En stämning av lagmannen Ture Jönsson (Tre Rosor) till landstinget i Skara 1527. Några reflexioner med anledning av ett arkivfynd.
Då det gäller att utforska formerna för verkställande av stämning till svensk domstol under äldre tid finna vi snart, att källorna härför äro mer än vanligt torftiga. Med äldre tid menar jag här tiden före hovrätternas tillkomst och alltså före början av 1600-talet. Vissserligen är det sant, att de medeltida lagtexterna beträffande stämning1 giva en provkarta på olika former, som åtminstone någon gång böra ha tillämpats i skilda landsdelar. Men det är också ovedersägligen riktigt, att den svenska rättshistorien ej bör skrivas enbart på grundval av lagar och författningar, om man vill försöka uppnå ett verklighetstroget resultat. Praxis har nämligen, enligt vad erfarenheten visat, under ifrågavarande äldre tid alltför ofta följt helt andra linjer, än dem lagstiftaren utstakat. De legislativa reglerna ha m. a. o. tämligen hastigt förvandlats till s. k. döda bokstäver, ja, stundom har det t. o m. hänt, att de aldrig någonsin blivit tillämpade, enär praxis redan från första början försatt dem ur kraft. Det är härav uppenbart, att lagtexten om möjligt bör belysas och kompletteras med rättsfallsmaterial. Något dylikt står dock näppeligen till buds beträffande just stämningsinstitutet. De lagar, som tillämpades under medeltiden, förutsatte nämligen utan vidare, att stämningen skulle ha endast muntlig form av den enkla anledningen, att de flesta av dem som stämdes ej kunde läsa. Ännu enligt konung Magnus Erikssons landslag (ÞgB)2 ålåg det sålunda käranden att själv utan medverkan av domhavanden stämma sin vederpart i dennes bostad med två bofasta män som vittnen. En nyhet innebar i detta hänseende konung Kristoffers landslag (TgB 12 pr.), enligt vilken stämningen ej längre skulle utgå från käranden utan istället utfärdas av domstolens ordförande.3 Stämningen kunde enligt sistnämnda lag ske på två alternativa sätt. Antingen kunde domhavanden själv stämma svaranden med vittnen, vilket fall dock vanligen förutsatte, att denne bodde i närheten av tingsstället (»om han swa nær ær»), eller också skulle domhavanden ålägga käranden att med två bofasta män stämma svaranden på den plats, där denne vistades, vare sig han var hemma eller borta, och därvid hade käranden att muntligen giva svaranden en redogörelse för orsaken till stämningen (»seghi sak the han honom stempner fore»). Enligt TgB 11 pr. skulle stämning till lagmansting försiggå på samma sätt. Om någon skriftlighet är det fortfarande intet tal. Första gången en dylik form kommit till uttryck inom lagstiftningsarbetet i hithörande sammanhang är i det s. k. Rosengrenska lagförslaget från 1600-talets första decennium, som kan sägas innehålla den yngre landslagens föreskrifter om stämning i moderniserad form. I TgB 12 gör förslaget sålunda några förtydligande till
lägg, som få anses utgöra en modifiering av då gällande praxis. Då det i lagen omtalas, att domhavanden kunde själv stämma svaranden, tillägger förslaget: »muntligen eller genom sitt brev». Däremot vill det synas, som om den genom kärandens egen försorg verkställda stämningen förutsattes fortfarande skola äga rum i muntlig form. Detta är förvånansvärt. W. SJÖGREN har i TfR 1902 s. 35 not 1 också konstaterat, att de obetydliga avvikelser, som föreligga i jämförelse med landslagens text, synas vittna därom, att de gamla bestämmelserna ifråga om formerna för stämning fortfarande tillämpades och följaktligen på det hela taget ansågos tillfredsställande. Dock är det enligt min mening troligt, att praxis redan då utvecklats i den riktningen, att domhavanden under alla förhållanden kunde fritt avgöra, huruvida stämningen borde vara muntlig eller skriftlig. Därvid borde hänsyn i första rummet tagas till svarandens person. Var det fråga om att stämma en vanlig bonde, som ej kunde läsa, var den skriftliga formen föga ändamålsenlig. Gällde det åter en ståndsperson, som var boklärd eller som hade en skrivare i sin tjänst och därmed ständig tillgång till en läs- och skrivkunnig person, ställde sig saken annorlunda. Det skulle t. o. m. kunna påstås, att artigheten i detta fall fordrade skriftlig form från domarens sida, även om käranden lämpligen borde verkställa stämningen. Var även denne en ståndsperson, kunde han förmodligen låta en sin tjänare företaga åtgärden i sitt ställe, och detta kunde ske så mycket lättare, om stämningen hade skriftlig form. Något muntligt redogörande för innehållet i stämningen var då icke av behovet påkallat, eftersom skriften borde innehålla alla nödiga uppgifter härom. Bestämda slutsatser ha dock icke kunnat dragas, eftersom något stämningsbrev före 1600 såvitt bekant hittills ej påträffats.1 Att så icke varit fallet, är emellertid ganska naturligt, ty sedan stämning skett, fanns det icke någon anledning att gömma ett dylikt brev, i varje fall ej under någon längre tid. Fastebrev och dombrev rörande tvist om fast egendom kunde få betydelse i framtiden för att bevisa äganderättsförhållanden i fråga om jord. Men ett stämningsbrev hade icke det minsta värde för svaranden, sedan rättegången på det ena eller andra sättet avslutats. Om ett dylikt brev undantagsvis bevarats till våra dagar, måste därför särskilda omständigheter antagas ha förelegat.
