ERIK DANIELSSON. Aktiekapitalet. Studier över aktiebolagets kapitalkonstruktion enligt svensk rätt. Lund 1952. Gleerup. 264 s. Kr. 19,00.

 

    Rubricerade arbete är en avhandling, som ventilerats vid Lunds universitet. Den består av tre huvudavdelningar. Den första avser begreppet aktiekapital, den andra behandlar tillskottsplikten och den tredje rör förbudet mot utbetalning av det bundna kapitalet. Där tillkommer en exkurs, enligt sin rubrik behandlande förvärv, mottagande som pant och innehav av egen aktie. Rubriken är emellertid något för vid, då framställningen icke avser mottagande av egen aktie som pant.
    Förf:s aktiebolagsrättsliga studier hava ursprungligen varit inriktade på tillskottsplikten. Det parti av avhandlingen, som redogör för denna, har också blivit det tyngst vägande. Under avhandlingsarbetets gång har emellertid förf. alltmer fått uppmärksamheten fäst på en grundläggande oklarhet i lagstiftningen — den nämligen, som är förbunden med själva begreppet aktiekapital. Särskilt rättsfallen NJA 1951 s. 6 (I och II), som röra olovlig utdelning i enmansbolag, synas ha inriktat hans intresse på tillskottsreglernas korrelat, d. v. s. de regler, som i stor utsträckning förbjuda utbetalning av bolagets kapital. Avdelningarna om aktiekapitalets begrepp samt om utbetalningsförbudet hava dock icke blivit lika genomarbetade som avdelningen om tillskottsplikten. Arbetet skulle framför allt ha vunnit på om förf. — ev. med uteslutande av vissa delar av kapitlet om aktiekapitalets begrepp — sökt bringa bokens sista avsnitt någorlunda i paritet med det mellersta.
    Vad först beträffar begreppet aktiekapital finner förf., att begreppet icke användes i lagen på ett entydigt sätt. För vinnande av större klarhet vill förf. uppdela begreppet på olika kategorier, benämnda tillskottskapital, registerkapital, redovisningskapital, likvidationskapital och andelskapital. Tillskottskapitalet bestämmes som summan av bestående och fullgjorda tillskottsförbindelser för tilldelade aktier (s. 31). Registerkapitalet är det i aktiebolagsregistret antecknade aktiekapitalet (s. 40). Redovisningskapital är benämningen på aktiekapitalet som post i balansräkningen (s. 46). Med likvidationskapital menas »det belopp, till vilket aktieägarnas tillskott skola tagas upp i likvidation» (s. 59). Andelskapitalet slutligen är aktiekapitalet i det interna förhållandet mellan delägarna (s. 59 f.).
    Såsom på skilda håll i litteraturen påpekats finnes en grundläggande dubbelhet i betydelseinnehållet. Man kan sålunda tala om nominellt och reellt aktiekapital. Med det förra avses aktiekapitalet såsom ett mått,vars storlek bestämmes efter vissa principer i lagen och som har betydelse i olika av lagen angivna sammanhang. Med reellt aktiekapital menas åter förmögenhetstillgångar, som i större eller mindre utsträckning fylla detta mått. Givetvis är det nominella aktiekapitalet det för aktiebolagslagen (i det följande förkortad ABL) väsentliga, men spår

 

16—537004. Svensk Juristtidning 1953.

 

