Israels medborgarskapslag.

 

    Under mandatregeringen reglerades medborgarskapet i Palestina genom Palestinian Citizenship Orders av 1925 och 1942. I och med mandatets slut och staten Israels tillkomst d. 15 maj 1948 trädde dessa författningar ur kraft och ett tomrum uppstod, som varade omkring fyra år. Med hänsyn till befolkningens i medborgarrättsligt hänseende komplicerade struktur och därmed sammanhängande politiska problem samt statens säregna ställning såsom invandringsland för judar (jfr SvJT 1950 s. 342), krävde nämligen införandet av en ny författning långvariga och besvärliga förarbeten. Först sedan dessa slutförts, har Israels parlament, Knesset, d. 1 april 1952 beslutat en medborgarskapslag, som trätt i kraft d. 14 juli samma år.
    Ett förberedande steg till denna lagstiftning hade dock redan tagits genom den s. k. återkomstlagen (law of return) av d. 5 juli 1950, varigenom åt varje jude tillerkänts rätt att invandra till Israel. Invandringsvisum skall sålunda utfärdas åt varje jude, som önskar bosätta sig i Israel, såframt han ej finnes utöva verksamhet mot det judiska folket eller kan anses farlig för allmän hälsa eller statens säkerhet. Även jude, som under besök i Israel önskar stanna där för framtiden, har med nämnda undantag rätt därtill och sålunda rätt att erhålla invandringscertifikat. Vad undantagen beträffar, är dock att märka att sjukdom, som ådragits först efter ankomsten till Israel, icke må betraktas som farlig för allmän hälsa. Slutligen stadgas att varje jude, som invandrat till landet, innan lagen trätt i kraft, och varje jude, som före eller efter denna tidpunkt fötts i landet, skall åtnjuta samma status som person, vilken invandrat med stöd av lagstiftningen.
    Denna unika lagstiftning måste ses mot bakgrunden av zionismens genom statsbildningen fullföljda mål att åt det judiska folket skapa ett offentligt-rättsligt garanterat hemvist i Palestina (jfr SvJT 1950 s. 338). Detta mål betraktas ej endast såsom en av förföljelser framkallad nödvändighet utan även såsom ett led i en historisk process, under vilken stora delar av folket nu efter flertusenårig förskingring i enlighet med Bibelns löfte återvända till fädernas land. Jude, som önskar invandra till Israel, betraktas därför icke såsom en förmånssökande utlänning, vars ansökan efter fritt skön må beviljas eller avslås, utan såsom en del av det återvändande folket som sådant.
    Enligt medborgarskapslagen kan israeliskt medborgarskap grundläggas genom »återkomst», hemvist i Israel, födsel eller naturalisation. Av dessa förvärvsgrunder är »återkomst» den ur principiell synpunkt viktigaste. Varje jude, som enligt återkomstlagen invandrar eller invandrat till Israel, skall bli medborgare i landet. Det stadgas sålunda, att alla judar, som före statens bildande invandrat till eller fötts inom landet, äro medborgare från och med statens tillkomst, att jude, som därefter invandrat, förvärvat medborgarskapet från och med invandringsdagen, att person, som fötts i Israel efter statens upprättande,

 

