Lagstiftningsfrågor vid 1953 års riksdags vårsession

 

    Riksdagen har under den nu tilländalupna vårsessionen — trots stark forcering av arbetet mot slutet av sessionen — icke kunnat behandla alla de lagfrågor som lagts på riksdagens bord utan måst uppskjuta vissa av dem till höstsessionen. Bland de sålunda uppskjutna märkas prop. nr 210 med förslag till kommunallag m. m. samt ett par motioner om domarpersonalens rekrytering och anställningsförhållanden. Den följande redogörelsen avser att lämna en översikt över de viktigaste av riksdagen slutbehandlade lagstiftningsfrågorna och är utarbetad efter samma principer som tidigare år. Tyngdpunkten har sålunda lagts på ärenden, som kunna intressera SvJT:s läsekrets. Skattelagstiftningen och annan med den aktuella ekonomiska politiken sammanhängande lagstiftning är icke närmare behandlad.

 

    Statsrätt. Årets riksdag är den första inom nu löpande mandatperiod för andra kammaren. Den har således haft att taga ställning till de vilande grundlagsfrågorna. Då redogörelse för dessa lämnats i denna tidskrift vid de tidigare tillfällen, då förslagen antagits såsom vilande, skall här blott nämnas, att riksdagen nu slutligen antagit de vilande förslagen.
    Med anledning av ett flertal motioner har riksdagen på förslag av konstitutionsutskottet, som förehaft motionerna till behandling i ett sammanhang, hos K. M:t begärt utredning av olika författningsfrågor. I motionerna berördes så betydelsefulla konstitutionella frågor som angående folkomröstningsinstitutet, valsättet samt riksdagens fördelning i två kamrar. Utskottet avstyrkte förslag, som framförts i partimotioner från folkpartiet och högern, om införande av beslutande folkomröstning men tillstyrkte förslag i samma motioner om en viss utbyggnad av det rådgivande folkomröstningsinstitutet. Utskottet avvisade vidare tanken på en övergång till majoritetsval i stället för proportionella val men tillstyrkte en prövning av frågan huruvida ökat utrymme åt det personliga momentet i valet kunde beredas inom det proportionella valsystemets ram. Eftersom de nu gällande bestämmelserna om val till andra kammaren endast ha provisorisk karaktär, fann utskottet det vara angeläget, att K. M:t under innevarande andrakammarperiod framlägger förslag om en definitiv reglering av valsättet. Utskottet avvisade förslag om utredning av frågan om införande av enkammarsystem. Yrkande om en sådan utredning hade framförts från folkpartihåll men också berörts i socialdemokratiska motioner. Däremot tillstyrkte utskottet utredning av frågan om partiella reformer inom tvåkammarsystemets ram berörande första kammarens sammansättning, ställning och funktioner. Sålunda förordade utskottet, under framhållande av att man icke finge rubba den för vårt riksdagsskick väsentliga regeln om ärendenas beredning i gemensamma utskott, en

 

414 BENGT WIESLANDERutredning av möjligheterna till successiv behandling av ärendena kamrarna emellan. Även vissa frågor om breddning av valmansunderlaget för första kammaren m. m. borde beaktas vid den ifrågavarande utredningen.
    Med anledning av väckt motion angående åtgärder för underlättande av svenskars röstning utomlands har riksdagen hos K. M:t hemställt om översyn av gällande bestämmelser om röstmottagning å beskickningar och konsulat. Vid utredningen borde undersökas bl. a., huruvida förevarande bestämmelser kunde ändras därhän, att röstning å vissa beskickningar och konsulat kunde äga rum så sent som på själva valdagen.
    Främst med syfte att åstadkomma större proportionell rättvisa vid fullmäktigval i kommunerna ha vissa ändringar vidtagits i bestämmelserna om valkretsindelning vid sådana val. Beträffande kommunalfullmäktigval samt stadsfullmäktig- och kyrkofullmäktigval annorstädes än i Stockholm har bestämmelsen om obligatorisk valkretsindelning då invånarantalet i kommunen eller församlingen översteg 10 000 ersatts av en bestämmelse att under nämnda förutsättning indelning  ske. Stad med mer än 40 000 invånare skall dock för stadsfullmäktigval alltid vara indelad i valkretsar. Om synnerliga skäl föreligga skall vidare för samtliga nämnda slag av val valkretsindelning få äga rum, även om invånarantalet ej överstiger 10 000. Vissa jämkningar ha även vidtagits i bestämmelserna om valkretsindelning för de kommunala valen i Stockholm. De nya bestämmelserna gälla från d. 1 juli 1953.
    Riksdagen har yttrat sig över ett av K. M:t framlagt förslag till stadga rörande protokollföring i utrikesnämnden. Enligt förslaget, som av riksdagen i huvudsak lämnats utan erinran, skall vad vid överläggningarna i nämnden yttras i regel ordagrant upptecknas av för ändamålet anlitad stenograf.
    Riksdagen har med bifall till av K. M:t framlagda förslag antagit vissa ändringar i lagen om val till riksdagen m. fl. lagar. Ändringarna innebära att de bestyr med allmänna val som nu åvila Stockholms magistrat fr. o. m. år 1954 överflyttas på andra organ. Vissa av uppgifterna beträffande valkrets- och valdistriktsindelning samt handhavandet av valförrättningen och därmed sammanhängande frågor m. m. skola sålunda fullgöras av en särskild valnämnd, sammansatt på ungefär samma sätt som de nuvarande valnämnderna i städer under landsrätt. Fastställandet av valkretsindelning vid kyrkofullmäktigval samt verkställandet av röstsammanräkning vid kommunala val skola ankommapå överståthållarämbetet.
    Ehuru de sist berörda lagändringarna omedelbart endast beröra Stockholms stad, böra de ses mot en allmännare bakgrund. De utgöra nämligen led i avvecklingen av magistraternas statliga uppgifter. I samband härmed må omnämnas, att det ovan berörda förslaget till ny kommunallag bl. a. innebär en slutlig avveckling av magistraternas kommunala uppgifter. Avvecklingen av magistraternas statliga och kommunala uppgifter syftar till att öppna vägen för avskaffandet av magistratsorganisationen, vilket i sin tur är ägnat att underlätta rådhusrätternas framtida förstatligande.

 

