Rättegången i skiftesmål. Ett motinlägg.
Om en utredningsman länge och väl har sysslat med ett och samma område inom den statliga verksamheten, är det en vanlig företeelse, att utredningsmannen så småningom kommer till den uppfattningen att hans verksamhetsområde är icke allenast synnerligen viktigt utan även så säreget, att verksamheten där icke bör ombesörjas av redan befintliga statliga organ utan av nya, för ändamålet särskilt tillskapade. Så har också fastighetsbildningssakkunnigas mångårige led. och sekr., rev.-sekr. NORDFELT i denna tidskrift (1953 s. 209 ff) varmt förordat särskilda ägodelningsrätter (i fortsättningen liksom hos Nordfelt kallade jorddomstolar). Då jag är en av de många, som anse jorddomstolars upprättande icke endast alldeles onödigt utan även olyckligt, skall jag här framföra en del av de många skäl, som tala mot jorddomstolarna.
Den nutida samhällsutvecklingen har visserligen gjort livet och därmed även domarens arbete mer komplicerat än tidigare, varför mer tekniska kunskaper hos domaren numera krävas. Att för den skull införa specialdomstolar för det ena eller det andra området måste emellertid ske med stor försiktighet. Rättsordningen är en enhet, det bör icke få växa upp särskilda rättsområden, avskilda från varandra med mer eller mindre vattentäta skott. En specialdomstol kan lätt bli någonting ensidigt. Att inom förvaltningen särskilda områden skapats har, såsom känt, bland annat inom rättsvetenskapen väckt betänkligheter. Man måste göra klart för sig att man genom att införa verkliga specialdomstolar (till dessa i egentlig mening kunna de nuvarande ägodelningsrätterna och expropriationsdomstolarna, med den ordinarie häradshövdingen såsom ordförande, icke räknas) går förlustig ganska mycket av sambandet med och impulserna från det ena området till det andra.
Nordfelt anför, att det antal verkliga ägodelningsmål, som nu faller på varje häradshövding, är så ytterligt ringa, att häradshövdingens därigenom vunna erfarenhet icke är mycket att mista, och Nordfelt säger vidare att häradshövdingen icke äger möjlighet att förvärva någon nämnvärd erfarenhet i fastighetsbildningsfrågor. Antalet ägodelningsmål är dock icke så ringa. Själv har jag på åtta år haft bortåt 200 ägodelningsmål, alltså mycket flera mål än jag har haft på åtskilliga andra viktiga områden inom rättsskipningen. Nordfelt säger, att flera häradshövdingar ha anförtrott honom, att de, varje gång de få ett skiftesmål, på nytt måste sätta sig ned till ingående och tidsödande forskningar i den krångliga jorddelningslagen. Dylika studier få dock vi domare ägna oss åt i varjehanda mål, vilka förekomma sparsammare än jorddelningsmålen. Även med risk att någon därför skall föreslå en särskild handelsdomstol omfattande bland annat Lappmarkerna vågar jag erkänna, att jag måste läsa åtskilligt när jag någon
gång får ett invecklat mål rörande handelsköp. För övrigt har jag full tillförsikt att Nordfelt skall till sist åstadkomma en jorddelningslag, som är mera lättillgänglig än den nuvarande.
En viktig invändning mot det av Nordfelt anförda är, att det vid skiftesmålens avgörande ingalunda kommer an enbart på den erfarenhet och den kunskap, som domaren har förvärvat just i skiftesmål. Vid dessas avgörande skall beaktas all häradshövdingens kunskap om t. ex. jordbrukets villkor i olika bygder, om befolkningens förmåga, om tätsamhällenas förutsättningar. Denna kunskap förvärvas för visso i domarens hela verksamhet i ämbetet, i både mål och ärenden, och den förvärvas även bredvid ämbetet av den som bor i en bygd.
Omvänt äro skiftesmålen särskilt ägnade att sätta en häradshövding in i befolkningens omständigheter, och detta kommer häradshövdingen till godo i dennes övriga verksamhet. Detta torde för övrigt vara ett viktigt skäl till att häradshövdingar ofta äro mycket intresserade just av ägodelningsmålen och tillåta sig en önskan att få behålla dessa.
