ENNECCERUS-KIPP-WOLLF. Lehrbuch des bürgerlichen Rechts. Bd I:1. Allgemeiner Teil (Nipperdey). 14 uppl. Tübingen 1952. J. C. B. Mohr (Paul Siebeck). XIV, 567 s.
Med ovanstående arbete har den senaste upplagan av den kända civilrättsliga läroboken eller handboken förts up to date även såvitt angår stora partier av den allmänna civilrätten (jfr SvJT 1951 s. 138). Avtals- eller rättshandlingsläran är dock icke här behandlad utan reserveras för ett kommande band. Framställningen avser däremot »allmänna läror», personrätt och reglerna om rättsobjekt.
Den tättryckta texten, kompletterad med än kompaktare noter i oräkneligt antal, gör ett imponerande men naturligen ganska massivt intryck. Den metodiska och principiella inställningen från tidigare upplagor synes icke heller i denna del ha undergått några större förändringar.
Hj. K.
THORSTEN SELLIN. The Significance of Records of Crime. London. Stevens & Son's Ltd. 16 s.
Prof. SELLIN höll 1951 en gästföreläsning vid universitetet i Cambridge rörande skilda kriminalstatistiska problem, vilken publicerats i The Law Quarterly Review 1951 och även utkommit separat. Förf. framhåller de svåra brister som allmänt vidlåda kriminalstatistiken och menar, att den jämförelsevis ringa kostnaden för en god sådan statistik, som erbjuder ett maximum av data för studium av kriminaliteten, borde betecknas som en inte bara förståndig utan också nödvändig utgift.
B. L.
Självständiga och osjälvständiga stiftelser.
I SvJT 1952 s. 293 har min vän och kollega justitierådet GÖSTA WALIN välvilligt anmält min bok Ändamålsbestämmelse och stiftelse (1951). Med anledning av hans uttalanden på en viktig punkt må det tillåtas mig att komma med ett litet bemötande. Kanske kunde detta synas onödigt, då Walin älskvärt ifrågasätter möjligheten av att hans invändningar äro att hänföra till begreppsjurisprudens. Men jag har med hänsyn till det allmänna intresse förevarande rättsfråga äger ansett det vara värt att bekräfta, att denna gissning å hans sida enligt min mening träffat prick.
Walin betvivlar riktigheten av min utförligt motiverade uppfattning, att redovisningslagens regler, och överhuvud reglerna om sakrättsligt och straffrättsligt rättsskydd för en »huvudman» gentemot en förvaltare, måste bringas i tillämpning även i de flesta av de fall, då man
tidigare laborerat med begreppet osjälvständig eller obligationsrättslig stiftelse, varför utrymmet för nämnda stiftelsetyp enligt gällande rätt är synnerligen begränsat. Till stöd för tvivelsmålen anföres närmast, att medan den självständiga stiftelsens förvaltare intager en organställning i förhållande till stiftelsen som sådan, så innehar den osjälvständiga stiftelsens förvaltare en annan organställning, nämligen i förhållande till den juridiska person, vilken mottagit den till den osjälvständiga stiftelsen anslagna egendomen. Det förefinnes alltså, menas det förmodligen, en avgörande olikhet mellan de båda stiftelsetyperna.
Vad invändningen egentligen går ut på vet jag icke riktigt. Uttalandet att vid den osjälvständiga stiftelsen förvaltaren intager organställning endast gentemot den juridiska person som mottagit stiftelsemedlen och icke mot stiftelsen som sådan utgör väl blott en omskrivning av att den ifrågavarande stiftelsen är obligationsrättslig, och det var ju förekomsten av sådana stiftelser (bortsett från vissa undantag), som jag på de av mig anförda skälen bestritt. Har man en gång kommit så långt att en stiftelse antages vara obligationsrättslig, är det alldeles klart att den som omhänderhar de tillgångar som omfattas av förordnandet om osjälvständig styrelse icke kan ha redovisningsplikt, i allt fall icke med sakrättsliga och straffrättsliga konsekvenser, mot någon annan än den juridiska person, den mottagare, som från angivna utgångspunkt är ägare till tillgångarna. Begreppet obligationsrättslig stiftelse betyder ju just detta, att den förvaltande juridiska personen kan (genom sina organ) förskingra eller eljest tillägna sig de medel som — kanske för ett fundamentalt annat ändamål än det som är normerande för detta förvaltande subjekt — anslagits åt stiftelsen, utan att detta har mer än obligationsrättslig effekt. Walin förutsätter med andra ord som givet, att den stiftelsetyp, vars existensberättigande i stort sett jag på de av mig utvecklade grunderna förnekat, föreligger (jfr hans ord: »Om man härefter tänker sig det fallet att en juridisk person med styrelse mottagit medel under sådana villkor att donationen bör anses ge upphov till allenast en osjälvständig stiftelse» etc.; kurs. här). Därest nu detta skall innebära, att obligationsrättsliga stiftelser måste godtagas väsentligen i den utsträckning som hävdvunnet antagits, ligger däri endast ett naket påstående om att trots vad jag utvecklat om de ändrade förutsättningarna på området ingenting är förändrat. Innebär det åter, att en sådan obligationsrättslig stiftelsetyp som han skisserar är juridiskt möjlig, är detta en sak som icke av mig eller veterligen någon annan bestritts. Walins argumentering ger intryck av att han allenast velat visa dels att en obligationsrättslig stiftelsetyp är tänkbar, dels hur det hela i så fall närmare tager sig ut. Någon annan mening kan jag icke heller få fram ur hans grafiska exempel. Han tycks ha velat illustrera vad som menas med en obligationsrättslig utgestaltning av ett rättsläge i motsats till en sakrättslig. Och det kan ju för all del ur pedagogisk synpunkt ha sitt intresse.