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1953 ÅRS RIKSDAGS VÅRSESSION 415    Förvaltningsrätt. Med verkan fr. o. m. d. 1 juli 1953 har, med nedan berörda modifikationer, kommunallagskommitténs i dess betänkande med förslag till kommunallag m. m. (SOU 1952: 14) framlagda förslag om utvidgning av kommunernas underställningsfria lånerätt genomförts. Den huvudsakliga innebörden härav är, att den av skattetrycket beroende lånerätten avskaffats och jämte den »ettåriga» lånerätten ersatts med en allenast på skatteunderlaget beroende lånerätt, som avser lån att återbetalas inom fem år, ävensom att nyttjande av fondmedel icke inskränker lånerätten. I anslutning till vad kommittén förordat föreslog K. M:t, att lån skulle kunna utan underställning upptagas intill ett sammanlagt belopp motsvarande för stad som ej deltager i landsting sex kronor per skattekrona och för annan kommun fyra kronor per skattekrona. Motionsvis föreslogs lånerätten utökad till åtta resp. sex kronor per skattekrona. På förslag av konstitutionsutskottet, som i likhet med motionärerna ansåg att den underställningsfria lånerätten kunde vidgas utöver vad som föreslagits av kommittén, stannade riksdagen vid en maximering av lånerätten till sju resp. fem kronor per skattekrona.
    Den sedan länge aktuella frågan om reformer på polisväsendets område1 har nu fått en lösning. Riksdagen har nämligen antagit ett förslag om vissa ändringar i polislagen, vilka skola träda i kraft på dag som K. M:t bestämmer. Ändringarna avse att med bibehållande av polisväsendet under kommunalt huvudmannaskap i erforderlig grad förstärka polisen och avhjälpa nuvarande brister i polisorganisationen. Sålunda kommer en väsentlig utbyggnad av kriminalstatspolisen tillstånd, bl. a. för att minska behovet av kriminalpolis på landsbygden. Mindre städer och köpingar skola få möjlighet att förena sig med andra kommuner inom samma landsfiskalsdistrikt till gemensamt polisdistrikt. Sådana städer och köpingar skola erhålla statsbidrag efter i huvudsak samma grunder som f. n. gälla för landskommuner. Härigenom och till följd av viss annan ändring i polislagen vinnes att den lokala polisen i betydligt större utsträckning än hittills kan utnyttjas för tjänstgöring utom det egna distriktet. Slutligen ha, efter hemställan från svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund, sådana ändringar vidtagits i polislagen och polislöneförordningen, att ett bindande statligt avlöningsreglemente skall kunna införas för den kommunala polispersonalen. I den proposition, genom vilken ifrågavarande förslag förelades riksdagen, avvisades tanken på ett förstatligande av polisväsendet. Riksdagen uttalade med anledning härav och i ämnet väckta motioner, att frågan om huvudmannaskapet för polisväsendet icke kunde anses löst en gång för alla. Sedan erfarenheter av den nya lagstiftningen vunnits kunde förhållandena påkalla att denna fråga ånyo prövades.
    Med hänsyn huvudsakligast till de ändrade statsbidragsreglerna i polislagen ha vissa ändringar vidtagits i lagen d. 6 juni 1925 om ersättning till polisman för skada å kläder.
    Lagen d. 13 mars 1942 med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. (1942 års administrativa fullmaktslag) har varit före

 

1SvJT 1945 s. 379 och 1951 s. 634.

 

416 BENGT WIESLANDERmål för översyn som föranlett ändringar i vissa av lagens stadganden. Sålunda ha grunderna för lagens försättande i tillämpning ändrats. När riket befinner sig i krig skall lagen automatiskt gälla och något särskilt förordnande erfordras icke längre härför. Även i övriga fall, då K. M:ts förordnande och riksdagens medverkan erfordras, har proceduren väsentligt förenklats. Vidare ha vissa ändringar vidtagits för anpassning av lagen till den civila regionala beredskapsorganisationen enligt 1951 års riksdagsbeslut.
    Vidare kan här nämnas att vissa ändringar vidtagits i folkbokföringsförordningen.

 

    Familjerätt. På familjerättens område har vid årets riksdag endast ett ärende förekommit. På förslag av K. M:t har riksdagen godkänt två nyligen träffade överenskommelser om vissa ändringar i 1931 års nordiska konventioner på familjerättens område — här benämnda äktenskapskonventionen och underhållskonventionen. Den viktigaste ändringen avser förstnämnda konvention och innebär, att i nästan alla praktiskt betydelsefulla fall vigsel kan förrättas i vilket som helst av de nordiska länderna efter förutgången lysning i något annat av dem. Äktenskapskonventionen innehåller f. n. i fråga om hemskillnad vissa undantagsregler med avseende å Finland — bl. a. en bestämmelse att finsk medborgare ej må bli hemskild i stat, där han ej har hemvist sedan minst två år — vilka ha sin förklaring däruti, att den finska äktenskapslagen vid tiden för konventionens tillkomst ej kände hemskillnadsinstitutet. Sedan detta med verkan från d. 1 dec. 1948 införts i den finska lagstiftningen, saknas anledning att bibehålla nämnda undantagsregler. Enligt överenskommelsen om ändringar i äktenskapskonventionen utgå därför dessa ur konventionen. Den betydelsefullaste ändringen i underhållskonventionen avser villkoren för verkställighet av tredskodom. F. n. gäller att sådan dom må verkställas, allenast om den bidragspliktige under uppehåll i domslandet i behörig tid erhållit kännedom om stämningen. Enligt den nu träffade överenskommelsen skall verkställighet av tredskodom kunna ske även om den bidragspliktige annorstädes än i domslandet i behörig tid erhållit kännedom om stämningen. Övriga ändringar i underhållskonventionen äro av mera formell beskaffenhet. Sålunda har beaktats, att interimistiska domar och beslut om underhållsbidrag, vilka domar och beslut få verkställas lika med lagakraftvunna sådana, numera kunna meddelas även i Norge. Såvitt angår Norge har vidare den ändringen gjorts, att framställning om erhållande av verkställighet må göras och mottagas antingen, som nu, av vederbörande departement eller också av vederbörande fylkesmann. I förtydligande syfte har slutligen den ändringen vidtagits, att influtet belopp skall kunna översändas icke blott till den myndighet, som gjort framställningen, utan jämväl till annan som myndigheten bestämmer.
    De tre sist berörda ändringarna i underhållskonventionen ha föranlett motsvarande ändringar i lagen om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge.

 

    Fastighetsrätt m. m. Viktigast bland nyheterna på fastighetsrättens område torde vara den reformerade lagstiftning om tomträtt, som kommer att träda i kraft d. 1 jan. 1954. Den nya lagstiftningen

 

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1953 ÅRS RIKSDAGS VÅRSESSION 417grundar sig på förslag som framlagts av lagberedningen (SOU 1952: 28). Målsättningen för reformarbetet har varit att i möjligaste mån stärka tomträttshavarens rättsliga ställning och därmed även tomträttens kreditvärde. Reglerna om tomträtten återfinnas som förut i 4 kap. lagen om nyttjanderätt till fast egendom. De bestämmelser om vattenfallsrätt, vilka hittills varit inrymda i nämnda kap., bilda i fortsättningen ett särskilt kap. i nyttjanderättslagen (5 kap.).
    Huvudinnehållet i det nya 4 kap. nyttjanderättslagen är följande: Tomträttens användningsområde skall icke längre vara inskränkt till tomtindelad mark, utan alla slags fastigheter i allmän ägo skola kunna vara föremål för tomträttsupplåtelse. Ej heller skall tomträtten som hittills automatiskt upphöra vid en på förhand bestämd tidpunkt utan den skall gälla till dess en uppsägning äger rum. En sådan skall kunna bringa tomträtten att upphöra allenast vid utgången av vissa tidsperioder. Endast fastighetsägaren och sålunda ej tomträttshavaren har uppsägningsrätt. Men uppsägning skall få grundas blott å skäl av viss särskild beskaffenhet. Och fastighetsägare, som begagnar sin uppsägningsrätt, är i princip skyldig att lösa byggnader och annat, som utgör tillbehör till tomträtten. Vidare gäller till tomträttshavarens förmån att tomträttsavtalet ej får innehålla villkor, varav tomträttens inträde eller bestånd är beroende, att avtalet ej får inskränka tomträttshavarens rätt att överlåta tomträtten eller i denna upplåta panträtt eller nyttjanderätt samt att tomträttshavaren är skyddad mot annan höjning av av gälden än sådan som svarar mot inträdd värdestegring å marken. För att tomträtten skolat kunna konstrueras på angivet sätt har det varit nödvändigt att bereda möjlighet å ena sidan för fastighetsägaren att under tomträttsavtalets bestånd få avgälden höjd för att komma i åtnjutande av uppkommen markvärdeökning och å andra sidan för tomträttshavaren att få avgälden sänkt i händelse markvärdet minskats. Såväl fastighetsägaren som tomträttshavaren äger därför påkalla omreglering av avgälden vid utgången av vissa terminer.
    De nya tomträttsreglerna i nyttjanderättslagen kompletteras av ändringar eller tillägg i vissa andra lagar, nämligen servitutslagen, lagen med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m., handelsbalken, lagen ang. vad till fast egendom är att hänföra, samäganderättslagen, lagen om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt, lagen ang. anteckning om innehav av fordringshandling på grund varav inteckning beviljats i fast egendom m. m. samt inteckningsförordningen. Dessutom har antagits en helt ny lag om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt. Bland stadgandena i nämnda kompletterande reformlagstiftning märkes framför allt regeln, att inskrivning hädanefter skall sökas såväl av själva tomträttsupplåtelsen som av senare fång till tomträtten.
    Genom beslutade ändringar i 44, 45 och 146 §§ byggnadslagen har en ny expropriationsform, zonexpropriation, införts. Detta nya institut är avsett att komma till användning vid stora, saneringssyftande stadsplaneregleringar, närmare bestämt då tätbebyggt område med hänsyn till den allmänna samfärdseln eller kravet på ändamålsenlig bebyggelse finnes vara i behov av en genomgripande ombyggnad och denna

