AXEL H. PEDERSEN. Indledning til sagførergerningen I. Gyldendal. Kbhvn 1951. 274 s. + bilagor. Dkr 26,50, inb. 33,00.
Värdefulla bidrag till belysande av olika sidor av advokatverksamheten i de nordiska länderna ha under de senaste decennierna lämnats i åtskilliga arbeten av danska, finska, norska och svenska författare. En mångfald med advokatverksamheten sammanhängande problem ha därjämte behandlats i artiklar eller redogörelser i dessa länders advokattidskrifter (Sagførerbladet, Defensor Legis, Norsk Sakførerblad och Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund) och i andra juridiska tidskrifter eller publikationer, exempelvis de före tillkomsten av advokatsamfundets tidskrift publicerade förhandlingarna vid samfundets årsmöten. Materialet har emellertid varit utomordentligt svåröverskådligt, och det har för den advokat, som önskat taga del av vad som skrivits om en viss fråga, sannerligen icke varit lätt att spåra upp de källor där något varit att hämta. Även om några av de utkomna arbetena spänt över ganska vidsträckta områden, har, såvitt anm. vet, ingen i de nordiska länderna före förf. vågat sig på försöket att i ett brett upplagt verk samla det omfattande materialet och systematiskt genomplöja hela området.
Med denna utomordentligt krävande uppgift har nu landsretssagfører AXEL H. PEDERSEN givit sig i kast genom att publicera första delen av det arbete vars titel läses här ovan. För att lyckas med en sådan uppgift krävas speciella förutsättningar, bl. a. ingående kännedom om juridisk teori och praxis, långvarig personlig erfarenhet av advokatyrket, intim kontakt med advokatorganisationernas och deras styrelsers verksamhet samt — sist men icke minst — erforderlig tid för forskning och författararbete. Den som känner förf. vet att han i hög grad besitter alla de förstnämnda förutsättningarna; hur han kunnat få sin strängt upptagna tid att räcka till är däremot en gåta, även om man vet att förf. bland sina kolleger betecknas som »Det Danske Sagførersamfunds dynamiske kraft». Genom långvarigt ledamotskap av sagførerrådet och intensivt deltagande i samarbetet mellan de nordiska ländernas advokatorganisationer har förf. blivit i sällsynt grad skickad för sin uppgift, och det kan så gott först som sist konstateras att han lyckats — och lyckats utomordentligt väl.
Boken, som behandlar advokatväsendet i Danmark, Finland, Norge och Sverige, är betecknad såsom del I. Hur förf. tänkt sig fortsättningen av verket är hans väl bevarade hemlighet; förord saknas, och förf. går utan ceremonier direkt in på sitt ämne. Förmodligen förelåg dock en liten missuppfattning av bokens titel, när en svensk kollega yttrade: »Hur i all världen skall det här arbetet se ut när det blir färdigt, om detta är första delen av inledningen?»
Den nu utkomna första delen av arbetet innehåller tolv kapitel,
märkligt nog betecknade som paragrafer, ehuru förf. eljest minst av allt är någon utpräglad paragrafdyrkare.
Första kapitlet skildrar advokatståndets uppkomst och utveckling i de nordiska länderna och lämnar en om stor beläsenhet vittnande samt både intressant och roande redogörelse för den tämligen törnbeströdda väg som yrkets utövare haft att vandra, från den tid då Christian IV år 1638 utfärdade en förordning, som avsåg icke blott advokatväsendet (procuratorerna) utan även andra (närliggande?) ämnen, nämligen »Præste Druckenskab, ærrørige Domme, Kost oc Tæring, Arrest, Lougfeldis, Rettergang, Krybeskyttere och Bysser», och fram till våra dagar. Förf:s redogörelse bidrager till att belysa den historiska bakgrunden till att advokatväsendet nu — trots många gemensamma drag — är ordnat på olika sätt i de fyra länderna. Kapitlet avslutas med ett framhållande av det arbete som advokaternas egna organisationer nedlagt för upprätthållande av ett högstående advokatstånd, kapabelt att hävda sin oavhängighet både gentemot staten, myndigheterna och klienterna.
