Förslag till ny trafiknykterhetslagstiftning. 1949 års trafiknykterhetsutredning (ordf. statsrådet Lindell) har d. 15 juni 1953 avlämnat betänkande (SOU 1953:20) med förslag till reviderad lagstiftning mot rattfylleri och annan onykterhet i trafik.
    Utredningen har bl. a. låtit undersöka tillförlitligheten hos den nu tilläm

 

FRÅN LAGSTIFTNINGSARBETET 597pade metoden (Widmarks) för bestämmande av alkoholhalten i blodet. Därvid har framkommit, att varken hos friska personer eller hos sådana, som lida av sockersjuka eller annan sjukdom, alkohol förekommer i blodet, såframt den icke tillförts utifrån. Att — såsom tidigare på sina håll ifrågasatts — s. k. endogen alkoholbildning kan äga rum jävades sålunda av undersökningarna. Själva metoden att fastställa blodalkoholhalten har befunnits fylla alla rimliga rättssäkerhetskrav.
    Utredningen har vidare funnit ådagalagt, att blodalkoholhalten är en lämplig och säker mätare av påverkansgraden, och att det finnes ett tröskelvärde för nedsättning av körfunktionerna. Detta tröskelvärde ligger enligt utredningen redan vid blodalkoholhalten 0,3—0,4 alltså efter en betydligt mindre alkoholförtäring, än man tidigare i allmänhet varit benägen att antaga, och nedsättningen visar stark progressivitet med stigande blodalkoholhalt. Enligt undersökningarna kan redan vid blodalkoholhalten 0,5 ‰ de allra flesta förare förutsättas ha drabbats av klar nedsättning i körfunktionerna.
    Slutligen har utredningen ansett sig kunna konstatera, att alkoholpåverkan hos motorförare såsom orsak till trafikolyckor spelar en betydligt större roll än som framgår av den officiella statistiken, och att den av alkoholpåverkan framkallade ökningen av risken visar stark progressivitet med stigande blodalkoholhalt.
    Utredningen anser trafiknykterhetens utveckling på lång sikt — mot bakgrunden av det allmänna nykterhetstillståndet och den allmänna brottsligheten — ha varit jämförelsevis gynnsam. En av orsakerna härtill har enligt utredningen ovedersägligen varit den existerande speciallagstiftningen mot onykterhet i trafik. Inför den väldiga ansvällningen av trafikvolymen kan man emellertid — säger utredningen — icke nöja sig med att den relativa trafikonykterhetsfrekvensen ej tilltagit. Den stora ökningen av trafiken innebär nämligen, att trafikonykterhetens roll som orsak till skada blir allt större absolut taget. Kravet på nykterhet hos trafikanterna måste därför skärpas. Under hänvisning härtill förordar utredningen å ena sidan skärpta ansvarsregler och körkortsbestämmelser samt å andra sidan ökad uppmärksamhet åt upplysningsverksamheten och övervakningen i trafiken av nykterheten.
    De av utredningen föreslagna ansvarsbestämmelserna gälla icke blott vägtrafiken utan även andra trafikområden.
    A. Vägtrafik. Utredningen förordar, att trafikonykterhet i fråga om motorförare liksom hittills indelas i ett grövre och ett lindrigare brott. Det grövre brottet, rattfylleri, skall föreligga, då föraren antingen varit så påverkad av starka drycker eller annat berusningsmedel, »att han företett tecken därå», eller ock haft en blodalkoholhalt av 1,5 ‰ eller däröver. Med det citerade uttrycket avser utredningen, att förarens påverkan skall ha röjt sig genom sådana tecken, som kunna styrkas med de i rattfyllerimål hittills gängse bevismedlen, d. v. s. främst läkarutlåtande efter klinisk, rutinmässigt utförd undersökning ävensom vittnesmål av polismän och andra personer.
    Straffsatserna för rattfylleri skärpas i så måtto, att om brottet är att anse som grovt, straffet må höjas till straffarbete i högst två år. Härvid har förutsatts, att i enlighet med straffrättskommitténs nyligen framlagda förslagstraffmaximum för grov vårdslöshet i trafik höjes till samma gräns. Trafiknykterhetsutredningen biträder dessutom straffrättskommitténs förslag om

