ÅKE HASSLER. Utsökningsrätt. Sthm 1952. Nordiska Bokhandeln. XVI + 428 s. Kr. 28,00.

 

    Inom utsökningsrätten har ända tills nu TRYGGERS Kommentar till utsökningslagen (utgiven 1897—1904) varit den grundläggande handboken, till vilken man alltid vände sig för att få svar på uppkommande spörsmål. Den var också ett sällsynt framstående verk, utmärkt lika mycket genom den knappa, klara, energiska stilen som genom författarens överlägsna behärskning av sitt ämne. Emellertid kunde det ju icke hjälpas, att verket under utvecklingens gång blev alltmer föråldrat. Trygger påbörjade själv en ny upplaga, varav första häftet (till och med 89 §) utkom 1916, men någon fortsättning följde icke. Under 1930-talet voro planer uppe att utgiva en moderniserad upplaga men tydligtvis fanns det ingen som mäktade fullfölja detta arbete. Vid denna tid utkommo ett par översikter av utsökningsrätten, nämligen dels HASSLERS Svensk exekutionsrätt (1938—40) och dels OLIVECRONAS Utsökning (1945), men dessa arbeten voro huvudsakligen avsedda att användas för den juridiska undervisningen och de kunde därför ej ersätta Tryggers verk. Först genom det föreliggande verket av Hassler ha vi fått en fullgod ersättning för Tryggers Kommentar.
    Hasslers bok ger en systematisk framställning av den svenska utsökningsrätten och har därför kunnat tillgodose kraven på översiktlig och samtidigt fullständig behandling på ett helt annat sätt än som var möjligt med den framställningsform Trygger valde. Den framträder som en handbok, som ger en omsorgsfull och såvitt möjligt fullständig redovisning för rättsregler, praxis, tillämpningsproblem och litteratur. Det är ett synnerligen omfattande nutidsmaterial, som här sammanförts, och Hassler behärskar det på ett suveränt sätt. Man kan därför med säkerhet förutsäga, att Hasslers verk på utsökningsrättens område kommer att i framtiden spela samma dominerande roll för vetenskap och praxis som Tryggers Kommentar förut gjort.
    I en handbok som denna har Hassler av naturliga skäl inte kunnat ge en utförligare motivering för sitt ställningstagande i tveksamma spörsmål. Det är därför rätt meningslöst att här upptaga en diskussion av de punkter, där man eventuellt kan ha en annan mening än författaren. Inte heller har Hassler haft anledning att gå in på problem av huvudsakligen teoretisk eller systematisk betydelse. Då han någon gång kommer in på sådana problem, söker han i allmänhet intaga en förmedlande hållning. Denna koncilians åt alla håll kan emellertid ha sina risker. Det kan hända, att framställningens klarhet blir en smula lidande därpå — även om jag genast vill medge att vad jag funnit i detta avseende är mycket obetydligt. Men då förf. på s. 127 kort och gott förklarar, att vid utmätning av värdepapper är »själva värdepapperet föremål för utmätning, icke rätten till detsamma», så

 

ANM. AV ÅKE HASSLER: UTSÖKNINGSRÄTT 385undrar nog en och annan läsare vilken begränsning av utmätningens rättsverkan som skall ligga häri. Förklaringen är emellertid den, att förf. — som visst inte är någon motståndare till rättighetsbegreppet — dock funnit sig böra godtaga en kritik av Olivecrona, enligt vilken det vid sakutmätning alltid är saken som utmätes, ej äganderätten till densamma. Häremot är ingenting att invända, om rättighetsterminologien i sin helhet förkastades eller om det åtminstone, som hos Olivecrona, Utsökning s. 99 ff., gavs en förklaring av de bakomliggande realiteterna. Hasslers kortfattade konstaterande kan allt för lätt leda till missförstånd. Jämför EKELÖF i SvJT 1946 s. 356 f.
    I äldre tid var det vanligt att göra en skarp artskillnad mellan domstolsprocess och exekutivt förfarande. Efterhand har emellertid den insikten allt mer vunnit insteg, att det endast är fråga om olika stadier i en sammanhängande procedur och att det hos utsökningsmyndigheterna förekommer materiell prövning av principiellt samma slag som hos domstol. Är det då icke ett återfall i äldre tankegångar, när Hassler gör en skarp skillnad mellan överexekutors utslag enligt UL 191 eller 192 §§ och överexekutors utslag angående kvarstad eller skingringsförbud samt förklarar, att det i förra fallet är fråga om ett judiciellt förfarande, ett utslag i summarisk process men i det senare fallet allenast om exekutiva åtgärder, säkerhetsåtgärder? Det föranleder stundom en rätt egendomlig terminologi, t. ex. när det talas om »verkställighet av säkerhetsåtgärd». Men framför allt fördunklas härigenom, att det i båda fallen är fråga om en till överexekutor förlagd materiell prövning, som icke till någon del undangjorts av domstol, samt att det därför i båda fallen förekommer en summarisk process med kontradiktorisk förhandling — detta i motsats till förfarandet för verkställighet av dom eller beslut. (Jämför t. ex. s. 51 f., där utslag om kvarstad och skingringsförbud icke räknas till beslut av utsökningsmyndighet såsom exekutionstitel.) Det riktigaste hade väl varit att framhålla, att utslagen enligt UL 191 och 192 §§ ersätta domstolsdom, utslagen angående kvarstad och skingringsförbud däremot domstols interimistiska beslut av samma innehåll.
    Hasslers verk är en ypperlig framställning av det nuvarande rättsläget på utsökningsrättens område. Ändå saknar man något, nämligen en skildring, aldrig så enkel, av utsökningsinstitutets ställning och betydelse inom samhällslivet, av dess sammanhang med ekonomiska och sociala strömningar — något i stil med FRANZ KLEINS glänsande skildring av det österrikiska exekutionsväsendet i band III i samlingsverket Das Zivilprozessrecht der Kulturstaaten (1927). En sådan undersökning saknas i svensk litteratur och i nordisk litteratur överhuvud. Det kan därför sägas, att den ej har sin plats i en sammanfattande handbok med praktiska syften. Men ett beaktande av ekonomiska och sociala faktorer hade kanske kunnat på vissa punkter föra framställningen av rättsläget vidare.
    Hassler har gjort en stor och för framtiden bestående insats genom sin Utsökningsrätt.
 

Per Stjernquist

25—537004. Svensk Juristtidning 1953.