I andra kapitlet behandlar förf. begreppet god advokatsed (godsagførerskik) och genomgår de källor som stå till buds vid »rationalisering af retsstandarden god sagførerskik», bl. a. advokatorganisationernas stadgar, av advokatsammanslutningarna antagna kollegialaregler eller regler om god advokatsed (sådana regler ha antagits i Danmark, Norge och Finland; förf. opponerar f. ö. mot beteckningen »kollegiala» regler, under framhållande av att reglerna avse vida mer än förhållandet till kollegerna), domstolsavgöranden samt avgöranden och responsa från advokatorganisationerna.
Förf. ställer sig tydligen ganska skeptisk mot domstolarnas förmåga att utan vägledande uttalande från vederbörande advokatsammanslutnings organ rätt bedöma frågor om vad god advokatsed kräver. I boken omtalas ett tämligen belysande fall, en av Østre Landsret år 1947 meddelad dom, i vilken domstolen uttalade att det skulle ha varit stridande mot god advokatsed, om en advokat framställt vissa formella invändningar, som klienten ansåg att advokaten borde ha framställt i den rättegång där han fört klientens talan. Domen ger förf. anledning att närmare gå in på frågan om de formella invändningarna. Vad förf. här säger förefaller att vara av stort intresse även i vårt land, där nog åtskilliga domare äro benägna att anse det mindre »fint» att framställa formella invändningar, t. ex. om att talan väckts för sent, för att nu icke tala om den »indignation» som en sådan invändning uppväcker hos motparten men som nog i regel bottnar i förargelse över egen försumlighet. Förf. framhåller — enligt anm:s åsikt med rätta — att en advokat naturligtvis icke bör framställa formella invändningar, som endast utgöra juridiska spetsfundigheter och som enligt advokatens mening icke kunna föra till något resultat i realiteten (de föranleda t. ex. endast ett förhalande av saken), men att en advokat däremot är icke blott berättigad utan även i klientens intresse skyldig att framställa sådana formella invändningar som enligt lag äro befogade och som verkligen innebära att klienten kommer i ett rättsligt sett bättre läge. Önskar advokaten icke själv framställa invändningarna, är det — säger förf. — i varje fall
hans plikt att upplysa klienterna om vilka invändningar som lagligen kunna göras gällande. Advokaten har ingen anledning att företaga någon privat gradering av gällande rättsreglers försvarbarhet och bör icke tillvälla sig något slags moraliskt förmynderskap över klienten. Om 1947 års landsretsdom uttalar förf. att den »må betragtes som en enlig svale, der forhåbentlig ikke vil overvintre».
De avgöranden som i disciplinärenden träffats av advokatsammanslutningarnas organ tillmätes av förf. utomordentligt stor betydelse vid »rationaliseringen af retsstandarden god sagførerskik», ehuru förf. med fog varnar för »slavisk prejudikatdyrkelse», därvid han framhåller att avgörandet av en fråga om god advokatsed innebär en individuell helhetsbedömning av det konkreta fallet, vartill kommer att den ständigt pågående utvecklingen kan leda till en förändrad syn på vissa frågor. Förf. fäster stor vikt vid sättet för publicering av beslut i disciplinärenden eller andra ärenden, där spörsmålet om god advokatsed varit under bedömande, och finner den av Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund i detta hänseende praktiserade ordningen »rationel og hensigtsmæssig».
