Ett nytt bidrag till frågan om författarskapet till de yngre domarreglerna.
I den nyligen utgivna volymen för 1952 av Lychnos, Lärdomshistoriska Samfundets årsbok, ingår en rättshistorisk uppsats av professor J. E. ALMQUIST, Om de senare domarereglerna.1 I denna återupptager Almquist en diskussion rörande åtskilliga spörsmål hänförliga till häradsrätternas äldre historia, vilken på sin tid började i SvJT och därefter fortsatte i ett antal andra tidskrifter.2 Uppmärksamheten må därför här riktas på existensen även av denna nya uppsats av Almquist. Såvitt gäller däri gjorda inlägg i olika frågor rörande häradsrätternas äldre organisation kommer jag att längre fram upptaga desamma till granskning i samband med det fortsatta publicerandet av mina egna forskningsrön på området. Almquists nya uppsats innehåller emellertid även ett bidrag till en fristående fråga, nämligen frågan om författarskapet till de s. k. yngre domarreglerna, i vilket hänseende det av Almquist valda framställningsättet påkallar ett omedelbart genmäle från min sida.
De s. k. yngre domarreglerna ha sedan länge varit kända för den rättshistoriska forskningen. Efter det att deras betydelse framhållits av J. KREUGER och N. EDLING, blevo de 1937 avtryckta av Almquist.3 Tidpunkten för dessa domarreglers tillkomst kan utan svårighet bestämmas till tiden omedelbart före Svea hovrätts upprättande 1614. På grund av en hänvisning som i dem göres till Västbo härad ge de vidare anledning antaga att deras författare stått i något förhållande till detta härad, sannolikast i egenskap av tingsförrättare. Slutligen förråder innehållet i domarreglerna en förtrogenhet med tysk-romersk rätt, som tyder på att författaren varit utbildad vid något utländskt universitet.
I sin förut omnämnda utgåva av domarreglerna 1937 ingår Almquist icke på någon bestämning av författarens person. I en andra upplaga av sin utgåva 19514 uttalar Almquist emellertid härom:
Av skäl, som jag hoppas få tillfälle att närmare utveckla i annat sammanhang, har jag numera efter noggrann prövning stannat vid den slutsatsen, att förevarande domareregler tillkommit någon gång omkring 1611, och att de möjligen författats av JÖNS JÖRANSSON LILLIESPARRE, vilken vid nämnda tidpunkt under åtskilliga år tjänstgjort som lagläsare i Allbo, Västbo, Östbo och Sunnerbo härad i Småland.
Härtill är ansluten en not av följande lydelse:
Här må endast påpekas, hurusom nedan i Domareregler II, p. 12, Västbo omtalas i ordalag, vilka synas utvisa, att den anonyme författaren stått i viss personlig relation till detta härad. Om detta betyder, att han någon gång
varit domhavande därstädes, är Lilliesparre den ende, som ägt de nödiga förutsättningarna för att kunna komma i fråga.
Almquist har nu återkommit till denna fråga i sin uppsats i Lychnos för 1952. För att denna skall framstå i sitt rätta sammanhang måste emellertid följande upplysas.
Under år 1949 ingav Almquist till Institutet för rättshistorisk forskning, grundat av Gustav och Carin Olin, för publicering genom institutet en uppsats i manuskript med samma titel som den nu i Lychnos intaga uppsatsen, Om de senare domarereglerna. Detta manuskript innehöll åtskillig polemik mot tidigare av mig i SvJT och andra tidskrifter publicerade uppsatser. Med anledning härav fann institutets styrelse att jag borde erhålla tillfälle att bemöta denna polemik i samma band av institutets skrifter som det vari Almquists uppsats avsågs skola inflyta. Manuskriptet överlämnades därför i Almquists närvaro till en början till mig. Efter någon tid, varunder jag utarbetade mitt bemötande, tillkännagav likväl Almquist att han icke längre önskade få sin uppsats publicerad av institutet och återfick följaktligen manuskriptet. Vid sådant förhållande bortföll för mig anledningen att publicera ett bemötande av Almquists i manuskriptet ingående uttalanden om min tidgare produktion.