Den erfarenhet, den anknytning till bygden, som häradshövdingar och ägodelningsnämndemännen sålunda ha, möjliggöra för de nuvarande ägodelningsrätterna att anpassa lagens regler efter bygden. Detta är icke att bromsa lagens tillämpning, det lärer tvärtom just vara lagens mening att lantmätare och domstol vid t. ex. prövningen om en fastighetsbildning skola få taga hänsyn till hur lantbruk kan bäst bedrivas i bygden.
Vi i Övre Norrland ha särskild anledning att vända oss mot särskilda specialdomstolar. Nordfelt har, försiktigt nog, förklarat sig icke kunna närmare angiva hur stor organisationen skulle bli. Klart står dock, att om en jorddomstol skall kunna få tillräckligt att göra, så måste den omfatta ett område många gånger större än de nuvarande domsagornas. Det blir alltså en centralisering, låt vara icke av allt till huvudstaden. Här i Övre Norrland ha vi en bestämd motvilja mot att besluten centraliseras; vi ha sannerligen sett tillräckligt av vad detta innebär i svårighet att få ortens förhållanden beaktade (samt dessutom i större kostnader, bland annat för resor till myndigheterna, i ökat pappersvälde och i ökad tidsutdräkt).
Det är alldeles riktigt att även ägodelningsrätterna stundom hårt kritiseras. Men är detta något så märkvärdigt, så mycket att fästa sig vid? Att även myndigheter äro bland kritikerna få vi väl ta med ro. Om t. ex. en länsarkitekt skulle säga, att en viss ägodelningsrätt »är en utmärkt domstol, ty den följer alltid mina yrkanden», då hade man, med all möjlig respekt för länsarkitekten, tvärtom anledning att vara lika betänksam som man skulle bli, om en åklagare eller en offentlig försvarare förklarade, att en häradsrätt vore bra eftersom den alltid dömde som åklagaren (försvararen) ville. För övrigt betvivlar jag, att de nuvarande ägodelningsrätterna i någon anmärkningsvärd utsträckning gå emot överlantmätare, länsarkitekt, länsbostadsnämnd eller annan myndighet. Kanske att ägodelningsrätternas »motstånd» i dylika fall mest avser tid, då ämbetsmannen är ny i länet. Exempel fattas icke på att, om oenighet i början funnits, under årens lopp ägodelningsrätt och vederbörande ämbetsman, under förtroendefullt och vänskapligt samarbete, närma sig varandra så att de till sist tycka detsamma.
Vad särskilt lantmäteriet angår må anmärkas, att lantmätarens åsikt blir den gällande i de allra flesta fallen, ty de flesta jorddelningssaker stanna i första instansen, nämligen hos förrättningslantmätaren; att denne är en instans, därom är jag alldeles ense med Nordfelt.
Nordfelt anför att ägodelningsrätterna — frånsett den förment långsamma behandlingen — otvivelaktigt åtnjuta stort förtroende från jordägarnas sida. Huruvida detta är sagt såsom ett klander eller ett beröm framgår icke av sammanhanget. Men säkert är, att jordägarna ofta äro missnöjda med ägodelningsrätternas avgöranden. Det vore ju för övrigt underligt om t. ex. en bonde icke skulle vara missnöjd när han förbjudes att dela sitt hemman mellan två söner. Det torde dock ofta vara så, att en lantmätare eller en ägodelningsrätt, som enligt lagens bud måste gå emot sakägarna, har stora möjligheter att vid sammanträdet övertyga sakägarna om att avgörandet i längden dock blir till sakägarnas bästa. Detta lyckas ofta tack vare att sakägarna »känna sig hemmastadda» med lantmätaren, häradshövdingen och nämndemännen och det därför kan bli ett öppenhjärtigt samspråk. Det är mycket betydelsefullt att detta sker, ty om den nu gällande jordpolitiken skall lyckas måste det bli med bönderna, icke mot dem. Man kan tvivla på att en jorddomstol kommande långväga ifrån har samma möjligheter att övertyga.