 

27—537004. Svensk Juristtidning 1953.

 

418 BENGT WIESLANDERicke lämpligen kan ske annat än i ett sammanhang. Föremål för expropriation är den mark som erfordras för ombyggnaden ävensom annan inom saneringsområdet eller i dess omedelbara närhet belägen mark, för vilken ombyggnaden kan väntas medföra väsentligt ökat värde. Expropriation skall kunna medgivas redan då fråga väckts om antagande eller ändring av stadsplan för området och alltså innan den tilltänkta ombyggnaden preciserats i detalj.
    För genomförande av stadsplaneändring, vilken icke är av så vidlyftig art som nyss angivits, får expropriation — liksom hittills — ske endast om stadsplaneändringen redan beslutats samt densamma icke inom skälig tid kan väntas bli genomförd av markägarna själva. Så till vida ha dock de äldre reglerna på detta område utbyggts som, därest kommunens ansökan om dylik s. k. tomtexpropriation avslås, K. M:t likväl skall kunna på kommunens begäran föreskriva viss skälig tid, inom vilken bebyggelsen skall ha bringats i överensstämmelse med stadsplanen, vid äventyr att expropriation kan beviljas efter tidsfristens utgång.
    De nu nämnda ändringarna i byggnadslagen gälla från d. 1 juli 1953.
    I nära samband med byggnadslagstiftningen stå beslutade ändringari 19 kap. 4 § lagen om delning av jord å landet och i första stycket lagen d. 27 febr. 1948 med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad. Samtidigt med att riksdagen antog sagda lagändringar förklarade sig riksdagen icke ha funnit skäl till erinran mot ett tillägg till 119 § byggnadsstadgan, enligt vilket i byggnadsplan må upptagas mark för jordbruksändamål i den mån så erfordras för planens lämpliga utformning. I propositionen angående nu behandlade författningsändringar framhölls att jordbruksbebyggelse eller obebyggd jordbruksmark ofta ligger insprängd i tätort. Skall sådan bebyggelse eller mark även i fortsättningen användas för jordbruksändamål, har enligt hittills gällande rätt byggnadsplan icke kunnat läggas över bebyggelsen eller marken. Tillägget till 119 § byggnadsstadgan möjliggör, att detta hädanefter kan ske. Den kanske främsta vinningen härav är att planeringen av vägar, vatten- och avloppsledningar samt andra liknande gemensamhetsanordningar får avse tätorten i dess helhet. Reformen medför dessutom, att man på ifrågavarande jordbruksområden kan effektivt förhindra bebyggelse, som är olämplig ur tätortssynpunkt. Ändringarna i 19 kap. 4 § lagen om delning av jord å landet och i lagen med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad äro direkt betingade av det angivna tilllägget i byggnadsstadgan. Förevarande författningsändringar gälla från d. 1 juli 1953.
    Mera vittgående jämkningar i fastighetsbildningslagstiftningen ha vidtagits genom antagna lagar ang. ändring i lagen om delning av jord å landet samt ang. ändrad lydelse av 5 kap. 13 § lagen om fastighetsbildning i stad. Lagändringarna åsyfta i huvudsak att förenkla förfarandet vid lantmäteriförrättning. De innebära till en början ett modifierande av de nuvarande föreskrifterna om att vederbörande sakägare inom viss tid efter förrättningens avslutande skall erhålla utskrift av förrättningshandlingarna. En annan nyhet är att förrättningssammanträde icke alltid skall behöva hållas på den plats, där den berörda jorden är be

 

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1953 ÅRS RIKSDAGS VÅRSESSION 419lägen. Ytterligare en förenkling avses skola åstadkommas genom upphävandet av särbestämmelsen, att handlingarna rörande godkänd avstyckningsförrättning skola insändas till överlantmätaren redan inom femton dagar från förrättningens slutförande. Jämkningarna beträffande förrättningsproceduren beröra slutligen reglerna om förrättningens fastställande. Härvidlag har dels fastställelseprövningen för flertalet fall av förrättningar överflyttats från ägodelningsdomaren till överlantmätaren, dels den obligatoriska granskningen i tekniskt hänseende avskaffats och dels den för avstyckningsförättning gällande regeln, att talan mot förrättningen icke må föras om densamma godkänts av samtliga sakägare, utsträckts att gälla även gränsbestämning.
    Samtidigt med nämnda ändringar i fastighetsbildningslagarna har riksdagen jämväl antagit en lag om verkan som laga skifte av sämjedelning m. m. Lagen, som möjliggör att vissa privata jorddelningar legaliseras, har föranletts av det angelägna önskemålet att undanröja de mest framträdande olägenheterna av ifrågavarande jorddelningar. Den närmare innebörden av lagen är att sämjedelning och s. k. privat ägostyckning, tillkomna före d. 1 jan. 1928, skola kunna förklaras äga samma verkan som fastställt laga skifte. Förutsättning för sådan förklaring är att samtliga delägare äro ense om delningens innehåll och önska sådan förklaring. Däremot uppställas icke några jordpolitiska villkor för förklaringens meddelande. Fråga om förklaring skall prövas vid lantmäteriförrättning, för vilken stadgas ett förfarande av enkel struktur. — I anslutning till bestämmelserna i denna nya lag har beslutats den ändringen i lagen om delning av jord å landet, att rätten till avstyckning från mark, som tillagts fastighet genom sämjedelning, utsträckes från en femtedel till hälften av marken. Legaliseringslagen i fråga har vidare medfört följdändringar i ensittarlagen och i lagen med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län (den s. k. dalalagen).
    Såväl lagarna ang. ändring i lagen om delning av jord å landet och ang. ändrad lydelse av 5 kap. 13 § lagen om fastighetsbildning i stad som den nya lagen om verkan som laga skifte av sämjedelning m. m. gälla från d. 1 juli 1953.
    I detta sammanhang må beröras att riksdagen, med anledning av motioner, i skrivelse till K. M:t begärt skyndsam utredning rörande vidgad inlösningsrätt enligt dalalagen. I sitt utlåtande över motionerna uttalade tredje lagutskottet, att rådande inlösenmöjligheter enligt dalalagen synas i alltför ringa mån tillgodose de rationaliseringssträvanden, som böra vinna beaktande vid skiften av i dalalagen ifrågavarande art.
    Genom en av riksdagen antagen lag om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde, som gäller från och med d. 1 juli 1953, skall denna rätt tillkomma kronan. I sitt av riksdagen godkända utlåtande över propositionen angående sagda lag konstaterade tredje lagutskottet, att varken uttryckliga lagregler eller vedertagen rättsuppfattning hittills lämnat generell ledning beträffande spörsmålet huruvida och i vad mån rätten att tillgodogöra sig nyttigheter inom allmänt vattenområde tillkommer envar enskild eller är förbehållen kronan. Med hänvisning till att detta allmänna spörsmål ännu icke alls utretts

