Universitetsspärr för jurister?
Juristernas arbetsmarknad är ganska liten. Den är känslig för fluktuationer i tillgången på jurister och i efterfrågan på deras tjänster. Marknaden är fri, i varje fall på det sättet att var och en som har avlagt godkänd studentexamen kan skriva in sig vid juridisk fakultet, ta examen och aspirera på en juristbefattning.
Sedan en tid har flera jurister tagit examen än vad marknaden kan suga upp. Det råder alltså för närvarande överproduktion på jurister. Därmed uppkommer en hel rad problem och bekymmer för de unga juristerna.
Situationen är inte ny. I slutet på 1930-talet förelåg den också. Överproduktionen då hade den effekten, att arbetsvillkoren och lönerna för de många nyutexaminerade juristerna blev mycket dåliga. Den gången var marknaden nämligen fri även på det sättet att den alltför stora tillgången kunde slå igenom i lönesättningen. Så skedde till den grad att man kunde tala om en total inflation på juristmarknaden.
De besvärliga förhållandena drev de unga juristerna att sluta sig samman för att värna sina intressen. Sveriges yngre juristers förening (SYJF) kom till 1940. Den tog upp de problem, som överproduktionen skapade.
Föreningen gav ut upplysningsbroschyrer, i vilka man belyste förhållandena.1 Bl. a. lämnade man siffermässiga uppgifter om juristöverskottet. Detta uppskattades till omkring 70 jurister om året. Mot ett beräknat verkligt ersättningsbehov av cirka 150 jurister om året svarade en årsproduktion av omkring 220.
SYJF förde också fram tanken på en spärr för tillträdet till de juridiska fakulteterna.2 Med hjälp av en spärr tänkte man sig i första hand att få fram bättre kvalitet på juristerna. De dåliga förhållandena på banan medförde, ansågs det, att standarden på jurister inte kunde hållas tillräckligt hög. Fick man en spärr så kunde man bjuda marknaden garanterat goda jurister. För goda jurister kunde krävas goda löner och kvalificerade uppgifter. Därmed skulle alltså efter hand inflationen kunna hävas.
Emellertid blev det ingen spärr. I stället tillskapades de s. k. avrådningsnämnderna.3 Dessa skulle avråda juris studerande, som visat sig olämpliga, från att fortsätta studierna. Nämnderna finns alltjämt. Man lär emellertid kunna säga, att effekten av deras verksamhet, där de alls fungerat, varit ingen eller så gott som ingen.
Planerna på gallring och avrådning förlorade efterhand sin aktualitet. Arbetsmarknadsläget kastades nämligen helt om. Överskottet på jurister sögs upp. Kriskommissionerna tog många och nya RB skapade också större efterfrågan. Under åren 1947 till och med 1949
var det inte fråga om överproduktion längre utan då hade man i stället ett underskott.
1950 kom emellertid på nytt ett omslag. De förbättrade konjunkturerna hade drivit allt flera till de juridiska fakulteterna och verkan därav blev efter hand på nytt överproduktion. Det läget består alltjämt. Den ökade tillströmningen och stegringen i antalet examinerade framgår av tablå 1.
| Tablå 1. | 1947 | 1948 | 1949 | 1950 | 1951 |
|---|
| Hela antalet vid juridisk fakultet inskrivna | 257 | 352 | 365 | 435 | 411 |
|---|
| jur. kand. ex: män | 148 | 177 | 198 | 197 | 226 |
|---|
| Kvinnor | 28 | 22 | 24 | 28 | 28 |
|---|
| Summa examina | 176 | 199 | 222 | 225 | 254 |
|---|
| disputationsprov | 1 | 5 | 4 | 4 | 2 |
|---|
Till tablå 1 skall här bara ges den kommentaren, att tablån visar att antalet utexaminerade betydligt understiger antalet nyinskrivna. Det förhåller sig sedan länge så, att av dem som skriver in sig vid juridisk fakultet omkring 40 %, oavsett konjunkturerna, avbryter studierna utan att ta examen; man skulle kunna tala om en konstant frivillig gallring.
Juristmarknaden i dag är inte fri på det sättet, att en ökad tillgång på jurister tillåtes pressa ned lönerna och kvaliteten på arbetsuppgifterna.
Ingen tingsnotarie får i dagens läge gå utan lön och det blir heller inte fråga om att sänka lönen eller att öka tingsnotariernas antal därför att överproduktion råder. Tvärtom har nyligen en betydande löneökning genomförts för tingsnotarierna. I samband därmed har från statsmakternas sida understrukits, att antalet tingsnotarier om möjligt bör minskas. På den privata arbetsmarknaden är förhållandena inte lika fixerade. Men det lär för närvarande inte förekomma någon direkt inflation på den delen av juristmarknaden heller. Det är att märka, att denna stabilisering torde betraktas som förmånlig både av argetsgivarna — i varje fall de offentliga — och organisationen. Därigenom skapas nämligen vissa garantier för att standarden på juristerna skall kunna hållas uppe, oavsett arbetsmarknadsläget.