242 SVEN BRAMSJÖfinnas av det andra kapitalbegreppet. Det reella aktiekapitalet framträder sålunda i uttrycket, att aktiekapitalet gått förlorat. Förf. synes knappast hava ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt denna grundläggande distinktion. Anledning härtill hade särskilt funnits i avsnittet om tillskottskapitalet, där förf. tager som utgångspunkt bestämningen i 1 § ABL (ett av aktieägarna »tillskjutet kapital»), liksom också vid behandlingen av det avsnitt, som rör förlust av aktiekapitalet som rekvisit för skyldighet att vidtaga likvidationsåtgärder.
    Förf. anser sig nu — ur andra synpunkter — kunna fastslå, att begreppet aktiekapital, sådant det användes i lagen, är flertydigt. Den utredning, som härvidlag presteras, är emellertid behäftad med vissa svagheter. Man finner sålunda till en början, att förf. stundom uppställer aktiekapitalsbegrepp, som avviker från lagens. I motiven till lagen (SOU 1941:9 s. 406) angives, att i viss situation jämte aktiekapitalet en särskild kompletteringspost måste upptagas å balansräkningens passivsida. Posten skall avse det tecknade beloppet nya aktier, som ej blivit till fullo inbetalda men ej heller förklarats förverkade. Såvitt man kan utläsa av förf:s framställning (s. 47) låter han — åtminstone i viss utsträckning — detta belopp ingå under redovisningskapitalet. Vidare finner man, att förf. på väsentliga punkter icke nått längre i sin bevisföring än att han ifrågasatt uppställandet av ifrågavarande kategori. Härvidlag kan hänvisas till s. 59, där det uttalas, att de av förf. gjorda anmärkningarna till ett visst rättsfall torde visa, att aktiekapitalet i betydelsen av det belopp, till vilket aktieägarnas tillskott skola tagas upp i likvidation, kan ifrågasättas vara en storhet för sig. Härmed kan också jämföras den anförda grunden för uppställande av begreppet andelskapital (s. 59 f.).
    I fråga om de särskilda av förf. gjorda bestämningarna må i övrigt framhållas följande. Tillskottskapitalet har, som nämnts, angivits såsom summan av bestående och fullgjorda tillskottsförbindelser. Vad förf. i själva verket åsyftar torde vara summan av tillskottsförbindelsernas nominella belopp. Och bestämningen av likvidationskapitalet — det belopp, till vilket aktieägarnas tillskott skola tagas upp i likvidation — passar icke så bra i sådana fall, då aktiekapitalet ökats genom fondemission. En närmare bestämning av vad som menas med likvidationskapital hade även eljest varit önskvärd. Man frågar sig sålunda, huruvida det aktiekapital, som omtalas i 164 § ABL, skall falla härunder eller ev. under andelskapitalet.
    Förf:s behandling av den tidigare litteraturen i hithörande frågor gör denna ingalunda full rättvisa. Vad förf. sålunda säger s. 28—30 om HAGSTRÖMERS uppfattning av aktiebolaget torde icke träffa vad denne menat. Även mot förf:s behandling av RAUCH (S. 5, 6 och 11) kunna anmärkningar riktas. Över huvud kan det betvivlas, att det skänker ett korrekt och fullständigt perspektiv över den tidigare litteraturen angående begreppet aktiekapital, om man, som förf., grupperar denna under de två huvudsynpunkterna, vad vederbörande förf. anser dels angående aktiekapitalets storlek på viss tidpunkt jämförd med bolagsförmögenhetens och dels angående aktiekapitalets funktion. I anslutning till talet om aktiekapitalets garantifunktion har förf. vissa mindre träffande utläggningar över temat vem som skall anses garantera vad åt vilka (s. 12—15).

 

