Norskt förslag om villkorlig dom. I de nordiska länderna har den villkorliga domen länge stått på reformprogrammet. Den danska straffelovkommissionen, det norska straffelovrådet och den svenska strafflagberedningen har gemensamt dryftat sina utkast vid några av de regelbundna nordiska kriminalvårdskonferenserna med deltagande även från Finland och Island — Oslo 1948 (SvJT 1948 s. 768) och København 1952 (SvJT 1952 s. 873). Det norska straffelovrådet har blivit först färdig med sitt arbete; i oktober 1952 avlämnades Instilling om betinget dom m. v.
Förslaget bjuder icke på större nyheter i fråga om den villkorliga domens former. Anstånd med bestämmande av straff införes vid sidan om anstånd med verkställighet. Tanken att införa dom direkt på tillsyn diskuteras ingående men avvisas åtminstone t. v. Rådet anmärker, att en villkorlig dom i form av anstånd med straffs bestämmande jämte tillsyn i själva verket är en dom på tillsyn av samma art som engelsk probation. Vidare framhåller rådet, att en dom på tillsyn logiskt kräver att man avstår från möjligheten att vid ev. misslyckande döma till straff för det ursprungliga brottet. I stället får man låta frågan om ett framtida frihetsberövande helt avgöras av vårdsynpunkter. För en sådan ordning har man emellertid inte erforderliga resurser.
Möjligheterna att använda villkorlig dom föreslås väsentligt vidgade. Brottets grovhet blir icke längre en avgörande faktor. Det stadgas endast att särskilda skäl för anstånd skall föreligga, om fængsel i mer än ett år skall ådömas villkorligt eller villkorlig dom skall användas vid brott med ett minimistraff av fængsel i mer än ett år. Särskilda skäl fordras också för att ge villkorlig dom om den tilltalade avtjänat frihetsstraff inom fem år före brottet.
En viktig nyhet i förslaget är de nya möjligheter som skapas att kombinera villkorlig dom med någon form av ovillkorlig påföljd. I första hand föreslås, att en villkorlig dom skall kunna förenas med ovillkorliga böter, vare sig böter ingår i straffskalan för brottet eller ej. En dylik regel, som av rådet motiveras både med allmänpreventiva skäl och hänsyn till det pe
dagogiskt lämpliga, har länge ansetts önskvärd även i vårt land. Men rådet går längre. Även ovillkorligt frihetsstraff skall i två fall kunna ådömas jämte villkorlig dom. Det ena är om den tilltalade suttit häktad längre tid; häktningstiden skall då kunna avräknas som utståndet straff. Det andra är om han samtidigt är åtalad för brottsliga gärningar av olika slag t. ex. stöld och rattfylleri. Han skall då kunna få villkorligt för stölden och ovillkorligt för rattfylleriet. Rådet har ingående övervägt att öppna ytterligare möjligheter att kombinera villkorlig dom med ovillkorligt frihetsstraff men har funnit att syftena med en sådan ordning i väsentlig mån tillgodoses genom reglerna om villkorlig frigivning.
Prövotiden — som enligt gällande norsk rätt är variabel mellan 2—5 år och i praxis som regel bestämmes till tre år — föreslås normalt skola bli två år. Såsom skäl för denna förkortning åberopas att den allmänna uppfattningen både i Norge och utomlands är böjd för att använda kortare prövotider än förr. Man framhåller också att en alltför lång prövotid kan verka deprimerande och att den första tiden efter domen brukar vara den kritiska. I särskilda fall, främst vid sedlighetsbrott, får emellertid längre prövotid användas, högst fem år.
Norska domstolar ställer de villkorligt dömda under övervakning i långt mindre utsträckning än de svenska. Senaste kända siffran för hela Norge är 8 %, medan hos oss c:a 2/3 av de villkorligt dömda brukar få övervakning. Rådet menar att användningen av övervakning bör öka men tillråder likväl försiktighet; lagtexten har t. o. m. fått en mera restriktiv formulering än den nuvarande som föreskriver att övervakning skall ges regelmässigt. Det är de förhållandevis knappa resurserna i tillsynsarbetet som föranlett detta ställningstagande. Rådet finner det bättre att tillsynen blir effektiv, när den ges, än att arbetskrafterna splittras på alltför många fall. Uppgiften att utse övervakare skall flyttas från åklagaren till rätten.
Förslaget går inte närmare in på tillsynsarbetets organisation. Arbetet vilar på statsunderstödda organisationer, værnelag. Man understryker emellertid vikten av att denna organisation utbygges och att statsbidraget, som senast utgick med 340 000 kr., väsentligt ökas.
Rådet föreslår befogenhet för rätten att meddela åtskilliga särskilda föreskrifter, bl. a. om fullgörande av underhållsskyldighet. De angivna föreskrifterna är emellertid endast exempel. Rätten har en allmän befogenhet att meddela andra föreskrifter än de uppräknade. Särskild föreskrift kan meddelas, även om den dömde icke ställes under tillsyn.
Reglerna om verkan av nytt brott under prövotiden har gjorts mera elastiska. Obligatoriskt förverkande stadgas icke längre i något fall. De förebildligt enkla reglerna om verkan av att nytt brott eller annat missförhållande kommer i dagen ger i stort sett domstolen fria händer att använda den i varje enskilt fall lämpligaste utvägen.
Den föreslagna lagstiftningen om villkorlig dom föranleder vissa ändringar i bestämmelserna om sikring och åtalseftergift. Då dessa institut huvudsakligen har internt norskt intresse, förbigås de här.
Sten Walberg