Förslag till brottsbalk.

 

    Sedan femton år har reformarbetet på straffrättens område bedrivits efter två linjer. Man har sålunda syftat dels till en allmän översyn av det straffrättsliga reaktionssystemet och dels till en reformering av bestämmelserna om de särskilda brotten och därmed sammanhängande allmänstraffrättsliga spörsmål. Frågan om översynen av straffsystemet har anförtrotts åt strafflagberedningen (se SvJT 1938 s. 589, 1943 s. 150 och 1951 s. 697), reformeringen av bestämmelserna om de särskilda brotten åt straffrättskommittén.
    Vad angår lagstiftningen om de särskilda brotten har straffrättskommittén bedrivit sitt arbete på det sättet, att nya bestämmelser föreslagits beträffande en grupp av brott i sänder. På grundval av kommitténs förslag ha ändrade bestämmelser antagits 1942 om förmögenhetsbrott (se SvJT 1940 s. 747, 1942 s. 427, 1943 s. 136 och 1944 s. 299) samt 1948 om brott mot staten och allmänheten (se SvJT 1945 s. 184 och 1948 s. 220). De nya bestämmelserna ha t. v. inrymts i den gamla SL.
    Efter 1942 och 1948 års lagstiftning återstod främst en översyn av bestämmelserna om brott mot person i 14—18 kap. SL. Såvitt ankommer på straffrättskommittén har detta arbete fullbordats genom att kommittén d. 27 april 1953 avgivit sitt slutbetänkande (SOU 1953: 14). Eftersom den tidigare använda metoden att upptaga de nya bestämmelserna i SL nu icke ansetts lämpligen kunna fullföljas längre, har kommittén sammanfört bestämmelserna om de särskilda brotten och därmed sammanhängande frågor i en ny balk, kallad brottsbalk. I samband

 

STEN RUDHOLM 283därmed har föreslagits att 1, 3, delar av 5 samt 8—27 kap. SL skola upphöra att gälla.
    Förslaget till brottsbalk innefattar intet slutligt ståndpunktstagande till frågan huruvida föreskrifterna om straffsystemet och dess utformning, å ena, samt bestämmelserna om de särskilda brotten, å andra sidan, skola liksom i 1734 års lag fördelas på två balkar eller samlas i en. Denna fråga torde avgöras först sedan strafflagberedningens arbete slutförts.
    Den föreslagna balken innehåller 23 kapitel. I 1—5 kap. behandlas brotten mot person, i 6—10 kap. förmögenhetsbrotten, i 11—13 kap. brotten mot allmänheten och i 14—20 kap. brotten mot staten. Allmänna bestämmelser upptagas i 21—23 kap.
    Beträffande brotten mot person innebär förslaget en genomgripande revision av hittills gällande bestämmelser. I fråga om andra brottsgrupper åter innefattar förslaget huvudsakligen blott ett inordnande i brottsbalken av de år 1942 och 1948 antagna bestämmelserna. En del av erfarenheterna påkallade ändringar ha dock skett.
    Förslagets 1 kap., som bär rubriken Om dråp och misshandel, motsvarar SL 14 kap. Kapitlet inledes med bestämmelser om uppsåtligt dödande. Liksom i gällande lag skiljes mellan mord och dråp, men gränsdragningen mellan dessa brott sker icke såsom nu efter om gärningen skett med berått mod eller av hastigt mod utan med hänsyn till samtliga omständigheter vid brottet. Såsom exempel på den svårare graden, mord, nämnes att gärningsmannen ville främja annat brott eller att gärningen ådagalade synnerlig förslagenhet eller grymhet.
    Liksom i gällande lag upptages i förslaget såsom ett särskilt privilegierat brott det fall att en kvinna dödar sitt barn vid födelsen eller kort tid därefter. Brottet benämnes barnadråp. Privilegieringen skall liksom för närvarande gälla endast för modern, men den utsträckes även till gifta kvinnor och avser dödande ej blott vid födelsen utan överhuvud å tid då modern på grund av nedkomsten befann sig i uppriven sinnesstämning eller i svårt trångmål.
    Bestämmelserna om fosterfördrivning överensstämma i sak ganska nära med de nu gällande. Den principiella straffbarheten för kvinnan själv har alltså bibehållits, men det straffria området vid förmildrande omständigheter har bestämts klarare än i gällande lag.
    I fråga om misshandelsbrotten gäller för närvarande att straffet bestämts med hänsyn främst till den effekt som misshandeln medfört, oavsett om gärningsmannens uppsåt omfattat denna effekt eller ej. Enligt kommitténs mening bör särskild straffskärpning för objektiva överskott eller för culpaöverskott icke bibehållas utan straff bör i första hand följa för den gärning som omfattas av uppsåtet. Om därutöver straffbar oaktsamhet i förhållande till den större effekten kan läggagärningsmannen till last, föreligger en konkurrenssituation som på vanligt sätt bör beaktas enligt reglerna om sammanträffande av brott. I överensstämmelse härmed har misshandelsbrottet i förslaget indelats i tre grader, icke såsom i gällande lag efter om det medfört svår, medelsvår eller ringa skada, utan med hänsyn till samtliga uppsåtliga omständigheter vid brottet. Vad angår straffet öppnar förslaget möjlighet till strängare ingripanden mot våldsverkare än gällande lag.