 

420 BENGT WIESLANDERbetonade utskottet att ett lagfästande av propositionens lagförslag, som ju rör en avgränsad fråga, icke bör få inverka prejudicerande vid ett framtida ställningstagande till den allmänna frågan om rätten till nyttigheter inom här avsedda vattenområden.
    Slutligen skall omnämnas att riksdagen antagit lag om ändrad lydelse av 7 kap. 24 § vattenlagen — vilken lagändring syftar till ökade möjligheter att få rättvis fördelning av kostnaderna för torrläggningsföretag — lag om ändrad lydelse av 9 kap. lagen d. 28 maj 1886 ang. stenkolsfyndigheter m. m. samt en därmed sammanhängande lag om ändring i gruvlagen — vilka båda lagändringar innebära, att de för framställningen av och forskningen angående atomenergi betydelsefulla metallerna beryllium och torium underkastas kontroll liknande den, vilken redan gäller i fråga om uran.
    Ett antal lagar med tidsbegränsad giltighet ha prolongerats såsom lagen om kontroll å överlåtelse av vattenkraft (på fem år), jordförvärvslagen (på två år), samt hyresregleringslagen, bostadsrättskontrollagen och lagen med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad m. m. (samtliga tre lagar på ett år). I samband med förlängningen av giltighetstiden för hyresregleringslagen och bostadsrättskontrollagen ha vidtagits vissa ändringar i dessa lagar i syfte att möjliggöra ett mera effektivt bekämpande av de olagliga ersättningarna på bostadsmarknaden.

 

    Övrig förmögenhetsrätt. Riksdagen har antagit ett av K. M:t framlagt förslag till ändring i avbetalningslagen. Förslaget grundar sig på ett av särskilt tillkallade utredningsmän efter nordiskt samarbete framlagt betänkande med förslag till ändrad lagstiftning om avbetalningsköp1 och innebär i realiteten en helt ny avbetalningslag. Med hänsyn särskilt till att lagen i stor utsträckning användes av personer utan juridisk utbildning, som äro förtrogna med den gamla lagen, har det ansetts vara en fördel, att gällande lags uppställning och text i största möjliga utsträckning bibehålles. Den nya lagen syftar i första hand till att stärka avbetalningsköparens skydd mot obilliga kontraktsvillkor och att även i övrigt motverka de ekonomiska och sociala olägenheter som visat sig vara förbundna med avbetalningssystemet. Den nuvarande begränsningen i lagens tillämpning till att avse endast sådana avbetalningsköp där priset icke överstiger 3 000 kr. avskaffas. Alla avbetalningsköp skola alltså falla under lagens tvingande bestämmelser. Denna utvidgning av tillämpningsområdet har påkallat noggrannare regler rörande avräkningen mellan parterna när sålt gods återtages. Den nuvarande mera schematiska beräkningen av säljarens fordran vid handräckning har ansetts alltför summarisk. Vidare har regeln om att godset icke får återtagas om endast en sista del av säljarens fordran lämnats ogulden och denna icke uppgår till viss kvotdel av köpeskillingen slopats. Köparen kan enligt den nya lagen erhålla anstånd med handräckning för godsets återtagande om han oförvållat råkat i tillfälliga betalningssvårigheter, exempelvis på grund av sjukdom ellerarbetslöshet. Anståndet, som meddelas av utmätningsmannen, skall i regel icke få överstiga tre månader från dagen för ansökningen om

 

1SvJT 1951 s. 224.

 

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1953 ÅRS RIKSDAGS VÅRSESSION 421handräckning eller om verkställighet av dom. Om synnerliga skäl äro därtill må anstånd kunna medgivas under ytterligare tre månader. I likhet med vad som stadgas i skuldebrevslagen innehåller den nya lagen föreskrift om att villkor vid avbetalningsköp, som uppenbarligen strider mot gott affärsskick eller eljest är otillbörligt, må jämkas eller lämnas utan avseende. Mot kopplings- och avräkningsförbehåll stadgas principiellt förbud; undantag medgives endast där förbehållet avser ersättning för reparation eller annan åtgärd med avseende å godset. Slutligen innehåller lagen förbud mot återtagande av oundgängligen behövliga gång- och sängkläder samt förbud mot utmätning i gods, som köpts på avbetalning. Av utredningsmännen föreslagna bestämmelser om preskription av avbetalningssäljarens rätt att återtaga godset och om möjlighet för domstol att på talan av allmän åklagare vidvite förbjuda illojala avbetalningssäljare att under högst fem år säljapå avbetalning ha icke upptagits.
    I samband med antagandet av ändringarna i avbetalningslagen har riksdagen antagit förslag till ändring i bilansvarighetslagen, innebärande att ägareansvaret för motorfordon, som innehas på grund av avbetalningsköp eller annat köp med äganderättsförbehåll, skall överflyttas på köparen.
    Lagändringarna skola träda i kraft d. 1 jan. 1954.
    Vissa ändringar ha vid årets riksdag vidtagits i 17 kap. handelsbalken. I praxis har fastslagits, att kronan icke har förmånsrätt för fordran mot arbetsgivare å belopp, som denne innehållit genom löneavdrag för gäldande av preliminär A-skatt (jfr NJA I 1949 s. 66 och 318). I 12 § har nu med verkan från d. 1 juli 1953 införts en bestämmelse om förmånsrätt för kronans fordringsanspråk hos arbetsgivare å belopp, som denne jämlikt uppbördsförordningen innehållit genom löneavdrag för arbetstagares skatt. Vidare har i förmånsrättshänseende med nyssnämnda fordringsanspråk jämställts kronans fordran å icke redovisade införselmedel avseende skatt. Det sist sagda har i sin tur föranlett en reglering av förmånsrätten även i övriga fall, då medel, som innehållits genom införsel i avlöning, pension eller livränta, icke vederbörligen redovisats. Den nu angivna regleringen innebär emellertid allenast ett lagfästande av vad som redan förut, utan uttryckliga bestämmelser, gällt. Slutligen har den i nämnda paragraf gjorda uppräkningen av vissa skatter och utskylder, för vilka förmånsrätt åtnjutes,kompletterats i anledning av nytillkommen skattelagstiftning.
    Olika frågor om förmånsrätt ha även aktualiserats genom skilda motioner om viss lagstiftning rörande pensionsstiftelser. Riksdagen har med anledning av dessa motioner i skrivelse till K. M:t begärt utredning av frågan om ökat skydd för medel, som avsatts till sådana stiftelser. Bakom detta utredningskrav låg främst önskemålet att få till stånd en undersökning av förutsättningarna för att i görligaste mån åstadkomma likställighet i förmånsrättshänseende mellan s. k. fria och bundna pensionsstiftelser.
    De lagstiftningsfrågor på sjörättens område som riksdagen i år haft att taga ställning till ha visserligen varit av ringa omfattning men ha icke desto mindre varit betydelsefulla.
    Enligt två i Bryssel år 1924 avslutade internationella konventioner,