Effekten av överproduktionen på jurister blir i dagens läge i stort sett den, att juristmarknaden tar precis sitt behov av jurister och att de som blir antagna får hyggliga löner och arbetsvillkor. Resten blir i egentlig mening övertaliga. De får under kortare eller längre tid ingen anställning alls, i varje fall ingen juristanställning.
Man kan därför säga, att det i dag finns en juristspärr. Den spärren ligger huvudsakligen vid domsagorekryteringen och den har i stort sett karaktären av en betygsspärr. Ännu så länge blir antagligen de flesta domsagoaspiranterna placerade efter någon tid. Men väntetiden har redan visat sig kunna bli ganska lång. Fortsätter överproduktionen måste man räkna med att ett antal jurister blir definitivt utgallrade.
Antalet icke placerade aspiranter på tingsnotarieplatser framgår av tablå 2.
Summerar man antalet sökande 1/10 1952 får man siffran 198. Av dessa söker emellertid många vid flera hovrätter. Inalles upptog listorna på sökande 116 namn. Av de 116 hade nog en del redan juristplatser på annat håll. Det verkliga antalet övertaliga 1/10 1952 lär därför kunna beräknas till cirka 100.
Tablå 2.Hovrätt Antal sökande till tingsnotarieaspiranttjänster Förändring20/10 1951 1/10 1952Svea 47 40 — 7Göta 39 30 - 9Skåne och Blekinge 33 55 +22Västra Sverige 40 33 — 7Nedre Norrland 29 22 - 7Övre Norrland 20 18 - 2
Juristernas organisation har alltså på nytt ställts inför uppgiften att försöka verka för en lösning av de problem, överproduktionen skapar.
Juristförbundet har i första hand undersökt möjligheterna att placera flera jurister än tidigare. Möjligheterna att få fram flera juristbefattningar är emellertid små. Och på lång sikt går det inte att nå några resultat genom att söka stimulera efterfrågan. Man får nämligen räkna med att efterfrågan på jurister kommer att minska något, sedan den s. k. kompetensutredningen slutfört sitt arbete. Detta går ut på att undersöka bl. a. i vad mån befattningar, som nu tillsättes med jurister, skall kunna öppnas för icke-jurister.
Som en andra åtgärd har juristförbundet på nytt givit ut en upplysningsbroschyr, riktad till 1952 års abiturienter. Den har tydligen haft effekt. Antalet nyanmälda jurister 1952 är inte mer än omkring hälften av 1951 års, drygt 200 mot 411.
Om broschyren sålunda medverkat till att tillströmningen till fakulteterna minskat 1952, så är det därför inte säkert, att den har samma verkan kommande år. Kanske strömmar det efter hand till så många fler; erfarenheterna från de tidigare upplysningsaktionerna kan möjligen ge anledning antaga detta. Måhända avskräcks de för juristyrket lämpligare i högre grad än andra från att bli jurister. En sådan effekt är ju minst av allt önskvärd.
Man har därför efterhand drivits till att diskutera frågan om inte en mera konstant reglering av tillströmningen till de juridiska fakulteterna på lång sikt är det rätta. I diskussionerna inom juristförbundet har författaren av dessa rader talat för spärr. I det följande skall jag redovisa några av de skäl, som fört mig till denna ståndpunkt.
När man diskuterar argumenten för och emot en spärr, så kan man börja med att som skäl mot en spärr anföra, att den skulle innebära en reglering — nämligen av tillgången på jurister — och att man i all möjlig utsträckning bör undvika regleringar. Men att märka är ju, att efterfrågan på jurister numera faktiskt är reglerad — efter principen få men kvalificerade juristbefattningar. Det skulle väl då vara konsekvent att också reglera tillgången efter samma princip: få men kvalificerade jurister.
Så lätt kan man emellertid inte avfärda frågan. Den reglering det här är fråga om ligger nämligen på ett särskilt känsligt område, eftersom den skulle gripa in på principen om frihet för alla, som kvalificerat sig därtill, att ägna sig åt högre studier. Nu är emellertid den friheten högst kringskuren. Det finns nämligen redan spärrar för tillströmningen till alla eller så gott som alla specialhögskolor. Spärrarna till specialhögskolorna motiveras med att dessa inte kan ta emot mer än ett begränsat antal studerande på grund av brist på lokaler.
Om man verkligen höll styvt på principen, att tillträdet till högre studier skall vara fritt, så borde det ju ligga nära till hands att man skaffade flera lokaler. Spärrarna till specialhögskolorna har emellertid just det goda med sig, som man önskar även för juristkårens del, nämligen att det antas få men goda studerande, att respektive yrkeskårer får goda rekryter och att överproduktion inte förekommer. Man vill nog knappast inom något specialfack ge upp dessa fördelar. I varje fall lär man inte vara intresserad av att eliminera lokalbristen till den grad att alla hugade studerande skall kunna tas emot.