Det redan sagda angiver varför jag anser de nuvarande ägodelningsrätterna ha bättre möjligheter än jorddomstolarna att träffa de riktiga avgörandena, det vill säga ha den bästa erfarenheten att komma till det efter bygdens förhållanden riktiga slutet, ett slut som visserligen är enligt lagen men som icke bör vara mätt efter ett för hela riket eller någon stor del av riket anpassat schema. Därmed är dock icke sagt, att ej vissa ändringar i de nuvarande ägodelningsrätternas sammansättning böra övervägas. Att överlantmätaren, med vilken ett utmärkt samarbete lärer finnas åtminstone på de flesta håll, blir ledamot i ägodelningsrätten synes ej möta några betänkligheter, ehuru därav — såsom ock Nordfelt angiver — följer, att överlantmätarens klagorätt måste upphävas, och man dessutom bör fundera på om ej överlantmätarens ställning såsom anmärkare mot förrättningar måste något modifieras med hänsyn till att överlantmätaren såsom domare icke bör ha tagit ställning på förhand. I verkligheten medför överlantmätarens inträde i ägodelningsrätten icke så stor skillnad mot den ordning, som nu tillämpas. — Måhända böra vidare för tätsamhällesproblem särskilda nämndemän finnas. På ett eller annat håll kan en gemensam ägodelningsrätt för flera små domsagor med likartade förhållanden tänkas lämplig.
Nordfelt åberopar klagomål över ägodelningsmåls långsamma handläggning. Det är möjligt att mål ibland handläggas för långsamt. Detta är dock fallet även med mål av andra slag, det kan bli balans i domstolar. Men inte överväger man att införa en specialdomstol för brottmål, därför att vid en rådhusrätt dylika mål bli för gamla? Nej, man ser efter vad det beror på, och man vidtager av orsakens art betingade åtgärder, den vanligaste bland dem att domstolspersonalen ökas, efter omständigheterna tillfälligt eller varaktigt. För övrigt torde en närmare undersökning om skälen till dröjsmålen visa, att dröjsmålen ofta
— kanske vanligen — ha berott på skäl, över vilka ägodelningsrätten ej har kunnat råda; bland dessa skäl kunna nämnas utdragen behandling hos central myndighet, samband med inskrivningsärende som tager lång tid, t. ex. ett avlösningsförfarande, tvånget att vänta med syn tills det blir barmark o. s. v. Dröjsmål hos första instansen, förrättningslantmätaren, kunna ofta bli långa, främst beroende på organisationens otillräcklighet men även på att sakägarna behöva tid för att taga ställning till olika möjligheter. För ett fåtal år sedan hade lantmäterikontoren en tyngande balans, vilket dock icke, såvitt jag vet, föranledde förslag om att annat organ skulle övertaga lantmäterikontorens granskningsverksamhet.
Jorddomstolarna torde vara ägnade att fördröja målens handläggning. Jag är alldeles ense med Nordfelt om att skiftesmål oftast böra handläggas på platsen. För att spara tid och pengar måste jorddomstolarna i stor utsträckning föra ihop målen från samma landsända till handläggning under en och samma resa. (Så sker ju redan nu vid ägodelningsrätterna, men eftersom dessas områden äro avsevärt mindre får denna besparingssynpunkt hos dem mycket mindre betydelse.) Detta kommer helt säkert att mången gång medföra dröjsmål. Möjligheten att hastigt sätta ut ett mål för att tillmötesgå en sakägare i trångmål kommer bli mindre än nu. Man kan väl ändock icke tro att en jorddomstol i Umeå eller Härnösand skall göra en extra resa till Norrbottens lappmark för att hjälpa en liten sakägare i en fråga, vars absoluta värde — hur betydelsefull frågan än kan vara för sakägaren — dock är ringa? Skulle skiftesmålen svälla ut, ha våra domsagor, som syssla även med annat, en mycket större elasticitet än en jorddomstol. Vi ha ett gott exempel i vattenmålen, vilka vattendomstolarna — trots att arbetskraften ökats med biträdande vattenrättsdomare och extra vattenrättsdomare samt ett ökat antal vattenrättssekreterare i realiteten mest tjänstgöra såsom vattenrättsdomare — ha svårt att hinna med. I verkligheten har ju vattenfallsstyrelsen för att vinna tid stundom satt vattendomstolarna åt sidan genom att innan ett företag prövats av vattendomstolen på företaget nedlägga så många millioner att därefter föga är att göra för domstolen.
