KARL PETERS. Strafprozess. Ein Lehrbuch. Karlsruhe 1952. C. F. Müller. XI + 594 s. DM 27,00.

 

ULRICH STOCK. Strafprozessrecht. Ein Grundriss. Tübingen 1952. J. C. B. Mohr (Paul Siebeck). XII + 226 s. DM 9.80.

 

    Den tyska straffprocessrättens grundval utgöres alltjämt av Gerichtsverfassungsgesetz och Strafprozessordnung, båda av år 1877. Under de skilda politiska regimer som dessa lagar upplevat, ha de emellertid undergått genomgripande förändringar. Särskilt betydelsefull var den år 1924 genomförda s. k. Emminger-Justizreform. Under hitlertiden genomfördes en rad partiella reformer, medan en planerad omdaning av straffprocessen i dess helhet i nationalsocialistisk anda icke kom till utförande. Efter krigsslutet blev rättsutvecklingen i viss mån oenhetlig i de skilda ockupationszonerna. I den västtyska förbundsrepubliken har emellertid rättsenhet uppnåtts genom den s. k. Vereinheitlichungsgesetz av d. 12 sept. 1950. (Se härom DIX i SvJT 1950 s. 709. I anslutning till denna lag ha de västtyska processlagarna publicerats i gällande lydelse i Bundesgesetzblatt 1950 s. 515 ff. Ang. vissa straffprocessuella ändringar se även Bundesgesetzblatt 1951 s. 739). Genom denna lagstiftning har i huvudsak rättstillståndet före år 1933 återställts, men även ett flertal fristående reformer ha genomförts. I östzonen har av justitieministeriet utgivits en officiell text till straffprocesslagstiftningen (2. Aufl. 1950). De i östzonen gällande stadgandena torde till största delen överensstämma med de västtyska reglerna, om ock vissa mycket betydelsefulla avvikelser föreligga, exempelvis i fråga om behörigheten att utöva domarämbete.
    Av det anförda torde framgå, att det — oaktat den äldre tyska straffprocesslitteraturen alltjämt har aktualitet med avseende på centrala delar av rättsområdet — förelegat ett starkt behov av att föra litteraturen à jour med den legislativa utvecklingen. Detta behov kan emellertid numera sägas vara väl tillgodosett. Bland arbeten, som under åren 1950 och 1951 utgivits eller utkommit i ny upplaga, må nämnas DALCKE, Strafrecht und Strafverfahren, 35. Aufl. 1950 med supplement, DALLINGER, Strafprozessordnung, 1950, ERBS, Handkommentar zur Strafprozessordnung, 1950, KERN, Strafverfahrensrecht, 2. Aufl. 1951, KLEINKNECIIT-MULLER-REITBERGER, Kommentar zur Strafprozessordnung und Gerichtsverfassungsgesetz, 1950, och SCHWARZ, Strafprozessordnung, 14. Aufl. 1951. Av dessa ha samtliga utom Kern kommentarens form. Ett intressant försök att med kommentarens detaljanalys förena lärobokens samordning av stoffet efter principiella synpunkter har företagits av EBERHARD SCHMIDT med en Lehrkommentar zur Strafprozessordnung und zum Gerichtsverfassungsgesetz, av vilken hittills en första del utkommit (1952).
    De i rubriken ovan anförda verken av Peters och Stock utgöra båda systematiska framställningar av den västtyska förbundsrepublikens straffprocessrätt, avsedda i första hand för undervisningsbruk. I enlighet med detta syfte ha förf. lagt sig vinn om att insätta de straffprocessuella reglerna i deras sammanhang med andra discipliner och att mot bakgrunden av de allmänna principerna för brottmålsförfarandet åskådliggöra de olika organens funktion och samverkan. Trots överensstämmelsen härutinnan ha emellertid de båda arbetena en väsentligt olikartad karaktär.
    STOCKS framställning är, naturligt nog i betraktande av dess förhållandevis ringa omfång, tämligen knapphändig. I stora delar innefattar den föga mer än ett systematiserat återgivande av lagtextens innehåll. Litteratur och praxis redovisas endast i ganska begränsad utsträckning, och omstridda tolkningsfrågor upptagas mera sällan till närmare behandling. Framställningen är emellertid klar och överskådlig och utgör för den som snabbt vill skaffa sig kännedom om den västtyska straffprocesslagstiftningen av i dag ett utmärkt hjälpmedel. I ett bihang har förf. i kort

 

het angivit de viktigaste skiljaktigheterna härifrån i straffprocesslagstiftningen för östzonen och för Saarområdet. Såsom bihang har vidare återgivits en akt i ett vid en Amtsgericht handlagt brottmål.
    PETERS' arbete är betydligt mera innehållsrikt. Ett mycket stort antal konkreta exempel, konstruerade eller hämtade ur praxis, underlättar förståelsen av de olika reglernas funktion och belyser svårigheterna vid deras tillämpning. Liksom praxis redovisas även litteraturen tämligen ingående. Icke minst med hänsyn härtill är arbetet av stort värde för den som eftersträvar en mera ingående kännedom om den västtyska rättens ställning till särskilda straffprocessuella problem. I detta sammanhang må anmärkas, att en förhållandevis stor uppmärksamhet ägnas den forensiska psykologiens problem. Det kan vidare förtjäna nämnas, att förf. vid behandlingen av »Der Beschuldigte als Aussageperson» såsom förebild till 136 a § StPO särskilt nämner 23: 12 RB, vars innehåll återgives in extenso. Såväl Peters som Stock lägga f. ö. stor vikt vid att framhålla den västtyska straffprocessens rättsstatliga karaktär, vilket särskilt framträder i behandlingen av domarens ställning och uppgifter.
    Båda de ifrågavarande arbetena begränsas i allt väsentligt till framställningen av gällande regler. Stock ägnar emellertid ett avslutande avsnitt på några sidor åt reformproblemen. Förf. erinrar om att den tyska straffprocesslagstiftningen ända sedan det första världskrigets slut befunnit sig i ständig rörelse och att man redan långt tidigare begynt arbetet på en genomgripande reform. Han framhåller emellertid, att målet för en sådan reform måste vara en för hela Tyskland gemensam modern processlagstiftning och att problemet bör angripas på nytt först sedan Öst- och Västtyskland återförenats. Särskilt varnar förf. för den nyligen på olika håll väckta tanken på en omgestaltning av den västtyska straffprocessen efter mönster av den anglo-amerikanska, för vilken han f. ö. icke har mycket till övers. Mest angeläget är enligt förf. att förbättra de rättsvårdande myndigheternas arbetsvillkor samt att förstärka den tilltalades försvarsmöjligheter.

L. W.