Den tyska äktenskapsrätten under omdaning.
I Västtyskland, Bundesrepublik Deutschland, är äktenskapsrätten under omdaning. Den drivande faktorn har varit kravet att kvinnan skall nå likställdhet med mannen. Också i Östtyskland, Deutsche Demokratische Republik, sker förändringar. Även där är det fråga om att realisera programmet om kvinnans likställdhet. Skillnaderna i ideologi och politik ger dock omdaningsprocessen helt olika karaktär i de båda länderna.
I Västtyskland är Bürgerliches Gesetzbuch (BGB), som trädde i kraft år 1900, alltjämt kärnan i civillagstiftningen. Även i Östtyskland har BGB åtminstone formellt alltjämt gällande kraft. Under Hitlerregimen undergick äktenskapsrätten väsentliga förändringar. Ur BGB utbröts de delar som rörde äktenskapets ingående och upplösning och ersattes av den stortyska lagen d. 6 juli 1938, ett lagverk som bestod av en egenartad blandning av skilda beståndsdelar. Grundsatser, som kunde sägas vara gemensamma för stora delar av den västerländska kulturkretsen, stod jämsides med regler inspirerade av den nazistiska ras- och herrefolksideologien. När utvecklingen efter sammanbrottet 1945 gick isär i de båda riksdelarna, var äktenskapsrätten således uppdelad på två lagar. För äktenskapets personliga och ekonomiska verkningar gällde alltjämt BGB; reglerna om äktenskapets ingående och upplösning däremot fanns i den särskilda stortyska äktenskapslagen.
Västtyskland. I Västtyskland ersatte den allierade militärregeringen den stortyska äktenskapslagen med kontrollrådslagen nr 16 av d. 20 febr. 1946. Kontrollrådslagen kunde närmast betraktas som en ny upplaga av den stortyska äktenskapslagen med utrensning av de stadganden som utgjorde utslag för nazistisk raspolitik.
Förbundsrepubliken Tysklands grundlag d. 23 maj 1949 ger i art. 3 st. 2 stadgandet: »Männer und Frauen sind gleichberechtigt.» Enligt BGB har mannen den dominerande ställningen i äktenskapet och detta lagverk står således på denna punkt inte i överensstämmelse med grundlagen. Hos oss kan grundlagen sägas i första hand utgöra en instruktion för lagstiftaren. I Västtyskland betonas en annan sida som i svensk rätt inte fått samma aktualitet. Grundlagens bud tar över den materiella rätten. Art. 117 förutsätter en frist som skall ge rådrum för ny lagstiftning. De rättsregler som strider mot art. 3 st. 2 skall dock inte förbli gällande längre än till och med d. 31 mars 1953. De egenartade svårigheter som föranletts av att grundlagsbudet slår igenom på den materiella rättens område beröres i det följande.
Förbundsregeringen framlade 1952 en proposition med förslag till lag »über die Gleichberechtigung von Mann und Frau auf dem Gebiete des bürgerlichen Rechts und über die Wiederherstellung der Rechtseinheit auf dem Gebiete des Familienrechts (Familienrechtsgesetz)». Till lagförslaget gjorde även förbundsrådet sina uttalanden.
Förslaget åsyftade dels en fullständig revision av reglerna om äktenskapets personliga och ekonomiska verkningar, dels en nyredaktion av de regler som upptagits i kontrollrådslagen nr 16. Propositionen avsåg ett förslag till ändring av vissa delar av BGB och meningen
var således att avskaffa ordningen med särskild fristående lagstiftning. Ett genomförande av lagförslaget skulle, som lagrubriken också angav, komma att innebära ett återställande av rättsenheten i meningen av en renässans för BGB.
De viktigaste nyheterna berörde makarnas personliga och ekonomiska förhållanden. På flertalet punkter har meningarna starkt brutits emot varandra. Regeringsförslagets lösningar hade, särskilt om man jämför med nordisk rätt, en konservativ prägel. Uppgiften att likställa man och kvinna betydde enligt lagförslagets motiv att man skulle skapa likvärdighet mellan könen men inte, att man skulle eftersträva »eine Gleichmacherei». Makarna behövde därför inte ovillkorligen ha lika rättigheter.
