VILHELM AUBERT, TORSTEIN ECKHOFF och KNUT SVERI. En lov i søkelyset. Sosialpsykologisk undersøkelse av den norske hushjelplov. Oslo (Akad. Forlag), Lund (Gleerup) och Kbhvn (Det Danske Forlag) 1952. 239 s. Inb. nkr 9,50.
    En rättssociologisk undersökning av en lagstiftnings verkningar är en viktig händelse i nordisk litteratur. En norsk forskargrupp, VILHELM AUBERT, TORSTEIN ECKHOFF och KNUT SVERI, har företagit en djuppejling av den norska hembiträdeslagen med utnyttjande av den moderna sociologins och socialpsykologins hela apparat. Ur det offentliga registret, som innehåller 5 800 hembiträdestjänster, tog man ut 598 husmödrar och hembiträden. Sedan några sorterats bort, som inte tillhörde gruppen, skred man till intervjuarbetet som utfördes av studenter från Oslo universitet efter ett på förhand fastställt frågeschema. Tydligen gick man tillväga med stor energi. Endast 9 % vägrade helt att lämna upplysningar. Enkätmaterialet omfattar 233 familjer. I 206 familjer har man intervjuat både husmodern och hembiträdet, i 27 har man upplysningar endast från den ena parten.
    På ett fåtal år har den husliga arbetsmarknaden undergått stora förändringar. År 1938 fanns i Oslo omkring 11 000 hembiträden, år

 

¹ SOU 1952: 5. — Den föreliggande studien har föranlett Home Office att i cirkulärskrivelse till barndomstolarna råda dem att använda påföljden med försiktighet.

² Av de 34 pojkar, som hösten 1952 var intagna i detention centre, hade alla utom två förut haft villkorlig dom med övervakning. Sju pojkar hade varit intagna i ungdomsvårdsskolor — en lagtillämpning som synes stridande mot de uttalanden för vilka ovan redogjorts.

17—537004. Svensk Juristtidning 1953.

 

1950 endast 5 000—6 000. Den verkliga skillnaden är ännu större än vad dessa tal anger, då Oslos invånarantal ökat betydligt under mellantiden, särskilt till följd av inkorporeringen av Akers kommun. Allt fler familjer klarar sig utan hjälp eller anlitar »till och frånare». Det har rått stark efterfrågan på hembiträden och deras löner har också stigit avsevärt fast knappast i takt med lönerna på andra områden.
    Den norska hushjelploven motsvarar i stort vår svenska hembiträdeslag. Hushjelploven är liksom vår lag tämligen ny, den tillkom 1948, medan vår lag är av 1946. Båda lagarna har i huvudsak samma syfte. Hushjelploven reglerar bl. a. uppsägningstiden, tiden för lönens betalande, ordinarie arbetstid, övertidsarbete och fridagar. Den norska lagen går dock längre än vår lag i riktning att likställa hembiträdena med övriga arbetstagare som har lagstadgad arbetstid. Den ordinarie arbetstiden skall enligt hushjelploven inte vara mer än 10 timmar och skall ligga mellan kl. 7 och kl. 19.30. I den svenska lagen, som enbart tar sikte på att säkerställa en rimlig fritid, sägs om den ordinarie arbetstiden endast att den skall sluta kl. 19.
    Sanktionsapparaten är en annan än vid den egentliga arbetstidslagstiftningen. Den norske lagstiftaren har liksom den svenske inte velat ha en offentlig tillsyn över arbetsförhållandena i hemmen. Hushjelploven är straffsanktionerad. Straff skall dock drabba endast »den som gjentatte ganger tross protester» håller hembiträdet i arbete i strid med lagens bud. Åtal förutsätter angivelse av målsäganden. Vidare har »statens arbeidstilsyn» skyldighet att ge vägledning om lagens innehåll och att söka sprida upplysningar om lagen.
    En huvuduppgift har varit att undersöka, i vad mån lagens bud faktiskt efterleves. Klart visas, att denna inte alls haft de verkningar som förutsatts utan att de förbättringar som inträtt i hembiträdenas arbetsvillkor snarast får tillskrivas att hembiträdena haft en »säljarens marknad». Föreskriften att arbetstiden inte får överskrida 10 timmar om dagen överträddes sålunda i mer än 50 % av de undersökta hushållen. I många hushåll började eller slutade hembiträdet också arbetsdagen på olovlig tid. Inte heller respekterade man bestämmelserna att övertidsarbete skall ersättas efter vissa normer. Att hembiträdet skall ha minst varannan söndag ledig ignorerades i 20 % av hushållen. Undersökarna summerar antalet överträdelser genom att uppställa ett indextal, vilket visar att det vanligaste var att lagen överträddes på en eller två punkter och att endast 30 av 233 husmödrar var fullt laglydiga.
    Särskilt värdefull för oss jurister är den del av undersökningen som avser de enskildas kännedom om lagen och deras insikt om normerna. Författarna redovisar på vad sätt upplysningar spritts om den nya lagen bl. a. genom arbeidstilsynets verksamhet. En del av frågorna siktade till att utröna, hur långt framme i medvetandet den enskilde hade sin uppfattning om lagen. Metoden var att ställa ett antal frågor som rörde en tillämpning av lagens bud men som icke direkt angav detta förhållande. Intervjuaren registrerade huruvida den tillfrågade valde att hänvisa till lagen, vilket skulle ha legat närmast tillhands, eller om hon svarade på annat sätt. Resultatet pekar på att många hade hört talas om lagen och att de också hade en någorlunda god upp

