AAGE HENDRUP. Havnenes retlige Stilling. Kbhvn 1951. Gad. 245 s.
Som redan titeln låter ana innehåller denna bok ett antal i förhållande till varandra tämligen fristående partier vari behandlas vitt skilda delar av rättssystemet. Ett närmare studium ger emellertid ett änbrokigare intryck, eftersom några avsnitt röra frågor vilka falla utanför det rättsliga området och därmed också utanför den ram titeln anger. Det är alltså knappast möjligt, att någorlunda kortfattat ge en föreställning om bokens innehåll på annat sätt än genom att ur innehållsförteckningen plocka ut de viktigaste rubrikerna. Av dessa må följande anföras: Havnenes Historie, Havnenes nuværende Forfatning, Tilsynsvirksomheden, Havnenes Omraade, Grænser for Havnenes Raaden over deres Omraade (med bl. a. underrubriken Almindelige Grænser for Ejendomsretten), Havnenes Befordringspligt og Eneret, Ordensog Ansvarsbestemmelser, Havnenes Økonomi samt Havnepolitik.
Även om man bortser från vad som ligger utanför det rättsliga, äro olägenheterna med den valda uppläggningen tydliga och förf. har väl icke lyckats helt bemästra dem. Det heterogena materialet presenteras inte så överskådligt som önskvärt vore. Frånvaron av ett sakregister är en kännbar olägenhet. Framställningen går dock i mera centrala delar långt utöver det rent handboksmässiga. Förf. angriper flera väsentliga problem av stor principiell räckvidd.
I litet format men på ett tilltalande sätt skisseras i början av boken en historisk bakgrund till den fortsatta framställningen. Man får bl. a. veta, att Köpenhamn i privilegier 1659 fick ställning som stapelstad »som Belønning for Byens Indsats under Svenskekrigen». Av större vikt är tydligen vad som redan i detta avsnitt kommer till synes beträffande de danska handelshamnarnas rättsliga status, ett förhållande som får avgörande betydelse för flera av de frågeställningar som sedermera fånga förf:s intresse. I fråga om Köpenhamn utsäges i lag, att dess handelshamn är en självägande institution som administreras av en hamnstyrelse (s. 31). Vad angår flertalet övriga handelshamnar, de s. k. Købstadhavnene, synas även dessa enligt förf. böra betraktas som självständiga rättssubjekt av offentligrättslig
karaktär; låt vara att ifråga om dem kommunerna ha möjlighet att öva starkt administrativt inflytande. Beaktansvärt är också, att så betydande handelshamnar som Esbjerg, Frederikshavn och Helsingör äro statshamnar. Beträffande den sistnämnda sammanhänger detta med den viktiga roll hamnen på sin tid spelade vid upptagande av sundstullen — vilken som bekant kvarstod ända till 1857. Den självständiga ställning gentemot kommunerna som alltså utmärka danska handelshamnar i motsats till svenska medför givetvis att förf:s bemödanden i stor utsträckning inriktas på frågor härflytande ur den mångfald intressemotsättningar mellan hamn och kommun som måste föreligga i Danmark men saknar motsvarighet här i landet.
Bokens mest vägande parti ägnas åt frågor som höra samman med bestämmande av hamnområdets omfattning i vattnet och på land samt om gränserna för hamnens rådighet över sitt område (s. 75—164). Därvidlag stöter man på ytterligare en betydelsefull olikhet mellan danskt och svenskt, den nämligen att i Danmark inte såsom här i landet i saltsjön erkännes någon strandägarens vattenrätt av äganderättsnatur. Man får intrycket, att allenast vissa mycket begränsade befogenheter tillkomma den enskilde strandägaren. Mot intrång synes han svagt skyddad.