Enligt BGB hade mannen beslutanderätt i alla gemensamma angelägenheter som rörde det äktenskapliga samlivet, särskilt gällde hans beslutanderätt valet av bosättningsort och bostad. Regeringspropositionen upptog en föreskrift om att makarna i samråd skulle ordna alla gemensamma angelägenheter. Make skulle taga hänsyn till den andra makens uppfattning. Liksom hos oss avvisades tanken att makarna vid oenighet skulle kunna vädja till utomstående. Lagen skulle dock inte som vår svenska GB lämna frågan oreglerad utan föreskriva, att mannen skulle ha rätt att fatta det slutliga beslutet under beaktande av den andra makens synpunkter. Skulle beslutet strida mot makarnas välförstådda (wohlverstandenes) intresse var det dock icke bindande för hustrun. Denna punkt i förslaget blev en av de stora tvistepunkterna. Redan i regeringen gick meningarna isär. Justitieministern hävdade att bestämmelsen om mannens rätt att fatta det slutliga beslutet stred mot grundlagens bud och därför borde utgå. Även förbundsrådet uttalade sig mot bestämmelsen utan att dock taga ställning till frågan om grundlagens innebörd. I förbundsdagen mötte opposition särskilt från socialdemokratiskt håll.
Lagförslaget föreskrev att gift kvinna skall äga rätt att utöva förvärvsarbete oberoende av mannens medgivande »i den mån detta är förenligt med hennes skyldigheter mot familjen». Förslaget avsåg att upphäva den rätt som mannen haft att hos förmynderskapsdomstolen hemställa om bemyndigande att uppsäga tjänsteavtal som ingåtts av hustrun.
Bestämmelserna i BGB om makars egendom byggde på grundsatsen att mannen var huvudpersonen i äktenskapet. Makarnas äganderättsförhållanden ändrades inte genom äktenskapet men mannen förvaltade hustruns egendom. Vad som utgjorde »Vorbehaltsgut» (föremål förpersonligt bruk, förvärv genom arbete eller rörelse, egendom som enligt förord eller villkor skulle vara »Vorbehaltsgut») stod dock under hustruns förvaltning. Makarna hade full frihet att genom äktenskapsförord avtala om en annan ekonomisk ordning och BGB gav uttryckliga regler om vissa alternativa egendomsordningar. Äktenskapsförord kunde också ingås efter äktenskapets ingående.
Att mannen, där ej annat avtalats, hade förvaltningsrätt över hustruns egendom, har ansetts strida mot Bonngrundlagen. En ändrad förmögenhetsordning är därför en nödvändighet.
Äktenskapet skulle enligt regeringsförslaget inte medföra några ändringar beträffande äganderätten eller förvaltningen av makarnas egen
dom. I äktenskapet skulle råda »Gütertrennung». Det var dock icke fråga om den egendomsordning med detta namn som reglerades i BGB och som närmast motsvarar ett läge där all makarnas egendom enligt äktenskapsförord är enskild. Genom sitt arbete i hemmet eller i mannens rörelse bidrog hustrun till att öka familjens välstånd och en rätt enbart till den egendom hon hade vid äktenskapets ingående eller själv förvärvade under äktenskapet skulle ej tillgodse hennes intressen. Ett sätt att lösa problemet erbjuder vårt nordiska system med giftorätt. Författarna av regeringsförslagets motiv avvisade dock detta alternativ. Lagen borde beakta makarnas ekonomiska ställning vid äktenskapets ingående. I stället föreslogs som generell ordning ett system som kallades »Gütertrennung mit Ausgleich des Zugewinnes». Under äktenskapet förvaltade vardera maken sin egendom men make skulle bl. a. vid äktenskapets upplösning ha ett anspråk på andel i tillskottet d. v. s. vad andre makens egendom ökat i värde under äktenskapets bestånd.
Kontrollrådslagens bestämmelser om äktenskaps ingående och upplösning skulle enligt regeringsförslaget överföras till BGB väsentligen oförändrade. Beträffande rätten till skilsmässa och underhåll vid skilsmässa förordades dock vissa jämkningar. Det var fråga om detaljer. Diskussionen blev ändå livlig och kom att beröra linjerna för ett reformarbete på längre sikt. Särskilt från kyrkligt håll utvecklades stor aktivitet.
