NÅGRA SYNPUNKTER PÅ CULPABEGREPPET INOM SKADESTÅNDSRÄTTEN
AV PROFESSOR JAN HELLNER
I den utomobligatoriska skadeståndsrätten intar som bekant begreppet culpa en central plats. Huvudregeln inom skadeståndsrätten anses ju vara något som kallas för culparegeln. Enligt denna ådrager sig en person skadeståndsansvar endast om han gjort sig skyldig till vållande, eller med den latinska termen, till culpa. Vid skador på sak och person har det särskilt stor betydelse att fastställa vad som menas med culpa eftersom vid dessa skador ansvar kan inträda även om icke skadan förorsakats genom straffbar handling, om blott culpa föreligger. Det är detta culpabegrepp, det som användes vid fastställande av skadeståndsskyldigheten vid sak- och personskada, som jag nu avser att diskutera.
För att förstå betydelsen av begreppet culpa är det nödvändigt att göra en hastig historisk tillbakablick. Culpabegreppet har inte alltid haft samma dominerande ställning som det nu har inom skadeståndsrätten. Enligt landskapslagarna, och enligt lands- och stadslagen, medförde även vådaverk, alltså orsakande av skada utan fel eller försummelse, ofta skyldighet att betala bot.1 I 1734 års lag framträder visserligen en tydlig utveckling i förhållande till denna äldre rätt, men man kan knappast i lagen finna någon klar tendens att låta vållande, i den mening i vilken vi tar begreppet, vara utslagsgivande. Jag kan citera en paragraf ur missgärningsbalken som handlar om dråp av våda:
»Skjuter man med bösso, eller båga till måls, eller åt djur, eller fåglar, å den ort, det lovliga ske må, och där man ej tänka kunde folk före vara; eller kastar man å sådan ort sten, stång, eller vad det helst är, och får där någor död av; kan då prövas, att dråpet av våda, utan hans uppsåt och vilja skett är; böte han tjugu daler, målsägandens ensak.»2
Man finner alltså att här skyldighet att utge bot inträder även vid våda.
Det är först i mitten på 1800-talet, som den uppfattningen klart slår igenom i svensk rätt, att skadeståndsansvar förutsätter vållande. Skadeståndskapitlet i 1864 års strafflag kan sägas ge uttryck för denna uppfattning, vilket framgår särskilt om man jämför det med de tidigare reglerna i missgärningsbalken.1
Den utveckling, som skett i Sverige, har ju sitt motstycke utomlands, och den har också påverkats av inflytande utifrån. Den allmänna idéhistoriska bakgrunden till denna utveckling behöver jag inte gå in på nu; det kan vara tillräckligt att erinra om att culparegeln stod i överensstämmelse både med vissa naturrättsliga idéer och med det i 1800-talets tyska rättsfilosofi vanliga betonandet av viljans betydelse för rätten. Den som icke handlat som han bort kunde nämligen anses ha givit uttryck i sitt handlande åt en felaktig viljebeskaffenhet.2
Att culpaansvaret blev dominerande innebar emellertid något annat och mera än att ett visst rekvisit i skadeståndsreglerna fixerades. Culparekvisitet skiljer sig på ett väsentligt sätt från övriga rekvisit i rättsfaktum för skadeståndsansvaret därigenom, att det har en moraliserande innebörd. Det innebär ett värdeomdöme om det handlingssätt genom vilket skadan uppstått. Handlingen borde icke ha företagits.
