OM DEN S. K. ALLMÄNPREVENTIONEN
AV PROFESSOR OLOF KINBERG
Med termen generalprevention eller allmänprevention menar man, såvitt jag kan förstå, det mer eller mindre allmänt brottshämmande inflytande på medborgarna i ett samhälle som tillskrives det faktum att lagstiftningen förbjuder vissa beteendeformer och straffar eller på annat sätt reagerar mot personer som betett sig på sådant sätt som är förbjudet i lagen.
När föreställningen om en sådan allmänverkan av strafflagstiftningen och dess tillämpning först uppkom under det mänskliga samhällets utveckling är okänt. Man kan emellertid anta att det skett jämförelsevis tidigt.
Redan i det antika romerska samhället finns den tydligt uttalad. Så t. ex. har SENECA i sin skrift »Om mildheten» formulerat straffets uppgifter i en lapidarisk formulering med adress till Nero: »Låt oss övergå till oförrätter som begåtts mot andra. Vid bestraffning av dessa har lagen följt tre grundsatser och dessa bör även fursten följa: antingen att förbättra den som straffas eller att genom hans straff göra de andra medborgarna bättre, eller att genom att undanröja brottslingarna göra livet tryggare för de övriga medborgarna.»1
I fortsättningen på samma kapitel lämnar Seneca Nero vissa råd angående brottslingens behandling:
»Du skall lättare förbättra brottslingen genom ett lindrigt straff. Ty den som har något personligt värde är mera angelägen om att föra ett oförvitligt liv. Ingen avstår från något för sin heders skull om han redan förlorat den. Det är ett slags fribrev på strafflöshet att inte kunna få svårare straff än det man redan lidit. Medborgarnas beteende påverkas snarare genom sparsamhet på straff. Blir det känt att många människor begår brott så blir brottet lätt en vana, och en bestraffning känns mindre svår om den göres till en obetydlighet genom att ådömas en mängd människor. Likaså förlorar strängheten som ju är den yttersta åtgärden sin auktoritet om den ständigt tillämpas.»
På ett annat ställe i samma skrift säger Seneca: »Tro mig, det är farligt att låta medborgarna veta hur många det är som begår
brott.»1 Från Seneca kommer också det inom rättsfilosofi och straffrätt ofta citerade ordet som i en enda sats anger kriminalpolitikens syfte: »Ingen vettig människa straffar därför att brott begåtts utan på det att brott icke må begås.»2 Denna lapidariska sats kan efter 1900 år stå såsom portalinskrift för modärn kriminalpolitik, medan rättsfilosofi och straffrätt under åtskilliga århundraden förut, med utgångspunkt från teologiska och andra metafysiska trossatser, envist hållit fast vid principen att straffa därför att brott begåtts, quia peccatum est.
I våra dagar, med dess furia att genom kriminallagar förvandla en mängd moraliskt indifferenta eller rent av förtjänstfulla beteenden till brott, synes Senecas tankar om brott och straff väl värda att begrundas.
Ser man på ordalagen i Senecas framställning skulle man kunna få det intrycket att han här anteciperat den på senare tid och kanske särskilt i Sverige med viss iver förfäktade läran att straffets allmänna verkan skulle vara moralbildande, eftersom han talar om att »göra de andra bättre». Emellertid använder han om brottslingarna uttrycket mali, de dåliga, de onda. Motsatsen till dessa är de goda, boni. vilket alltså här kan betyda de laglydiga eller de icke brottsliga. Strafflagens allmänna verkan skulle då enligt Seneca endast vara att avhålla de övriga medborgarna från att begå brott, medan medlet att uppnå denna verkan inte beröres. Om detta skall ske genom »avskräckning», »moralbildning» eller på annat sätt skulle enligt denna tolkning ha lämnats öppet av Seneca.
Innebörden av termen förbättring var under tredje straffrättsskolans3 klang- och jubeldagar i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet ofta föremål för debatt. Man skilde här mellan »borgerlig förbättring», det faktum att vissa personer som förut begått brott sedermera förde ett laglydigt liv, och »moralisk förbättring», dvs en verklig sinnesändring med ett moraliskt ogillande av brottsliga beteenden.
Här i landet har ju sedan länge, särskilt i juristkretsar, pågått en livlig diskussion om allmänpreventionens betydelse och den utsträckning vari den bör beaktas vid lagskipningen. Det förefaller som om åtminstone det teoretiska intresset för detta problem på
andra håll vore mycket mindre livligt. Så t. ex. kan nämnas att under den internationella kriminologkongressen i Paris 1950 vari deltog mellan 800—900 jurister, läkare, socialvårdare, fångvårdsmän osv från hela världen det inte fanns ett enda föredrag och knappast några diskussionsinlägg som befattade sig med detta problem.
Skälen till denna avhållsamhet kan vara många. Kongressen hade att behandla framför allt empiriska kriminologiska problem. Men frågan om strafflagens allmänverkan är endast till en del ett sådant problem. Vad man erfarenhetsmässigt känner angående denna allmänverkan är endast en del av de fall där den uteblivit, dvs människor som faktiskt begått brott. När det gäller människor som inte notoriskt begått brott så är problemet: skulle dessa människor ha begått brott om inte lagstiftningen och lagtillämpningen utövat en hämmande inverkan på deras eventuella brottsliga benägenheter? Det gäller alltså att förklara varför vissa händelser inte ägt rum. Men om det ofta är svårt att utreda orsakerna till att någonting skett, så måste det självfallet vara ännu mycket svårare att utforska orsakerna till att någonting inte skett, i all synnerhet när kunskapskällorna är människors uttalanden om vad som äger rum i deras subjektiva inre liv som är otillgängligt för insyn från andra människors sida. Kanske förhåller det sig så att en fråga om orsakerna till uteblivna mänskliga beteenden av logiska skäl är omöjlig att besvara.