 

fattning om dess innehåll utan att de därför ansåg att den direkt angick dem. Det krävdes en del för att aktivisera kunskaperna om lagen. Författarna har också undersökt kunskapen om lagen eller norminsikten hos olika åldersgrupper. Husmödrar under 30 år var bättre informerade än husmödrar mellan 30 och 50. I gruppen över 70 år var okunnigheten mycket djup. En insikt om normen fanns i flera fall utan att denna hade något direkt samband med kunskap om själva lagen. Det vill synas som om insikten om normerna också förmedlades av sedvanan och att lagen och sedvanan delvis verkade i samma riktning delvis var för sig.
    Närmast som ett skolpojksskämt verkar ett försök att ställa några frågor om tolkningen av ett par lagställen. Redan från början vet läsaren svaret att lagtexten är så skriven att många av husmödrarna och ändå fler av hembiträdena har svårt att förstå den. När det gäller en lag som riktar sig till gemene man och inte till juristen är det dock en allvarlig kritik, att lagen inte skrivits tillräckligt enkel och tydlig.
    Viktigare är det avsnitt som rör förhållandet mellan kunskap om lagen eller normen och laglydnaden. Sambandet är ytterst obetydligt. Även bland de värsta lagöverträdarna fanns en ganska utbredd norminsikt och omvänt var det många av dem som följde lagen vilka saknade kunskap till och med om regeln att den ordinarie arbetstiden är 10 timmar. Författarna drager slutsatsen (s. 167): »Der hvor lovens innflytelse kunne vært påkrevd, er ikke den rene innsikt i normene tilstrekkelig. Innsikten må knytte seg til en bestemt motivstruktur forå virke reformerende.» Som en förklaring kan man peka på den svaga sanktionsapparaten. Vidare är att märka, att hembiträdena inte är organiserade och att de därför icke har någon fackförening som tillvaratar deras intressen.
    Avslutningsvis diskuteras vad lagens tillskyndare kunde ha trott och tänkt om lagens verkningar. Läsaren möter många bitande iakttagelser om slentrianens makt, om god ton i lagstiftarmiljö och om hur den enskilde politikern låter sitt önskeschema påverka sin uppfattning om verkligheten. Var och en tror sig ha fått sitt och lagen blir på så sätt en »lämplig» kompromiss.
    »En lov i sökelyset» bör öppna nya perspektiv särskilt för rättsfilosofen. Den visar på möjligheterna att finna fastare bas för de generella teorierna än den abstrakta spekulationen. Arbetet ger kunskap om människornas faktiska handlande, våra uppfattningar och förväntningar.
 

Folke Schmidt