Detta betraktelsesätt kan nyanseras på olika sätt. En tidigare härskande och fortfarande, åtminstone i utlandet, vanlig uppfattning är, att culpa innebär, att den handlande har ådragit sig skuld, och genom denna skuld rättfärdigas skadeståndsansvaret. Därigenom kommer skadeståndsansvaret att stå i överensstämmelse med en högre rättvisa, med moralens bud.3
Med denna utgångspunkt är det också naturligt, att det visar sig en tendens att uppställa culpa som ett generellt kännetecken på skadeståndsansvar, om man bortser från vissa specialfall, såsom ansvar för skador som tillfogats i nödsituationer o. d. Culpa är det element som rättfärdigar skadeståndsansvaret, och om skada uppstått utan culpa, så skulle ansvar icke vara rättfärdi
gat, och följaktligen bör icke skadestånd utgå. För denna tanke gav den tyske rättsfilosofen JHERING ett uttryck då han i mitten på 1800-talet formulerade satsen: »Nicht der Schaden verplichtet zum Schadensersatz, sondern die Schuld.»1
Nu är det visserligen ett faktum, att redan vid denna tid den tekniska utvecklingen hade lett till att culparegeln visat sig otillräcklig. För speciella situationer ersattes den av regler, som pålade skadeståndsansvar oberoende av vållande. Som den första regeln av denna typ brukar man nämna den preussiska järnvägslagens regel från 1838, enligt vilken järnväg ansvarade för eldskador, som orsakats av gnistor från lokomotiv, även om icke culpa låg järnvägens personal till last.2 Skadeståndsregler av denna typ, som pålägger ansvar oberoende av culpa, har ju undan för undan införts, också i Sverige. Det anmärkningsvärda med dessa regler är emellertid knappast att de förekommer, utan att de är så få. Skadeståndsansvar oberoende av culpa betraktas fortfarande som något extraordinärt. Även de nyinförda reglerna om skärpt skadeståndsansvar bygger f. ö. delvis på culpabegreppet, antingen så att de pålägger ett vittgående ansvar för underordnads culpa, såsom t. ex. vid redares ansvar för culpa hos befälhavare, besättningsmän och lotsar,3 eller också så, att de begagnar en presumtion att skada orsakats genom culpa, såsom är fallet vid ansvar för skador som uppstått genom biltrafik.4
Att culpa sålunda är den allmänna förutsättningen för skadeståndsansvar innebär alltså, att detta rekvisit, som fått sin dominerande ställning i skadeståndsrätten under 1800-talet, fortfarande skall användas vid t. ex. skador som uppstår genom kollisioner mellan fartyg eller mellan flygplan, vid arbetares olycksfall i modern industriell verksamhet, och vid sprängningsskador, för att blott nämna några exempel.
Man bör alltså observera dessa båda utmärkande drag, att culpa är ett mycket allmänt rekvisit, som skall kunna användas i de mest skiftande förhållanden, och också att det har en viss moraliserande färg. Användningen av culpabegreppet och diskussionen om dess innebörd har fått sin prägel av båda dessa förhållanden.
Vad skall då förstås med att culpa föreligger?
Enligt en äldre uppfattning låg däri två olika saker, nämligen
dels att en rättsregel överträtts, och dels att detta skett med uppsåt eller med oaktsamhet.1 Detta betraktelsesätt har kritiserats skarpt av LUNDSTEDT, som däri finner ett cirkelresonemang, ja t. o. m. flera olika cirklar. Det grundläggande felet är enligt Lundstedt, att man skall pröva huruvida en rättsregel har överträtts. Detta är enligt Lundstedt fullständigt innehållslöst, därför att om handlingen icke medförde skadeståndsansvar, ja då skulle den ju icke strida mot någon rättsregel, i varje fall icke mot någon rättsregel som pålade skadeståndsansvar.2 Denna invändning, som i och för sig förefaller riktig, har emellertid numera mindre intresse, därför att man åtminstone i nordisk judikatur och rättsvetenskap knappast längre laborerar med så grova rättsstridighetsresonemang. En möjlighet är också, att man avvärjer invändningen genom att säga att definitionen är rent formell, dvs den går medvetet och avsiktligt i cirkel.3