ANM. AV ERIK DANIELSSON: AKTIEKAPITALET 243    Den andra huvudavdelningen, om tillskottsplikten, inledes med en framställning om tillskottspliktens subjekt. Härunder behandlas särskilt förbudet mot överlåtelse av tillskottsfordran. Sedan följa särskilda avsnitt angående tillskottspliktens särskilda egenskaper, förbudet mot emission till underkurs, tillskottshandlingen, tiden för tillskottet, tillskottsobjektet, inbetalning i penningar, kvittning, påföljderna vid underlåtenhet att infria tillskottsskuld, tillskottets värdering samt tillskottsfordrans redovisning. Vissa problem hänföra sig till flera rubriker. Sålunda omfattar rubriken om tillskottspliktens särskilda egenskaper vissa frågor, som funnit sin huvudsakliga behandling i andra avsnitt. Framställningarna om tillskottshandlingen och om inbetalning i penningar gripa också i viss mån in i varandra.
    Förf. har ägnat stor uppmärksamhet åt frågan om kvittning samt det i samband därmed stående spörsmålet om förbud mot överlåtelse av tillskottsfordran. Såsom förf. anmärkt (s. 166) har kvittningsförbudet motiverats med att tillskottsfordringarna i händelse av bolagets insolvens böra komma alla bolagets borgenärer till godo och ej genom kvittningsrätt förbehållas endast någon eller några av dem. Meningen härmed skall enligt förf. (s. 166) vara, att aktietecknaren icke på grund av denna sin egenskap i bolagets konkurs skall kunna få den gynnsamma position, som rätten till kvittning eljest ger en borgenär, vilken häftar i skuld til konkursgäldenären. Detta motiv är emellertid enligt förf. (s. 167) hållbart endast under den i konfliktfallen dock oftast riktiga förutsättningen, att aktietecknarens fordran icke uppkommit ur en i bolagets rörelse normal transaktion. Förf. kontaterar vidare (s. 63 f.), att överlåtelseförbudet i lagens förarbeten motiverats med hänvisning till skälen för kvittningsförbudet. Förf. finner, att motiveringen för kvittningsförbudet, med den innebörd som den enligt förf. har, icke passar in på överlåtelseförbudet. Förf. menar, att överlåtelseförbudet i stället kan motiveras med det »tvingande sammanskottsmönstret» (s. 64).
    Härtill kan sägas följande. Det är ju ingen så sällsynt förteteelse, att en fordran icke må mötas med kvittningsinvändning. Vanligen är det av hänsyn till borgenären själv — t. ex. en person, som åtnjuter familjerättsligt underhållsbidrag — som kvittningsförbudet uppställts. Regeln är av särskild betydelse för borgenären, om det finns motfordringar mot honom, som han icke kan betala. Icke så sällan kombineras kvittningsförbudet med ett överlåtelse- och utmätningsförbud, i vart fall såvitt gäller icke-förfallna fordringsbelopp. Lagstiftaren befarar bl. a., att borgenären, om överlåtelse medgåves, skulle till sin skada realisera fordringen i förtid. I fallet med tillskottsfordringen är det — till skillnad mot i de nu avsedda fallen — icke så mycket av hänsyn till borgenären själv, aktiebolaget, utan fastmera till bolagets fordringsägare i allmänhet, som kombinationen kvittnings-, överlåtelseförbud etc. införts. Tillskottsfordran skall icke komma enbart en borgenär till godo genom kvittning eller genom utmätning eller genom att tillskottsfordringen överlåtes till honom i betalningssyfte. Det torde därför knappast vara riktigt, när förf. säger, att motiveringen för kvittningsförbudet är hållbar endast under den förutsättningen, att aktietecknarens fordran icke uppkommit ur en i bolagets

 