förvärvat medborgarskapet vid födelsen samt att jude, som under besök i landet erhållit invandringscertifikat, upptagits till medborgare i och med certifikatets utfärdande. I alla dessa fall sker förvärvet automatiskt. Medborgarskap förvärvas dock ej av person, som före lagens ikraftträdande förlorat sitt hemvist i landet. Ej heller förvärvas medborgarskap av utländsk medborgare, som så ej önskar. Person, som fyllt 18 år och som vid tiden för lagens ikraftträdande eller invandringen eller utfärdande av invandringscertifikat innehar utländskt medborgarskap, äger sålunda att senast vid någon av nämnda tidpunkter på fastställt formulär avge förklaring, att han icke önskar bliva medborgare, och därigenom förhindra förvärv. Förvärv inträder ej heller för person under 18 år, vars föräldrar avgivit sådan förklaring både för egen och barnets del.
    Förvärvsinstitutet »återkomst» torde vara en lika unik företeelse som själva återkomstlagen och vilar på samma historiska och ideologiska grund som denna. Institutet kan därför — sett under historisk-nationella perspektiv — karakteriseras som ett slags återvinning.
    Vissa kategorier förvärva medborgarskap genom hemvist. Detta gäller personer, som vid tiden för statens tillkomst varit medborgare i Palestina och som icke förvärva israeliskt medborgarskap på grund av »återkomst», alltså väsentligen araber och andra icke-judar. Dessa personer ha blivit medborgare i Israel från och med statens upprättande, om de d. 1 mars 1952 blivit registrerade såsom i landet bosatta och vid lagens ikraftträdande alltjämt ha hemvist där samt faktiskt vistats i Israel eller område, som efter statens tillkomst blivit israeliskt, under tiden 15/5 1948—14/7 1952 eller också om de under denna tid legalt inkommit till landet. Barn till sådan person anses ha blivit medborgare vid födelsen, om barnet fötts efter 15/5 1948 och är bosatt i landet 14/7 1952.
    Härjämte förvärvas israeliskt medborgarskap vid födelsen av barn, vars fader eller moder är israelisk medborgare; har fadern avlidit före barnets födelse och var han vid dödstillfället medborgare i Israel, förvärvar barnet också medborgarskap vid födelsen, även om modern har annat medborgarskap eller ingen nationalitet. Lagen går alltså i detta hänseende väsentligt längre än motsvarande svensk lagstiftning, i det att moderns innehav av landets nationalitet tillerkännes alldeles samma betydelse som faderns för barnets förvärv vid födelsen.
    Slutligen må utlänning på ansökan naturaliseras under förutsättning, att han fyllt 18 år, att han vistas i Israel, att han under de 5 år, som närmast föregått ansökningsdagen, vistats i Israel under minst 3 år, att han är berättigad till stadigvarande hemvist i landet, att han även faktiskt bosatt sig i Israel eller ämnar bosätta sig där, att han har någon kännedom om hebreiska språket samt att han avstått från sitt dittillsvarande medborgarskap eller styrker, att han kommer att förlora det i och med sin naturalisation. Naturalisation meddelas av inrikesministern efter fritt skön genom utfärdande av ett naturalisationsbevis och skall föregås av ett trohetslöfte (»Jag förklarar, att jag vill vara lojal medborgare i staten Israel») samt blir gällande från och med dagen för detta löfte.
    I vissa undantagsfall må naturalisation beviljas utan att samtliga

 

nyssnämnda villkor äro uppfyllda. Personer, som ha fullgjort reguljär militärtjänst i Israels försvarsarmé eller därmed av försvarsministern likställd tjänstgöring och erhållit ett hederligt avsked, eller föräldrar, som förlorat barn under sådan tjänstgöring kunna sålunda upptagas till medborgare utan annat villkor än faktisk bosättning i Israel eller avsikt därtill. Person, som på grund av återkomst skulle ha blivit medborgare men avsagt sig denna rätt, kan naturaliseras redan före 3-årstidens utgång, men måste uppfylla övriga villkor. Och den, som omedelbart för statens tillkomst var medborgare i Palestina, behöver ej styrka hebreiska språkkunskaper. Dessutom äger inrikesministern en allmän befogenhet att meddela dispens från normalvillkoren, om han anser särskilda skäl härför föreligga, dock att sökanden under alla förhållanden måste ha fyllt 18 år och vara berättigad till stadigvarande hemvist i landet samt även faktiskt ha bosatt sig där eller ämna göra det. Person som icke är legalt bosatt i Israel eller ämnar bosätta sig där, kan alltså icke naturaliseras. Blotta avsikten att bosätta sig i Israel torde dock godtagas endast under exceptionella förhållanden.
    Gift kvinna behandlas i medborgarrättsligt hänseende såsom fullt självständig. Utländsk kvinna, som ingår äktenskap med israelisk medborgare, förvärvar alltså icke genom giftermålet mannens medborgarskap. Ej heller blir hustru utan vidare israelisk medborgare på grund av mannens förvärv. Däremot underlättas naturalisationen för den, som är gift med israelisk medborgare eller person, som har sökt medborgarskap och innehar lagstadgade förutsättningar att erhålla sådant eller som är befriad från dessa villkor. Sådan make eller maka må nämligen naturaliseras, även om han eller hon icke fyllt 18 år eller eljest stadgade villkor icke äro uppfyllda i hans eller hennes person.
    Då utlänning upptages till israelisk medborgare, medför detta israeliskt medborgarskap jämväl för hans eller hennes barn under 18 år.
    I vissa fall kunna även personer under 18 år, som äro bosatta i landet, självständigt naturaliseras, nämligen om föräldrarna icke vistas i landet eller om de ha avlidit eller äro okända. Anledningen till denna särbestämmelse är den stora invandringen av ensamstående barn, särskilt föräldralösa sådana. Ansökan skall ingivas av fader eller moder eller, om de är döda eller ur stånd att inge ansökan, av förmyndare eller vårdnadshavare.
    Medborgarskapet förloras endast i två fall, nämligen genom befrielse eller genom återkallelse av naturalisation. Förvärv av utländskt medborgarskap är alltså icke förlustanledning.
    Inrikesministern må, på ansökan, från medborgarskapet befria medborgare, som icke är bosatt i landet och fyllt 18 år. Medborgarskapet upphör i så fall från och med den dag ministern bestämmer. Befrielse kan även beviljas utan att vederbörande redan är eller önskar bliva utländsk medborgare. Befrielsen gäller även för vederbörandes barn under 18 år, som icke är bosatt i landet, under förutsättning dock att därefter varken barnets fader eller moder är medborgare i landet. Sålänge däremot fader eller moder innehar medborgarskap, kan barnet icke förlora det därigenom, att endast en av föräldrarna utverkat befrielse.
    Naturalisation må återkallas, om den beviljats på grund av falska