 

422 BENGT WIESLANDERden ena rörande begränsning av redareansvaret och den andra angående fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om konossement, vilka båda konventioner biträtts av Sverige, har bortfraktares ansvarighet bestämts efter guldvärde för att man därigenom skulle uppnå en viss fasthet med hänsyn till inbördes variationer i värde mellan skilda länders mynt. Detta led i strävandena att skapa en universell sjörätt fullföljdes i den svenska sjölagstiftningen, i det att en förbehållslös regel om betalning efter guldvärde med verkan fr. o. m. d. 1 jan. 1939 upptogs i både 255 § sjölagen och 4 § 5 mom. konossementslagen. Därvid utgick man självfallet från att motsvarande åtgärd skulle vidtagas av flertalet övriga sjöfartsidkande nationer av någonstörre betydelse. Förhållandena ha emellertid utvecklats på ett sådant sätt, att Sverige torde ha kommit att bli den enda stat i världen, vars lagstiftning ålade redarna förbehållslös skyldighet att betala efter guldvärde både i de fall som regleras i ansvarsbegränsningskonventionenoch i de fall som behandlas i konossementskonventionen. Då dennaordning naturligtvis inneburit en belastning för den svenska rederinäringen, har det framstått som en angelägen uppgift att på lämpligtsätt begränsa tillämpligheten av guldklausulen. Med bifall till ett av K. M:t framlagt förslag har riksdagen i år antagit sådan ändring av nyssnämnda båda lagrum, att såvitt angår fordringsägare som tillhör främmande stat betalning efter guldvärde skall utgå endast i den mån detta följer av fördrag med den främmande staten och denna genomfört motsvarande beräkning till förmån för svenska fordringsägare. Däremot avslogs ett motionsvis framfört förslag att betalning i guldvaluta skulle övergivas jämväl i förhållande till inhemska fordringsägare. Lagändringarna ha trätt i kraft d. 1 april 1953; dock skall äldre laggälla, då bortfraktarens ansvarighet uppkommit dessförinnan.
    En gammal för sjöfartsnäringen betydelsefull fråga har förts fram mot sin definitiva lösning, i det att riksdagen fattat principbeslut om att Sverige skall övergå till ett på engelsk mätningsmetod byggt skeppsmätningssystem. Övergången, som skall äga rum vid tidpunkt som K. M:t äger bestämma, kommer bl. a. att medföra en sänkning av nettodräktigheten hos så gott som alla svenska fartyg. Som en följd härav kommer ett stort antal i olika lagar och andra författningar förekommande stadganden, vilka innehålla s. k. dräktighetsgränser, att efter övergången till de nya skeppsmätningsreglerna få en annan materiell innebörd än för närvarande. Riksdagen har med bifall till av K. M:t framlagda förslag antagit vissa härav betingade ändringar i lagen om inteckning i fartyg och sjöarbetstidslagen. Vid behandlingen av detta lagstiftningsärende uttalade emellertid första lagutskottet — i likhet med lagrådet — att det icke vore möjligt att utan närmare utredning bedöma huruvida övergången borde föranleda även andra lagändringar ände av K. M:t föreslagna.
    I lagen d. 16 okt. 1914 om tillsyn å fartyg har en uppmjukning skett i bestämmelserna om passagerarfartygscertifikat (20 §). Kravet på certifikat har upphävts för sådana maskindrivna fartyg (motorbåtar), som ej på en gång medföra flera än tolv passagerare men dock uteslutande eller huvudsakligen nyttjas till att mot ersättning befordra passagerare.

 

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1953 ÅRS RIKSDAGS VÅRSESSION 423    Immaterialrätt. Sverige är som bekant anslutet till Pariskonventionen av 1883 för skydd av den industriella äganderätten och Madridöverenskommelsen av 1891 angående undertryckande av oriktiga ursprungsbeteckningar å handelsvaror. Båda konventionerna, som ändrats flera gånger, ha reviderats senast i London 1934. Riksdagen har i år på förslag av K. M:t godkänt att Sverige ansluter sig till konventionerna enligt Londonöverenskommelsen samt antagit härav betingade ändringar i patentförordningen, mönsterlagen, varumärkeslagen samt lagen angående förbud i vissa fall mot varors förseende med oriktig ursprungsbeteckning och saluhållande av oriktigt märkta varor. Lagändringarna, vilka gälla från d. 1 juli 1953, innebära i huvudsak, att s. k. föranvändarrätt icke uppkommer under prioritetstid, att villkoren för utländska näringsidkares varumärkesskydd lättas samt att skyddet mot oriktig ursprungsbeteckning beträffande handelsvaror utsträckes.
    I patentförordningen ha även andra ändringar vidtagits. Dessa innebära en höjning av vissa av de avgifter som utgå enligt förordningen. Patentavgifterna ha nämligen visat sig otillräckliga för att täcka statsverkets kostnader för patentärendena. Även dessa ändringar gälla från d. 1 juli 1953.

 

    Straffrätt. Riksdagen har antagit ett av K. M:t framlagt förslag till vissa ändringar i lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m. Förslaget innebär en administrativ omläggning inom fångvården, så att anstalter gruppvis skola kunna samverka under ledning av en större och i vårdtekniskt hänseende bättre utrustad centralanstalt för varje grupp, och bygger på fångvårdsutredningens förslag om räjongplan för fångvården. Omläggningen är ett led i det planeringsarbete på kortare sikt och för det omedelbara behovet som bedrivits i avbidan på den omorganisation av fångvården på längre sikt som pågår inom justitiedepartementet. Som centralanstalter skola fungera anstalterna Långholmen, Härlanda, Malmö och Härnösand. Vid centralanstalt skall finnas psykiatrisk avdelning. Enligt förslaget skola frågor om placering och förflyttning av de intagna och åtskilliga andra ärenden decentraliseras från fångvårdsstyrelsen till styresmännen för centralanstalterna. Härigenom väntar man sig att vinna en bättre och effektivare behandling av de intagna, framför allt genom förbättrade möjligheter till personlig kontakt mellan de intagna och de tjänstemän som ha att fatta beslut om placering och behandling. Sålunda skall styresmannen vid centralanstalt efter samråd med andra tjänstemän, däribland överläkaren vid psykiatriska avdelningen, bestämma om placering på anstalt inom anstaltsgrupp och om förflyttning från en anstalt till annan inom gruppen samt fatta beslut i vissa andra behandlingsfrågor. De nuvarande verkställighetsundersökningarna, vilka ha varit behäftade med vissa brister, skola inom anstaltsgrupp ersättas med ett helt nytt undersökningsförfarande. Det omfattande skrivarbete som förut skett vid verkställighetsundersökningar skall så mycket som möjligt förenklas och ansträngningarna i första hand inriktas på praktiska åtgärder. Frågor om placering av intagna skola sålunda upptagas till överläggning vid s. k. veckokollegier, vilka hållas under ordförandeskap av styresmannen vid centralanstalten och i vilka olika tjänstemän skola deltaga,