Något som emellertid frapperat mig vid genomläsningen av Almquists manuskript var att Almquist tydligen icke kände till att en av lagläsarna i Västbo vid namn Ambjörn Jakobsson uppfyllde de härovan angivna förutsättningarna för att kunna antagas ha författat domarreglerna. Denne Ambjörn Jakobsson, som under en följd av år i början av 1600-talet var lagläsare i ett flertal härad i norra Småland, därav i Västbo sedan 1608, hade nämligen i sin ungdom studerat vid universiteten i Helmstedt och Jena samt även förvärvat magistergraden. Detta i tidigare tryckta svenska historiska arbeten uppmärksammade förhållande föreföll Almquist, som sagt, icke att känna till. I Almquists manuskript stod nämligen om Ambjörn Jakobsson att läsa följande:
Tingsförrättaren i Västbo under nämnda tid hette Ambjörn Jakobsson. Intet tyder dock på att denne lågbördige lagläsare skulle hava ägt några särskilda personliga förutsättningar för att åstadkomma några domarregler av ifrågavarande slag. År 1609 hade han f. ö. uppehållit lagläsartjänsten i Västbo under endast ett år, och även om han annorstädes något tidigare tjänstgjort såsom tingsförrättare, torde han tillsvidare hava saknat nödig erfarenhet för att kunna uppträda såsom lärare för sina kollegor.
Därefter stannade Almquist i sitt manuskript för att såsom den sannolike författare till domarreglerna utpeka Ambjörn Jakobssons närmaste företrädare i Västbo, den förut omnämnde Jöns Jöransson Lilliesparre, om vilken man icke vet att han bedrivit några akademiska studier.
I och med att Almquist avstått från att publicera manuskriptet hadejag, som förut sagts, icke längre någon anledning att till offentlig granskning upptaga de olika funderingar vilka Almquist där framfört. Däremot ansåg jag mig oförhindrad att offentliggöra min egen uppfattning om författarskapet till domarreglerna, vilken skilde sig från Almquists och till vilken jag kommit oberoende av Almquists manuskript. Detta publicerande skedde i den 1951 av Institutet för rättshistorisk forskning ut
givna uppsatsen Lagläsarna, ett bidrag till det svenska domstolsväsendets historia.1 I denna uppsats ingår en exkurs om författarskapet till de yngre domarreglerna, i vilken jag närmare redogör för de skäl som göra det antagligt att Ambjörn Jakobsson varit författaren.
Samtidigt med denna min uppsats utkom Almquists andra upplaga av domarreglerna. Vi ha nyss sett vad Almquist där uttalade om Lilliesparre såsom den ende tänkbare författaren bland lagläsarna i Västbo.
Den nu av Almquist i Lychnos publicerade uppsatsen Om de senare domarreglerna har icke endast titeln gemensam med det manuskript Almquist tre år tidigare ingav till Institutet för rättshistorisk forskning. Det är i stort sett alldeles samma uppsats. I uttalandet om Ambjörn Jakobsson har likväl skett en i nu förevarande sammanhang betydelsefull interpolation. Texten i Lychnos (man jämföre med motsvarande ovan återgivna utdrag ur manuskriptet) lyder nämligen här:
Tingsförrättaren i Västbo under nämnda tid hette Ambjörn Jakobsson (Västgöte). Han hade visserligen i sin ungdom studerat vid universitetet i Helmstedt (inskr. 1589), där han avlagt magisterexamen och sedermera en längre tid tjänstgjort i Kungl. Kammaren. Men i övrigt tyder intet på att denne lågbördige lagläsare skulle hava ägt några särskilda personliga förutsättningar för att åstadkomma några domareregler av ifrågavarande slag. År 1609 hade han f. ö. uppehållit lagläsartjänsten i Västbo under endast ett år, och även om han annorstädes något tidigare tjänstgjort som tingsförrättare, torde han tillsvidare hava saknat nödig judiciell erfarenhet för att i detta hänseende kunna uppträda som lärare för sina kollegor.2 (Kursiveringen gjord här.)
