ÅKE LÖGDBERG. Några spörsmål angående förlagsinteckning. Sthm 1952. Skrifter utg. av Svenska Bankföreningen. 81. 36 s. Kr. 2,00.

 

    Föreliggande skrift, vilken grundar sig på ett vid 1951 års ordinarie bankmöte hållet föredrag, utgör icke en analys av några specialproblem utan en översiktlig och praktiskt inriktad framställning av de viktigaste spörsmål, som uppkomma vid anlitande av förlagsinteckningsinstitutet. Huvuddelen av arbetet har ägnats tre grundläggande frågor, nämligen vilka rörelser som kunna förlagsintecknas, hur förlagsintecknad rörelse individualiseras samt vilken egendom som graveras av förlagsinteckning. I största korthet beröras även vissa problem rörande förmånsrättens övergång, förmånsrättsordningen mellan skilda förlagsinteckningar,gemensamma förlagsinteckningar, s. k. omvänd förmånsrättsordning vid gemensamma fastighets- och förlagsinteckningar osv. De av förf. hävdade ståndpunkterna synas i allmänhet vara övertygande och väl underbyggda. Om man på ett eller annat ställe känner sig frestad att sätta

 

248 KURT GRÖNFORSett frågetecken i marginalen, kan anledningen härtill vara, att förf. på grund av framställningens höggradiga koncentration och knapphet — i och för sig naturligtvis nödvändiggjord av skriftens allmänna uppläggning och ändamål — ej har haft möjlighet att redovisa en mera ingående argumentering. Några punkter, där visst tvivel kan uppkomma, må här antydas.
    Förf. har ägnat förhållandevis stor uppmärksamhet åt det fall, att ett företag driver en rörelse i eget namn men för ett annat företags räkning på så sätt, att äganderätten till råvaror och produkter liksom ev. även redskap och maskiner av lös egendoms natur tillkommer den andra rörelsen. Ett moderbolag, som behöver nya avskrivningsobjekt, köper exempelvis sitt dotterbolags maskinella utrustning och uthyr därefter densamma till dotterbolaget, som fortfar att driva rörelsen i eget namn (med hänsyn till ett vid dotterbolaget knutet goodwillvärde önskar man ej upplösa dotterbolaget och överföra rörelsen till moderbolaget.) Situationer av detta slag, vilka förorsaka vissa tolkningssvårigheter de lege lata, vill förf. de lege ferenda för att skydda förlagsgivaren lösa därigenom, att båda avtalskontrahenterna tillerkännas egenskap av förlagstagare (s. 17). En sådan lösning förefaller emellertid diskutabel, enär man därmed har uppgivit den för förlagsinteckningsinstitutet grundläggande tanken, att endast den som driver rörelsen kan vara förlagstagare.
    Beträffande frågan om ägarehypotek synes förf. (jfr hans avhandling Studier över förlagsinteckningsinstitutet s. 256) närmast vara böjd att anta, att sådant hypotek kan uppkomma, även om han medger att den »allmänna uppfattningen» är den motsatta (s. 30). Förf:s mening torde dock icke låta sig förlikas med stadgandet i HB 17: 7, vilket måste anses innebära, att all förlagsintecknad egendom skall tas i anspråk för förlagsinteckningshavarnas räkning före oprioriterade borgenärer. Att den allmänna uppfattningen skulle »väsentligen vara att återföra» på en gammal panträttslig parömi (pignoris causa indivisa est) är därför svårförståeligt: den bygger i stället på gällande lag, m. a. o. en betydligt mera betryggande grund. Detsamma gäller — t. o. m. enligt vad uttryckligen framhållits, vilket förf. i sin kritik s. 30 not 2 tycks ha förbisett— de uttalanden av WELAMSON i SvJT 1947 s. 666 f., där nu anförda argument närmare utvecklas.
    Till frågan om möjligheten av gemensamma förlagsinteckningar med samma ansvarsordning som vid gemensamma fastighetsinteckningar (primärt delat och subsidiärt solidariskt ansvar) undviker förf. att ta bestämd ståndpunkt. Även om han framhåller, att gemensamt intecknade rörelser enligt den »uppfattning, som torde vara den vanliga i våra dagar» (s. 30), gentemot förlagsgivaren svara primärt solidariskt, framskymtar dock, att förf. själv snarast är benägen att anta en regel om blott subsidiär solidaritet (jfr avhandlingen s. 273). Ett sådant avsteg från solidaritetsgrundsatsen, vilken sedan gammalt gäller vid panträtt i lös egendom och i och med skuldebrevslagen upphöjts till en för svensk förmögenhetsrätt genomgående princip, skulle emellertid fordra antingen uttrycklig lagbestämmelse (såsom beträffande fastighetsinteckning) eller synnerligen starka skäl för analogisk tillämpning av en dylik undantagsbestämmelse. Angående sistnämnda alternativ må blott framhål

 

ANM. AV ÅKE LÖGDBERG: SPÖRSMÅL ANG. FÖRLAGSTECKNING 249las, att man vid förlagsinteckning saknar motsvarighet till den på förhand fixerade norm för en ansvarsuppdelning, som fastighetens taxeringsvärde utgör, och att skälen för en analogi från regeln om fastighetsinteckningar redan därför synas icke övertygande. Förlagsinteckningsparter torde således tryggt kunna utgå från huvudregeln om primärt solidariskt ansvar — den försiktighet vid bedömandet av en gemensam förlagsintecknings rättsverkningar, som förf. tillråder, förefaller mot bakgrunden härav vara väl långt driven.
    Dessa och liknande reflexioner, som läsningen någon gång kan ge anledning till, ha emellertid i det hela föga betydelse. Sammanfattningsvis måste sägas, att den här anmälda skriften utgör en värdefull komplettering till förf:s gradualavhandling och säkerligen kommer att visa sig vara till gagn för det praktiska rättslivet.

Kurt Grönfors