 

424 BENGT WIESLANDERdäribland överläkaren vid psykiatriska avdelningen. Den intagne skall få tillfälle att vid eller före överläggningen framföra sina önskemål. I anledning av väckt motion har riksdagen uttalat, att den rådgivande verksamhet överläkaren vid centralanstalts psykiatriska avdelning enligt förslaget skall utöva icke får inkräkta på det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Lagändringarna gälla från d. 1 juli 1953.
    Tidigare gällande föreskrifter i lagen om disciplinstraff för krigsmän om verkställighet av arreststraff ha visat sig medföra olägenheter för utbildningen under repetitionsövningar med krigsorganiserade förband. För att råda bot härför har vidtagits sådan ändring i lagen att ökade möjligheter tillskapats att under korta tjänstgöringsperioder uppskjuta verkställigheten av arrestbestraffningar till tjänstgöringsperiodens slut.
    På specialstraffrättens område märkes, att 1924 års spritinförsellag jämte två därtill anknutna lagar av år 1925 och 1935 erhållit fortsatt giltighet t. o. m. d. 30 juni 1958. I samband härmed ha i 1923 års varuinförsellag införts bestämmelser — i nära överensstämmelse med vad som gäller enligt spritinförsellagen — om straff för den som utan att kunna fällas till ansvar för olovlig varuinförsel för egen eller annans räkning förvärvar, forslar, döljer, förvarar eller avyttrar gods, som olovligen införts. Under de senaste åren har nämligen kunnat konstateras en alltmer tilltagande omsättning av olovligen införda varor — särskilt tobaksvaror, ur och smycken — varför det ansetts erforderligt att möjliggöra straffrättsligt ingripande i större utsträckning än som kunnat ske med stöd av SL 10:10 och 21:6. I motsats till vad som gäller enligt motsvarande bestämmelser i spritinförsellagen är bevisskyldigheten i fråga om det subjektiva rekvisitet icke omkastad utan vanliga bevisregler gälla. Straff kan ådömas även då gärningsmannen visserligen icke haft kännedom om den olovliga införseln men haft anledning misstänka densamma. För att de nya bestämmelserna ej skola få större räckvidd än vad behovet kan anses kräva, ha de försetts med den reservationen att i ringa fall ej skall dömas till straff.
    En intressant händelse på specialstraffrättens område är att riksdagen i anledning av en inom första kammaren väckt motion hos K. M:t anhållit om utredning angående de allmänstraffrättsliga problemen inom specialstraffrätten och om en översyn av gällande specialstraffrättsliga stadganden i förtydligande och förenhetligande syfte. I sitt utlåtande i ämnet framhöll första lagutskottet bl. a., att specialstraffrätten i åtskilliga hänseenden vore i behov av en översyn. En sådan översyn syntes främst böra avse de allmänstraffrättsliga frågorna i specialstraffrätten, varvid man borde eftersträva att — i den mån sakliga skäl icke motiverade särregler — nå fram till enhetliga regler för hela specialstraffrättens område. Även vad avsåge de särskilda brotten ansåg utskottet det böra övervägas, om icke en mera enhetlig reglering än vad som nu är fallet vore möjlig att åstadkomma. Utskottet erinrade vidare om den konstitutionella praxis, enligt vilken K. M:t föreskriver böter och fängelse men icke straffarbete såsom påföljd för överträdelser av författningar, som utfärdats i administrativ ordning.

 

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1953 ÅRS RIKSDAGS VÅRSESSION 425Denna sedvanerättsliga konstitutionella regel komme, framhöll utskottet, i ett nytt läge, om strafflagberedningens (då ännu icke avlämnade) förslag rörande sammanslagning av straffarterna fängelse och straffarbete till ett enhetligt frihetsstraff upphöjdes till lag. Utskottet fann det önskvärt, att frågan om den jämkning av den konstitutionella regeln, som berörda reform torde göra nödvändig, närmare utreddes. Jämväl problemen om kollision mellan K. M:ts administrativa strafflagstiftning och straffbestämmelser beslutade av K. M:t och riksdagen gemensamt borde beaktas vid utredningen. I anslutning till vad som anförts i flera remissyttranden över motionen fann utskottet slutligen det kunna ifrågasättas, huruvida icke, innan en sådan utredning som avsåges i motionen sattes i gång, en förberedande vetenskaplig undersökning och kartläggning av området borde verkställas.

 

    Processrätt m. m. Lagen d. 21 mars 1952 med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål har — med hänsyn till att den spänning i det utrikespolitiska läget som föranledde denna lagstiftning alltjämt föreligger — erhållit förlängd giltighet t. o. m. d. 30 juni 1954.
    Sådana ändringar ha vidtagits i lagen ang. ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl. och lagen om fri rättegång att maximibeloppen för uppehälle till vittnen och därmed jämställda höjts från 8 kr. till 10 kr. för varje dag och för det fall att utgift för nattlog i åsamkas vittnet från 15 kr. till 18 kr. Ersättningen till vittne för tidsspillan, tidigare högst 20 kr., skall kunna utgå med högst 30 kr. Traktamentsersättningen till part med fri rättegång har höjts från högst 8 kr. till högst 10 kr. för dag. Lagändringarna gälla från d. 1 juli 1953.
    Den pågående indragningen av rådhusrätter i mindre städer kan numera leda till att det i något län icke kommer att finnas någon stad med rådhusrätt. Fördenskull har nu slutligen antagits förslag till sådan ändrad lydelse av 12 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen att, om rådhusrätt ej finnes inom länet, K. M:t skall äga utse rådhusrätt utom länet att för länet upptaga tryckfrihetsmål. Denna ändring har föranlett en ändring av forumbestämmelserna i lagen med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål. Indragning av rådhusrätt i residensstad kan vidare leda till att staden icke längre har särskild inskrivningsdomare. Ärenden rörande förlagsinteckning måste i sådant fall överflyttas på annan inskrivningsdomare. Genom ändringar i förordningen ang. förlagsinteckning, vilka gälla från d. 1 juli 1953, har stadgats, att inskrivningsdomaren i den domsaga, till vilken staden hör, skall övertaga ärenden angående förlagsinteckning.
    I anledning av väckt motion har riksdagen antagit lag om ändrad lydelse av 44 § sinnessjuklagen, innebärande skyldighet för medicinalstyrelsen att motivera sina rättspsykiatriska utlåtanden. Därmed har en av första lagutskottet och justitieombudsmannen tidigare vid flera tillfällen behandlad fråga fått sin slutliga lösning. Lagändringen har trätt i kraft d. 1 juli 1953.
    För att möjliggöra att huvudförhandling i mycket omfattande rättegångsmål, om det blir nödvändigt med uppskov under huvudförhand

 

426 BENGT WIESLANDERlingen, därefter skall få fortsättas i stället för att ny huvudförhandling måste hållas, ha ändringar vidtagits i 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § rättegångsbalken. En närmare redogörelse för hithörande frågor lämnas å s. 430 ff.