BGB byggde på den lutherska principen, att äktenskapet kunde upplösas endast om den andra maken gjort sig skyldig till hor eller annan grov kränkning. Det enda undantaget härifrån var möjligheten att få skilsmässa, när andra maken var sinnessjuk. Bar mannen ansvaret för äktenskapets upplösning, hade han att efter skilsmässan ge hustrun ståndsmässigt underhåll. Var hustrun i stället den skyldiga hade hon underhållsplikt mot mannen om han eljest skulle sakna medel till sitt uppehälle. Makes skuld var utslagsgivande för rätten till vårdnaden av barnen.
1938 års stortyska lag genomförde söndringsprincipen. Av praktisk betydelse var särskilt att maken även mot andra makens bestridande kunde vinna skillnad efter tre års särlevnad. Bar make som sökte skilsmässa ensam eller huvudsakligen skuld till söndringen, kunde andra maken bestrida att skilsmässa skulle meddelas. Domstolen skulle dock döma till skilsmässa om det icke kunde anses sedligt berättigat att äktenskapet skulle bestå. Det bör understrykas, att 1938 års lag inte gick lika långt som den nordiska rätten. Att söndring förelåg, skulle alltid styrkas inför domstol. Det var således inte fråga om någon motsvarighet till våra regler om äktenskapsskillnad sedan makarna tidigare fått hemskillnad på gemensam ansökan. Vem som skulle ha vårdnaden om barnen skulle avgöras uteslutande under beaktande av barnets bästa.
Kontrollrådslagen nr 16 övertog 1938 års regler i sak oförändrade. I praxis skedde dock en skärpning. Man bedömde strängare än förut makes rätt att mot den oskyldiga makens bestridande erhålla skilsmässa.
Förbundsregeringen ansåg sig inte kunna förorda, att man från kontrollrådslagen utan ändring överförde till BGB reglerna om äkten
skapsskillnad efter särlevnad. Regeringsförslaget utgick från att make som bar skuld till söndringen i princip inte borde ha någon rätt till skilsmässa. I motiven fördömdes reglerna i kontrollrådslagen med hårda ord. Att make kunde få skilsmässa mot den oskyldiga makens bestridande motsvarade måhända den nationalsocialistiska statens befolkningspolitiska strävanden. En sådan grundsats stod dock i strid mot nutida tyskt rättsmedvetande, (»Unserem heutigen Rechtsdenken widerspricht sie.») Make som ensam bar skulden till söndringen skulle icke kunna få skilsmässa mot den andra makens bestridande. Endast om den andra maken själv till någon del varit medvållande skulle skilsmässa kunna komma i fråga. Domstolen skulle då ha befogenhet att upplösa äktenskapet, när det inte ansågs sedligt berättigat att äktenskapet skulle bestå.
Förbundsrådet tog i sitt yttrande avstånd från regeringsförslaget och förordade, att kontrollrådslagens regler skulle behållas oförändrade. Rådet påpekade, att den föreslagna ändringen inte stod i direkt samband med uppgiften att likställa man och kvinna. Rådet polemiserade mot regeringens argumentation. Det rörde sig inte om något nationalsocialistiskt tankegods vilket också konstaterats av högsta domstolen.
Beträffande vårdnaden om barnen anslöt sig förslaget till den regel som infördes genom den stortyska lagen, att vid oenighet mellan föräldrarna vårdnadsfrågan skulle avgöras med hänsyn tagen till vad som var barnets bästa.
Den politiska striden kring lagförslaget hårdnade allt mer. Särskilt stark var motsättningen mellan katolikerna inom det kristligt demokratiska partiet (CDU) och socialdemokraterna (SPD). Lagförslagets sakbehandling blev undan för undan fördröjd och den kritiska tidpunkten den 1 mars passerade utan att förbundsdagen nådde något beslut. Förbundsdagen har inte heller därefter träffat något avgörande och ett nytt lagstiftningsinitiativ kan väntas först efter nyvalet i höst.