244 SVEN BRAMSJÖrörelse normal transaktion. Antag exempelvis ett sådant fall, att alla borgenärer på kredit levererat viss vara till bolaget. En av borgenärerna har tecknat aktier i bolaget. Tanken bakom regeln är den, att icke enbart han skall få tillgodonjuta tillskottsfordringen (genom kvittning) utan att den, såvitt möjligt, skall komma alla borgenärerna till del. Ej heller skall en av borgenärerna kunna komma åt tillskottsfordringen genom utmätning. Givetvis får man också bakom kvittningsförbudet se en önskan att försvåra kringgående av reglerna om att tillskott i annat än penningar skall ske i viss ordning. Och bakom överlåtelseförbudet får man väl även se fruktan för realisation i förtid och till underpris. Den motivering, som förf. själv anfört för överlåtelseförbudet, nämligen att sammanskottsmönstret är tvingande, förefaller att leda i cirkel. Att sammanskottsmönstret är tvingande är väl just något, som framgår av denna regel om överlåtelseförbud.
    Under nästa avsnitt, om tillskottspliktens särskilda egenskaper, behandlas framför allt spörsmålen om villkor vid aktieteckning, om aktietecknings ogiltighet på grund av allmänna ogiltighetsgrunder samt om verkan av överenskommelse om befrielse från aktieteckning. De centrala resonemangen finnas å s. 88—90. Förf. diskuterar där spörsmålet om tillskottsplikten får sina särskilda egenskaper i och med att den uppstår eller om bolagets registrering resp. vid aktiekapitals ökning viss annan registrering kan tillmätas betydelse. (Jfr vad beträffar villkor de uttryckliga bestämmelserna i 1944 års ABL §§ 20 och 58.) Avhandlingen redogör för den av vissa förf. intagna ståndpunkten, att sådana ogiltighetsgrunder, som blott må göras gällande mot ondtroende medkontrahent, skola få åberopas av aktietecknaren mot bolaget, såframt han gjort anmälan till registreringsmyndigheten före nyssnämnda registreringsåtgärder. Förf. förkastar nämnda ståndpunkt med hänsyn till vad som anses i övriga ogiltighetsfall. Sedan resultat sålunda vunnits för ogiltighetsfallens del, analogiserar förf. utan närmare motivering vidare och finner, att ej heller i övriga frågor, som behandlas under rubriken tiltskottspliktens särskilda egenskaper, registreringen kan tillmätas någon betydelse (bortsett från de uttryckliga bestämmelserna om villkor). Vad förf. sålunda anfört hade för att erhålla bärkraft bort förtydligas och fördjupas. Av tvivelaktig bärkraft är också den s. 90 anförda motiveringen för att svek vid aktieteckning över huvud ej skall tillmätas relevans mot bolaget. Förf. tager där som utgångspunkt, att den bedragne aktietecknaren dock velat bli aktietecknare och ej borgenär för sitt tillskott.
    Under nästa avsnitt behandlar förf. förbudet mot emission till underkurs. Detta förbud finnes uttalat i 1944 års ABL 3 § andra stycket, där det heter, att vad för aktie skall inbetalas ej må bestämmas till lägre belopp än det, varå aktien skall lyda. Betalningen skall erläggas i penningar, där den ej må annorledes fullgöras efter vad i ABL sägs. I 207 § finnes en föreskrift om skadeståndsskyldighet för stiftare, som uppsåtligen eller av vårdlöshet till oskäligt högt värde uppskattat egendom, som vid bolags bildande tillskjutits enligt bestämmelse, varom stadgas i 7 §.
    Förf. anser nu (s. 99), att den aktietecknare, som med stöd av bestämmelse enligt 7 § åtagit sig annan prestation än sådan i penningar,

 

ANM. AV ERIK DANIELSSON: AKTIEKAPITALET 245på talan av bolaget skall åläggas utgiva det belopp, varmed det åtagna tillskottets värde visar sig understiga aktiernas nominella belopp. Man kan sålunda säga, att det enligt förf. åvilar aktietecknaren ett garantiansvar för att den avtalade prestationen verkligen är värd aktiernas nominella belopp. Vad förf. anför till stöd för att detta skulle vara lagens ståndpunkt — slutledningen s. 99 från bestämmelsen i 207 § om stiftares skadeståndsskyldighet — är säkerligen oriktigt. Ett sådant garantiansvar för den som tillskjuter annan egendom än penningar skulle också kunna leda till hårda resultat.
    I anslutning till detta spörsmål, huruvida en person, som uppfyllt ett i vederbörlig ordning uppställt villkor, skall åläggas utgiva fyllning i penningar, upptager förf. en annan fråga, nämligen huruvida den aktietecknare, som ej rätteligen uppfyllt villkoret, i vissa angivna fall skall åläggas påföljder. Förf. säger sålunda s. 105: »Ansvarar nu t. ex. den som tillskjuter en rörelse såsom för tillskottsskuld för att den övergår på bolaget utan andra än uppgivna skulder, och ansvarar den som tillskjuter en fastighet såsom för tillskottsskuld för att inteckningar i denna icke belånats för mer än det vid tillskottstransaktionen förutsatta beloppet? Huru dessa frågor skulle besvaras av domstolarna är omöjligt att förutsäga.» Gör sig en aktietecknare så att säga skyldig till kontraktsbrott i fråga om den prestation, som han skall tillhandahålla bolaget, såsom i de nämnda fallen, är det väl ändå självfallet, att han icke kan undgå påföljder.
    Den sista huvudavdelningen rör utbetalningsförbudet. Den utgör till största delen en kritik av utgången i målen NJA 1951 s. 6, särskilt det under I refererade målet. Innan förf. går in på nämnda fall behandlar han tidigare rättspraxis. Han anser sig därvid (s. 212) kunna konstatera en obenägenhet hos överinstanserna att använda reglerna om utbetalningsförbud i 54 § i 1910 års ABL. Denna obenägenhet vill han förklara med ett svåremotståndligt tryck från allmänt spridda idéer om hur borgenärernas skydd inom aktiebolagsrätten är beskaffat och hur det bundna kapitalet fungerar. Härvid åsyftas framför allt rättsfallet NJA 1935 s. 357. Såvitt man i varje fall kan finna av referatet i NJA, har det emellertid i målet icke framkommit, att det till tredje mansskydd bundna kapitalet skulle ha angripits.
    I målen NJA 1951 s. 6 hade vid försäljning av samtliga aktier i enmansbolag säljaren erhållit en avsevärd del av likviden efter uttag från bolaget, vilket till gengäld fått motsvarande fordran mot köparen. Denna fordran ansågs praktiskt taget sakna värde. Utdelningsbar vinst enligt fastställd balansräkning fanns blott i ringa utsträckning. HD ansåg olovlig vinstutdelning föreligga, trots att bolaget haft dolda reserver i sådan omfattning, att tillgångar funnits till täckning av såväl skulderna som aktiekapital och bunden reservfond. Aktiesäljaren ålades återbäringsskyldighet under motivering, att han i vart fall bort inse, att den fordran, som bolaget erhållit mot köparen, praktiskt taget saknat värde.
    Förf. kritiserar domen i de båda målen ur olika synpunkter. Kritiken torde dock i stor utsträckning ej vara träffande. Förf. uttalar sig sålunda s. 221 om vad som enligt hans förmenande är en särskilt svag punkt i HD:s dom. HD skall enligt förf. ha ansett den nye aktieägarens ekonomiska ställning relevant men samtidigt betecknat som irrelevant