 

    Socialrätt. De senaste årens allmänna höjning av levnadsstandarden har motiverat en avsevärd förbättring av pensionsförmånerna enligt lagen om folkpensionering. Sålunda har från och med maj 1953 folkpension i form av allmän ålderspension, tilläggspension, änkepension eller hustrutillägg för år räknat höjts med belopp motsvarande sju indextillägg eller med 210 kr. för änkepensionsberättigad och för hustru, som uppbär hustrutillägg, 280 kr. för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter ålderspension eller tilläggspension eller vars hustru uppbär hustrutillägg — d. v. s. för två åldriga makar sammanlagt 560 kr. — samt 350 kr. för annan pensionsberättigad. Härtill kommer det under år 1952 utgående extra tillägget å folkpensionerna, vilket nu inarbetats i pensionen. I enlighet härmed utgår alltså — bortsett från bostadstillägg — vid nuvarande indexläge folkpensionen för en ensamstående ålderspensionär eller en ensamstående invalidpensionär med full invalidpension med 1 750 kr. om året och folkpensionen för två gifta ålders- eller invalidpensionärer med sammanlagt 2 800 kr. om året. Änkepensionens och hustrutilläggets maximibelopp stiger till 1 050 kr. om året. Änke- och änklingsbidragen ha höjts på samma sätt som änkepensionerna. I fråga om finansieringen av de förhöjda förmånerna skola stat och kommun bidraga till förhöjningen i samma proportionsom i fråga om indextilläggen. Statens andel kommer delvis att täckas genom en höjning av folkpensionsavgiften.
    Även på andra områden har riksdagen bifallit propositioner med förslag till förbättringar av sociala förmåner. Sålunda har under hänvisning till levnadskostnadsutvecklingen maximibeloppet för mödrahjälp höjts från 400 kr. till 600 kr. och, vid flerbörd, från 500 kr. till 800 kr. Det högsta beloppet för bidragsförskott skall fr. o. m. d. 1 juli 1953 utgöra 600 kr. för barn och år i stället för tidigare 324 kr. Härjämte har i bidragsförskottslagen viss ändring vidtagits rörande ordningen för beviljande av bidragsförskott. Särskilt barnbidrag enligt 1947 års lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn utgår fr. o. m. d. 1 juli 1953 generellt för alla de kategorier av barn, som omfattas av lagen, med högst 600 kr. om året. Vidare ha lagens regler rörande inkomstprövning av bidragen närmare samordnats med folkpensioneringslagens motsvarande regler.
    Även i familjebidragsförordningen ha ändringar vidtagits i syfte att förbättra de däri reglerade förmånerna. Med hänsyn till livsmedelskostnadernas stegring ha sålunda maximibeloppen för familjepenning höjts med omkring 10 %. Samtidigt ha vidgade möjligheter skapats för värnpliktiga att erhålla s. k. förlängt bostadsbidrag. Härjämte ha reglerna för beräkning av den tid, varunder bostadsbidrag skall utgå, i vissa avseenden ändrats.
    Pris- och löneutvecklingen har motiverat ändringar i militärersättningsförordningen d. 2 juni 1950 och den samtidigt utfärdade förord-

 

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1953 ÅRS RIKSDAGS VÅRSESSION 427ningen ang. omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
    Förhöjda tillägg av statsmedel skola utgå till vissa ersättningstagare enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag och ett flertal därtill anslutna författningar samt till personer, som uppbära livräntor enligt 1918 års fiskarförsäkringsförordning.
    I avvaktan på att resultatet av en mera detaljerad översyn av ersättningsbestämmelserna inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen framlägges har riksdagen beslutat om förbättring av försäkringsersättningarna från och med juli i år. Den genomförda höjningen av understödsnivån innebär i korthet följande. Maximibeloppet för daghjälpen höjes från 8 kr. till 20 kr. Make- och husföreståndarinnetillägget höjes från 1: 25 till 2 kr. samt barntillägget från en krona till 1: 50. per dag. Överförsäkringsreglerna ha provisoriskt ändrats. Beträffande finansieringen av förbättringarna har statens insats ökats främst genom en förbättring av grundstatsbidraget.
    Riksdagen har beslutat betydelsefulla ändringar i lagen d. 3 jan. 1947 om allmän sjukförsäkring samt bifallit förslag att lagen skall träda i kraft d. 1 jan. 1955. Riksdagen har vidare avgivit yttrande angående samordningen av den allmänna sjukförsäkringen och den obligatoriska yrkesskadeförsäkring, som är avsedd att fr. o. m. d. 1 jan. 1955 ersätta den nuvarande försäkringen för olycksfall i arbete och för vissa yrkessjukdomar, samt uttalat sig om vissa av K. M:t föreslagna huvudgrunder för tillhandahållande av läkemedel. De vidtagna ändringarna äro i huvudsak följande. Enligt den år 1946 antagna lagen om allmän sjukförsäkring består sjukpenningförsäkringen av en obligatorisk bottenförsäkring och en frivillig försäkring såsom komplement därtill. I den obligatoriska försäkringen utgör sjukpenningen för den arbetsföra vuxna befolkningen i regel 3: 50 om dagen. De gifta hemmakvinnorna skola dock, såsom familjeförsäkrade, erhålla 1: 50 om dagen. Nu övergår man till ett system där sjukpenningen fastställes i förhållande till arbetsinkomstens storlek. Alla som fyllt 16 år och ha en årsinkomst av förvärvsarbete om minst 1 200 kr. skola försäkras för en grundsjukpenning av 3 kr. om dagen. Samma sjukpenning skall tillkomma hemmakvinnorna. För dessa slopas systemet med familjeförsäkring. För löntagarna, d. v. s. de som äro i annans tjänst, påbygges grundsjukpenningen obligatoriskt med en tilläggssjukpenning, om vederbörandes inkomst av tjänst uppgår till minst 1 800 kr. om året. Sjukkassorna skola inplacera dessa försäkrade i olika sjukpenningklasser allt efter storleken av sådan inkomst. Tilläggssjukpenningen i dessa klasser varierar mellan 1 och 17 kr. om dagen. För löntagarna kommer således sjukpenningen att i regel variera mellan 3 och 20 kr. Maximibeloppet tillkommer den, vars årsinkomst av tjänst uppgår till 14 000 kr. Efter 90 dagar sker viss reduktion av sjukpenningen, dock ej i de lägre klasserna. För dem som ha barn kompletteras sjukpenningen med vissa barntillägg. För de egna företagarna och över huvud i syfte att täcka annan arbetsinkomst än inkomst av tjänst har skapats en frivillig sjukpenningförsäkring, som skall ge möjlighet till försäkring av samma omfattning som enligt den obligatoriska tilläggsförsäk

 

428 BENGT WIESLANDERringen. Även gifta kvinnor, vilka helt eller till övervägande del ägna sig åt arbete i hemmet, ha möjlighet att frivilligt sjukpenningförsäkra sig för upp till 6 kr. om dagen. Vidare ges möjlighet till frivillig sjukpenningförsäkring för studerande. Även i fråga om sjukvårdsförsäkringen ha vidtagits förändringar. Sålunda skola sjukkassorna utge ersättning även för de försäkrades utgifter för sjukhusvård. Frågan om den fria sjukhusvården — varom principbeslut fattades år 1946 — löses härigenom i väsentlig mån inom försäkringens ram. Den sålunda ändrade allmänna sjukförsäkringen skall för en tid av 90 dagar reglera även sjukdomsfall, som föranletts av olycksfall i arbete eller eljest av yrkesskada. Under denna s. k. samordningstid skola alltså sjukkassorna lämna hjälp också vid yrkesskada. Även under samordningstiden skall emellertid yrkesskadeförsäkringen ersätta utgifter för proteser, tandvård m. m. Kostnaderna för den nya sjukförsäkringen fördelas mellan de försäkrade, arbetsgivarna och staten.

