Om formerna för omhändertagande av vårdbehövande alkoholskadade.
Uti den i första lagutskottets utlåtande nr 17 vid 1952 års riksdag intagna redogörelsen för uttalanden om önskvärdheten av ändring beträffande gällande lagstiftning om administrativt frihetsberövande i olika fall finnes ingen antydan om att resolution för intagning å alkoholistanstalt alls icke innebär automatisk frihetsberövning utan är ett beslut av villkorlig innebörd. Sådan resolution har nämligen den formuleringen att myndigheten i fråga på anförda skäl »prövar skäligt besluta, att vederbörande må — därest nykterhetsnämnden så förordnar — intagas å alkoholistanstalt». Av själva lagtexten framgår också att nykterhetsnämnden ej är nödsakad att ombesörja resolutionens effektuering — i alkoholistlagens 31 § stadgas nämligen att, där verkställighet av beslut om intagande å allmän alkoholistanstalt ej påbörjats inom ett år eller, i fall varom i 29 § andra stycket sägs, inom två år efter beslutets meddelande, vare det förfallet.
Nykterhetsnämnden i Stockholm brukar också avvakta i vad mån utfärdad resolution får någon förebyggande verkan. Det är nämligen icke ovanligt att den, som under den föregående övervakningstiden vägrat att följa rådet att undergå medicinsk behandling — för vilket ändamål poliklinik för alkoholskadade finnes å S:t Eriks sjukhus — börjar behandlingen därstädes sedan han, efter det resolution delgivits honom, av sin övervakare fått besked om att undergåendet av denna behandling är förutsättningen för att han ej skall bli sänd till alkoholistanstalt, försåvitt han icke utan medicinsk behandling kan upphöra med alkoholkonsumtionen. Nykterhetsnämnden sänder nämligen aldrig den, som »fått resolution över sig», till alkoholistanstalt, så länge han efter resolutionens utfärdande håller sig nykter.
Då det framhållits som ett nödvändigt krav att den, som av ena eller andra anledningen berövas sin frihet, skall få veta orsaken därtill, må erinras om att, när fråga är om att beröva alkoholskadad friheten genom intagning å alkoholistanstalt, denne i förväg får kännedom om orsaken till begäran om resolution. Enligt alkoholistlagens 19 § skola nämligen ansökningshandlingarna i fråga av den beslutande myndigheten ofördröjligen delgivas den, som ansökningen avser, med föreläggande att inom viss kort tid skriftligen förklara sig över ansökningen vid äventyr, om det försummas, att ärendet ändock avgöres. Av nykterhetsnämndens ansökning bifogad redogörelse rörande den alkoholskadades levnadsförhållanden och alkoholmissbruk med dettas skadeverkningar i olika hänseenden får denne alltså — om han är nykter, så att han förstår dess innehåll — veta å vilken eller vilka indikationer ansökningen är grundad.
Det särskilt framhållna kravet att alkoholskadad, vilkens omhändertagande ifrågasättes, bör ha möjlighet att fritt framlägga sin talan och därvid anlita rättsbiträde, är sålunda — i vad det gäller skriftlig talan (till vilken han ju kan använda den hjälp han vill) — icke endast tillåtet utan rent av föreskrivet. Det förekommer emellertid alltsomoftast att den, för vilken nykterhetsnämnden i Stockholm be
gärt resolution, personligen inställer sig hos föredraganden hos den beslutande myndigheten och muntligen utför sin talan. Icke heller därvid torde det vara något hinder för att han anlitar rättsbiträde. Slutligen må här nämnas, att om den beslutande myndigheten efter den alkoholskadades skriftliga talan (och eventuellt även ovannämnda muntliga talan) anser förhör inför sig vara behövligt, äger den rättighet att ordna härmed. Enligt alkoholistlagens 21 § har nämligen den beslutande myndigheten — om den finner att förhör bör hållas med den, som ansökningen avser — att förordna om dylikt förhör.
Gäller det en alkoholskadad som börjar dagen med alkoholkonsumtion och dagligen är onykter, passar han emellertid föga för förhör i detta tillstånd — samme person som nykter och onykter är ofta »två helt skilda personer». Nykterhetsnämnden i Stockholm har också riklig erfarenhet av att den dagligen onyktre icke inställer sig trots kallelse efter kallelse, varför kontakt med honom inom rimlig tid endast kan ske genom hembesök hos honom på kvällen efter hans hemkomst från krog- och kafébesöken. Vid sådana kvällsbesök hos den alkoholskadade av hans övervakare blir jag, när det gäller att avgöra om denpermanent alkoholförgiftade är i behov av sjukhusvård, ofta anmodad att deltaga.