I ett avsnitt av kapitlet om begreppet god advokatsed redogör förf. för de sanktioner som stå till de nordiska advokatorganisationernas förfogande för upprätthållande av standarden på detta område. I sin redogörelse för de disciplinära åtgärder som kunna förekomma har förf. emellertid, såvitt angår förhållandena i Sverige, råkat utför en liten lapsus. Han redogör för det — lyckligtvis — sällan tilllämpade första stycket i RB 8: 7, resp. 36 § i advokatsamfundets stadgar, men har tappat bort det andra, betydligt oftare tillämpade stycket. Även i ett annat avseende gör förf. ett uttalande, som icke synes helt riktigt. Han omtalar att det i Danmark är ett spörsmål, huruvida sagførerrådet (sagførersamfundets styrelse) är berättigat att hos sagførernævnet (den disciplinära myndigheten) resa disciplinärsak mot en advokat på grund av förfarande, för vilket advokaten redan av domstol dömts till straff. Förf. hävdar den åsikten att sakførerrådet normalt — och bortsett från vissa av förf. närmare angivna undantagsfall — icke kan vidtaga någon åtgärd mot en advokat i en sak där det redan föreligger domstolsavgörande, i varje fall icke om avgörandet träffats av landsret eller højesteret, varefter förf. tillägger: »Retsstillingen i det øvrige Norden er i princippet i overensstemmelse med den danske, men afviger dog på en del punkter.» Riktigheten av förf:s åsikt betvivlas icke, såvitt angår förhållandena i Danmark. I Sverige ligger däremot denna sak helt annorlunda till. Det har förekommit att advokatsamfundets styrelse vidtagit disciplinär åtgärd mot advokat på grund av förfarande, för vilket straff redan ådömts av domstol, och samfundets styrelse lärer vara skyldig att— i princip alldeles oberoende av hur domstolarna bedömt ansvarsfrågan — pröva i vad mån vederbörande advokat jämlikt RB och samfundets stadgar förskyllt disciplinär åtgärd. En olikhet mellan dansk och svensk syn på ifrågavarande spörsmål är f. ö. mycket naturlig i betraktande av vissa organisatoriska förhållanden, som det skulle föra för långt att här ingå på. När anm. nu för en gångs skull befinner sig i anmärkningstagen — det blir icke många tillfällen i
fortsättningen — må det också tillåtas en stilla undran över att förf. i sin framställning alldeles förbigått de svenska reglerna om justitiekanslerns och — i vissa fall — enskild advokats rätt att i disciplinärenden fullfölja talan till högsta domstolen.
Tredje kapitlet i boken bär titeln »Sagføreren og klienten». I skilda avsnitt behandlas här klientens oavhängiga ställning, advokatens oavhängiga ställning, advokatens trohetsplikt mot klienten samt advokatens habilitet och kompetens. På ett sätt som endast på en eller annan enstaka punkt frestar till motsägelser analyserar förf. många av de ofta ömtåliga spörsmål som kunna uppkomma i förhållandet mellan en klient och hans advokat. Ytterligt starkt understryker förf. vikten av att advokaten gentemot klienten intager en fri och oberoende ställning: »En sagførers uafhængighed er livsnerven i hans virke.» Han framhåller vidare hur angeläget det är att advokaten icke identifierar sig med klienten och icke i rättstvister åberopar sin »personliga övertygelse» om att klienten har rätt. Spörsmålet om advokats rätt att frånträda ett uppdrag ägnas en ingående behandling med många kloka och väl övervägda råd till kollegerna; förf. återger emellertid innehållet i »43 §» (skall vara 33 §) i Sveriges Advokatsamfunds stadgar felaktigt, när han skriver att paragrafen fastslår att en advokat skall avsäga sig en sak, när god advokatsed kräver det; paragrafen stadgar i stället att en advokat icke må, där detta strider mot god advokatsed, frånträda mottaget uppdrag. Förf. manar med rätta advokaterna att iakttaga den allra största försiktighet i fråga om affärsförbindelser med klienterna. Han vill visserligen icke instämma i vad en gammal dansk advokat yttrade i sina år 1892 utgivna minnen, nämligen att en advokat aldrig borde stå i något annat rättsförhållande än hyresförhållandet till sin hyresvärd, men han citerar med gillande vad VINGE anfört därom att den advokat handlar klokt,som med största möjliga stränghet följer regeln att icke låna ut pengar till en klient, icke låna pengar av en klient, icke be en klient om borgen och icke gå i borgen för en klient. Den som haft tillfälle att se, i vilka svårigheter en advokat kan komma genom att personligen engagera sig i klientens affärer, kan icke annat än livligt instämma i den uppfattning förf. uttalar.