 

    Trafiklagstiftning. 14 § 1 mom. vägtrafikförordningen har undergått en ändring varigenom införts viss kontroll över att från utlandet infört motorfordon eller släpfordon icke undergår registreringsbesiktning utan att ha vederbörligen tullbehandlats. Ändringen har föranletts av förekommet missbruk av temporär tullfrihet och syftar även till att underlätta införandet av enklare formaliteter vid passerande av internordisk gräns.
    I flera motioner ha upptagits frågor om åtgärder till främjande av trafiksäkerheten. I anledning härav har riksdagen i skrivelse till K. M:t framlagt vissa synpunkter på detta problem. Riksdagen har understrukit bland annat vikten av en effektiv trafikövervakning och riktat uppmärksamheten på vissa åtgärder ägnade att minska olycksfallsriskerna. Samtidigt har riksdagen uttalat sig mot att man inriktade sig på en revision av den sedan förra året gällande vägtrafikförordningen.
    I anledning av motioner om ändring i och översyn av förordningen d. 25 okt. 1940 om yrkesmässig automobiltrafik har riksdagen i skrivelse till K. M:t uttalat sig för en utredning för behandling av spörsmål rörande den yrkesmässiga lastbilstrafiken samt förordat, att i samband därmed till snar lösning upptages frågan om beredande av ökade möjligheter för jordbrukare och maskinhållare att mot ersättning få ombesörja skogskörslor med traktorer.
    Skyldighet har ålagts domstol att underrätta vederbörande statliga myndighet, då mot förare av staten tillhörigt eller av staten nyttjat motordrivet fordon talan väckes om ersättning för skada i följd av trafik med fordonet. Bestämmelse härom har upptagits i förordningen d. 3 maj 1946 med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av sådant fordon. I samma förordning ha även vidtagits vissa mindre ändringar betingade av ikraftträdandet av den år 1951 beslutade nya vägtrafiklagstiftningen.

 

    Arbetsrätt. Hembiträdeslagen har förlängts att gälla till och med d. 31 okt. 1956. Lagens karaktär av fritidslag har bibehållits. Endast beträffande uppsägningsreglerna har en ändring gjorts, nämligen att tuberkulos hos hembiträdet, arbetsgivaren eller någon som bor i den

 

LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1953 ÅRS RIKSDAGS VÅRSESSION 429senares bostad hädanefter skall utgöra skäl till uppsägning av avtalet till omedelbart upphörande endast när sjukdomen är i smittsamt skede.

 

    Näringsrätt. I syfte att förebygga skadlig verkan av konkurrensbegränsning utfärdades 1946 lagen d. 29 juni samma år om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet. I avsikt att förstärka det skydd mot skadlig verkan av konkurrensbegränsning som denna lag erbjuder har riksdagen i år antagit en lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet. I enlighet härmed skall ett näringsfrihetsråd upprättas med uppgift att i fråga om konkurrensbegränsning, som bringas under dess bedömning, genom förhandling söka undanröja skadlig verkan av densamma. Med skadlig verkan av konkurrensbegränsning skall därvid förstås, att konkurrensbegränsningen på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen, hämmar verkningsförmågan inom näringslivet eller försvårar eller hindrar annans näringsutövning. Härjämte stadgas förbud mot fasta bruttopriser samt vissa slag av anbudskarteller. Förbuden skola ej vara ovillkorliga. Undantag från förbuden föreslås sålunda kunna beviljas av näringsfrihetsrådet om konkurrensbegränsningen kan antagas främja kostnadsbesparingar, vilka till väsentlig del komma konsumenterna till godo, eller i övrigt bidraga till en ändamålsenlig ordning, eller om eljest särskilda skäl föreligga. Överträdelse av förbuden medför straffansvar. Vid sidan av näringsfrihetsrådet skall inrättas en befattning såsom ombudsman för näringsfrihetsfrågor. Denne förordnas av K. M:t för viss tid och skall ha domarerfarenhet. Framställning om förhandling för undanröjande av skadlig verkan av konkurrensbegränsning förutsättes i regel böra göras av ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor. Den nya lagen träder i kraft d. 1 jan. 1954 utom såvitt angår förbuden mot bruttoprissystem och anbudskarteller, vilka träda i tillämpning först d. 1 juli 1954. Näringsfrihetsrådet får därigenom tillfälle att under första halvåret 1954 pröva ansökningar om dispens från förbuden.

 

    Skattelagstiftning. Riksdagen har antagit förslag till ny uppbördsförordning m. m. Enligt denna skall skatteavdrag för preliminär A-skatt göras å inkomst av korttidsanställning (huvudsaklig arbetsanställning under kortare tid än en vecka). Fysisk person skall dock verkställa sådant avdrag endast om det utbetalade lönebeloppet utgör utgift i rörelse. Vid lägre dagsinkomst än 10 kr. skall avdrag ej göras. Skyldigheten att verkställa skatteavdrag för preliminär B-skatt upphäves. Skatteavdrag för kvarstående skatt skall endast verkställas i fråga om skattskyldiga som erlägga preliminär A-skatt. Preliminär B-skatt förutsättes skola framdeles användas i väsentligt mindre omfattning än f. n., såvitt gäller skattskyldiga med inkomst av tjänst. Den preliminära C-skatten avskaffas. I fråga om arbetstagare med biinkomster eller beskattningsbar förmögenhet skall lokal skattemyndighet äga föreskriva att preliminär A-skatt skall utgå med högre belopp än i skattetabell angives. Vissa förenklingar i debiteringsarbetet genomföras. Preliminär B-skatt skall sålunda som regel debiteras med samma belopp

 

430 LAGSTIFTNINGSFRÅGOR VID 1953 ÅRS RIKSDAGS VÅRSESSIONsom den slutliga skatt, vilken senast påförts den skattskyldige. Möjligheterna att erhålla anstånd med inbetalning av skatt utvidgas. Förskottsinbetalning av skatt med skatteanvisning skall kunna ske även å annan tid än under uppbördstermin. Effektivare kontroll skall ske av att arbetsgivare verkställer skatteavdrag och redovisar innehållen skatt. En skärpning göres av straffbestämmelserna för arbetsgivare, som verkställt skatteavdrag men underlåtit att inom föreskriven tid inbetala det innehållna beloppet. Dessa bestämmelser omfatta sålunda även fängelse i högst sex månader. I prop. nr 100 genom vilken ifrågavarande förslag framlades för riksdagen berördes bl. a. frågan om skatteavdrag för preliminär skatt och för kvarstående skatt å lön till konkursgäldenär (s. 469) ävensom frågan om beräkning av preskriptionstid för skattefordran (s. 473). De nya bestämmelserna skola i huvudsak träda i kraft d. 1 jan. 1954.
    Ett antal krislagar med tidsbegränsad giltighet ha proglongerats. Sålunda ha allmänna förfogandelagen, prisregleringslagen, lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete, valutalagen, lagen om räntereglering och lagen om bankaktiebolags kassareserv samt den s. k. tyskmedelslagstiftningen (lagen d. 29 juni 1945 om återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom m. fl. författningar) erhållit fortsatt giltighet t. o. m. d. 30 juni 1954, medan clearinglagen förlängts på två år t. o. m. d. 30 juni 1955. Vad angår gällande lag i fråga om bankaktiebolags inlåning har denna provisoriska lagstiftning förlänats fortsatt giltighet t. o. m. d. 30 juni 1954 med den ändringen att en särskild dispensregel införts.
 

Bengt Wieslander1