PER OLOF EKELÖF. Kompendium över civilprocessen. Del II och Del III. 2 omarb. uppl. Uppsala 1952. Juridiska föreningen. 236 resp. 153 s. Pris kr. 30,00 resp. 18,00, för studenter kr. 25,00 resp. 15,00 (kunna rekvireras från Juridiska föreningen, Uppsala).
Av prof. EKELÖFS kompendium över civilprocessen (tidigare omnämnt i SvJT 1948 s. 748 och 1952 s. 53) ha delarna II, behandlande RB kap. 32—44, och III, behandlande rättegången i hovrätt och högsta domstolen samt de särskilda rättsmedlen, utkommit i ny upplaga. Framställningen är i betydande mån omarbetad och i vissa avseenden utvidgad.
Ekelöf har med sitt kompendium tydligen åsyftat icke blott att förmedla kännedom om civilprocessens materia utan även att stimulera studenterna till självständigt, kritiskt tänkande. Stort utrymme ägnas åt diskussioner rörande ändamålsenligheten av olika tänkbara problemlösningar, och ofta leder ett långt resonemang fram till — en fråga till läsaren! Kompendiet präglas således — i en för svenska förhållanden ovanligt hög grad — av ett pedagogiskt syfte. Med detta syfte har Ekelöf tydligen ansett det förenligt att utföra djupgående analyser av även de mest vanskliga och omdiskuterade processrättsliga problem. Resultatet har blivit ett kompendium som är av allra största intresse både såsom lärobok och såsom inlägg i den vetenskapliga debatten. Men — det måste tilläggas — ett kompendium som ställer mycket stora krav på läsarens intellektuella resurser. Vissa mera subtila resonemang torde vara alltför kvalificerade för att den genomsnittlige studeranden skall kunna tillgodogöra sig dem, och det hade varit önskvärt att en viss uppdelning av stoffet skett med hänsyn härtill. Anmärkas bör emellertid att en sådan uppdelning icke så lätt låter sig genomföra i ett kompendium, där stilsorterna icke kunna varieras.
Ekelöf bygger upp sin framställning från den grundåskådning rörande processens funktion och struktur som han redovisat i inledningen till del I, och han tillämpar i sina undersökningar konsekvent sådana teleologiska metoder som han förordat i sitt arbete »Är den juridiska doktrinen en teknik eller en vetenskap?». På åtskilliga punkter har han kommit fram till resultat, vilka måste anses innefatta vad han själv kallar »djärv lagtolkning», men vilka under alla omständigheter torde vara av stort intresse för praktiskt verksamma domare och advokater. I den nu föreliggande andra delen ger han rekommendationer bl. a. ang. domarens materiella processledning (där han förordar ett ganska högt mått av aktivitet, se s. 169 f. och 195 ff.), ang. förberedelse med kombination av skriftligt och muntligt förfarande (s. 172 ff.), ang. sättet för anordnande av »liten» huvudförhandling (s. 180), ang. utnyttjande av telefonen för komplettering av processmaterialet (s. 198 f.) och ang. protokollering av utsaga som avgivits under partsförhör utan sanningsförsäkran (s. 211). I den nyutkomna tredje delen ges bl. a. (s. 38 ff.) ett värdefullt bidrag till tolkningen av den s. k. »tilltrosparagrafen»(RB 50:23).
P. O. B.
POUL MEYER. Dansk Foreningsret. Kbhvn 1950. Nyt Nordisk Forlag. Arnold Busck. 202 s. DKr 12,00.