Efter ett kapitel om fullmaktsförhållandet (fjärde kap.), som på grund av vissa olikheter mellan dansk och svensk rätt är av förhållandevis mindre intresse för svenska läsare, följer ett kapitel (femte kap.) om advokats yttrandefrihet och ett kapitel (sjätte kap.) om advokats tystnadsplikt. Kapitlet om yttrandefriheten utgör enligt anm:s mening en utomordentligt intresseväckande lektyr. Förf. kommer här — bland mycket annat — in på advokats naturliga krav på att vid pläderingen inför domstol få anföra allt vad han anser vara av betydelse för sakens rättsliga bedömande, utan att riskera att bliva avbruten av domaren, även om denne känner sitt tålamod hårt prövat. Icke utan förtjusning berättar förf. en liten anekdot om en engelsk advokat, mr. Jones, som var känd för ett något brett framställningssätt. När han en dag inför domstolen med stor grundlighet utvecklade sina synpunkter, yttrade domaren till sist: »Mr. Jones —tiden går!», vartill mr. Jones svarade: »Låt den gå, Mylord.» Efter
ytterligare en stund avbröt domaren ånyo: »Mr. Jones, det finns flera mål på uppropslistan.» Mr. Jones svarade: »Ja, Mylord, det finns det, men icke mer än detta, som min klient har det minsta intresse av.» Och mr. Jones gick vidare, till dess hans plädering var slut!
I kapitlet om yttrandefriheten behandlar förf. bl. a. också frågan om en advokats rätt att kritisera en avkunnad dom. Han framhåller att det avgörande är, var och hur kritiken framföres, och understryker att kritiken i varje fall skall riktas mot domen, icke mot domaren. Slutligen behandlar förf. ingående och på ett förträffligt sätt de gränser för yttrandefriheten som måste uppdragas av hänsyn till motparten eller andra personer, och de intressekollisioner som här kunna uppkomma.
Även kapitlet om tystnadsplikten är av största intresse. Förf., vars disposition av ämnet utmärkes av klarhet och överskådlighet, ägnar de i detta sammanhang föreliggande spörsmålen en ingående och sakkunnig analys. Att döma av förf:s framställning utgör frågan om advokats tystnadsplikt — eller kanske man ur annan synpunkt lika gärna kan säga tystnadsrätt — ett ganska sorgligt kapitel i Danmark. Retsplejelovens inskränkningar i advokats vittnesplikt äro alltför snävt uppdragna, och — vad värre är — statsmakterna ha av sin i och för sig förklarliga strävan att efter kriget komma s. k. værnemagere till livs låtit förleda sig att i den s. k. Værnemagerloven stadga rätt för bl. a. advokaterna att utan hinder av tystnadsplikten meddela polis- och åklagarmyndighet varje upplysning, som »skønnes at være af Betydning for Gennemførelse af Straffesag efter denne Lov». Ja, man har i nämnda lag gått ytterligare ett steg och t. o. m. ålagt var och en, som är i besittning av eller på annat sätt fått rådighet över värden tillhörande personer, om vilka vederbörande vet att de äro anklagade eller dömda för överträdelse av værnemagerloven, plikt att till polis- eller åklagarmyndighet lämna upplysning om sådana värden, alltså en direkt angivelseplikt. Med dessa och andra i boken nämnda exempel för ögonen är det icke underligt att förf. efterlyser ett bättre legalt skydd för menige mans intresse av tystnadspliktens upprätthållande. Tystnadsplikten är — såsom förf. med fog framhåller — enav grundpelarna för privatlivets fred. Med hänsyn till den moderna statens allt längre gående strävanden att i kontrollerings- och regleringssyfte »röntgenfotografera» den enskildes »ekonomiska privatliv» är det — säger förf. — i hög grad advokaternas uppgift att förhindra att administration ställer krav, som icke ha hemul i lagstiftningen. Men även lagstiftningsmakten har enligt förf:s mening på senare tid visat sig benägen att förbise det stora intresse för medborgarna som advokaternas tystnadsplikt representerar. Tystnadsplikten kan icke heller enligt förf:s åsikt upprätthållas utan alla inskränkningar, men den utgör dock »i det hele taget et retsgode, som næppe respekteres og vurderes efter fortjeneste».