Med anledning av vissa kritiska invändningar som jag för ett tjugotal år sedan framställde mot hypotesen om allmänpreventionens första-rang-ställning inom kriminalpolitiken och dess betydelse som positiv moralfaktor tog diskussionen ny fart.1 Emellertid syntes mig problemställningen så abstrakt och oklar att jag avstod från att deltaga i denna diskussion och först långt senare angav några av skälen härtill.2
De kan sammanfattas på följande sätt. I alla fall där människor begått brott har lagstiftningens brottshämmande inflytande på deras beteenden varit otillräckligt. Om antalet sådana fall har man genom den nya polisstatistiken som började föras år 1950 fått en bättre föreställning än tidigare varit möjligt. Sålunda utgjorde detta år antalet poliskända brott (fylleri, förargelseväckande beteende, bagatellbrott och administrativrättsliga brott som inte kan medföra frihetsstraff ej medräknade) 192 261. An
talet misstänkta personer utgjorde 264 955, varav dock ett stort men okänt antal är dubbelräknade. Den verkliga men likaledes okända brottsvolymen är självfallet ännu mycket större. På ett inte helt obetydligt antal av befolkningen är strafflagstiftningen och rättstillämpningen sålunda otillräckliga att förebygga brott. I de fall där man säkert vet någonting om strafflagstiftningens allmänna inflytande på medborgarna har detta visat sig otillräckligt.
Om antalet fall där den faktiskt varit brottshämmande vet man ingenting. Vad enskilda människor i detta avseende har att förmäla har man all anledning att betrakta med skepsis. Även där människor i en situation som tydligen inneburit en brottspression1 av viss styrka faktiskt avhållit sig från att begå brott är det vanskligt att avgöra vilka individuella eller miljöfaktorer som hindrat brottsligt beteende. Om människor påstår att de i en inbillad brottsfrämjande situation skulle avhålla sig från att begå brott på grund av straffhot eller moralbildning genom strafflagens existens och tillämpning, så har man likaledes anledning till skepsis eftersom ingen människa vet med säkerhet hur hon skulle bete sig i en situation som hon aldrig förut befunnit sig i.
För närvarande lär det inte finnas någon teknik att genom direkt undersökning konstatera i vilken utsträckning strafflagstiftningen faktiskt påverkar människor till laglydnad. Måhända är en viss skepsis berättigad med avseende på möjligheten att över huvud taget åstadkomma en sådan teknik. Härom kan emellertid människor hysa olika meningar.
I alla händelser är problemställningarna:
inverkar strafflagstiftningen och lagtillämpningen allmänt brottshämmande, »allmänpreventivt» som termen lyder här i landet? och
i vilken utsträckning har lagstiftningen och tillämpningen sådan verkan?
alldeles för suddiga för att frågorna skall kunna på ett någorlunda korrekt och upplysande sätt besvaras.
För att undvika missuppfattningar vill jag framhålla att de invändningar jag gjort mot teorin om allmänpreventionens dominerande ställning inom kriminalpolitiken inte betyder att jag skulle mena att strafflagen och dess tillämpning skulle vara utan inflytande på medborgarnas beteenden. Men här som vid annan vetenskaplig diskussion är det nödvändigt att ställa problemet på ett riktigt sätt. I annat fall blir svaren tvetydiga eller felaktiga.
Under vilka betingelser kan strafflagen ha ett mer eller mindre vidsträckt antikriminellt inflytande på medborgarna?
Strafflagen och dess tillämpning utgör en del av medborgarnas psykosociala miljö. För att den skall kunna påverka medborgarna psykologiskt är det nödvändigt att de har åtminstone en viss kännedom om strafflagens innehåll och det sätt varpå den tillämpas.
Flertalet fullvuxna och själsligt friska människor vet att vissa angrepp mot person och egendom, såsom mord, dråp, våldtäkt, mordbrand, stöld, är straffbara. Om den juridiska innebörden av andra brott, såsom vissa former av bedrägeri, förskingring, ärekränkning, har många endast en diffus föreställning. Hur vissa subtilare ekonomiska beteenden betraktas av strafflagen är förmodligen känt endast för dem som har stor erfarenhet i ekonomiska frågor.
Till och med i fråga om sådana brott som av strafflagen betraktas såsom mycket svåra råder på olika håll en grov okunnighet. Enligt en undersökning över incestbrottslingar fanns det bland 58 män som begått incest med sina döttrar inte mindre än 10 som var okunniga om att incest är straffbar.1 I ett av dessa fall hade hustrun vägrat sexuellt samliv med mannen och då man frågade honom varför han inte utanför familjen sökt ersättning svarade han: »Det är ju förbjudet, hon skulle ha kunnat kasta mig i fängelse». Att incest var förbjuden kände han däremot inte till.
Om strafflagens tillämpning har medborgarna i regel ganska suddiga föreställningar. Få har någonsin varit med om en rättegång. Vad de vet om sådana är endast vad de läst i tidningar eller hört andra berätta. Men pressen sysselsätter sig vanligen endast med mera uppseendeväckande rättegångar och befattar sig i sina redogörelser framför allt med kuriösa, egendomliga och sensationella detaljer. Vanliga fall, dvs det stora flertalet av brottmålsprocesser, intresserar ingen utom rättsväsendets funktionärer, brottslingarna, deras medarbetare, familjer och vänner, om de har några. Till och med i sådana fall, där en rättegång väckt stort uppseende i pressen glömmer allmänheten snart till vilka påföljder brottslingarna dömts. Det är därför sannolikt att den brottshämmande allmänverkan av de straff som följt på ett visst brott endast i ringa mån beror på straffets storlek.
Genom vilka psykologiska medel kan strafflagen påverka medborgarna?
Sedan mycket länge har man ansett avskräckningen såsom strafflagens viktigaste brottshämmande faktor. Straffhot och bestraffningar har sedan urminnes tider varit en av uppfostrans hörnpelare. Strafflidandet såsom självändamål, vilket är den egentliga meningen med straff enligt den klassiska åskådningen, har också betraktats såsom det viktigaste hindret mot brottspressionen.