 

uppgifter eller om den naturaliserade varit utomlands under en sammanhängande tid av 7 år och icke har ett verkligt samband med Israel samt ej heller kan visa, att sambandet upphört på annat sätt än av hans egen vilja. Hemvist i utlandet medför sålunda icke utan vidare förlust av medborgarskap men kan ifråga om naturaliserad person motivera ett beslut om återkallelse. Slutligen kan återkallelse ske, om den naturaliserade genom handling svikit sin trohetsplikt mot staten.
    Beslut om återkallelse av naturalisation tillkommer icke förvaltningsmyndighet utan i första instans distriktsdomstolen på yrkande av inrikesministern. Domstolen kan på grund av sådan begäran utsträcka återkallelsen till att även omfatta sådana barn till den naturaliserade, som blivit medborgare till följd av hans naturalisation och äro bosatta i utlandet. Medborgarskapets förlust på grund av återkallelse inträder i och med att beslutet, som må överklagas, vinner laga kraft eller, om domstolen så förordnat, å senare dag.
    Den som vare sig genom befrielse eller återkallelse förlorat sitt medborgarskap befrias därigenom icke från sådana medborgerliga förpliktelser, som uppkommit före förlusten.
    Lagen är ägnad att främja uppkomsten av dubbla medborgarskap. Det stadgas sålunda uttryckligen, att förvärv av medborgarskap icke förutsätter befrielse från tidigare nationalitet i andra fall än naturalisation. Utländsk jude kan alltså genom invandring (återkomst) bliva medborgare i landet utan att behöva söka befrielse från sitt dittillsvarande medborgarskap. Därmed har man velat underlätta invandringen av sådana personer, som ännu icke definitivt bestämt sig för att för all framtid stanna i landet eller som icke lagligen eller endast med svårighet kunna utverka befrielse i tidigare hemland.
    Medborgare, som tillika är undersåte i annat land, skall vid tillämpningen av Israels lag betraktas som israelisk medborgare. En liknande regel gäller vid dubbelt hemvist. Person, som har hemvist både i Israel och utomlands, skall nämligen anses bosatt i Israel, så länge han ejfaktiskt bosatt sig i utlandet.
    Förlust av svenskt medborgarskap inträder enligt 1950 års lag om svenskt medborgarskap (7 §) icke utan vidare genom förvärv av utländskt sådant utan endast om förvärvet skett efter ansökan eller uttryckligt samtycke. Å andra sidan förutsätter förvärv av israelisk nationalitet genom återkomst icke sådan åtgärd. Svenska medborgare av judisk börd, som äro bosatta eller som i framtiden bosätta sig i Israel utan att i tid ha avsagt sig medborgarskapet därstädes, komma därför att vara medborgare både i Sverige och Israel. Även i fråga om barn kan samma situation inträda, där endera av föräldrarna är eller blir israelisk medborgare. Innehar t. ex. modern israelisk nationalitet och är fadern svensk, förvärvar barnet vid födelsen medborgarskap i båda länderna (1 § svenska lagen), likaså när endast endera av föräldrarna naturaliseras i Israel utan att ensam ha vårdnaden (7 § svenska lagen).
    Slutligen stadgas straff — högst 6 månaders fängelse eller högst 500 punds böter eller bådadera — för den, som mot bättre vetande lämnar falsk uppgift i ärende rörande förvärv eller förlust av israeliskt medborgarskap, vare sig uppgiften avser honom själv eller annan.
 

Josef Fischler