Det aktuella läget innebär, att äldre rätt enligt grundlagen art. 117 jämförd med art. 3 st. 2 är upphävd, i den mån den strider mot grundsatsen att man och hustru är likaberättigade. Här består således en lucka i lagstiftningen, som endast kan utfyllas av rättspraxis. Enligt upplysningar från en tysk kollega har redan (början av juni) fällts ett stort antal avgöranden i underrätt, som är grundade på likhetsgrundsatsen. En viss förvirring har emellertid åstadkommits av två domstolar, Landgericht Frankfurt och Landgericht Düsseldorf. Dessa domstolar har genom beslut i april och maj hänskjutit till författningsdomstolen frågan om grundlagsbudet i art. 117 icke skall betraktas som ogiltigt (nichtig). Det skulle strida mot elementära principer för grundlagsbud, att grundlagen skapade ett vakuum i lagstiftningen. Ny lag måste skapas av lagstiftaren, innan ett komplex av gamla regler upphäves. Denna mening har dock inte vunnit anslutning hos andra domstolar utan den allmänna linjen är, att domstolarna har att skapa ny rätt, vilket i regel synes ha skett efter de huvudprinciper som angivits i regeringsförslaget.
Östtyskland. Att ge en redogörelse för förhållandena i Östtyskland erbjuder vanskligheter. I ett land, där orätten satts i system, är lagbundenhet ett ytterst tänjbart begrepp. Avgörande i en process om
skilsmässa eller underhåll eller vårdnaden om barnen kan vara, att den enskilde parten är vän till regimen, eller också motsatsen, att han betraktas som en potentiell sabotör. Folkdomaren tillämpar därför inte alltid den ideologi som predikas för massorna.
Som en källa till det följande referatet har använts en propagandaskrift av HILDE BENJAMIN sannolikt från 1949 »Vorschläge zum neuen Deutschen Familienrecht.» Hilde Benjamin är kanske den mest kända av Östtysklands domare. Hon har som ordförande i ett flertal processer mot sabotörer åtminstone intill helt nyligen stått i centrum av uppmärksamheten.1 I juli 1952 hade hon uppdraget att leda huvudprocessen mot de personer som anklagades för att ha varit rapportörer till de fria juristerna i Västberlin. Utvecklingen i Östtyskland följes med uppmärksamhet i Västtyskland. I serien Bonner Berichte aus Mittel- und Ostdeutschland har utgivits »Die Justiz in der sowjetischen Zone», 1952, vari ingår en framställning av bl. a. äktenskapsrätten, författad av ARWED BLOMEYER, professor vid Västberlins fria universitet. Särkilt upplysande är ett dokument av d. 22 nov. 1952 som återges som bilaga i Blomeyers rapport. »Rechtsgrundsätze für die Behandlung von Familienrechtsstreitigkeiten in Auslegung der Verfassung der Deutschen Demokratischen Republik und des Gesetzes über den Mutter- und Kinderschutz und die Rechte der Frau». Dokumentet har utarbetats av en kommitté bestående av företrädare för justitieministeriet, högsta domstolen och högsta åklagarmakten. Det skall vara bindande för domstolarna, men det skall icke citeras i domarna.
Den demokratiska republikens författning innehåller i likhet med Bonn-republikens föreskriften: »Mann und Frau sind gleichberechtigt». Till en del har detta program genomförts genom lagen d. 24 sept. 1950 »über den Mutter- und Kinderschutz und die Rechte der Frau». Den demokratiska republikens grundlag går ett steg längre än Bonn-republikens; den förklarar nämligen kategoriskt, att alla lagar upphäves, som strider mot kvinnans likställdhet. I Östtyskland gavs således inte något tidsrum för anpassning genom lagstiftning till det nya läget. Domstolarna ställdes omedelbart inför problemet att avgöra i vilken utsträckning reglerna i BGB hade upphört att gälla och vilka regler som skulle sättas i stället.
