Den nionde nordiska juriststämman1 ägde rum på Island under tiden d. 13—19 juni 1953. I stämman deltog 10 danska, 10 finska, 25 isländska, 8 norska och 9 svenska studenter och yngre jurister, en akademisk lärare från Danmark, Finland och Norge, fem från Island samt ett justitieråd från Sverige.
    Genom den lyckade idén att låta delegationerna resa på samma båt upp till Island svetsades deltagarna samman, och det var gamla goda vänner som steg iland i Reykjavik, där också juriststämman avhölls. Deltagarna fick åtnjuta förmånen att bo hos framstående praktiserande jurister och hade därigenom rika tillfällen att med experter diskutera olikheterna i respektive länders rättsuppfattning och metodik och på detta sätt upptäcka, hur man på helt olika vägar kan komma till samma resultat. Den isländska gästfriheten var som ett utbrott av Geysir, het och överväldigande, och lockade fram den återstod som behövdes för att det redan befintliga hjärtliga kamratskapet skulle nå sitt maximum. Genom det skickligt sammansatta programmet fick deltagarna skumma gräddan av isländsk kultur, göra utflykter till berömda sevärdheter och historiska minnesplatser. I detta sammanhang må nämnas att Islands president Ásgeir Ásgeirsson hade älskvärdheten att taga emot oss i sitt vackra hem, Bessastaðir.

 

1 Ang. närmast föregående stämma se SvJT 1951 s. 470 f.

 

602 NORDISKT OCH INTERNATIONELLT    Ordf. i exekutivkommittén, prof. Árman Snævarr och ordf. i de isländska juris studerandes förening, Þór Vilhjálmsson, vilka sågos i aktion alla ljusa timmar på dygnet, tillkommer i första hand äran av stämmans lyckade förlopp. Alla deltagarnas utgifter bestreds av exekutivkommittén, vilken i första hand åtnjutit hjälp av Alltinget och Reykjaviks stad samt dessutom av alla Islands jurister, vilket torde visa vilket intresse man på Island ägnat denna stämma.
    Stämmans högtidliga öppnande ägde rum d. 13 juni i universitetet i närvaro av presidenten, representanter för regeringen och universitetsledningen. Öppningstalet hölls av prof. Snævarr, varefter ledarna av delegationerna överbragte en kort hälsning från respektive länder. Den svenske talaren visade sin hövlighet genom att tala på isländska.
    Under den följande veckan hade vi nöjet att höra eliten bland nordens rättsvetenskapsmän hålla föreläsningar inom sina specialområden. Sålunda talade professor Henry Ussing om »Erstatning og forsikring», prof. V. Merikoski om »Utvecklingstendenser i domstolskontrollen med förvaltningen», prof. Knut Robberstad om »Arbeidet med den norske sivillovboken», prof. Ólafur Lårusson om »Den islandske lovboken Grågås», justitierådet Nils Beckman om »Strafflagsreformen i Sverige» samt byråchefen i isländska utenriksdepartementet Hans G. Andersen om »Den islandske fiskerigrensen fra folkerettslig synpunkt». Föreläsningarna kunde liknas vid isländska fjällbäckar — klara och lättflytande.
    Liksom vid juriststämman 1947 (se SvJT 1947 s. 548) avhölls en idrottslig mångkamp, omfattande förnämliga idrottsgrenar som dragkamp, fotboll, säcklöpning, spiknedslagning och ölstafett. Island visade sin nations inneboende styrka genom överlägsna segrar i dragkamp och fotboll, och hemförde också segern i mångkampen. Norge försvarade sin hegemoni inom ölstafett och imponerade genom sin förbluffande teknik. Den mest uppmärksammade svenska prestationen i detta sammanhang var justitierådet Beckmans skickliga domarskap i fotbollen, där han på ett förtjänstfullt sätt lät en av huvudprinciperna i den nya SL ligga till grund vid bedömning av svåra situationer, dvs han såg mera till avsikten med än resultatet av tacklingarna.
    Stämman avslutades på det sägenomspunna Þingvellir, vars obrutna juridiska traditioner äro bland de längsta i världen, och här inbjöd den svenske delegationsledaren till den tionde nordiska juriststämman i Sverige år 1955.
    För oss gäster ligger Island nära, trots att avståndet dit är långt. Ty, som Eddan uttrycker denna tanke:

 

Lång omväg det till ovän är, om än han vid vägen bor, men till god vän genvägar leda, om också han fjärran är.
 

Erik Tandberg