GÜNTER BLAU. Gefährlichkeitsbegriff und sichernde Massregeln im iberoamerikanischen Strafrecht. Ludwig Röhrscheid. Bonn 1951. 184 s.
I sin artikel »Skuld eller farlighet som utgångspunkt för kriminallagstiftningen» (SvJT 1948 s. 627) framhöll prof. ADOLF SCHÖNKE med rätta att den syd- och mellanamerikanska rättskretsen blivit ett särskilt viktigt studieobjekt för kriminalister. Faktiskt ha den positiva skolans läror ingenstans utövat starkare verkningar än där. Latinamerikanska strafflagar och lagutkast präglas ofta av djärvhet och framstegsvilja och både jurister och psykiatrer i Latinamerika ägna sig åt kriminologi med stor forskningshåg och fördomsfrihet.
Bortsett från många andra orsaker spelar härvid stor roll att dagens Latinamerika äger särskilt framstående kriminalister. I spetsen står Luis JIMENES de ASÚA, kanske vår tids störste straffrättslärare, en spansk emigrant som är bosatt i Argentina, men även argentinaren RAMOS, den avlidne peruanen MAÚRTUA och de förvånansvärt talrika kubanska författarna av intressanta strafflagsutkast (ORTIZ, VIEITES, TEJERA m. fl.) ha blivit kända i Europa.
Man gläder sig åt att en kunnig, språkbegåvad och flitig tysk jurist åtagit sig uppgiften att förmedla närmare bekantskap med modern iberoamerikansk kriminalistik. Området är till följd av Latinamerikas politiska splittring och andra faktorer svåröverskådligt; även den som redan orienterat sig något behöver ofta en lots genom ström och motström. En rättskomparativ redogörelse fyller därför här en verklig mission.
Anm. skulle således gärna rekommendera skriften för nordiska läsare, men trots bokens vetenskapliga nivå kan han icke dölja att han känner sig tämligen besviken.
Förf. har begränsat sina studier till straffrättsdogmatik och inom detta område endast analyserat lagtexter och teoretiska skrifter; rättsskipningen beaktas ej. Lagarnas effekt, de kriminologiska omständigheterna, verkställigheten av straff och skyddsåtgärder, alltså straffrättens verklighet belyses icke. Vidare återger förf. mera ingående endast två länders lagstiftning, nämligen Perus och Kubas. Dessa äro enligt allmänt omdöme de mest intressanta, och förf:s framställning är mycket givande. Emellertid motsvarar det icke bokens titel att ignorera ABC-staternas och alla de andra ländernas kriminallagar. Gärna skulle man bl. a. också ha velat få mera detaljer om ungdomsbrottslingarnas behandling, även den sydamerikanska katolicismens hållning beträffande prevention och enspårighet är ett viktigt och komplicerat problem (se det nya italienska strafflagsutkastet). Förf. ägnar dessa frågor relativt få ord.
Över huvud taget är skriftens titel i viss mån vilseledande. I bokens första hälft talas nästan icke alls om ämnet, utan förf. begagnar sig av tillfället att framställa sin egen syn på de moderna straffrättsteorierna, till vilka han är en avgjord motståndare. Redogörelsen för LOMBROSOS, GAROFALOS och FERRIS, LISZTS, STOOSS' och ASÚAS idéer är mestadels kort, den egna polemiken däremot omfattande och häftig. Säkerligen ligger det ofta något riktigt i kritiken; alla äro i dag ense om att reformernas första pionjärer ofta voro ensidiga och ej sällan begingo allvarliga misstag. Blaus polemik visar emellertid en beklaglig benägenhet till överdrifter, dogmatiska spetsfundigheter och paradoxala formuleringar. Så skriver han t. ex. utan närmare motivering, att liberalism och marxism äro besläktade världsåskådningar, emedan de härstamma från ett gemensamt naturvetenskapligt-mekaniskt betraktelsesätt som han kallar »technologisch» (s. 91). Man har svårt att begripa vad han åsyftar därmed. Icke endast Liszt utan även Ferri, som började som socialist och slutade som fascistsympatisör, har för honom radikalt misslyckats på grund av sin liberala idévärld (s. 71). För förf. är nämligen bestämmande om en teori kan genomföras till sina yttersta konsekvenser, annars synes den för honom ej vara praktiskt användbar. Ett exempel är behandlingen av den »predeliktuella farligheten».
Här måste man väl komma med en principiell gensaga. För alla skandinaviska kriminalister torde i dag måttstocken för en strafflags värde vara, om densamma med tillvaratagande av en human grundlinje visar sig vara effektiv i kampen mot brottet. För en utomlands alltjämt spridd riktning, till vilken förf. måste räknas, är däremot avgörande om strafflagens dogmatik visar »innere Folgerichtigkeit». Det är begripligt att man från så skilda utgångspunkter måste komma till olika värdeomdömen.
Gerhard Simson