 

246 SVEN BRAMSJÖvilket värde hans viktigaste tillgång, aktierna, hade. Anmälaren vill icke skriva under på den senare delen av detta påstående. HD har fastslagit, att bolagets fordran mot aktieköparen saknat värde. Det har icke uttalats, att det av principiella skäl skulle vara uteslutet att beakta värdet av hans aktieinnehav. (En annan sak är, att vid bedömning av den utdelningsbara vinstens storlek hänsyn ej må tagas till de dolda reserverna.) — Förf. anser det vidare (s. 233 f.) vara en fiktion och tillika orimligt att betrakta uttaget som vinstutdelning, enär ett beslut om sådan utdelning lagligen ej kunnat fattas. Balansräkningen utvisade ju ej utdelningsbar vinst i tillräckligt omfång. Förf. menar, att fiktionen då borde ha gjorts färdig. Sådana åtgärder, som innebära, att den dolda reservens tillgångar framträtt i balansräkningen, skulle även ha fingerats. Resonemanget verkar tvivelaktigt. Om ett beslut om utdelning faktiskt träffats och utdelning skett, oaktat några enligt lag utdelningsbara medel ej funnits, måste transaktionen träffas av 54 § 1910 års ABL, resp. 73 § 1944 års ABL. Det förefaller som om förf. menat, att motsvarande påföljder ej borde inträda, om transaktionen skett i förtäckt form. (Vad som är det riktiga i förf:s resonemang å s. 232 ff. är däremot, att termen vinstutdelning, som användes i lagen, stundom är mindre lyckad såsom beskrivning på vad lagen avser.)
    I rättsfallen observeras, att HD för mottagarens del antagit ett ondtrosrekvisit. 54 § 1910 års ABL omnämner alls icke ett sådant krav, och 73 § 1944 års ABL uppställer krav på ond tro hos mottagaren blott i en särskild situation, nämligen då utdelning skett i enlighet med en balansräkning, vilken är oriktig enligt vissa bestämmelser. Förf. vill (s. 236 f.) göra gällande, att HD uppställt ondtrosrekvisitet med stöd av 93 § nya ABL resp. motsvarande stadgande i gamla ABL. Dessa bestämmelser behandla det fall, att ställföreträdare för bolaget överskridit sin befogenhet samt tredje man insett eller bort inse detta, under vilka förutsättningar rättshandlingen blir ogiltig. Anmälaren vill för sin del i stället i ondtrosrekvisitet se ett utslag av de synpunkter, som lagberedningen framfört i motiven till nya ABL § 73 (SOU 1941: 9 s. 283 f.). Där framhålles, att 1910 års ABL § 54 enligt sin lydelse föreskrev ovillkorlig återbäringsplikt för mottagaren även i det fall, att utdelningen skett på grundval av en av bolagsstämma fastställd balansräkning men denna på grund av avvikelse från lagens tvingande regler visade alltför förmånligt resultat. Lagberedningen uttalar i anslutning härtill, att det kundeifrågasättas, om icke trots lagbudets lydelse domstolarna — med hänsyn till den nyare utveckligen i fråga om condictio indebiti — skulle anse sig befogade att uppställa ett krav på ond tro hos mottagaren. Det förefaller sannolikt, att motsvarande synpunkter lagts i förevarande mål. Vad beträffar det senare av de båda målen, kan man säga, att ondtrosregeln i 73 § 2 mom. 2 st. 1944 års ABL vunnit analog tillämpning.
    Intressanta spörsmål uppstå i vad gäller utbetalningsförbudets närmare utformning. Här må blott nämnas frågorna, om återbäring skall ske av sådana förmögenhetstillgångar, som ha överförts till aktieägaren på grund av vårdslöshet å bolagets sida eller som ha frånhänts bolaget till förmån för tredje man. Även andra spörsmål, som tangeras i förf:s framställning, torde vara värda ytterligare undersökning (exem