Avskräckningstekniken har firat verkliga orgier inom brottmålsjustisen. Under århundraden avkunnades dödsdomar på löpande band: man hängde, halshögg, brände, fyrdelade, steglade människor för vad som numera anses vara tämligen obetydliga förseelser. I början på 1800-talet fanns det i England över tvåhundra brott som var belagda med dödsstraff. Då ett lagförslag i syfte att avskaffa dödsstraffet för stöld av 5 shillings värde i en butik behandlades i överhuset varnade Lord Chief Justice ELLENBOROUGH huset för ett förslag så fullt av faror för äganderätten. I sitt motstånd mot detta angrepp på dödsstraffet fick han stöd av en ärkebiskop och sex biskopar.
Avrättningar förekom ideligen, och så sent som i mitten på 1800-talet fick skolungdomen här i landet lov för att kunna övervara dessa moralförbättrande skådespel.
MARGERY FRY berättar att en engelsk fängelsepräst som levde under 1800-talet frågat 167 dödsdömda personer om de åsett någon avrättning och att alla utom tre hade gjort det. Under 1700 talet hade en man vid namn Smith blivit dömd till döden för inbrottsstöld. Han fördes till Tyburn och hängdes. Strax därefter kom en kurir med ett benådningsbeslut. Smith togs ner ur galgen och man fann att han inte var riktigt död. Enligt tidens sed åderlät man honom och använde andra upplivningsmetoder med det resultat att han räddades till livet. Någon tid därefter begick denne »halvhängde Smith», som han kallades, en ny inbrottsstöld, åtalades men frikändes av juryn som väl tyckte att en hängning per person var tillräcklig. Han begick en tredje inbrottsstöld, blev gripen och åtalad, men hade nu den turen att åklagaren dog dagen före rättegången så att denna uppsköts. Därefter försvann »halvhängde Smith» ur historien.1
Det är känt att de offentliga avrättningarna i England var mycket uppskattade av ficktjuvar som hade utmärkta tillfällen att länsa åskådarnas fickor när uppmärksamheten var fångad av de intressanta tilldragelserna på schavotten. Vetskapen att de själva skulle bli behandlade på samma sätt om de bleve fast hindrade dem ingalunda att utöva sitt yrke.
Sedan länge har termen »straffhot» använts för att beteckna den psykologiska faktor som skulle avhålla människor från att begå brott. Sedan några decennier har emellertid olika slag av säkerhetsåtgärder, såsom tillämpning av alkoholistlagen på vissa brottslingar eller internering för vissa abnorma och farliga återfallsbrottslingar, uppfostringsåtgärder för vissa unga allt mera kommit i bruk, men fastän dessa åtgärder inte är straff i teknisk mening har det visat sig att de ofta betraktas såsom svårare påföljder än straff, framför allt därför att de är mer eller mindre tidsobestämda. Termen »straffhot» är alltså för trång och kunde tänkas ersatt med »sanktionshot».
Emellertid är ordet »hot» inte heller väl valt. Detta ord synes innebära att den som är föremål för hotet har en föreställning om att någon eller något har för avsikt att tillfoga honom något ont. Men medborgare som inte har någon tanke på att begå brott känner sig inte heller såsom föremål för några farliga avsikter från strafflagens sida. I detta sammanhang synes begreppet risk vara mera adekvat. Termen risk är statistisk och betecknar graden av sannolikhet för att en viss icke önskvärd händelse skall inträffa i ett givet sammanhang. För att strafflagens bestämmelser skall kunna utöva något inflytande på medborgarna fordras att dessa uppfattar rättsreaktionen som en risk. Därför synes termen »sanktionsrisk» vara att föredraga.
Men denna term har två skilda betydelser. Den kan betyda en verklig, objektiv risk, dvs sannolikheten att, i händelse ett brott begåtts, gärningsmannen blir upptäckt, gripen och lagförd. Risken varierar från brott till brott. Om exempelvis en alkoholist i ett sällskap, där han är känd, under ett gräl råkar i ursinne och sticker ner en människa, så närmar sig den objektiva sanktionsrisken 1. Om däremot en gravid kvinna med kännedom om lämplig teknik gör fosterfördrivning på sig själv, så är den objektiva sanktionsrisken i det närmaste 0. Denna objektiva sanktionsrisk bestämmes i många fall av faktorer vilka kan vara okända för den blivande gärningsmannen eller som han inte kan bedöma. Den kan vara större än han tror, beroende på att det på den tänkta brottsplatsen finns säkerhetsanordningar som han inte känner
till; det kan på brottsplatsen finnas personer som känner igen honom utan att han själv vet detta; utredningen angående brott av det slag som han är i begrepp att begå kan ligga i händerna på särskilt skickliga experter varom han ingenting vet osv. Eller också kan den objektiva risken för att en prospektiv brottsling skall bli upptäckt, gripen och lagförd vara mindre än han på förhand tror. Den objektiva faktiska sanktionsrisken kan sålunda vara okänd för en person som överväger att begå brott.
Det är därför inte denna objektiva sanktionsrisk som bestämmer om hans eventuella syfte att begå ett visst brott skall förverkligas eller inte, utan det är hans subjektiva tro att ett eventuellt brott kommer att bli upptäckt eller inte som kan inverka hämmande på hans tendens att begå brottet. Huruvida denna subjektiva sanktionsrisk sammanfaller med den objektiva eller inte är utan betydelse för dess inverkan på hans kommande beteende.Vad som är av betydelse är endast denna subjektiva sanktionsrisks faktiska beskaffenhet.
Begreppet risk sådant det här fattats innehåller också ett kvalitetsmoment eftersom påföljdsmöjligheterna vid lagbrott varierar mellan några kronors böter vid underlåtenhet att följa en ordningsföreskrift och livslång frihetsförlust eller dödsstraff i länder där denna reaktionsform ännu finns kvar.
Det är begripligt att diskussionen rörande strafflagens allmänverkan varit oklar och grumlig så länge man rört sig med ett så diffust begrepp som »avskräckning». Genom att ersätta detta med begreppet »subjektiv sanktionsrisk» har man kommit de psykologiska förlopp närmare in på livet, som kan tänkas verksamma såsom brottshämmande faktorer.