 

284 STEN RUDHOLM    Förutom de nu omnämnda uppsåtliga brotten behandlas i första kapitlet även vissa oaktsamhetsbrott, nämligen vållande till annans död och till kroppsskada eller sjukdom. Vidare upptager förslaget straff för framkallande av fara för annans liv eller hälsa. För detta brott, som benämnts vårdslöshet mot person, är straffbarheten begränsad till uppsåtliga eller grovt oaktsamma gärningar.
    Slutligen behandlas i första kapitlet även frågan om verkan av samtycke till gärning som avses i kapitlet. Enligt förslaget kan i sådant fall, alltefter gärningens art, gärningsmannens bevekelsegrunder och omständigheterna i övrigt, straffet nedsättas eller från straff frias. Motsvarande regel föreslås beträffande medverkan till självmord. Något särskilt stadgande om s. k. dödshjälp föreslås icke, men frågan diskuteras i motiven.
    Förslagets andra kapitel, Om brott mot frihet och frid, motsvarar till sitt innehåll ganska nära SL 15 kap. i dettas lydelse efter 1948 års ändringar. De gällande ålderdomliga bestämmelserna om slavhandel, människorov, enlevering och frihetsberövande föreslås ersatta med färre, mera omfattande brottstyper: frihetsberövande, bestående i att bortföra eller inspärra någon eller eljest beröva honom friheten, samt försättande i nödläge, som bl. a. innefattar att man försätter annan i tvångstillstånd eller eljest i nödläge med uppsåt att skada honom till liv eller hälsa. Grova fall av dessa brott ha sammanförts i ett gemensamt stadgande om grovt frihetsbrott. Området för rättsstridigt tvång, i förslaget benämnt olaga tvång, har bestämts klarare än i gällande lag; beskrivningen har utformats efter samma mönster som utpressning.
    I fråga om fridsbrotten innefattar förslaget en utvidgning av det straffbara området vid hotelser. Medan enligt gällande lag, SL 15: 23, straff kan följa endast om en överhängande fara för hotets verkställande förelegat, är enligt förslaget brottet fullbordat om hotet skett på sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla fruktan för den hotades eller annans liv, hälsa eller välfärd. I anslutning till bestämmelserom hemfridsbrott, vilka avse att bereda skydd även mot obehörigt inträngande i annans arbetsrum, föreslås straff för den som handgripligen antastar annan eller ofredar honom genom oljud eller visst annat hänsynslöst beteende; brottet benämnes ofredande. I fråga om övriga fridsbrott innefattar förslaget mera tidsenliga bestämmelser om brott mot brevhemlighet och om intrång i förvar. I samband därmed föreslås straff för den som olovligen avlyssnar telefonsamtal eller bereder sig tillgång till meddelande som är under befordran som telegram.
    Ärekränkningsbrotten behandlas i förslagets 3 kap. Förtalsbrotten föreslås uppdelade på två brottstyper, förtal och vanryktande. Gemensamt för dessa är att någon om annan lämnar uppgift angående gärning eller omständighet som är nedsättande för dennes anseende. För förtal kräves vidare att den lämnade uppgiften är ogrundad; denna liksom övriga brottsförutsättningar skall utredas i rättegången. Straff för vanryktande inträder oavsett om uppgiften var sann eller ej, så snart det ej var påkallat av allmänt eller enskilt väl eller det eljest med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna upp