 

ANM. AV ERIK DANIELSSON: AKTIEKAPITALET 247pelvis de, som behandlas under rubriken »Särskilda undantag från utbetalningsförbudet i övrigt»).
    Som ett totalomdöme om avhandlingen kan sägas, att den präglas av fantasi och uppslagsrikedom samt stor oförskräckhet i framförandet av synpunkter. Frånsidan härav är, såsom redan torde ha framgått, en ibland mindre omsorgsfull behandling av det förefintliga materialet. Vad rättspraxis angår finnas åtskilliga fall, där det brister i behandlingen. Utöver de tidigare anförda kunna som exempel nämnas fall, som finnas å s. 68 not 2 (SvJT 1924 rf. s. 79; betalningsskyldighet ålagd motsäljaren av teckningsbevisen), s. 158 f. (NJA 1924 s. 374; meningarna i HD) och s. 185 (NJA 1931 A 332; Jr MOLINS votum). Förf:s kritik s. 83 ff. av den utav HD i målet NJA 1935 s. 270 använda formuleringen »rätt i avseende å vinstutdelning och andel i bolagets tillgångar» synes gå alltför långt. — Och den tidigare litteraturen i ämnet har långtifrån alltid blivit korrekt behandlad. Utöver vad förut i detta hänseende framhållits må här nämnas, att NIALS s. 247 i avhandlingen anförda åsikt icke blivit riktigt uppfattad. Och vad beträffar hänvisningen till SKARsTEDTS kommentar till 1910 års ABL (s. 172 f. i avhandlingen), så avser det av Skarstedt anförda exemplet icke kvittning i den betydelse, som ordet har i gängse språkbruk. Ordet kvittning står ju också inom citationstecken i kommentaren. — Därjämte vidlådes avhandlingen av den bristen, att det på olika håll i arbetet finnes uttalanden, som icke gå såväl ihop. Även något så centralt som uttrycket kapitalkonstruktion — vilket förekommer i avhandlingens titel som underrubrik — finner man bestämt olika på skilda ställen utan att någon motivering anförts för skiljaktigheterna (s. 19 och 61). Och uttalandena om sammanskottsmönstret som tvingande ha på skilda håll i framställningen fått olika valör (s. 24 och 64).
    Språkbehandlingen i arbetet är ledig. Och i innehållshänseende utvisar avhandlingen, att även på ett område, reglerat så nyligen och så i detalj som det aktiebolagsrättsliga, dock finnas åtskilliga problem, värda att tagas upp till vetenskaplig behandling.

Sven Bramsjö