Nya RB och jättemålen.
Nya RB:s kritici säga bl. a. att nya RB inte är skriven för de riktigt stora målen. Det kan nog diskuteras om anmärkningen är riktig. En sak är emellertid säker och det är att dess författare knappast tänkt sig att man skulle kunna få så stora mål att huvudförhandlingen i dem skulle sträcka sig över månad efter månad. Olika åsikter finnas om det verkligen skall vara behövligt med så stora mål. Vad brottmålen angår ha åklagare och domstol betydande möjligheter att begränsa och uppdela processen; och i fråga om tvistemålen lär en rätt ledd förberedelse väl så gott som undantagslöst kunna leda till att huvudförhandlingen får måttliga proportioner. Nu har emellertid frågan ställts på sin spets genom att vi faktiskt fått ett brottmål som efter åtskilliga vedermödor äntligen kommit till huvudförhandling och annonserats skola kräva huvudförhandling månadsvis, kanske ett halvår eller mera. Givetvis har det ifrågasatts om det verkligen varit nödvändigt att ge målet — vilket det är synes onödigt att säga — sådana proportioner, men den frågan skall inte nu diskuteras. Vi ha målet här.
I denna situation har justitieministern ansett det erforderligt att ge 1951 års rättegångskommitté i uppdrag att särskilt överväga de extra stora målens problem och undersöka huruvida det behövs några särskilda lagändringar eller organisatoriska åtgärder för att lösa proble
met. Rättegångskommittén har under våren preliminärt diskuterat saken men ansett sig nödsakad att uppskjuta den närmare behandlingen till hösten för att inte försitta möjligheterna att under sommaren lägga fram ett delbetänkande rörande vissa andra, åt kommittén överlämnade spörsmål som kommittén färdigbehandlat, bl. a. frågan om domstols sammansättning i enklare brottmål.
Eftersom justitieministern ansåg omedelbara åtgärder nödvändiga för att undanröja de olägenheter som i visst hänseende äro förknippade med nya RB:s stadganden om uppskov, togs frågan härom upp inom justitiedepartementet och en P. M. upprättades och remitterades. Denna P. M. berörde inte direkt RB:s regler om förutsättningarna för meddelande av uppskov, ehuru dessa i visst hänseende äro något ofullständiga. Enligt RB (43: 11 och 46: 11) kan som bekant uppskov under huvudförhandling beslutas i två grupper av fall. Den första gruppen avser de fall då huvudförhandling ägt rum enligt 3 § 1 st. 43 och 46 kap. Då har det egentligen förelegat hinder för huvudförhandling, men denna har påbörjats därför att man kunnat anta att förhandlingen skulle kunna fortsättas vid senare rättegångstillfälle utan ny huvudförhandling. Det har alltså redan från början varit meningen att målet skulle slutföras vid ett senare rättegångstillfälle. Den andra gruppen omfattar de fall då efter handläggningens början nytt viktigt skäl anförts eller kännedom vunnits om nytt viktigt bevis eller rätten eljest finner det oundgängligen erforderligt för utredningen att huvudförhandlingen uppskjutes. Men för det fallet att under huvudförhandlingen — t. ex. andra dagen därav — ledamot av rätten blir sjuk så att rätten ej längre är domför, finnas inga omedelbart tillämpliga regler. Givetvis måste förhandlingen inställas, men formellt föreligger ingen uppskovsanledning utan det skulle alltså behöva bli ny huvudförhandling hur kort avbrottet än bleve. Naturligtvis förfar ingen domstol på det sättet utan tillämpar den s. k. tvåveckorsregeln också i den situationen.
Departementspromemorian behandlade just tvåveckorsregeln. Vissa otillfredsställande konsekvenser av denna påpekades, vilka sammanhänga med att regeln inte direkt begränsar uppskovets längd utan säger när mål sist skall upptagas till slutlig handläggning, räknat från första förhandlingens avslutande, för att huvudförhandlingen skall få fortsättas och det inte skall vara nödvändigt att i stället hålla ny huvudförhandling. Ett uppskov kan enligt regeln maximalt vara 13 dagar. Men om man under ett långvarigt mål först uppskjuter målet aldrig så kort tid, även om det bara är en dag, så konsumeras de möjligheter till ytterligare uppskov man därefter har enligt tvåveckorsregeln också av efterföljande huvudförhandlingsdagar, vilket ju är en något oväntad konsekvens. Har man först haft ett uppskov på en dag och sedan haft huvudförhandling i 10 dagar, är det sålunda uteslutet att meddela ytterligare uppskov. Däremot hade det varit möjligt att från början bestämma uppskovet till 13 dagar. Det synes ha legat närmare till hands att lagen angivit den tillåtna sammanlagda maximitiden för uppskov. Frågan härom får övervägas av rättegångskommittén. Promemorian gick inte in på detta mera allmänna spörsmål utan begränsade sig till de särskilt stora målen. Sålunda föreslogs att till huvudregeln i 43: 11
st. 2 och 46: 11 st. 2 skulle fogas ett stadgande av innehåll att huvudförhandling må fortsättas även om handläggningen återupptages senare än inom två veckor från dagen för första förhandlingens avslutande under förutsättning att rätten med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter finner synnerliga skäl därtill.
I yttrandena över promemorian tillstyrktes i princip en jämkning av tvåveckorsregeln. I några fall uttalades emellertid tveksamhet hur jämkningen borde ske.
Förslaget underställdes lagrådets granskning med den jämkningen av lagtexten att däri angavs att undantaget endast skulle gälla vidlyftiga mål. Lagrådet avstyrkte emellertid. Det förelåge, yttrade lagrådet, alltför stor risk att man i praxis förr eller senare komme att göra bruk av undantagsbestämmelsen i ett vida större antal fall än som åsyftats och kunde anses försvarligt. Lagrådet erinrade om de möjligheter RB erbjöd att begränsa de olägenheter av tvåveckorsregeln som kunde yppas i exceptionellt vidlyftiga mål — deldom, mellandom, uppdelning av mål. Måhända borde övervägas om genom lagändring förutsättningarna för att på ett eller annat sätt uppdela ett omfattande brottmål i flera rättegångar kunde utvidgas.
I propositionen (nr 231/1953) gjordes endast den ändringen i lagförslaget att undantagsbestämmelsen förklarades skola avse endast synnerligen vidlyftiga mål. Departementschefen uttalade att han därmed förstode mål vari huvudförhandlingen kunde befaras räcka en eller flera månader. Först om ett mål vore så stort, vore riskerna för att tvåveckorsregeln kunde hindra ett genomförande av huvudförhandlingen verkligt påtagliga och endast i ett sådant mål bleve olägenheterna av en tvungen omtagning från början av hela rättegången så betydande att de motiverade en undantagsregel.
Riksdagen gjorde ingen annan ändring i propositionen än att den på förslag av första lagutskottet (i anledning av en motion) ersatte uttrycket »synnerligen vidlyftigt mål» med »mål av sådan omfattning att huvudförhandlingen beräknas kräva minst fyra veckor».
Lagen utfärdades d. 5 juni 1953 (nr 352) och gäller fr. o. m. d. 18 i s. m. Genom särskilt cirkulär förstnämnda dag (nr 353) har stadgats skyldighet för underrätterna att för vederbörande hovrätt anmäla varje gång de göra bruk av de nya uppskovsreglerna.
Bengt Lassen