.» Ett senare exempel på ett dylikt aktivt språkintresse i den brittiska statsledningens topp är Churchill, själv en mästare i the handling of words.
Emellertid är det, som förut sagts, anmärkningsvärt i vilken storutsträckning Wellanders och Gowers anklagelsepunkter sammanfalla. Också i England synes det officiella språket exempelvis förete alltför många abstraktioner och klichéartade uttryck, vilka enligt Gowers bära vittne om loose thinking. Bland uttryck som ådragit sig hans ovilja må, för att endast välja ett litet exempel, nämnas under consideration och systeruttrycket under active consideration.
Gowers citerar på tal om dessa uttryck ett gammalt skämt, enligt vilket the matter is under consideratton skulle betyda vi ha förlagt dossiern och the matter is under active consideration däremot vi försöka finna dossiern.
Gemensamt för Wellander och Gowers är vidare, att de inse att man icke kan rida spärr mot varje utveckling av språkbruket bort från tidigare vedertagna regler. En sådan utveckling har ju ägt rum i allatider. Gowers har här åtskilliga lärorika exempel ur sin egen erfarenhet från den brittiska administrationen. Han har t. ex. för fyrtio år sedan bevittnat, hur en minister ur ett koncept strök ordet reliable och ersatte det med trustworthy. Länge ansågs nämligen att ordet reliable var felbildat och rätteligen borde hetat reli-on-able. Men, kommenterar Gowers episoden: »That must have been almost thelast shot fired at it.»
Både Wellander och Gowers förmena emellertid att det officiella språket med en viss försiktighet bör följa det vanliga språket i spåren. Det är ju icke säkert att varje nybildning till slut slår igenom, och mera stötande sådana bör man i den längsta stå emot.
Läsningen av Wellander och Gowers kommer till slut en fråga att osökt inställa sig: På vilka vägar kan man sörja för att de personer som hantera vårt officiella språk skriva god svenska? Frågan är särskilt viktig i dessa tider, då pennan nästan dagligdags trycks i handen på nya sakkunniga, utredningsmän och kommittésekreterare. Le style est l'homme même, den satsen kan även här icke frånkännas giltighet.
Anmälaren erinrar sig ett gammalt tankeväckande personomdöme i Gustaf Johan Ehrensvärds dagboksanteckningar:
Landshöfdingen Rappe egde den lyckan att skrifva en prydelig svenska och egde en stark och manlig skrifart, han är erkänd för en af de bäste i sin tid. Utom de latinske auctorer, sökte han mycket at likna Jean Jacques Rousseau i styl och tänkesätt. Han var butter, men dess butterhet var sinnrik. Han var sträng i sitt ämbete, såsom man i detta land bör vara, at vinna aktning och få lefva i fred. — — —
Våra dagars författare av betänkanden och utredningar kunna otvivelaktigt icke misstänkas för att söka sina stilistiska förebilder på samma håll som landshövding Rappe. Latinherraväldet i våra högreskolor är ett minne blott. Men ger den nya skolan ett mått av stilistisk färdighet som ur ämbetsspråkets synpunkt svarar mot vadden gamla skolan gav? Eller skulle någon motsvarande undervisning meddelas vid universiteten? Det må vara tillåtet att tvivla härpå. Beträffande de unga juristernas praktiska utbildning är att märka att de som sutto ting före nya rättegångsbalkens genomförande brukade få tillfälle att uppöva sina stilistiska färdigheter under arbetet med domboksskrivningen. Särskilt gällde detta om de hade förmånen att få sätta upp domboken åt någon även för språkliga frågor intresserad häradshövding. Rättegångsreformen har ju emellertid, naturligt nog, icke kunnat utformas med detta mera allmänna utbildnings-
moment som en riktpunkt och det torde icke under den nya ordningen tillgodoses i samma omfattning som tidigare.
I förordet till den ena av Gowers skrifter skymtar en ämbetsman som har titeln Director of Training and Education at the Treasury. I belysning av vad förut sagts frestas man att fråga sig, huruvida icke tiden är kommen att även inom vår centrala statsförvaltning inrätta någon motsvarande fast post, vars innehavare lämpligen skulle ha till en av sina väsentliga uppgifter att lära ut konsten att skriva svenska. Kostnaden för en sådan befattningshavare skulle i varje fall kunna förväntas finna sin motvikt i den nedbantning av det statliga tryckets volym som borde bliva ett resultat av hans verksamhet.
Sture Petrén.