Det finns vissa slag av brott där risken att bli upptäckt och gripen är mycket stor och riktigt bedömd av dem som har benägenhet att begå sådana brott. Och likväl synes strafflagen inte ha någon brottshämmande inverkan på dem. Det är vad man kan iaktta beträffande vissa former av yrkesbrottslighet.
En liten amerikansk bok lämnar viktiga upplysningar härom.1 Den är skriven av en »con-man» (»confidence man» = bedragare, industririddare) som efter en mångårig och framgångsrik brottslig verksamhet började leva ett laglydigt liv.
Med benämningen »yrkestjuv» avses ett stort antal specialister på egendombrott (ficktjuvar, hotell- och butikstjuvar, utpressare,
bedragare, industririddare, falskspelare etc.). Yrkestjuven har vissa markerade personliga kännetecken: en livlig intelligens, sinnesnärvaro, lätthet att finna lämpliga svar, uppfinningsrikedom, rikedom på utvägar, ett angenämt yttre (front), människokännedom. Andra tjuvar, även vanetjuvar och sådana vilkas framgång beror på manuell skicklighet eller muskelstyrka, räknas inte som »yrkestjuvar» av dem som hör till denna grupp. »Vem som helst kan hålla en revolver mot magen på en person och tvinga honom att lämna ifrån sig sina pengar.»
Yrkestjuvarna betraktar sig själva inte som brottslingar utan som affärsmän. Utrustade med en genomträngande intelligens i fråga om livets praktiska angelägenheter vet de mycket väl att många verkliga affärsmän begagnar sig av skrupelfria och kriminella metoder. De är också väl förtrogna med den politiska och administrativa korruption som finns inom det samhälle där de har sin verksamhet och vet att de personer som drar nytta av denna korruption ofta är människor som åtnjuter allmänt anseende och har stor ekonomisk, administrativ och politisk makt. Yrkestjuvarna befinner sig alltså om inte i »gott», så åtminstone i stort sällskap.
De arbetar i små grupper, mobs, som sällan består av mer än fyra personer. Arten av verksamheten innebär att de löper stor risk att bli gripna på bar gärning. Deras trafik skulle således vara omöjlig såsom levebröd om det inte fanns möjligheter att slippa ifrån att bli dömd. Detta problem har de kunnat lösa tack vare vissa särdrag hos det amerikanska samhället. I varje stad där de bedriver sin verksamhet samarbetar de med en fixer, dvs en person som har möjligheter att kratsa kastanjerna ur elden för dem när de blir gripna på bar gärning. Men fixern arbetar inte gratis, därför vandrar hälften till två tredjedelar av det som en mob kan lägga sig till med i fixerns fickor. Men tack vare honom kan de i regel undgå att bli dömda till allvarligare påföljder.
Yrkestjuvarnas hållning till strafflagen och dess tjänare är mycket upplysande. Enligt deras uppfattning anhåller polisen folk för att visa att den gör sin tjänst, men inte för att hjälpa rättvisan. Åklagaren söker åstadkomma fällande domar, de tilltalade att bli frikända, men ingendera är angelägen att gynna »rättvisan». Detta ord finns över huvud taget inte i deras ordförråd. Om det någon gång skulle inträffa att en yrkestjuv skulle bli dömd för ett brott som han inte begått så talar han inte om »orättvisa». Yrkestjuven känner intet hat till obestickliga polismän och inte heller vänlighet mot dem som låter muta sig; han
betraktar inte den besticklige polismannen som en förrädare mot det allmänna bästa utan som en förnuftig person som spelar spelet på ett intelligent sätt.
Yrkestjuvens hela hållning till strafflagen och rättskipningen är kall och cynisk. Hans yrke är spännande och farligt, men många affärsmän använder lika samvetslösa metoder. Han eliminerar risken att bli fälld genom att utnyttja den administrativa och politiska korruptionen i det samhälle där han lever och utan vilket hans näringsfång skulle vara omöjligt.
Yrkestjuvens uppskattning av den objektiva risken att bli gripen på bar gärning är riktig, liksom också hans kännedom om att rättsproceduren, tack vare fixern, sannolikt kommer att sluta utan att han blir dömd. Den objektiva och subjektiva sanktionsrisken sammanfaller sålunda och han vet också att det är omöjligt för honom att utöva sitt hantverk i sådana städer där han inte kan få hjälp av en fixer. Härav drar han den praktiska slutsatsen att undvika att »arbeta» i sådana städer. Strafflagens brottshämmande inverkan är sålunda begränsad till sådana orter där den subjektiva sanktionsrisken kan verka.
Detta betyder inte att den subjektiva sanktionsrisken alltid hämmar brottspressionen. Såsom senare skall visas beror en sådan verkan på de mänskliga individernas personliga struktur. Likväl skulle det vara ovist att »bannlysa all fruktan från samhället, ty vilken dödlig förblir rättskaffens om han intet fruktar».1
Strafflagens förmodade moralbildande verkan.
Yrkestjuvarnas kalla och cyniska attityd till strafflagen och rättskipningsorganen synes visa att de är immuna mot lagens förmenta moralbildande verkan.
Det finns en annan grupp brottslingar vilkas reaktioner på strafflagen och rättskipningen också lämnar nyttiga upplysningar om dessas förmodade moraliserande inverkan på medborgarna. Det är sådana människor som åtnjuter allmänt anseende och lever på en mycket hög social-ekonomisk nivå men som bryter mot trustlagar, patenträttigheter, föreskrifter angående annonsering, varumärken, ekonomisk krislagstiftning, litterär äganderätt, som begår finansbedrägerier, kort sagt bryter mot de lagar som regle
rar deras egen yrkesverksamhet. Personer som begått brott av detta slag har SUTHERLAND provisoriskt kallat White Collar Criminals, vilket man översatt till »manschettbrottslingar».1
I en undersökning över sjuttio stora industri-, gruv- och handelsbolag i Förenta Staterna har Sutherland visat att alla dessa bolag utan undantag begått brott av detta slag. Trettio av dem hade grundats på olagligt sätt eller bedrivit olaglig verksamhet alltifrån början. Somliga bolag hade varit dömda mellan 25 och 30 gånger. 60 % hade varit dömda av brottmålsdomstolar och hade i medeltal fyra fällande domar. Om man betraktar fyra domar såsom tecken till återfallsbrottslighet så är 60 % av dessa bolag återfallsbrottslingar. Endast två av de sjuttio bolagen hade blott en enda fällande dom.