Förf. konstaterar, att statens rätt till sjöterritoriet inom doktrinen ganska allmänt betecknas icke som äganderätt utan som en höghetsrätt av innebörd att staten äger vissa befogenheter av offentligrättslig karaktär. Bland de forskare förf. härvid hänvisar till må nämnas FREDE CASTBERG och POUL ANDERSEN. Själv är förf. emellertid böjd att gå ett steg längre. Han anför flera skäl som enligt hans mening ge stöd åt den tesen, att statens rätt över territorialvattnet »i høj Grad nærmer sig det, man ellers vilde betegne som en Ejendomsret» (s. 90). Någon argumentering som kunde övertyga om värdet av en dylik konstruktion presteras knappast. Om staten äger suveränitet över sitt territorialvatten, blir tydligen konsekvensen, att det står staten fritt att genom interna legislativa åtgärder reglera rättsläget inom detta vatten så vitt inte folkrättsligt erkända grundsatser, särskilt den om passage inoffensive, samt rådande privaträttsliga förhållanden lägga hinder i vägen. Det står i god överenstämmelse härmed när, som synes ha skett i Danmark, staten in casu med avseende på delar av territorialvattnet tillagt sig själv eller andra rättssubjekt sådana befogenheter att det kan finnas skäl tala om något i stil med äganderätt. Varken i lagstiftning eller rättstillämpning tycks förf. ha funnit något verkligt stöd för det befogade uti att i detta sammanhang applicera ett äganderättsbegrepp av generell räckvidd.1 — Argumentering av typen, att om staten skall ge någon annan ägande-
rätt till en sak, detta i allmänhet låter sig göra blott om staten själv har sådan rätt, har väl för länge sedan förlorat sin slagkraft. Belysande är för övrigt, att i Danmark, som en följd av strandägarens svaga ställning, en hamns gränser i vattnet fastställas genom ett ganska formlöst beslut i Ministeriet for offentlige Arbejder; något liknande vårt i vattenlagens 5 kap. reglerade domstolsförfarande förekommer alltså inte.1
Under rubriken Almindelige Grænser for Ejendomsretten diskuterar förf. den brännbara frågan om gränsdragningen mellan ingrepp i den privata äganderätten utan vederlag å ena sidan och expropriation å den andra. I en översikt över tidigare försök till dylik gränsdragning inom doktrinen, särskilt den danska och norska, presenteras en provkarta på olika rekommendationer beträffande de kriterier som böra vara avgörande för hur långt äganderättsskyddet må tunnas ut i det allmännas intresse. Som exempel kan anföras ILLUMS uttalande, att det måste vara fråga om expropriation, därest ett vederlagslöst ingrepp i äganderätten skulle innebära ett obilligt åsidosättande av hänsynen till äganderättens tryggande (s. 141). Man kan hålla med förf. om att en sådan abstrakt rättfärdighetsregel inte ger mycken vägledning.
Varken denna eller någon av de andra teorier som bli föremål för granskning och sammanställas med viktiga danska rättssatser av äganderättsbegränsande innebörd, främst 1938 års Byplanelov, vinner förf:s gillande. Det är förståeligt att han ställer frågan, om det är möjligt uppställa ett kriterium som är tillräckligt koncist utan att samtidigt vara för snävt. Han förefaller böjd besvara frågan nekande men framlägger ändå en egen teori. Med utgångspunkt från VINDING KRUSES analys av äganderättsbegreppet, varvid bl. a. skiljes mellan »äganderättens föremål» och »äganderättens befogenheter», kommer förf. fram till den rekommendationen, att ett ingrepp för att kunna godtagas som en vederlagslös begränsning måste ske efter allmänna och sakliga grunder och på sådant sätt att det inte blir tal om avstående av någon av »äganderättens befogenheter» eller om en så omfattande inskränkning i någon av dessa att inskränkningen enligt allmän uppfattning framstår som icke rimlig (s. 155).
Det är svårt att se, att denna allmänt hållna och i viktiga enskildheter vaga deklaration skulle innebära något positivt bidrag till diskussionen. Förf. synes själv hysa tvekan härom. Anm. är inte alls ense med dem som vilja hänvisa den juridiska doktrinen till ett sysslande enbart med vad man kallar teoretiska uppgifter och vill inte tro, att någon praktiskt verksam jurist är beredd avstå från sådana värderingar för vilka rättsvetenskaplig forskning bör skapa speciella förutsättningar. Någonstans måste dock gränsen dras mellan rättspolitiska värderingar och politiska ställningstaganden i största all-
mänhet. Förf. kan givetvis invända, att den gränsdragningen i sin tur är en värderingsfråga.1 Det synes emellertid anm. som om bättre resultat kunde nås, om man utginge från en mindre generell frågeställning och vid sökandet efter svaret använde en mera realistisk metod. De samhälleliga ingreppen äro numera så långtgående och mångskiftande att det förmodligen tarvas inträngande och detaljerade undersökningar inom olika delar av förmögenhetsrätten, om man skall få till stånd tillräckligt fasta grunder för sakliga överväganden av praktiskt juridiskt värde. Som exempel må anföras SUNDRERGS uppläggning av undersökningen om statens ersättningsskyldighet vid ingrepp i näringslivet.2
Den nödtvungna begränsning en anm. måste ålägga sig har som vanligt lett till att ting vilka locka till motsägelser kommit i förgrunden. Det är därför angeläget framhålla, att det anmälda verket präglas av gediget arbete och en anmärkningsvärd rikedom på nyttig kunskap. Framställningen är långt ifrån tråkig. — Alldeles singuljär är likväl en sats som denna: »Ydermere mener man for Vejenes Vedkommende at kunne anerkende en Ret for Borgerne til at jage och fiske paa Vejenes Omraade — det sidste rent praktisk effektueret i Tilfælde af Vejens Oversvømmelse.»
Gösta Wilkens.