I culpabegreppet ligger emellertid fortfarande ett värdeomdöme om det handlande som betecknas som culpöst. Om skyldighet att ersätta skada inträder i en viss situation, utan att handlingssättet är stämplat med rättsordningens ogillande, så kan det följaktligen icke infogas under culparegeln. Man brukar här tala om ansvar för rättsenligt handlande. Om den som håller på att bli kvävd av kolos, räddar sig genom att slå sönder en fönsterruta, så kan han visserligen bli skyldig betala fönsterrutan, men eftersom hans handlingssätt inte betraktas med ogillande av rättsordningen, så anses detta vara skadeståndsansvar utanför culparegeln.4 Belysande är också behandlingen av skadeståndsansvaret vid s. k. immissioner, dvs då från en fastighet sprides besvärande rök, stank eller buller över den omgivande trakten. Ansvar för sådana immissioner betraktas som ansvar oberoende av vållande bl. a. i de fall, där verksamheten anses så nyttig ur samhällets synpunkt, och olägenheterna så oupplösligt förknippade med verksamheten, att rättsordningen icke kan anses ogilla dem men likväl skade
ståndsansvar uppstår, därför att omgivningen dock icke anses skyldig att tolerera olägenheten.1
Ur systematisk synpunkt har detta den betydelsen, att regler om skadeståndsansvar för handlingssätt som icke ogillas, trots att det sker uppsåtligen, såsom vid nödhandlingar, ofta sammanföres till en grupp, strikt ansvar, tillsammans med reglerna om skadeståndsansvaret i de fall, där det uppstår även om skadan icke rimligen kunnat förekommas, t. ex. vid järnvägs ansvar för gnistskador från lokomotiv, där järnvägen ansvarar oberoende av personalens culpa. Gruppen strikt ansvar kommer bl. a. härigenom att inrymma synnerligen olikartade regler.2
Att culpa föreligger innebär alltså bl. a. detta, att det handlingssätt, vartill skadeståndsansvar anknytes, är stämplat med rättsordningens ogillande. I modern nordisk doktrin har detta förhållande särskilt framhävts av dansken Ross3 och svensken EKELÖF.4 Man har därvid närmast gjort en helomvändning från det tidigare betraktelsesättet: medan enligt en äldre uppfattning skadeståndsansvaret vid culpa inträdde därför att handlingssättet var moraliskt förkastligt, så är tanken numera i stället, att man genom att pålägga skadeståndsansvar enligt culparegeln ger uttryck åt att handlingssättet är ogillat, och därför icke bör företagas. Ekelöf har i enlighet härmed uttalat den meningen, att den enda möjliga innebörden i distinktionen mellan skadeståndsansvar på grund av culpa å ena sidan och skadeståndsansvar oberoende av culpa å andra sidan består däri, att i förra fallet det handlingssätt, vartill skadeståndsskyldigheten anknyter, betecknas som vårdslöst, men icke i senare fallet.5
Att man genom culpaomdömet betecknar ett handlingssätt som
ogillat av rättsordningen anses vara av värde främst med tanke på skadeståndsansvarets s. k. moralbildande funktion. Därigenom inskärpes, att man bör undvika handlingssättet icke endast med tanke på den obehagliga konsekvensen att man riskerar att få betala skadestånd, utan i och för sig.1 På detta sätt utövas en mera effektiv psykologisk press på handlandet genom skadeståndsregeln än som eljest vore möjligt. Det råder emellertid ingen meningsskiljaktighet därom, att en förutsättning för denna moralbildande verkan är att det handlingssätt, som stämplas som culpöst, också av allmänheten kan uppfattas som olämpligt. Såtillvida är man beroende av den härskande moralen, att culpaomdömet måste anknyta till de gängse moralföreställningarna.2
Detta kan också få en viss betydelse för att fastställa culpabegreppets innehåll. För att oaktsamhet skall medföra skadeståndsansvar enligt culparegeln anses ofta nödvändigt, att oaktsamheten har en sådan karaktär och intensitet, att den verkligen förtjänar ogillande. Ett uttryck för en sådan uppfattning är, att om domstolarna under åberopande av culparegeln utdömer skadeståndsansvar utan att oaktsamheten kan anses klandervärd, detta av vissa författare uppfattas icke längre som verklig culpa, utan som fingerad culpa. Jag skall senare återkomma därtill.