Nordfelt är i några hänseenden inne på de praktiska svårigheter, vilka kunna tänkas uppstå för jorddomstolarna. Att Nordfelt härvidlag tillräckligt beaktat dessa svårigheter vill jag dock — för att använda ett Nordfelts uttryckssätt — bestämt bestrida. Att personalunionen mellan ägodelningsdomaren och inskrivningsdomaren har brutits genom tillkomsten av särskilda inskrivningsdomare gäller dock endast några få domsagor. Det gemensamma arkivet är mycket betydelsefullt. Den, som har handlagt skiftesmål (jag tänker härvidlag icke påde vanliga sammanläggningsärendena, för vilka arkivet är den huvudsakliga arbetsplatsen men beträffande vilka enligt Nordfelt en annan ordning, vad det nu kan bliva, är påtänkt) vet hur ägodelningsdomaren snart sagt i vartenda mål går till fastighetsboken för att se efter hur lagfarterna äro, ofta även för att studera inteckningsförhållandena i det icke ovanliga fallet att en sammanläggning kan tänkas påkallad. Även i andra hänseenden nyttjas arkivet. En jorddomstol på annan ort måste skaffa många uppgifter från domsagans arkiv, och då man
ibland först när man får en uppgift märker att en ytterligare uppgift behövs skulle det bli mycket skriverier och därav följande dröjsmål. — Nordfelt har lämnat öppen frågan hur gränsen bör dragas mellan jorddomstolarnas och häradsrätternas kompetensområden. Under alla förhållanden blir denna gräns icke lätt att draga. — Jag har i tanken gått igenom de av mig handlagda målen och bland dessa funnit endast några få (några av ensittarmålen, mål med endast en rättsfråga och ett par till), vilka lämpligen hade kunnat tagas till huvudförhandling även vintertid. — Det må vara att huvudförhandlingar mestadels tagas på platsen, men om förberedelse behövs, kan jorddomstolen då väntas taga denna på platsen eller något så när i närheten av denna? — Hur skall det bli med sakägarnas möjlighet att besöka domstolen för att få upplysningar ur dennas handlingar och dylikt?
Att vi ha särskilda vattendomstolar kan icke åberopas såsom skäl för att införa jorddomstolar. Vattenmålen äro till sin natur mycket mer tekniska än skiftesmålen. Att vattenmålen avgöras av en domstol med helt annat och större jurisdiktionsområde än häradsrätternas motiveras tillräckligt av att vattendomstolarnas avgöranden ofta få verkningar, som sträcka sig över ett helt älvsområde.
Nordfelt förbigår nästan helt kostnadsfrågan. Om vi nu skulle få 8—10 jorddomstolar, kan man räkna med en lägre årskostnad än omkring 200 000 kr. för varje? Ordföranden med sekreterare och andra biträden skola ha sina löner jämte, i sinom tid, pension. Lokaler skola hyras och inredas, inventarier skola underhållas, telefon (säkerligen en dyr post) skall betalas och så vidare. Resorna bli dyrbara, mycket dyrare än de nuvarande ägodelningsdomarnas kortare resor, vilka för övrigt stundom kunna kombineras med resor i andra förrättningar. Det kan väl ej ens ifrågasättas att sakägarne skola, liksom i vattenmål, bidraga till jorddomstolarnas allmänna kostnader och kostnader för sammanträdena (här frånses från stämpelavgifter till expeditioner; dessa avgifter böra förvisso ej bli högre därför att jorddomstolar inrättas). Kostnadsminskningen hos häradsrätterna måste antagas bli obetydlig, den lärer knappast komma att avse indragning av befattningshavare. Huruvida möjlighet finnes att få det mäktiga finansdepartementet att godkänna denna nya utgift kan jag icke veta. Nordfelt antyder själv någon farhåga för en lösning i sparsamhetens tecken (s. 218 mitten). Men hur viktiga jorddelningsmålen än äro —jag skulle tro att Nordfelt och jag därutinnan äro helt ense — kan jag icke inse, att pengarna i så fall skulle vara väl använda; det finnes, även inom rättsvården, andra områden, där pengarna behövas bättre.
Slutligen får jag till förmån för Nordfelts ståndpunkt beröra ett av Nordfelt icke anfört skäl. För närvarande äro sluttjänsterna inom domarkarriären för få med hänsyn till alla dem, som ha befattningar i mellangraderna. Ur denna synpunkt vore det värdefullt med ytterligare 8—10 sluttjänster. Detta resultat skulle dock annorledes kunna vinnas på ett billigare sätt.
E. Thomasson