Därefter följer ett från det gamla manuskriptet överflyttat resonemang, som enligt Almquists mening skulle göra det sannolikt att Lilliesparre författat domarreglerna. Hela detta avsnitt av Almquists uppsats i Lychnos är därefter försett med en not,3 som jag trots dess längd icke finner mig böra undanhålla SvJT:s läsekrets. Noten lyder:
Sedan ovanstående skrivits och inlämnats till tryckeriet, har S. Petrén i en exkurs till en uppsats om lagläsarna som publicerats i Rättshistoriska studier, bd 1 (1951), s. 36 ff., behandlat »författarskapet till de yngre domarreglerna» Han utgår där av naturliga skäl från första upplagan av »Domarereglerna» (1937) — andra omarbetade upplagan utkom visserligen före »Rättshistoriska studier» men tydligen för sent, för att Petrén skulla hava haft möjlighet att tillgodogöra sig dess nya innehåll. I exkursen förebrår han mig i egenskap av utgivare, dels för att jag icke ställt mig »några frågor i anledning av att just Västbo särskilt omnämnes i domarereglerna», och dels för att jag stannat vid slutsatsen, att samma regler »tillkommit någon gång omkring år 1600». På båda dessa punkter har emellertid Petrén nu gjort sina iakttagelser och därvid kommit fram till de tydligen enligt hans uppfattning nya slutsatserna, att reglerna nedtecknats någon gång mellan åren 1608 och 1614, och att deras författare »varit förtrogen med den svenska häradsrättsmiljön och särskilt med förhållandena i Västbo». För min del finner jag dock, att dessa slutsatser på ett betänkligt sätt överensstämma med de uttalanden jag själv redan år 1942 gjort i Lychnos, där det å s. 27—28 heter: »I de domareregler, som tvivelsutan härstamma från slutet av Karl IX :s regering och vilkas författare med all säkerhet varit en universitetsutbildad underdomare på landet, sannolikt i södra Sverige ...» I en not på detta ställe tilläggs till yttermera visso: »Den anonyme författaren har nämligen visat
sig äga ingående kunskaper om förhållandena i Västbo härad i Småland. »Slutsatserna göra sig själva. — Petrén har likväl gått ytterligare ett steg och tagit reda på vem som varit lagläsare i Västbo under perioden 1608—14, och då namnet på denne befunnits vara Ambjörn Jakobsson, är saken för honom nästan utan vidare klar: »Ambjörn Jakobsson är författare till ifrågavarande domareregler.» Förmodligen hade jag själv kommit till samma resultat, om jag — såsom Petrén tydligen funnit riktigast — redan 1937 tagit ställning till frågan. Sedan dess har jag emellertid haft tillfälle att studera Ambjörn Jakobssons domböcker, varvid jag snart upptäckte, att hans skrivsätt endast i ringa mån överensstämde med domarereglerna. Även mannens karaktär stod i uppenbar strid mot domarereglernas starka etiska patos. Mäster Ambjörn var sålunda trots sitt i utlandet ådagalagda lärdomsprov en råbarkad uppkomling med föga utpräglade hedersbegrepp, medan domarereglerna ge intryck av att deras författare måste hava varit en kultiverad, sedligt upphöjd och för olyckliga människor ömsint person. Petrén har i sin exkurs lämnat ytterligare förträffliga bidrag till karakteristiken av Ambjörn Jakobsson. Denne bekrives där som en »angivartyp» och streber, vilken dessutom visat prov på en i jämförelse med samtidens övriga lagläsare ovanlig »sinnets hårdhet mot de genom brott i olycka komna». — Det är blott svårt att förstå, hur en dylik person ansetts kunna prägla t. ex. de sentensliknande slutorden i domarereglerna p. 17 »ty mildhet berömmer domaren alltid». (Kursiveringen gjord här.)
