Folkomröstningsutredningen. Frågan om att i vår författning införavidgade möjligheter till folkomröstning har på sistone aktualiserats.
    År 1922 intogs i 49 § RF den ännu gällande bestämmelsen att K. M:t och riksdagen gemensamt äga förordna om allmän folkomröstning, därest de med hänsyn till något ärendes särskilda vikt och beskaffenhet pröva nödigt att före dess avgörande inhämta folkets mening. Stadgandet, vilket således blott införde möjlighet till rådgivande folkomröstning efter beslut av statsmakterna, har tillämpats endast en gång, vid 1922 års förbudsomröstning. 1948 begärde emellertid riksdagen en utredning av huruvida och på vad sätt beslutande folkomröstning kunde infogas i det svenska statsskicket. Frågan har sedermera behandlats av den 1950 tillkallade folkomröstnings- och valsättsutredningen (ordf. landsh. K. J. Olsson), som i samband därmed även undersökt möjligheterna att vidga reglerna för rådgivande folkomröstning. Folkomröstningsutredningens förslag i ämnet, som överlämnades i slutet av mars 1952 (SOU 1952:7), har åtföljts av omfattande redogörelser för utländska förhållanden, särskilt de i Schweiz och Förenta staterna (SOU 1952:8, 9, 18). Det framlagda förslaget gäller folkomröstning i statliga angelägenheter; vad beträffar kommunal folkomröstning skall framdeles särskilt förslag avges.
    Kommittén förordar enhälligt att möjligheterna för rådgivande folkomröstning vidgas. Det betonas att möjligheten att före ett beslut inhämta folkets mening är att anse som värdefull och att rätten därtill ej bör begränsas till statsmakterna. Av olika skäl har det ej ansetts lämpligt att

 

överlämna till ett antal röstberättigade att begära folkomröstning. Kommittén föreslår i stället att en minoritet inom riksdagen skall äga denna rätt (enligt kommittémajoriteten 1/3 av ledamöterna i båda kamrarna, enligt två reservanter omkring 1/4 i vardera kammaren). Med vissa undantag skola alla frågor som äro av beskaffenhet att kunna komma under riksdagens prövning också kunna bli föremål för rådgivande folkomröstning. En särskild undantagsbestämmelse, »tvångslägesklausul», införes enligt förslaget för brådskande fall.
    Vad angår beslutande folkomröstning ha däremot skilda meningar framträtt inom kommittén. Majoriteten har ansett anledning saknas att i någon mera betydande omfattning införa möjlighet till beslutande folkomröstning i vårt land. Endast i fråga om grundlag föreslår kommittén såsom en alternativ form för antagande av ett ändringsförslag att det senare av de två riksdagsbesluten skall kunna utbytas mot en beslutande folkomröstning. Enligt förslaget skall det ankomma på regeringen och riksdagen att gemensamt besluta när frågan om antagande av grundlag skall hänskjutas till folkomröstning. En av kommittéledamöterna har ej velat tillstyrka beslutande folkomröstning ens i denna begränsade utsträckning. Å andra sidanha tre av de sju ledamöterna reserverat sig för införande av ett fakultativt referendum i lag- och anslagsfrågor. Dylik folkomröstning skall enligt reservantförslaget kunna begäras av en riksdagsminoritet (enligt två reservanter 1/4, enligt en reservant 1/3). Icke heller reservanterna åsyfta att i vårt land införa ett referendumsystem av t. ex. schweizisk modell men förorda ett försiktigt utbyggande av referendumsinstitutet som ett lämpligt komplement till det gällande representativa systemet.
    Utredningens — liksom reservanternas — förslag innefattar ändringar i såväl regeringsformen som riksdagsordningen. Vidare föreslås stiftande av en särskild folkomröstningslag.
    Genom motioner av två av reservanterna inom kommittén (I:243 och II:319) kom frågan om ändrade folkomröstningsbestämmelser under riksdagens prövning redan vid innevarande års vårsession. Under hänvisning till den knappa tiden för ett ställningstagande avvisade emellertid riksdagen att nu ingå på en sakprövning av problemet (KU:s utl. nr 28).

Björn Widegren.