Härav följer att strafflagens brottshämmande inflytande på denna grupp av brottslingar är mycket svagt. Från psykologisk synpunkt beror en viss faktors inverkan på en människas beteenden på dess levande kraft i jämförelse med styrkan hos andra faktorer som inverkar på henne. I detta fall är de krafter som motverkar lagen mycket starka. Cheferna för dessa stora företag— som Sutherland jämför med äldre tiders »rovriddare»—handlar inte som ensamma människor när de begår sina brott. Var och en av dem har stöd i en styrelse som består av handfasta män. Bakom dem finns en mängd aktieägare som förtjänar pengar på företagsledarens kriminella verksamhet och som därför gillar den. De betraktar honom inte som en brottsling utan som en skicklig karl som väl förstår att ta vara på deras intressen. Alla vet att de andra stora företagen handlar på samma sätt och att deras eget bolag skulle försätta sig i ett ogynnsamt läge om det avstod från den kriminella trafik som andra begagnar sig av.
Jämte vinstbegäret finns det andra tendenser som motverkar strafflagens moralbildande inflytande: begäret att utvidga sin verksamhet, att göra sig kända som framstående affärsmän, att öka sin makt etc. I striden mot alla dessa psykologiska krafter har strafflagen ringa utsikter att göra sig gällande.
Fastän strafflagen försvarar de moraliska åskådningar för vilka den är ett uttryck med nog så vältaliga argument så är dessa åskådningar inte odödliga. I samhällen med västeuropeisk civilisation har fosterfördrivning under århundraden varit belagd med de strängaste straff. Men detta har inte hindrat att kvinnans frigörelse och andra förändringar i samhällsstrukturen med hänsyn till moderskapet, kvinnans rätt att bestämma om och när hon
vill bli mor etc. försvagat strafflagens moralåskådning så att strafflagen i Sverige måst falla undan och göra fosterfördrivning till en lagligt tillåten handling i många fall.
På samma sätt har de tidigare ytterst stränga straffen mot äktenskapsbrott, homosexuella beteenden och tidelag under inflytande av förändrade moralåskådningar alltmera mildrats för att i Sverige slutligen helt försvinna (i fråga om homosexualiteten dock endast när den förekommer mellan fullvuxna personer). Man kan härav sluta att om strafflagen har en moralisk inverkan på medborgarna, denna är begränsad till de slag av beteenden som den belägger med straff och förlorar sin kraft om den stöter samman med motsatta moralåskådningar av viss styrka.
Demoraliserande verkan hos strafflagen och rättskipningen.
Även om strafflagen med en viss effekt understöder äldre moralåskådningar som den kodifierat och om den härigenom utövar en viss moralunderhållande verkan så kan den emellertid under vissa omständigheter ha en motsatt verkan.
Om lagar som någorlunda väl ger uttryck åt en moralåskådning som är allmän hos folket tillämpas på ett oförnuftigt sätt, om domare vränger lagen för att skydda den exekutiva maktens favoriter eller för att krossa illa sedda medborgare, så går allmänhetens respekt för rättskipningen under. Samma verkan åstadkommes om lagarna saknar sunt förnuft. Så t. ex. framkallade de försök som gjorts i Förenta Staterna och Finland att påtvinga medborgarna fullständig avhållsamhet från bruket av alkoholhaltiga drycker varaktiga moraliska skador.
Under inflytande av de social-ekonomiska kriser som skakat samhällsbyggnadernas struktur har de västerländska samhällena översvämmats av lagbestämmelser som kriminaliserar beteenden som förut ansetts inte bara moraliskt neutrala utan till och med förtjänstfulla. Men genom att förbjuda en mängd moraliskt färglösa beteenden framkallar lagstiftaren ett slags moralisk trötthet och skepsis. Medborgarna, som inte längre kan hålla reda på alla förbjudna beteenden, upphör att intressera sig för frågan om en mängd vardagliga mänskliga beteenden är förbjudna eller inte. Denna moraliska agnosticism leder lätt till ett slags moralisk sömnighet blandad med ett visst förakt för lagarna. Om nästan allting är förbjudet, till och med sådana beteenden som för många är nödvändiga för att leva, så blir detta i mångas ögon praktiskt taget detsamma som att allting är tillåtet.
Om någon påstår att strafflagen har ett allmänt, dvs universellt inflytande på medborgarna, vilket skulle innebära att den utgjorde ett absolut hinder mot brott, så är detta uppenbarligen ett falskt påstående. Å andra sidan lär ingen människa utrustad med en smula sunt förnuft påstå att strafflagen saknar varje brottshämmande inflytande.
För att kunna få exakta, otvetydliga och praktiskt användbara svar måste man därför närmare precisera frågorna.
Föreställningen om en verklig, allmänt brottshämmande inverkan av strafflagen och rättskipningen förutsätter att alla människor är biopsykologiskt lika. Som varje upplyst människa vet förhåller det sig inte så. Man måste därför till en början besvara följande fråga.
Vilka grupper av medborgare är påverkbara genom strafflagen?
Inom varje folk finns en stor grupp människor som är så beskaffade biopsykologiskt, att de är känsliga för allmänt moraliskt ogillande. Denna fina hörsel för moralens bud är i allmänhet förbunden med själslig normalitet och hälsa och god social anpassning. Sådana människor är också mer eller mindre och inom vissa gränser känsliga för de moralåskådningar som strafflagen uttrycker. Men en sådan social och moralisk anpassning betyder också att risken för dessa människor att bli brottslingar är obetydlig,vilket ju innebär att strafflagens brottshämmande verkan är störst där den är minst behövlig.