Ämnet för ovanstående arbete är utomordentligt omfattande. I första hand säger sig, enligt förordet, förf. ha tagit hänsyn till att för dansk rätts del en framställning saknas rörande det som man i Sverige kallar ideella
föreningar, varmed »alltså» förstås föreningar som icke driva förvärvsverksamhet. Men strax därefter heter det, att om intet annat angives, de skildrade rättsgrundsatserna äga giltighet för såväl ekonomiska som ideella föreningar, dock att i alla viktigare tveksamma fall uttryckligen tages ställning till spörsmålet. Såsom ett slags föreningar i vidsträckt bemärkelse synes förf. än vidare betrakta bolag (jfr härom ARNHOLM i TfR 1951 s. 451), låt vara att bl. a. aktiebolag uttryckligt skiljas ut från behandling. Inom denna vida ram avser arbetet de mest skiftande associationsrättsliga ämnen, såsom framgår av kapitelrubrikerna: föreningsbegreppet, föreningsfriheten, föreningsavtalet, föreningens organ (»Foreningsledelsen»), medlemsförhållandet, förhållandet till icke-medlemmar, domstolarnas kompetens i föreningsangelägenheter, föreningens upphörande. En begränsning föreligger såtillvida, att utländsk rätt praktiskt taget icke alls behandlas, att den historiska bakgrunden helt lämnas utan beaktande, samt att, med ett viktigt undantag, mera teoretiska undersökningar icke förekomma.
Arbetet innehåller otvivelaktigt åtskilligt av stort intresse. Dess tyngdpunkt ligger på redovisning av dansk rättspraxis på området, och man får, i allt fall såsom utomstående, intryck av att denna gjorts till föremål för ett klokt och sakkunnigt bedömande. Skada blott att ämnesområdet varit alltför vidsträckt för att en mera ingående och upplysande behandling av de många tvistefrågorna kunnat göras. Man skulle helt säkert fått vida större utbyte av arbetet, om förf. begränsat sig till låt oss säga en femtedel av de ämnen han velat omspänna med sin framställning.
Förf. förkastar för föreningsrättens del begreppet juridisk person. Han tycks därvid ha tagit intryck av en tankegång, som för övrigt undertecknad i sin doktorsavhandling gav uttryck åt, nämligen att för juridiska personer karakteristiska rättsverkningar i viss mån återfinnas även i mycket enkla »samfällda» rättslägen, t. o. m. vid vanlig samäganderätt. Det kan enligt min mening med fog hävdas, att i viss eller vissa konstellationer — såsom understundom när fråga är om att beivra en äganderättskränkning eller eljest göra gällande en rättighet mot tredje man — redan komplexet av vanliga samägare bildar i förhållande till tredje man en enhet liknande den som man har att göra med vid juridiska personer, t. ex. enheten av bolagsmän i ett handelsbolag eller av medlemmar i en förening. Men när förf. synes mena (se t. ex. s. 138), att en klar principiell gräns icke kan uppdragas mellan å ena sidan de fall, då de samfällda rättsägarna var för sig pläga anses berättigade eller förpliktade, och å andra sidan de fall, då såsom rättssubjekt uppfattas själva kollektiviteten (bolaget, föreningen etc.) som sådan, kan jag icke förstå att detta är hållbart. En dylik gräns finnes helt visst. Den torde för svensk och förmodligen även dansk rätts del kunna dragas så, att när rättsägarna — i motsats till vad som gäller för vanliga samägare — även beträffande överlåtelser, upplåtelser och förpliktelser äro så sammankopplade med varandra, att de icke var för sig (utan endast gemensamt, i regel genom särskilda »organ») ha behörighet att rättshandla, så blir det naturligt och ändamålsenligt att anse kollektiviteten, den juridiska personen, såsom bärare av rättigheter och förpliktelser och icke de var för sig tämligen vanmäktiga delägarna. Då, men också först då, uppkommer en självständig »förmögenhet», det avgörande kännetecknet för en juridisk person — för övrigt icke blott inom associationsrätten utan även när det gäller stiftelser. Förf:s påstående (s. 126), att man vid stiftelser
varken kan utpeka de personer, till vilka en rättighet är anknuten, eller angiva dem med hjälp av abstrakta rättsliga kriterier, är vad det senare beträffar (och ofta nog även vad angår det förra) oriktigt. Såsom ett förträffligt medel för dylikt angivande fungerar nämligen stiftelsens i författningen fastslagna »ändamål».
Hj. K.