Gäller det en daglig alkoholmissbrukare, som icke lämpar sig för poliklinisk behandling, enär han vid försök att upphöra med alkoholkonsumtion på grund av då inträdande svåra abstinenssymtom icke har förmåga därtill, råder jag honom att inlägga sig å nervavdelningen vid Beckomberga sjukhus — för så vitt han icke lider av svårare psykiska sjukdomssymtom i form av oros- och ångestkänslor samt fullständig brist på sömn och därför till en början är i behov av vård å övervakningsavdelning, då han tillrådes inlägga sig å sinnessjukhus, och tillstyrker jag, om han är villig härtill, då intagning å lugnaste övervakningsavdelningen (varifrån han självklart överflyttas till öppen avdelning, när han förbättrats, så att han passar härför).
I all synnerhet när i dylika fall resolution är utfärdad eller åtminstone begärd, brukar rådet att frivilligt inlägga sig å sjukhus av ena eller andra slaget efterföljas, enär löfte i så fall gives om anstånd med verkställande av resolutionen. Gäller det en till nykterhetsnämnden nyanmäld alkoholskadad, för vilken resolution efter hans intagning å sjukhus begäres, brukar i den ansökningen bifogade redogörelsens sista punkt anföras, att resolution för intagning å alkoholistanstalt är önsvärd med hänsyn till det långvariga alkoholmissbruket men att nykterhetsnämnden — om resolution blir utfärdad — medgiver anstånd med verkställandet av denna, så länge det efter sjukhusvården ej blir någon anmärkning i nykterhetshänseende. Detta skriftliga besked erhåller alltså den alkoholskadade ifråga, när de ingivna ansökningshandlingarna genom den i ärendet beslutande myndighetens försorg bli delgivna honom.
Om den dagligen onyktre alkoholmissbrukaren icke följer läkarens råd att inlägga sig å sjukhus, kan någon tvångsåtgärd före resolutionens utfärdande ej vidtagas — för så vitt det ej kan anses föreligga trängande behov av vård å sinnessjukhus. När så icke är förhållandet, brukar emellertid den svårt alkoholskadade vid läkarkontakt begära
lugnande medicin, så att han kan få sömn och bli fri från den plågsamma ångestkänslan. När jag då står till tjänst med utfärdande av recept å sovmedel och lugnande medicin för dagen, blir min ordination alltid sängläge i hemmet och fullständig avhållsamhet från alkoholkonsumtion. Ibland följes denna ordination men ofta icke.
I maj månad 1952 hade jag att göra med två patienter av senare slaget. Det blev i dessa fall fortsättning med alkoholmissbruk från tidiga morgonen och i synnerhet i det ena fallet vid sidan härav intagning av tabletter i vida större mängd än som ordinerats. Då alkoholmissbruket kompliceras med medicinmissbruk blir det förr eller senare trängande behov av vård å sinnessjukhus, så att vårdattest med intyg härom kan utfärdas. När jag blev kallad till den svårast alkoholskadade av dessa två patienter några dagar efter hans första kontakt med mig (som hade skett i min bostad, där han på en söndag uppsökt mig), var han så omtöcknad att ambulans måste tillkallas för hans transport till Beckomberga sjukhus. Då jag efter första hembesöket hos den andre av dessa patienter åter blev kallad till denne, var han så pass försämrad att jag även för honom utfärdade vårdattest med intyg om trängande behov av vård å sinnessjukhus. Han var emellertid ej mera oredig än att han förstod vad man sade och han lät, sedan hustrun underskrivit Ansökan II till Beckomberga sjukhus, övertala sig att i hennes sällskap resa dit, så att radiobil ej behövde tillkallas. Resultatet av denna frihetsberövande åtgärd blev att mannen ifråga, då han efter 14 dagar kunde lämna sjukhuset, omedelbart inställde sig hos mig för att uttala sin tacksamhet över att jag ombesörjt att han så fort blivit återställd till hälsan.