 

FÖRSLAG TILL BROTTSBALK 285giften. I motsats till vad som föreslås beträffande förtal är sanningsbevisning i princip förbjuden i mål om vanryktande. Endast om det är erforderligt för att bedöma huruvida straffriande intressekollision förelegat, får sanningsbevisning föras. Förslaget upptager slutligen ett tredje ärekränkningsbrott, förolämpning, avseende smädliga yttranden, skymfliga beteenden o. dyl. Här kan av naturliga skäl någon sanningsbevisning icke komma i fråga. Det straffbara området vid ärekränkningsbrotten föreslås såtillvida utvidgat, att skydd införes även för avlidna och för juridiska personer, dock endast mot förtal, icke mot vanryktande eller förolämpning.
    Även beträffande sedlighetsbrotten, som behandlas i 4 kap., innefattar förslaget betydande principiella nyheter. Förslaget skiljer mellan egentliga otuktsbrott samt vissa lindrigare förfaranden, benämnda otuktigt beteende. Otuktsbrotten uppdelas på fyra brottstyper, nämligen våldtäkt — som för närvarande behandlas i SL 15 kap. bland frihetsbrotten — samt frihetskränkande otukt, otukt med barn och otukt med ungdom, vilka sistnämnda tre brott motsvara de i SL 18 kap. nu upptagna otuktsbrotten. För våldtäkt förutsättes icke såsom nu att tvånget är absolut, men det skall ha skett genom våld å person eller medelst hot som innebär trängande fara. Andra fall av tvång till otukt med någon genom grovt missbruk av dennes beroende ställning eller under vissa andra dylika omständigheter kunna bestraffas såsom frihetskränkande otukt. I fråga om skyddet för barn föreslås åldersgränsen 15 år bibehållen. Brottstypen otukt med barn är indelad i två svårhetsgrader. I motsats till gällande lag upptager förslaget icke någon strängare straffbestämmelse för det fall att barnet är under 12 år. Vid såväl våldtäkt som otukt med barn kan straffet i de mindre grova fallen gå ned till frihetsstraff i sex månader. Bestämmelserna om otukt med ungdom avse övergrepp mot någon som är under 21 år och står under gärningsmannens vård, lydnad eller tillsyn.
    Hetero- och homosexuell otukt ha i lagtekniskt hänseende likställts. Våldtäktsbrottet är dock liksom nu begränsat till gärning av en man mot en kvinna och beträffande homosexuell otukt har skyddet för ungdom, liksom i gällande lag, gjorts något vidsträcktare: absolut skydd för den unge upp till 18 år samt till 21 år om gärningsmannen utnyttjade den unges oerfarenhet eller beroende ställning.
    Bestämmelserna om våldtäkt och andra otuktsbrott avse i princip även handlingar som förövas inom äktenskap; i dessa fall må dock allmän åklagare väcka åtal endast efter prövning om åtal är påkallat ur allmän synpunkt.
    I kapitlet om sedlighetsbrott upptagas vidare bestämmelser om koppleri, i huvudsak motsvarande stadgandena i SL 18: 11 och 12. Sedlighetssårande framställning i skrift eller bild och spridande av sedlighetssårande alster samt anstötlig inbjudan eller uppmaning på offentlig plats till otukt, vilka gärningar för närvarande bestraffas såsom sedlighetsbrott jämlikt SL 18: 13, behandlas i förslaget såsom brott mot allmän ordning; bestämmelserna härom upptagas därför i förslagets 14 kap., motsvarande SL 11 kap.
    Det sista av kapitlen om brott mot person, 5 kap. Om brott mot familj, innehåller bestämmelser om tvegifte, olaga giftermål, förvans

 