Hilde Benjamin betonar i sitt arbete kvinnans ställning i produktionslivet. I Östberlin och i Sovjetzonen är sålunda 65 % av alla kvinnor i arbetsför ålder förvärvsarbetande. Författarinnan citerar ett yttrande av den tyska kommunistpionjären KLARA ZETKIN om nödvändigheten av att kvinnorna ägnar sig åt förvärvsarbete utom hemmet: »Ett avskaffande av kvinnoarbetet skulle innebära, att man dömde kvinnorna till ständigt ekonomiskt beroende, till legohjonsförhållande eller proskribering eller till prostitution i eller utanför äktenskapet.» När äktenskapsrätten skall omgestaltas efter likaberättigandets princip så måste man följaktligen utgå från den förvärvsarbetande kvinnans ställning.
Det kunde synas som om denna ideologi vore ett uttryck för individens frihetskrav. Detta vore ett allvarligt misstag. Det skall inte förnekas, att några av pionjärerna valde kommunismen av ideella motiv. Individens önskemål är dock i den kommunistiska staten en helt be
tydelselös faktor. Uppgiften har i stället varit att föra in kvinnan i arbetsprocessen för att täcka bristen på arbetskraft. Individen underordnas helheten inför uppgiften att fullgöra den årsplan som för tillfället anger produktionsmönstren. Reformerna betyder således att kvinnan är lika berättigad med mannen att arbeta för statens bästa.
Bestämmelsen i BGB, att mannen har ensam beslutanderätt, har uttryckligen upphävts och ersatts med en föreskrift i 1950 års lag om »Mutter- und Kinderschutz», att bägge makarna skall gemensamt besluta i alla familjens angelägenheter. Detta skall särskilt gälla valet av bostad, de viktigaste frågorna rörande hushållningen och barnens uppfostran. Lagen ger icke någon upplysning om lösningen av de fall, då makarna har skiljaktiga meningar. I rättspraxis lutar man dock enligt uppgift åt åsikten, att beslutanderätt skall tillkomma förmynderskapsdomstolen.
Enligt justitieministeriets direktiv har reglerna om makarnas förmögenhetsordning satts ur kraft. Alla makar skall anses leva under »Gütertrennung». Inskrivning av äktenskapsförord förklaras vara en överflödig åtgärd som därför inte längre skall medgivas. Materialet ger icke några säkra upplysningar, vilken rätt hustrun kan ha till besparingar. Blomeyer uppger i sin rapport att tillskott skall delas lika mellan makarna, såvida tillskottet inte beror på den ena makens särskilda förtjänst som t. ex. att denne fått ett nationalpris.
Omvärderingen berör också skilsmässoreglerna. 1950 års lag om »Mutter- und Kinderschutz» förklarar att hustrun inte får hindras »att ha förvärvsarbete eller skaffa sig yrkesutbildning eller att ägna sig åt samhälleliga eller politiska uppgifter, även om detta skulle medföra att makarna tillfälligt skulle leva på olika ort». Make som av sådant skäl flyttar från andra maken kan följaktligen icke anses ha varit skyldig till söndring i äktenskapet. Eljest har i lagstiftningen inte vidtagits några ändringar av äktenskapslagen från 1938. Utvecklingen i praxis har dock gått i annan riktning än i Västtyskland. Möjligheterna att erhålla skilsmässa har vidgats genom att domstolarna begränsar rätten att bestrida skilsmässa efter tre års särlevnad. I en överrättsdom som anföres av Blomeyer uttalas, att äktenskapet också har uppgiften att befrämja arbetsglädjen. Att upprätthålla ett söndrat äktenskap är inte sedligt berättigat då söndringen utgör en hämsko på arbetsentusiasmen.
Frågan vilken av föräldrarna som skall ha vårdnaden om barnen måste också avgöras från samhällspolitiska synpunkter. Ett föräldrainflytande är inte särskilt önskvärt. Som exempel anför Blomeyer uttalanden i motiveringen till en överrättsdom enligt vilken den frånskilda hustrun skulle ha vårdnaden även om skolpliktiga barn. För de unga är pionjärorganisationerna det bästa läkemedlet. Det är bättre att vårdnaden om barnen ges åt en frånskild hustru, som försörjer sig med arbete utom hemmet än till en man som bildat ny familj. Är modern hela dagen i arbete, får barnen en kollektiv uppfostran även under den skolfria tiden vilket är att föredraga framför en uppfostran i den omgifta faderns familj.
Folke Schmidt
(Artikeln skriven i juni 1953.)