En kopia av ett stämningsbrev, daterat d. 13 jan. 1527 och avskrivet något mindre än ett halvt sekel senare, har nu av mig påträffats bland »Klagemålsregister från 1570-talet» (fol. 75) i Kammararkivet, närmare bestämt bland papper, som tillhört en år 1574 i Västergötland verksam rannsakningskommission. Brevet återgives här med modern stavning och interpunktion samt även i övrigt i något normaliserat skick och lyder i denna form som följer:2
Jag Ture Jönsson på Säm, riddare och västgöta lagman, hälsar Eder,
fru Brita på Åkerö, kärligen med vår Herre; kungörandes Eder med detta mitt öppna brev, att jag haver förstått, att denne brevvisare, Gunne i Algutstorp, att han haver tilltal till Eder om en gård, kallad Östra Arnås [och] liggandes i Kind, som I haven honom ifrån [tagit] med övervåld, desslikes ock kronans skatt etc.; därför begärandes min stämning, som jag tillförene tre resor stämt och stämmer Eder ännu med detta mitt brev; mötandes förenämnde Gunne i Skara nu om prästmötet att stå där [med] hin annan till rätta, lida och umgälla på båda sidor, såsom Sveriges lag eder för rätta avsägandes varder.1 Och var I icke nu möten eller Eder fullmyndige, då dömes godset i kvarstad Eder ifrån handa. Detta försummen ingaledes vid Edra 6 marker. Till vittnesbörd låter jag trycka mitt insegel på ryggen av detta brev, givet i Skara 20:de dag jul2 MDXXVII etc.
Det framgår av innehållet i detta brev, att stämningen begärts till lagmannens ting, vilket ej behöver betyda, att målet tidigare förekommit å häradsting, eftersom någon instansordning ännu ej var genomförd. Då det gällde stämning av ståndspersoner, var det tvärtom vanligt, att man förbigick häradstinget. Det sammanhängde med uppfattningen, att en ståndsperson kunde dömas endast av sina likar. Svarande var den mycket förmögna3 fru Brita Hansdotter Tott, änka efter riksrådet Folke Gregersson (t 1507). Hon bodde på sin sätesgård Åkerö i Oppunda härad i Södermanland och alltså utanför västgötalagmannens lagsaga. I anledning härav hade hon rätt till särskilt lång stämningstid (MELL, ÞgB 19). Käranden var en skattebonde vid namn Gunne, som bodde på sitt hemman Algutstorp i Tranemo socken, Kinds härad. Denne hade infunnit sig hos lagmannen Ture Jönsson (Tre rosor) och begärt hans stämning till nästföljande ting å fru Brita på Åkerö, emedan hon med våld skulle ha tillägnat sig ett annat skattehemman, Östra Arnås, vilket tillhörde käranden och låg inom samma socken som Algutstorp. Hon hade f. ö. gjort sig skyldig ej endast till egenmäktigt förfarande utan hade också genom att slå under sig ett skattehemman bedragit kronan på skatteräntan. Det var emellertid ej första gången, som lagmannen i förevarande mål utfärdade stämningsbrev å svaranden. I brevet omtalas, att detta med negativ verkan skett ej mindre än tre gånger förut. Nu skedde det den fjärde gången, vid äventyr att om svaranden eller hennes befullmäktigade ombud fortfarande uteblev vid nästa landsting i Skara, godset skulle dömas i kvarstad, varav följde, att svaranden fråntogs den faktiska besittningen. Dessutom skulle hon få böta sex marker för förfallolös utevaro.