286 STEN RUDHOLMkande av familjeställning, egenmäktigt bortförande av barn och okvalificerade fall av blodskam. I sak motsvara de i stort sett de nu gällande stadgandena härom.
    Som redan antytts innefatta kapitlen om förmögenhetsbrotten och brotten mot allmänheten och mot staten endast smärre sakliga ändringar i förhållande till vad som nu gäller. Beträffande förmögenhetsbrotten föreslås den ändringen i stölddefinitionen, att stöld skall föreligga ej blott som hittills då tjuven har uppsåt att tillägna sig det tillgripna utan även då hans uppsåt går ut på att bruka det utan att återställa det. Ändringen medför att tillgrepp av bilar och motorcyklar ofta torde bliva att bedöma såsom stöld och icke som i nuvarande praxis såsom egenmäktigt förfarande. Bestämmelserna om grovt rån ha omformats med tanke särskilt på de s. k. taxirånen.
    Bland brotten mot allmänheten har i 11 kap., som handlar om allmänfarliga brott (SL 19 kap.), upptagits det nu i SL 14:21 behandlade brottet mot den s. k. lex veneris. Såsom brottsbenämning föreslås utsättande för venerisk smitta.
    Vad angår brotten mot staten föreslår kommittén, med anledning av vissa år 1948 av riksdagen framförda önskemål, en mera detaljerad avfattning av bestämmelserna om uppror och högförräderi. Vidare föreslås ett par nya brottstyper, kallade krigsanstiftan och brott mot medborgerlig frihet. För krigsanstiftan straffas den som, med uppsåt att riket skall invecklas i krig eller andra fientligheter, åstadkommer fara därför med utländskt bistånd eller med våldsamma eller svikliga medel. Brott mot medborgerlig frihet innefattar att någon med våldsamma medel eller med utländskt bistånd övar tvång eller hot i avsikt att påverka den allmänna åsiktsbildningen eller att inkräkta på handlingsfriheten inom politisk organisation eller yrkes eller näringssammanslutning och därigenom sätter yttrandefriheten eller föreningsfriheten i fara. Ändringarna grunda sig på erfarenheter från andra länder och viss vägledning har hämtats från lagstiftningsarbetet i Danmark och Norge under de senaste åren på dessa områden. Bestämmelserna syfta främst till att straffbelägga vissa förstadier av uppror och högförräderi.
    Straffskalorna i bestämmelserna om de särskilda brotten bygga på det nuvarande straffsystemet. I skalorna upptagas alltså bötesstraff samt frihetsstraff på viss tid eller på livstid. I överensstämmelse med ett inom strafflagberedningen utarbetat lagförslag om enhetligt frihetsstraff (SOU 1953: 17) ha dock de båda frihetsstraffen fängelse och straffarbete sammanslagits till en enhetlig strafform, kallad fängelse.
    Beskrivningarna av de särskilda brotten i förslagets 1—20 kap. kompletteras av vissa allmänna bestämmelser i balkens tre sista kapitel, 21—23 kap. I 21 kap. stadgas om försök, förberedelse, stämpling och medverkan till brott. Dessa regler överensstämma i stort sett med vad som nu gäller. Beträffande medverkansreglerna föreslås dock den begränsningen att straff för anstiftan eller medhjälp till brott ej skall ådömas vid brott där straffskalan för brottet innehåller endast böter, om ej annat är särskilt föreskrivet.
    I 22 kap. givas vissa allmänna bestämmelser om straffbarhet och straffrihet. Här upptages i lagtexten ett stadgande som lagfäster vad

 