Även utan komplikation med medicinmissbruk kan det vid höggradigt dagligt alkoholmissbruk bli trängande behov av vård å sinnessjukhus. Detta är nämligen fallet när den permanent alkoholförgiftade på grund av sina psykiska sjukdomssymtom visar sig farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv.
Som bekant är alkoholmissbruk en ej ovanlig orsak till suicidium. När man kallas till alkoholskadad, som på grund av depression gjort självmordsförsök, är det ju självklart att man omedelbart ordnar med de för vård å sinnessjukhus erforderliga intagningshandlingarna, men denna åtgärd har jag även ansett mig böra vidtaga, när jag kallats till en dagligen mer eller mindre omtöcknad alkoholmissbrukare, som riskerar sitt liv genom att falla omkull och slå sönder sig i huvudet eller att bli liggande i trafikvimlet på gatan. Då även i sådant fall sjukhusvården, när resolution är utfärdad, utgör anledning till anstånd med verkställandet av denna, är det ej ovanligt att vederbörande efter utskrivningen från sjukhuset till mig uttalar sin tacksamhet över den vidtagna åtgärden, genom vilken han lidit vida kortare frihetsförlust än vad fallet skulle blivit, om hans alkoholmissbruk hade fortsatt och han därför sänts till alkoholistanstalt.
Som av dagspressen inhämtas händer det då och då, att en daglig alkoholmissbrukare begår mord eller dråp å sin hustru resp. älskarinna (eller f. d.) och det har t. o. m. inträffat att en svårt alkoholskadad tagit livet av sin moder. Enligt stadgande i alkoholistlagens 17 § äger polismyndighet att omhändertaga och på lämpligt sätt förvara farlig
alkoholist i avvaktan på beslut om resolution, som det då tillkommer polismyndigheten att begära. Under de år jag användes som polisläkare för undersökning av alkoholister fann jag emellertid allt som oftast, att den, som omhändertagits på grund av farlighet för annans personliga säkerhet, var så psykiskt sjuk — ej sällan under alkoholpåverkan lidande av paranoida idéer riktade mot den som han hotat till livet1 — att han behövde vård å sinnessjukhus, varför jag i dylika fall utfärdade vårdattest med intyg om trängande behov av sådan vård, varpå intagning å vederbörande sinnessjukhus ägde rum på ansökan av polismyndigheten. Även i dylika fall har det förekommit att den, som utskrives tillfrisknad från sinnessjukhuset, får villkorligt anstånd med den utfärdade resolutionens verkställande — varom det ifråga om farliga alkoholister enligt alkoholistlagens 29 § tillkommer den i resolutionsfrågan avgörande administrativa myndigheten att själv bestämma.
Som allmänt är känt, är alkoholmissbruk orsaken till en mycket stor procent brott men många av alkolholbrottslingarna äro som nyktra oklanderliga i sin livsföring. Under min mångåriga verksamhet (1932—1945) som ordinarie läkare hos Stockholms stads nykterhetsnämnd hände det att jag en och annan gång fick besök av alkoholskadade, som upprepade gånger straffats för brott, begånget i onyktert tillstånd. Då de för varje nytt brott fått längre strafftid, var deras ärende till mig att få sjukhusvård, så att de bleve befriade från sitt alkoholbegär, innan detta drev dem till ny stöld. Med tacksamhet följde dessa alkoholskadade mitt råd att frivilligt inlägga sig å sinnessjukhus. Då jag häromåret hade ett vakansförordnande som läkare hos nykterhetsnämnden, fick jag med ett liknande fall att göra. På min mottagning där inställde sig nämligen en dag en alkoholbrottsling, som tre à fyra månader tidigare hade blivit villlkorligt utskriven från centralfängelset å Långholmen. Något mer än en månad före besöket hos mig hade han råkat in i en ny alkoholperiod, under vilken han pantsatt »allt vad han ägde». Han förklarade att, om han nu ej blev omhändertagen av nykterhetsnämnden, skulle han av sitt alkoholbegär bli tvingad taga och pantsätta sin rumskamrats kläder men han ville slippa ifrån obehaget att åter få straffarbete. Han ville emellertid icke bli inlagd å sinnessjukhus men begärde att »i dag» på egen ansökan få bli intagen på alkoholistanstalt. Genom socialstyrelsens tillmötesgående lyckades detta också att ordna.
Alfred Petrén.