Principen om studiernas frihet borde inte heller få hindra en gallring av dem som vill studera juridik. Att principen inte upprätthålles inom specialfacken beror nog inte bara på lokalbristen utan också på att den inte har samma berättigande i fråga om specialstudier som i fråga om studier i allmänbildande ämnen: språk, historia, konsthistoria o. s. v. Juridiken är enligt min mening i utpräglad grad ett specialfack. En juris kandidatexamen har föga eller intet värde för den, som inte kan få direkt användning för denna examen på en juristbefattning.
Skulle mot förmodan någon inte vilja gå med på att juridiken är ett specialfack, så lär han dock få vidgå, att de juridiska fakulteterna har en motsvarighet till lokalbristen i lärarbristen. Det är ett känt faktum, att årsgrupperna juris studerande sedan länge är så stora, att de jämförelsevis fåtaliga lärarna inte kan bedriva undervisningen så effektivt och intensivt som önskvärt vore.
Ytterligare ett argument för en spärr vid tillträdet till de juridiska fakulteterna är väl den omständigheten, att det i praktiken, som förutnämnts, redan finns en spärr — efter juris kandidatexamen. En större gallring i det skedet synes vara en verklig olycka ur sociala, privatekonomiska och nationalekonomiska synpunkter.
Det förefaller mig som om de skäl som här anförts för en spärr väger tyngre än de som kan anföras mot.
Därmed får diskussionen föras över till den svåra frågan, hur en spärr lämpligen borde anordnas. För närvarande praktiseras vid specialhögskolorna flera metoder. Mot var och en av dem kan dock berättigade anmärkningar göras.
En metod för spärr som förekommer ganska ofta, antingen renodlad eller i kombination med andra, är att gallra efter studentbetygen. Om man som huvdsakligt krav ställer, att spärren skall resultera i ett kvalitativt gott urval, så är betygsspärren enligt vad erfarenheterna från andra håll säges utvisa tämligen ändamålsenlig, förutsatt att betygen i studentexamen och inte kompletteringsbetyg blir avgörande. Stannar man för en betygsspärr skulle man alltså fastställa vissa betyg som
minimikrav för tillträdet till de juridiska studierna. Minimikraven borde avpassas så att man fick en allmän garanti för god kvalitet på de juris studerande. Emellertid torde man dessutom nödgas bestämma, vilket antal juris studerande som skall antagas. Därvid skulle man ta hänsyn till behovet av jurister på arbetsmarknaden, men även till faktorer av annan art, bl. a. antalet tillgängliga lärarkrafter. Givetvis skulle man få räkna med att en del juris studerande skulle sluta studierna utan att ta examen även efter det att en inträdesspärr genomförts.
Beräkningen av ersättningsbehovet på juristmarknaden är tämligen svår att göra för närvarande. Den skulle underlättas om det av juristförbundet och övriga SACO-organisationer sedan ganska länge framförda önskemålet om ett prognosinstitut för akademikernas arbetsmarknad infriades. Enligt förljudande lär ett förslag om att införa ett sådant institut för närvarande övervägas av en statlig kommitté.
Ett annat sätt att gallra vore att ge avrådningsnämnderna befogenhet att från vidare studier avstänga studenter, som börjat studera men visat sig olämpliga. Emellertid finns det skäl tro att nämnderna skulle dra sig för att begagna denna befogenhet. Det måste nämligen te sig som en ganska motbjudande uppgift för univeristetslärare, som engagerades i nämnderna, att stjälpa i stället för att hjälpa studenter, som kommit in vid fakulteten och som redan studerat någon tid. Man kan nog utgå från att avrådningsnämnderna skulle förbli ineffektiva även om de antog den hotfullare skepnaden av avstängningsnämnder.
Man kunde vidare tänka sig en spärr ordnad så, att de som ville studera juridik skulle underkastas särskilda prov för att få tillträde till de juridiska fakulteterna. Hur dessa inträdesprov skulle läggas för att bli rättvisa är emellertid en fråga, som tarvar experiment och noggranna överväganden av pedagoger av facket. Metoden kan därför inte tänkas bli praktiserad förrän efter närmare utredning. Och utredningar brukar ofta dra ut på tiden ganska länge.
Den som i likhet med mig önskar snara åtgärder i den här behandlade frågan skulle väl därför närmast föreslå, att en betygsspärr skall genomföras med det snaraste. Han skulle kunna komplettera förslaget med att förorda en utredning, som syftade till en om möjligt mera nyanserad gallring, baserad på lämpliga inträdesprov eller på studentbetygen och resultatet av inträdesproven i förening.
Per-Erik Fürst