Å andra sidan kan man vara övertygad om att själsligt abnorma eller sjuka människor är mindre känsliga för strafflagens brottshämmande inflytande. Ty ju mera en människa förlorar kontakten med yttervärlden, ju mera den hjärnverksamhet som möjliggör adekvata och ändamålsenliga svar på stimuli från omvärlden är blockerad eller förstörd, dess mera blir hennes beteenden överdrivna och oordnade och dess mindre är hon mottaglig för strafflagens påverkan. Sålunda är inte bara människor som befinner sig i tillstånd av förvirring eller omtöckning eller som har vanföreställningar angående verklighetens värld, utan också sådana som befinner sig under inflytande av våldsamma sinnesrörelser, som är svårt förgiftade av nervgifter etc. oftast immuna mot påverkan genom strafflagen. Brottshämningen är sålunda blockerad inte bara hos svårt hjärnskadade människor utan i alla sådana fall där en uppladdning av hjärnan är åtföljd av starka sinnesrörelser och plötsliga, våldsamma rörelseurladdningar som
inte lämnar någon tid övrig för överväganden rörande ett beteendes natur och dess sociala och juridiska följder. Detta innebär att brottshämningen blir minst just där den är mest behövlig.
Är strafflagens brottshämmande inverkan lika stor vid olika slag av brott?
Låt oss först se hur det kan förhålla sig beträffande ett mycket grovt brott, exempelvis rånmord? I länder med västeuropeisk civilisation är antalet människor som i tankarna snuddat vid möjligheten att begå rånmord ytterst obetydligt. Själsligt friska och normala människor är sålunda, skulle jag tro, oförmögna att gå in i en bank, döda kassören och stjäla kassan. Om man frågar ett hundratal sådana människor huruvida anledningen till att de inte begått eller ens tänkt sig möjligheten att begå ett sådant brott är fruktan för att bli gripna och dömda till livstids straffarbete, så skulle de alla svara ett bestämt nej. Förmodligen skulle åtskilliga tillägga att de känner ett så starkt ogillande och en sådan »fysisk» motvilja mot ett sådant beteende att detta är dem absolut omöjligt samt att risken för straff är utan varje betydelse för deras inre motstånd.
Jämte det inte helt obetydliga antal människor som begått inbrott finns det säkerligen en något större grupp för vilka ett sådant beteende inte är absolut omöjligt men där straffrisken utgör en barriär, såvida inte pressionen är mycket stark (en uttröttad, frysande och utsvulten människa som befinner sig i en öde trakt och där finner ett obebott hus som kan ge honom skydd och möjligen föda).
Med avseende på den översvämning av administrativa brott som tillkommit genom rubbningar i det ekonomiska livet är det inre motståndet självfallet ännu mindre, vilket framgår av det stora antal människor som dömes för sådana brott, ett antal som naturligtvis utgör endast en bråkdel av dem som faktiskt begått sådana brott.
Det vill alltså synas som om det inre motståndet är större och strafflagens brottshämmande inflytande därför mindre nödvändigt ju svårare brottet är, medan däremot vid lindrigare brott inte bara det inre motståndet utan också strafflagens brottshämmande inverkan är mindre.
Påverkar rättsreaktionen mot brottslingar av visst slag andra personer med benägenhet att begå brott av annat slag?
För att ge svar på denna fråga är det också enklast att hänvisa till konkreta exempel.
Om en domstol dömer en incestbrottsling till ett svårt straff, är det då troligt att en människa som befinner sig i en förskingraresituation är påverkad av det straff som ådömts incestaren eller av hans straffrihet om han befunnits själssjuk? Nej, ty i båda dessa fall skulle den presumtive förskingraren säga sig att han aldrig tänkt begå incest och att det sätt varpå rättskipningen behandlat incestaren inte har med honom att göra. Det sätt varpå rättskipningen behandlar brottslingar av ett visst slag påverkar sålunda inte presumtiva brottslingar annat än i den mån de är föremål för en brottspression av samma slag.
Likaså om en mördare blivit straffriförklarad på grund av sinnessjukdom, så räknar en annan person som står i begrepp att begå ett mord inte med straffrihet om han skulle bli lagförd, ty han betraktar sig inte som sinnessjuk och inbillar sig därför inte att han också skall undgå straff. Rättsreaktionen utövar sålunda ett brottshämmande inflytande på presumtiva brottslingar endast om dessa i visst avseende identifierar sig med den dömde.
Olikheter i social ställning kan också påverka individens hållning gentemot strafflagen. I de skandinaviska länderna har man understundom i juristkretsar åberopat ett brottsfall som skulle utgöra liksom ett paradexempel för att visa den praktiska nyttan av att tillämpa den s. k. allmänpreventionen. Det gäller en justitieminister i ett av de skandinaviska länderna som för många år sedan begagnade sin ställning för att genom bedrägliga manipulationer tillägna sig mellan 7 och 8 miljoner kronor. Sedan hans bedrägerier blivit upptäckta, har man sagt, skulle han inte längre vara farlig eftersom ingen skulle våga göra några affärer med honom. Från individualpreventiv synpunkt skulle straff därför vara onödigt, menar man, och frågar om man icke på den grund skulle avstå från att strängt straffa honom.1
Utgår man från den meningen att strafflagens och lagskipningens diffust brottshämmande verkan kommer till stånd framför allt hos människor som befinner sig i samma social-ekonomiska läge som brottslingen så uppstår frågan om det är nödvändigt att strängt straffa denne justitieminister för att hindra andra justi
tieministrar att begå liknande brott. Det synes onödigt att svara på denna fråga.
Men på vilket sätt skulle en fattig stackare som är frestad att begå små bedrägerier reagera om ministern undsluppit varje påföljd? Är det troligt att han skulle sagt sig att det inte var någon risk att på bedrägligt sätt lägga sig till med andras egendom eftersom ministern sluppit straff? Säkert inte. Han skulle inte identifierat sig med ministern utan i stället, med en viss bitterhet, gjort någon antydan om det gamla ordstävet: De små tjuvarna hänger man, de stora låter man löpa. (Jag återkommer längre fram till skälen att inte låta justitieministern ifråga slippa ifrån varje rättsreaktion.)
Vad som är praktiskt viktigt ifråga om den s. k. allmänpreventionens kriminalpolitiska betydelse är följande fråga.