FÖRSLAG TILL BROTTSBALK 287som beträffande strafflagsbrotten redan nu gäller utan stöd av lag, nämligen att straff skall ådömas endast för gärning som begåtts uppsåtligen eller, där det är särskilt föreskrivet, av oaktsamhet. En nyhet är att till straff ej skall dömas för brott enligt brottsbalken, om oaktsamheten var ringa. I detta kapitel stadgas vidare om straffrihet för den som handlat i nödvärn eller på grund av nöd eller lydnadsplikt. Vad angår bestämmelserna om nödvärn föreslås att den nuvarande indelningen i absolut och relativt nödvärn ersättes med en enklare regel. Enligt denna gives den angripne en ganska vid marginal förhandling som han företar i en nödvärnssituation. Han skall frias från straff om hans handling med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt ej var uppenbart oförsvarlig.
    Det sista kapitlet i förslaget, 23 kap., handlar om strafflags tillämplighet. Beträffande tillämpligheten i tiden föreslås lagfästande av de huvudprinciper som gälla enligt SL:s promulgationslag och som hittills tillämpats analogiskt. I fråga om strafflags tillämplighet i rummet har skett en ganska grundlig omarbetning av nu gällande bestämmelser i SL 1 kap. Förslaget innebär delvis en utvidgning av svensk domstols straffrättsliga kompetens. Beträffande brott ombord å luftfartyg, i vilket hänseende särskilda föreskrifter nu saknas, föreslås samma regler som för brott ombord å fartyg. Slutligen upptager kapitlet en regel att de allmänna bestämmelserna i 21—23 kap. — med undantag för reglerna om uppsåt eller oaktsamhet som förutsättning för straffbarhet och om straffrihet vid ringa oaktsamhet — äro tillämpliga även inom specialstraffrätten, när ej annat följer av vad för visst fall är stadgat. Särskild betydelse i detta hänseende får den nyss omnämnda regeln att medverkansbestämmelserna skola i princip tillämpas endast beträffande brott varå kan följa svårare straff än böter.
    Här må slutligen även beröras frågan om åtal. Enligt förslaget läggas brott som avses i brottsbalken under allmänt åtal med blott några få undantag. Beträffande brotten mot enskild uppställas två inskränkningar, vilka ersätta de äldre bestämmelserna om angivelse- och målsägandebrott samt tillika vid vissa brott genombryta principen om absolut åtalsplikt. Den ena inskränkningen går ut på att flertalet förmögenhetsbrott mot närstående åtalas av allmän åklagare endast efter angivelse eller om det vid särskild åklagarprövning finnes påkallat ur allmän synpunkt. Enligt den andra inskränkningen skola vissa, i allmänhet mindre svåra brott åtalas av allmän åklagare endast om det efter sådan lämplighetsprövning finnes böra ske. Detta gäller vissa ringa förmögenhetsbrott, såsom olovligt förfogande och olovligt brukande, den ringa graden av misshandel, olaga hot och övriga fridsbrott, sedlighetsbrott mot make samt otukt mellan jämnåriga ungdomar ävensom ärekränkning. Enligt förslaget skall den särskilda åtalsprövning som nu nämnts verkställas av distriktsåklagarna.
    Förslaget till brottsbalk föranleder följdändringar i olika lagar och författningar och kommittén framlägger förslag till sådana. Bland dessa må här endast nämnas att den ändrade utformningen av ärekränkningsbrotten medför motsvarande ändringar i tryckfrihetsförordningens brottsbeskrivningar. Någon ändring beträffande tryckfri

 

288 FÖRSLAG TILL BROTTSBALKhetsprocessen eller i reglerna om anonymitetsskydd föreslås icke. Jämkningar i tryckfrihetsförordningen föranledas även av ändringarna beträffande vissa statsförbrytelser.
    Bestämmelser om straff för folkmord, varom FN:s generalförsamling d. 9 dec. 1948 antagit en konvention, föreslås i en särskild lag, avsedd att träda i kraft samtidigt med brottsbalken.
    Vid fullgörande av sitt nu avslutade uppdrag har straffrättskommittén bestått av riksmarskalken Ekeberg, ordf., prof. Folke Wetter, rektorn vid Lunds universitet prof. Ragnar Bergendal, justitierådet Nils Beckman och hovrättsrådet Hugo Digman med hovrättsfiskalen Sten Rudholm som sekr.
    Till kommitténs betänkande fogas såsom bilagor en översikt över lagstiftningen om brott mot person i främmande rätt, utarbetad på grundval av promemorior i ämnet av dr jur. Gerhard Simson, en redogörelse för sedlighetsbrotten och sedlighetsförbrytarna ur psykiatrisk synpunkt, författad av överläkaren Bo Gerle, en redogörelse angående sedlighetsbrott mot minderåriga ur barnpsykiatrisk synpunkt, utarbetad av överläkaren Elsa-Brita Nordlund, en promemoria av docenten Hans Thornstedt angående de föreslagna medverkansreglernas tillämplighet inom specialstraffrätten samt vissa statistiska uppgifter rörande brotten mot person, sammanställda av byrådirektören SverkerGroth.

Sten Rudholm