Annorlunda skulle det åter ställa sig, om det förelåge en olikhet mellan de stiftelser man hittills velat uppfatta som osjälvständiga eller obligationsrättsliga, å ena sidan, och de som självständiga eller sakrättsliga ansedda, å den andra, i det hänseendet, att förvaltarens »hu
vudman» vid de förra vore, i motsats till vad som gäller vid de senare, stiftaren själv, alltså varken själva »stiftelsen» — d. v. s. hela destinatärskomplexet, de genom stiftelseförordnandet gynnade intressenterna eller intressena — eller det förvaltande subjektet. Då kunde förvisso diskuteras, om denna olikhet betingade att frågan om det sakrättsliga och straffrättsliga rättsskyddet ej borde bedömas enhetligt för de bägge stiftelseformerna. Men den antydda uppfattningen, som Walin på grund av ett missförstånd synes tillskriva mig, har varit mig alldeles främmande; den saknar ju ock all rim och reson. Det går såsom en röd tråd genom hela min bok och utsäges tydligt, att stiftaren själv, den kanske för århundraden sedan avlidne stiftaren, omöjligen kan betraktas som den intressent, för vars skull rättsordningen meddelar sitt rättsskydd, det må sedan vara av mer eller mindre vittgående art. Vid alla stiftelser rör det sig om att tillgodose icke stiftaren utan de intressenter eller intressen, som åsyftas med stiftelseförordnandet1; spörsmålet är endast om åt dessa bör förlänas sakrättslig eller blott obligationsrättslig säkerställelse, i vilket senare fall rättsordningen trots allt skulle i vissa konstellationer, till förmån för det förvaltande subjektet, uppoffra stiftelseintressena. Svaret bör i regel, om reella skäl få göra sig gällande, gå i den förra riktningen; den omständigheten att stiftaren ej meddelat något åläggande om egendomens avskildhet resp. att han å det förvaltande subjektet formellt överlåtit vederbörande egendom utgör icke tillräcklig anledning att behandla en stiftelse sämre, till gagn för mellanhanden-förvaltaren, än om åläggande meddelats eller överlåtelse ej förekommit. — Det säregna för stiftelser är visserligen, i jämförelse med de fall som redovisningslagen närmast har i sikte, att intressenten (här destinatärskomplexet) icke själv överför egendom till förvaltaren utan att detta överförande sker från en utomståendes, stiftarens, sida — så att säga för intressentens räkning. Men detta är en säregenhet, som präglar även obestritt självständiga stiftelser. Vad Walin andrager mot ett alltför vidsträckt begrepp redovisningsplikt s. 294, liksom de betänkligheter han yppar s. 296, kunde åberopas även med hänsyn till självständiga stiftelser. Men där torde tillämpligheten av redovisningslagen och andra rättsregler om sakrättsligt och straffrättsligt skydd vara oomtvistlig.
Jag efterlyser fortfarande något bärande skäl, varför man numera, i det förändrade läge som uppstått genom redovisningslagen m. m. — och efter den förskjutning som väl även i övrigt måste anses ha ägt rum från romerskt obligationsrättslig till sakrättslig utgestaltning av fiduciariska rättslägen — skulle på det sätt och i den omfattning som tidigare förfäktats degradera en stiftelses rättsskydd till att vara av allenast obligationsrättslig och därigenom för stiftelseintressena praktiskt högst otillfredsställande art. Till sådana skäl räknar jag då icke, att man vid redovisningslagens tillkomst, helt förklarligt förresten, ej tänkte på de konsekvenser lagen indirekt på detta område kunde ha i följe.
Hjalmar Karlgren