 

598 FRÅN LAGSTIFTNINGSARBETETfrihetsstraff upp till fyra år vid grovt vållande till annans död och upp till två år vid vållande till kroppsskada, som ej är ringa. Härigenom skulle rattfylleri i kombination med grovt dödsvållande kunna leda till frihetsstraff i sex år. Straff för försök föreslås även.
    Bestämmelserna om ansvar för rattfylleri eller försök skola gälla alla förare av motordrivet fordon.
    Det lindrigare brottet, rattonykterhet, hänför sig till den lägre grad av påverkan, som visserligen ej röjer sig genom yttre tecken men likväl gör föraren olämplig för hans uppgift. Gränsen för inträde av straffansvar föreslås till 0,5 ‰ i stället för nu stadgade 0,8 ‰. Nuvarande straffsatser bibehållas. Regeln gäller endast förare av bil eller annan motorcykel än moped.
    För onykterhet vid cykling eller förande av hästfordon föreslås införande av straffansvar — dagsböter eller fängelse i högst sex månader — i det fall, att föraren varit så påverkad eller haft sådan blodalkoholhalt, som förutsättes för rattfylleriansvar.
    Vissa presumtionsregler upptagas i förslaget. Sålunda föreslås, att alkoholförtäringen skall anses ha ägt rum före eller under färden, såframt föraren ej styrker, att förtäringen i sin helhet skett efter färden. Regeln skall dock ej gälla sådan förtäring efter färden, som ägt rum utan att föraren därvid insett eller bort inse, att färden kunde ge anledning till undersökning om brott mot trafikbrottslagen.
    Vidare förordas ett stadgande, att om föraren vid färden hade en alkoholmängd i kroppen, som efteråt leder till en förhöjning av alkoholkoncentrationen i blodet, det skall så anses, som om han vid färden haft den förhöjda alkoholkoncentrationen. Bakom detta förslag ligger den iakttagelsen, att påverkansgraden i förhållande till blodalkoholhalten är högre i blodalkoholkurvans stigande fas än i senare faser, och att sålunda i denna fas redan vid ett ganska lågt blodalkoholvärde kan föreligga sådan nedsättning av förarförmågan, som kan anses väsentligen jämförlig med påverkansgraden, då blodalkoholkoncentrationen nått sin höjdpunkt.
    Bland de bestämmelser, som föreslagits i syfte att skapa mera effektiv kontroll över körkortssökande och körkortsinnehavare, kan nämnas, att utredningen förordat höjning av övre tidsgränserna för körkortsåterkallelse på grund av trafikonykterhet. Därvid har även upptagits ett stadgande om möjlighet att vid återfall indraga körkortet för alltid. Vidare märkes förslag om att polis skall äga taga prov å förares utandningsluft medelst s. k. drunkometer, å motorförare även stickprovsvis.
    B. Andra trafikområden. I fråga om andra trafikmedel än icke spårbundnafordon på väg föreslår utredningen, att förare av maskindrivet fordon på järnvägs- eller spårvägsskenor eller av maskindrivet sjöfartyg eller av luftfartyg, liksom även den som utövar sådan befattning hos järnvägs-, spårvägs-, buss-, sjöfarts- eller luftfartsföretag, av vilken trafiksäkerheten är beroende, skall vara underkastad motsvarande regler som bilförare, i vad gäller ansvar för rattfylleri, försök därtill eller rattonykterhet. De föreslagna stadgandena bli alltså ej tillämpliga på förare av segel- eller roddbåt, om denna ej är försedd med motor, men däremot å förare av småbåtar med utombordsmotor. Befattningshavare i trafiksäkerhetstjänst hos företag av angivet slag blir underkastad ansvarsreglerna, även om han ej medföljer det trafikmedel, varom fråga är.
    Författningsändringarna ha föreslagits skola träda i kraft d. 1 juli 1954.

 

 

FRÅN LAGSTIFTNINGSARBETET 599    I Danmark och Norge ha nyligen framlagts författningsbetänkanden på trafiknykterhetens område. Förslag har framkommit om upptagande av samarbete mellan de nordiska länderna i syfte att undersöka möjligheterna för att närma dessa länders trafiknykterhetsförfattningar till varandra.
 

G. F.