I vilken utsträckning bör strafflagens förmodade brottshämmande verkan utöva inflytande på lagtillämpningen gentemot brottslingar?
Mera konkret kan denna fråga formuleras på följande sätt.
1) Är det nyttigt att brottslingar som är föga eller alls inte farliga behandlas hårdare än som behövs för att underlätta deras återanpassning till ett laglydigt liv, i syfte att förstärka en förmodad diffus brottshämmande verkan av strafflagen? Och, om denna fråga besvaras jakande,
2) i vilka fall och i vilken utsträckning bör man handla enligt denna grundsats?
ad 1. Såsom jag ovan sökt visa är människor med benägenhet för brottsligt handlande påverkbara genom strafflagen i den mån som de är själsligt friska och normala, i den mån de identifierar sig själva med andra personer som begått brott av det slag som de själva är frestade att begå och i den mån strafflagen innehåller sanktioner mot det slag av beteende som de känner sig dragna till.
Om en ixofren (»epileptoid»), alkoholiserad och svartsjuk man som förut aldrig undergått straff dödar sin hustru eller »fästekvinna» under ett raseriutbrott som framkallats på några sekunder efter en banal ordväxling, så skulle den rationella behandlingen vara medicinsk vård eller alkoholistvård på en alkoholistanstalt där han enligt alkoholistlagen kan kvarhållas högst tre år om han inte tidigare varit intagen på sådan anstalt, eljest fyra år. Är det nu tänkbart att man genom att i stället döma honom till
mångårigt straffarbete skulle kunna hindra andra ixofrena och svartsjuka alkoholister att under plötsliga raseriutbrott begå liknande brott? Uppenbarligen inte. Ty hos sådana människor uppkommer stundom enligt erfarenheten av obetydliga anledningar vulkaniska affektutbrott med måttlösa våldshandlingar. På grund av den hastighet varmed alla beteendeförlopp utvecklas finns det ingen tid för överväganden angående den rättsliga påföljden av våldshandlingarna. Även om en sådan individ under normala tillstånd väl vet att misshandel och dråp är moraliskt klandervärda beteenden som åtföljes av allvarliga reaktioner från samhällets sida, så är denna kunskap utan varje betydelse under en affektstorm med blinda rörelseurladdningar.
Det är lätt att ge exempel på patologiska tillstånd och situationer där den subjektiva sanktionsrisken och det moraliska ogillandet av en kriminell beteendeform saknar allt inflytande på individens faktiska beteeenden.
Ifråga om grova brott, såsom mord, dråp, mordbrand, dynamitattentat med eller utan stöldsyfte, våldtäkt, vissa incestformer etc. är påföljderna, straff eller säkerhetsåtgärder, så allvarliga att de räcker till för att påminna allmänheten om vad som händer om någon begår sådana brott.
Den vanliga småbrottsligheten däremot, som tillhör vardagens bagatellhändelser, tilldrar sig inte i högre grad allmänhetens uppmärksamhet. Man vet att sådana brottslingar straffas eller blir föremål för andra tvångsåtgärder och tänker inte vidare på saken. Vanligen uppkommer i sådana fall inte heller frågan om att skärpa den individuella behandlingen för att förstärka strafflagens diffusa brottshämmande inflytande.
Kanske finns det ett undantag från denna regel, nämligen de villkorliga domar som numera utdömas på löpande band och där prövningen av åtgärdens lämplighet ofta lär vara lika summarisk som de efterföljande återanpassningsåtgärderna är kortsynta och otillräckliga. Men denna fråga är alldeles för vidlyftig för att kunna behandlas i detta sammanhang.
ad. 2. Enligt min praktiska kännedom om brottslingar och deras behandling är de fall ytterst sällsynta där det skulle vara lämpligt att med hänsyn till den s. k. allmänpreventionen skärpa den individualpreventivt lämpliga reaktionen mot en brottsling. Ifråga om den justitieminister som ovan nämnts, fanns det i själva verket mycket goda individualpreventiva skäl att allvarligt reagera på hans brottslighet. Arten av hans brott visade att han var en djupt bedräglig natur; sådana drag är som zebrans ränder: de
går aldrig ur. Vidare hade han även i andra situationer visat sig vara en moraliskt kall och cynisk människa om vars »kriminella natur» det inte kunde råda tvivel. Det fanns sålunda inga skäl att betrakta honom som ofarlig.
Det fanns emellertid också andra, mera allmänpolitiska än i juridisk mening allmänpreventiva skäl att reagera mot honom. Det är nämligen i den allmänna samhällsstabilitetens intresse att söka upprätthålla fiktionen om likheten inför lagen, även om man vet att den är en fiktion. Detta gäller i synnerhet i länder med en demokratisk styrelseform där medborgarnas uppfattning om vad som är riktigt och nyttigt för det hela åtminstone teoretiskt anses ha ett visst inflytande på lagstiftning och exekutiv maktutövning. Även för detta ändamål bör man sålunda reagera mot justitieministerns bedräglighet. Om detta sker med en reaktion på 8 år eller 4 år är en fråga av underordnad vikt. Straffaritmetikens betydelse för medborgarnas välförhållande är nämligen ofantligt överskattad. En starkare reaktion av ogillande från allmänhetens sida torde såvitt man kan se förekomma framför allt om vid relativt lindriga brott straff ådömes som i jämförelse med andra mycket grava brott måste anses orimligt stränga.
Ett annat allmänpolitiskt skäl för reaktionen i detta fall är att medborgarna inte bör få den föreställningen att makthavare och högt uppsatta personer kan efter gottfinnande missbruka sin ställning till förfång för enskilda människors intressen. För upplysta människor är det ju en känd sak att makt utan missbruk är en självmotsägelse. Men så länge missbruket ligger inom rimliga gränser, så länge det endast rör sig om att gynna släktingar och vänner med väl avlönade tjänster och uppdrag för vilka de inte visat särskilda kvalifikationer, så kan de rycka på axlarna och säga sig att det tillhör allmänmänsklig skröplighet. Grovt kriminellt maktmissbruk har de däremot ingen anledning att underdånigt fördraga då det ju angriper deras egen ställning som relativt fria medborgare.