Genom denna not avser sålunda Almquist till en början att bibringa sina läsare den uppfattningen att Almquist vid den tidpunkt då han bestämde sig för att utpeka Lilliesparre såsom upphovsmannen till domarreglerna väl kände till även de faktorer som enligt min mening få anses tala för att Ambjörn Jakobsson kan ha varit författaren, men att Almquist likväl på grund av djuplodande överväganden ansett sig böra utesluta denna möjlighet. I belysning av vad ovan upplysts om innehållet i Almquists manuskript av 1949, varest hypotesen om Lilliesparres författarskap redan föreligger fullt färdig, synes man emellertid ha anledning fråga sig huruvida icke Almquist vid avfattandet av Lychnosnoten fallit offer för ett minnesfel, såtillvida som han först efter att redan ha utformat nämnda hypotes blivit upplyst om de omständigheter som kunde tala för Ambjörn Jakobssons författarskap. I såfall har Almquists hypotes icke tillkommit efter skärskådande av alltför frågans bedömande relevant material.
Lychnosnotens innehåll i övrigt föranleder från min sida endast följande reflexioner.
Vad hade varit naturligare än att Almquist vid utgivandet av domarreglerna 1937 på grund av det påtagliga sambandet mellan dem och Västbo undersökt detta härads domarlängd för att utröna om någon däri förekommande person hade kunnat tänkas vara författare till domarreglerna? En med någon omsorg bedriven sådan undersökning skulle icke ha kunnat undgå att föra Almquist in även på Ambjörn Jakobssons ungdomshistoria. Detta synes Almquist f. ö. även själv medgiva genom det egendomligt formulerade uttalandet att han 1937 förmodligen skulle ha kommit till samma resultat som jag. Almquists därefter gjorda antydningar om att han efter 1937 blivit visare genom studium av Ambjörn Jakobssons domböcker väcker läsarens undran vad det närmare är som i dessa talar mot att Ambjörn Jakobsson kunnat författa domarreglerna. Domböckerna från denna tid äro genomgående icke avfattade på ett tillräckligt utförligt sätt för att medgiva några mera ingående slutsatser av hithörande slag, vilket Almquist också själv nödgas konsta
tera när det för honom gäller att med ledning av Lilliesparres domböcker påvisa dennes eventuella författarskap till domarreglerna. De av Almquist eljest härför anförda skälen förefalla f. ö. icke heller särskilt övertygande. Föga tyngd synes mig vidare ligga i Almquists sist i Lychnosnoten innefattade spekulationer om Ambjörn Jakobssons bristande själsfinhet såsom ett indicium mot att han skulle ha författat domarreglerna. Även i 1600-talets Småland torde i folks personliga uppförande mot sina medmänniskor ha kunnat förekomma motsatser mellan lära och leverne. Då är t. ex. frågan om de litterära förebilderna för domarreglerna av betydligt större intresse. Almquists utläggningar om Ambjörn Jakobssons karaktär äro emellertid avfattade på ett sätt som låter förstå att Almquist härom på annan väg än genom min uppsats om lagläsarna förvärvat en kunskap, vilken sedermera endast bekräftats genom min uppsats. För den som kommit att intressera sig för Ambjörn Jakobssons person skulle det ha varit av värde att få erfara vilka dessa Almquists andra källor äro.
Frågan huruvida den ena eller andra småländska justitiepersonen hopställt de yngre domarreglerna tillhör förvisso icke de större problemen inom vår rättshistoria och förefaller i och för sig föga ägnad att jaga några lidelser i höjden. Vad som däremot synes vara påkallat att fastslå är nödvändigheten av att vid rättshistorisk forskning såsom vid annan forskning vinnlägga sig om ett omsorgsfullt insamlande, redovisande och övervägande av allt relevant material under angivande tilllika av dettas proveniens, innan man formulerar kategoriska omdömen.
Sture Petrén