Det har sitt intresse att här söka besvara frågan rörande vilken lagtext, som lagmannen följt vid utformningen av stämningsbrevet. Ytligt sett borde Kristoffers landslag ha kommit till användning. Men trots att den yngre landslagen stadfästes redan 1442, skulle det komma att
dröja ännu vid pass ett sekel, innan den på allvar slog igenom i praktiken.1 Förhållandet, att lagmannen utfärdat stämningen, pekar ävenledes i första hand på Kristoffers landslag, men denna föreskrev å andra sidan blott två monitoriska stämningar. Kom svaranden ej heller efter den tredje stämningen tillstädes utan att visa laga förfall, skulle målet avgöras på grundval av den från kärandens sida förebragta bevisningen. Därefter hade svaranden — för såvitt det förelåg tvist om »jordagods» — möjlighet att söka återvinning inom natt och år. — Ej heller synas bestämmelserna i Magnus Erikssons landslag om tredskodom här ordagrant ha tillämpats. Ty denna lag förutsatte, att svarandens förfallolösa uteblivande efter tre stämningar medförde kontumacial påföljd, bestående av tre markers böter, vilka omedelbart skulle hos svaranden utmätas. Därefter kunde målet ånyo upptagas på tre efter varandra följande ting, och om svaranden fortfarande uteblev från dessa utan laga förfall, fälldes han äntligen i huvudsaken. Dessutom ådrog sig svaranden för sin tredska ytterligare tre markers böter. Om någon återvinning var det däremot här ej tal, och ej heller antydes, att kärandens bevisning hade någon betydelse för utgången av målet.
Om hänsyn tages till samtliga förekommande omständigheter, förefaller det sannolikast, att lagmannen Ture Jönsson 1527 tillämpat reglerna i konung Magnus Erikssons landslag ehuru visserligen i något moderniserat skick. Att fyra stämningar i detta fall ägt rum, innan någon påföljd efter allt att döma ålagts svaranden, behöver likväl blott innebära, att hon vid något tidigare tillfälle, t. ex. första gången, visat laga förfall. Den omtalade kvarstaden tyder också på att den äldre landslagen legat till grund, eftersom åtgärden troligen ifrågasatts i samband med en eventuell utmätning av bötesbeloppet. Att slutligen böterna för tredskan skulle utgå med sex marker i stället för lagens tre marker, beror förmodligen på att beloppet i praxis ansetts böra fördubblas med hänsyn till lagmannens ämbete i analogi med bestämmelserna rörande dombrott.
Hur saken i det följande utvecklade sig är icke i detalj känt, vilket f. ö. förefaller ganska förklarligt med hänsyn till den bekanta bristen på domboksmaterial under nämnda tid.2 Vid 1574 års rannsakning befanns emellertid, att Östra Arnås då ägdes av fru Anna (Hogenskild) på Åkerö, varav kunde slutas, att stämningsbrevet från 1527 ej medfört någon förändring av då rådande besittningsförhållanden. Vid förhör uppgav vidare Lasse i Algutstorp, som tydligen ställt stämningsbrevet till rannsakningskommissionens förfogande, att hans hustrus farfar Gunne i Algutstorp uppbyggt Ö. Arnås »för sitt arv och eget» såsom skattehemman, och att »herr Hogenskilds (Bielke) mormoder» [o: mormors syster] fru Brita på Åkerö slagit under sig hemmanet, sedan »rätta släktingarna» avlidit. Eftersom lagmannen rymt, hade målet icke kunnat fullföljas i vanlig ordning, och därefter hade allt fått förbliva vid det gamla.
Det nu anförda representerar en nära 50-årig tradition, vilken som sådan är både dunkel och motstridig. Eftersom Gunne säges ha uppbyggt Ö. Arnås och därefter förekommer såsom kärande i målet, kan fru Brita på Åkerö icke gärna ha slagit under sig hemmanet, sedan »rätta släktingarna» avlidit. Vilka personer, som därmed åsyftas, är f. ö. ovisst. Lasse i Algutstorp har känt till att lagmannen Ture Jönsson gått i landsflykt efter det misslyckade upproret mot Gustav Vasa, vilket förhållande antages ha haft avgörande betydelse för processens nedläggande. Men denna förklaring torde hava tillkommit långt senare, eftersom rymningen i verkligheten ägde rum 1529 och således först två år efter stämningsbrevets utfärdande. Visserligen skulle det kunna påstås, att om Magnus Erikssons landslag tillämpats, det skulle ha behövts ytterligare tre stämningar för att erhålla slutligt utslag i målet, och att mellantiden på detta sätt utnyttjats. Men det är å andra sidan föga troligt, att några nya stämningar kommit att utfärdas i förevarande fall. Detta synes mig klart framgå av det anmärkningsvärda förhållandet, att stämningsbrevet återfunnits hos kärandens arvingar och sålunda efter allt att döma aldrig kommit till användning. Detta kan ha berott på att käranden avlidit, innan han kunnit fullfölja sin avsikt att för fjärde gången stämma svaranden på hennes gård i Södermanland, varefter brevet blivit liggande kvar bland den dödes efterlämnade gårdshandlingar. Härigenom skulle förklaras dels traditionens eljest svårförståeliga uppgift om det betydelsefulla dödsfall, som skulle ha drabbat de »rätta släktingarna», och dels den troligen unika omständigheten,1 att ett stämningsbrev från nya tidens början — låt vara i avskrift — blivit bevarat åt eftervärlden.
Jan Eric Almquist