Det finns vidare en behandlingsteknik som på medicinsk jargong kallas ut aliquid fiat, vilket betyder att när läkaren inte vet vad han skall göra med en patient så gör han likväl något: skriver ut ett recept, lämnar vissa allmänt nyttiga råd om hygien och livsförsel etc. Detta sker av »psykologiska skäl» för att patienten inte skall känna sig övergiven.
Samma teknik har en viss användning inom kriminalpolitiken. Om det inom det existerande reaktionssystemet inte finns någon rättsreaktion som är lämplig från individualpreventiv synpunkt
så bör likväl någonting göras, exempelvis ett straff ådömas, för att inte allmänheten skall känna sig övergiven av samhällets rättsvårdande organ och få det intrycket att dessa är rådlösa inför brottsligheten och att de inte bryr sig om att söka skydda hederligt folk mot bovar.
Det finns en tämligen liten grupp fall där rättsorganen här i landet intar en särskild hållning gentemot brottslingar. Det är sådana fall där en domare eller annan högre funktionär begått ett brott och vid rättspsykiatrisk undersökning befunnits vara psykiskt sjuk och därför föreslås till straffrihet. För dessa fall finns i strafflagen ett slags bistraff som består i avsättning. Detta bistraff förutsätter emellertid i allmänhet att brottslingen blir dömd till straffarbete. Om en sådan brottsling nu skulle förklaras strafffri så bleve han inte avsatt. I sådana fall förekommer det inte sällan att domstolar i strid mot en enhällig expertis dömer till straff och avsättning, för att undvika att den straffriförklarade en vacker dag företer friskbetyg och begär att bli återinsatt i sitt ämbete. Möjligen har denna domstolens hållning också sin grund i en allmänpreventiv tro att om en förskingrande domare straffriförklaras detta skulle minska det inre motståndet mot detta brott hos andra domare. Om så förhåller sig, torde det vara ett av de många exemplen på den övertro på den s. k. allmänpreventionen som alltjämt råder hos många jurister.
Med utgångspunkt från en mångårig praktisk erfarenhet rörande brottslingars beskaffenhet vill jag sammanfatta min uppfattning om den s. k. allmänpreventionens betydelse inom kriminaliteten på följande sätt.
1. När man talar om allmänprevention utan att precisera vad man menar härmed, använder man en frågeställning som är så oklar och diffus att ett entydigt jakande eller nekande svar blir omöjligt. Om strafflagens brottshämmande inflytande vore allmänt, universellt, så skulle det inte finnas några brott. Å andra sidan vore det absurt att frånkänna strafflagen varje brottshämmande inflytande. Termen »allmänprevention» är sålunda felaktig och därigenom en källa till ständiga missförstånd varför den bör utgå ur språkbruket.
2. När strafflagen har en diffus brottshämmande inverkan på människorna är det genom den subjektiva sanktionsrisken.
3. Strafflagens brottshämmande inflytande är begränsat till vissa grupper av människor.
4. Strafflagens brottshämmande inflytande är störst hos själs
ligt normala och socialt välanpassade människor, dvs i sådana fall där den är minst behövlig. Den är mindre bland de psykiskt abnorma och sjuka och bland de socialt missanpassade, dvs i de fall där den skulle vara mest behövlig.
5. För att människor med tendens att begå brott av visst slag skall påverkas genom de rättsreaktioner som ådöms andra personer som begått brott av samma slag måste de i visst avseende identifiera sig med dessa.
6. En diffus brottshämmande verkan hos strafflagen, åstadkommen genom moralbildning eller moralförstärkning är möjlig endast i den mån de genom strafflagen uttryckta moraliska åskådningarna inte neutraliseras genom antagonistiska moralåskådningar hos medborgarna.
7. Strafflagens diffusa brottshämmande inflytande åstadkommes framför allt i den mån lagstiftande och anslagsbeviljande myndigheter genom sin verksamhet visar att de tar brottsligheten på allvar och gör sitt bästa för att undertrycka den.
8. Jämsides med de nyttiga verkningar som strafflagen och rättskipningen kan åstadkomma, kan lagstiftning och lagskipning framkalla verkningar som är skadliga för folkets moral och för laglydnaden genom att stadga straff för moraliskt neutrala och till och med förtjänstfulla beteenden och genom att domstolar vränger lag för att gynna personer som står i gunst hos makthavare eller för att oskadliggöra sådana som är illa sedda.
9. Utom i sällsynta undantag underhålls strafflagens diffusa brottshämmande inflytande genom en på en gång rationell, effektiv och humanitär behandling av brottslingar. Detta kan ske på flera sätt:
a. genom att varje gång ett brott blivit begånget och gärningsmannen lagförd tillämpa de bästa individuella och sociala behandlingsmetoder som står till förfogande;
b. genom att successivt förbättra reaktionssystemet till en högre grad av ändamålsenlighet;
c. genom att öka polisens resurser i fråga om personal och teknik i syfte att förstärka dess antikriminella — preventiva och reparativa — verksamhet;
d. genom att förbättra de individualpreventiva behandlingsmetoderna medelst ökade resurser för medicinsk terapi och uppfostran, liksom också för öppen kriminalvård, och så mycket som möjligt avlägsna sådana sociala missförhållanden som gynnar uppkomsten av brott;
e. genom att inte tillåta att brottslingar som är kända för rätt
skipningsmyndigheterna under månader och år fortsätter sin kriminella verksamhet utan att allvarliga åtgärder vidtagas mot dem;
f. genom att vid rättsprocedur och rättsreaktion beslutsamt undvika alla sådana åtgärder som kan inge allmänheten den föreställningen att samhället självt inte menar allvar med brottsligheten, ty därmed utsuddas för medborgarna den viktiga skillnaden mellan »det går an» och »det går inte an».
Genom att på detta sätt göra brottslingar till föremål för en rationell och effektiv individualpreventiv behandling förstärker man också strafflagens diffusa brottshämmande inflytande utom i sällsynta undantagsfall.