I kapitlet om tystnadsplikten återger förf. bl. a. innehållet i nya RB 36: 5 st. 2—4 och säger om dessa bestämmelser att de antagas gälla endast för medlemmar av Sveriges Advokatsamfund. Här föreligger tydligen en missuppfattning. Andra stycket gäller advokater, d. v. s. ledamöter av samfundet, medan tredje stycket avser alla rättegångs
ombud, biträden eller försvarare. I den intressanta frågan i vad mån en advokat, som för talan i ett tvistemål, kan höras som vittne i målet, uttalar förf. att det i Sverige antages att ett rättegångsombud icke kan vittna i målet (annat än i visst undantagsfall, där ombudet då får avgå som ombud och i stället höras som vittne). Till stöd för denna uppgift åberopas en svensk författare; rättvisligen bör dock erinras om att dennes uttalande gjorts långt före nya RB:s ikraftträdande och att frågan därefter kommit i ett förändrat läge.
I sjunde kapitlet diskuteras frågan om en advokats rätt — stundom måhända även skyldighet — att lämna upplysningar om klienters ekonomiska förhållanden. Förf., som i detta kapitel endast uppehåller sig vid vad som gäller i Danmark, behandlar här bl. a. spörsmålet om skadeståndsskyldighet för en advokat, som lämnat vad förf. kallar »skadelige rekommanderende udtalelser», t. ex. en »soliditetserklæring», som klienten åberopat vid inköp av gods på en lösöreauktion och som föranlett auktionsförrättaren att bevilja kredit.
Åttonde kapitlet — bokens längsta — handlar om anförtrodda medel (klientmedel) och ger en synnerligen klargörande och instruktiv redogörelse för hur man i de olika länderna genom föreskrifter om bokföring och klientmedelsförvaltning m. m. söker förebygga obehöriga förfoganden över klientmedel. Grundtemat anger förf. genom att inledningsvis citera ett yttrande av Abraham Lincoln: »Kunsten ved at drive sagførerpraxis består i at holde klienternes penge i een lomme — sine egne i den anden.» Detta är också ledmotivet i alla de föreskrifter som advokatsammanslutningarna antagit. Vad förf. säger i detta sammanhang är av den vikt att det bland advokaterna förtjänar den allra största uppmärksamhet.
Bokens nionde kapitel bär rubriken »Hæfter sagføreren for klienten?» och redogör för vad som i Danmark gäller beträffande frågan i vad mån en advokat är personligen — jämte klienten — ansvarig för bl. a. tinglysningsavgifter, andra »gebyrer» till det allmänna samt arvoden till anlitade kolleger, sakkunniga eller skiljemän. Av redogörelsen framgår att man i Danmark anser advokaten vara i mycket vidsträckt omfattning personligen ansvarig; förf. talar om en rättssedvänja i denna riktning. I Sverige torde förhållandena ligga annorlunda till. Visserligen lärer även hos oss ett huvudombud, som anlitat substitut, stå i ansvar för substitutets arvode och utlägg, men någon personlig betalningsskyldighet för t. ex. den domslösen som en klient har att erlägga till det allmänna torde advokaten icke ha,1 och om en svensk skiljeman skulle framställa krav på att den advokat,som å sin klients vägnar anmodat honom att åtaga sig skiljemannauppdraget, skall personligen svara för arvodet, förmodar anm. att advokaten skulle ställa sig oförstående. Besvärligast synes det vara att komma till rätta med denna fråga när det gäller en anlitad sakkunnigs krav på arvode. Det skulle föra för långt att här närmare avhandla detta spörsmål. Att advokaten under alla omständigheter skulle vara personligen ansvarig för betalningen av den sakkunniges arvode, synes dock svårligen kunna antagas.
Under rubriken »Kautionerer sagføreren?» behandlar förf. i tionde kapitlet frågan om en advokat i allmänhet bör avhålla sig från att gå i borgen för en klients ekonomiska förpliktelser, ävensom spörsmålet om en advokat kan tillgodoräkna sig arvode, riskpremie eller provision för att ikläda sig dylikt borgensansvar. Den förstnämnda frågan besvarar förf. med att tillråda kollegerna stark återhållsamhet; han omtalar att han själv, när en klient gör framställning om borgen, brukar med sitt »mest beklagende smil» avvisa framställningen under hänvisning till att han avtalat med Dansk Kautionsforsikrings-Aktieselskab om att icke konkurrere med selskabet! Den andra frågan besvaras — under hänvisning till vissa avgöranden — med ett klart uttalande av innehåll att det icke är förenligt med god advokatsed att gottgöra sig arvode, riskpremie eller provision för att ikläda sig en borgensförbindelse. I dessa uttalanden synes man utan vidare kunna livligt instämma.
I elfte kapitlet behandlas problemet om advokats retentionsrätt i handlingar. Förf., vars framställning vittnar om synnerlig förtrogenhet med den rättsvetenskapliga litteraturen och med domstolspraxis, hävdar för sin del — i polemik mot TROELS G. JØRGENSEN — att dylik retentionsrätt i princip förefinnes, men förutsätter förekomsten av undantagsfall och understryker att det stundom skulle strida mot god advokatsed att göra retentionsrätten gällande. Bl. a. uttalar förf. att retentionsrätten icke bör göras gällande, därest detta kan leda till rättsförlust för klienten eller medföra olägenheter, som stå i orimligt förhållande till den fördel som kan uppnås genom retentionsrättens utövande. Förf. har, såvitt anm. förstår, givit goda belägg för de åsikter han uttalat. Vad svensk rätt angår synes spörsmålet om advokats — eller överhuvudtaget sysslomans — retentionsrätt i handlingar utgöra ett ämne, varom i brist på lagbestämmelse stor oklarhet råder. Härom vittna bl. a. de talrika förfrågningar som anm. i sin egenskap av advokatsamfundets sekreterare under årens lopp fått mottaga, både från advokater och från allmänheten. Det skulle utan tvivel vara tacknämligt, om någon av våra vetenskapligt verksamma jurister ville ägna frågan en närmare undersökning. Uppgiften borde icke vara alldeles utan lockelse, eftersom spörsmålet snuddar vid åtskilliga av civilrättens centrala problem.
Bokens sista kapitel är ägnat advokatens rådgivande verksamhet. Förf. klargör hur utomordentligt betydelsefull denna del av verksamheten är, analyserar ingående de sakliga och personliga förutsättningarna för en på rätt sätt bedriven rådgivning och ger en rad kloka och väl genomtänkta anvisningar rörande de grundregler som böra iakttagas i den rådgivande verksamheten. Förf:s ypperliga framställning har icke hos anm. förmått uppväcka någon kritiklust; anm. har dock satt ett litet frågetecken i marginalen på ett ställe, där förf. kategoriskt förklarar att en advokat icke bör medverka till en skilsmässa, om det visar sig att syftet allenast är att undgå sambeskattningen (för säkerhets skull har anm. dock försett även frågetecknet med ett frågetecken).
De obetydliga anmärkningar som anm. på ett fåtal punkter framfört äro utan varje betydelse vid bedömande av arbetets helhetsvärde.
Det är icke tvivel om att förf. för sitt utmärkta arbete gjort sig förtjänt av kollegernas stora tacksamhet. Hans bok är av utomordentligt värde för den som önskar fördjupa sitt vetande beträffande de spörsmål av skilda slag som äro förknippade med advokatens verksamhet. Icke minst värdefulla äro de i boken talrikt förekommande hänvisningarna till litteratur och till avgöranden av domstolar och advokatsammanslutningarnas organ. Boken borde icke saknas hos någon advokat i de nordiska länderna. Men den förtjänar att läsas även av en större krets. Icke minst borde den kunna intressera alla de domare som icke haft tillfälle att själva förvärva erfarenhet av advokatyrket. Den ger en god föreställning om de problem och svårigheter, med vilka yrkets utövare komma i beröring, och den kan därigenom bidraga till att hos domarna skapa vidgad kunskap om och ökad förståelse för de vanskligheter som möta advokaterna i deras yrkesutövning.
Holger Wiklund