För att avgöra vad som menas med culpa är det emellertid icke tillräckligt att karakterisera detta som ett med ogillande stämplat handlingssätt. Man måste bestämma, till vilket handlingssätt det ogillande omdömet skall anknytas. Vad som därvid i allmänhet begagnas, är blott en hänvisning till den av klokt och förnuftigt folk i allmänhet iakttagna standarden, ofta personifierad, efter den romerska rättens mönster, i det handlingssätt som en bonus paterfamilias skulle ha iakttagit.3 Avvikelse från denna standard utgör alltså skadeståndsgrundande oaktsamhet.
Då det gäller att bedöma denna måttstock är den första omsorgen, åtminstone hos vissa rättsvetenskapsmän, att fråga om den innebär ett cirkelslut. Att så är fallet har Lundstedt gjort gällande. Han menar, att om icke skadeståndsreglerna uppehölles, så skulle säkerligen folk i allmänhet handla synnerligen vårdslöst. Detta skulle vara detsamma som att den allmänna aktsamhetsstandarden sjönk, och av detta drager han den slutsatsen
att aktsamhetsstandarden är sekundär i förhållande till den av rättsordningen uppehållna skadeståndsregeln.1
Detta innebär uppenbarligen, att Lundstedt ställer ganska stränga krav på det sätt, på vilket man skall bestämma culpabegreppets innehåll för att undgå beskyllningen att använda ett cirkelresonemang. För att ingen cirkel skall anses föreligga, skall aktsamhetsstandarden ha iakttagits oberoende av skadeståndsreglernas uppehållande. Detta skulle man kunna uttrycka så, att det förhållande, som man hänvisar till genom culparekvisitet, skall vara socialpsykologiskt oavhängigt av skadeståndsregelns uppehållande.
Såtillvida har detta Lundstedts betraktelsesätt accepterats, att man i samband med analysen av culpabegreppet ofta diskuterar, huruvida verkligen något sådant socialpsykologiskt samband finnes mellan culparegelns uppehållande och den allmänna aktsamhetsstandarden, och hur starkt detta samband i så fall är.2 I avsaknad av sociologiska undersökningar måste emellertid denna diskussion röra sig på mycket osäker grund. Det förefaller emellertid inte att vara nödvändigt att så mycket uppehålla sig vid denna fråga. Om man antar, att det gäller för en domare att fastställa, huruvida en arbetsgivare har förfarit vårdslöst då han ordnat för sina arbetares säkerhet under arbetet, så kan man givetvis tänka sig, att domaren undersöker hur andra arbetsgivare handlar i motsvarande fall och att han lägger det resultat, som han därvid uppnår, till grund, även om det skulle förhålla sig så, att en av orsakerna till det sätt, på vilket arbetsgivare i allmänhet handlar, är tidigare domar i skadeståndsmål och hotet om skadeståndsansvar.3
Hänvisningen till den aktsamhet, som en klok och förståndig man skulle ha iakttagit, erbjuder emellertid en annan svårighet, såsom Lundstedt observerat. Det är ju möjligt, säger Lundstedt, att den som handlat vårdslöst själv var en klok och förnuftig man. Han förverkar alltså genom sitt handlingssätt, såsom Lundstedt uttrycker saken, »den dock icke särskilt överväldigande värderingen som en vanlig klok och förståndig människa».4 Detta leder därhän, eftersom det är bekant att alla kloka och förståndiga män dock någon gång gör sig skyldiga till vårdslöshet, att man
måste i den tänkta personens ställe insätta en overklig normalmänniska, som inte kan karakteriseras med något annat än just detta att hon inte handlar vårdslöst.1
Denna svårighet kan emellertid undgås genom att man hänvisar till den typiska, allmänt förekommande aktsamhetsstandarden bland de människor som utövar ifrågavarande verksamhet. På detta sätt kan man eliminera betydelsen av tillfälliga avvikelser.2
Det kan emellertid knappast bestridas att det svar, som man på detta sätt får på frågan vad culpa innebär, är utomordentligt vagt och innehållslöst. Det ger mycket litet ledning för konkreta avgöranden, bl. a. därför att det är så svårt att fastställa, vilken den typiska aktsamhetsstandarden är. Vilken är t. ex. den typiska aktsamhetsstandarden som iakttages för att förekomma att folk halkar på nötta och hala trappsteg i en trappuppgång? Till denna svårighet kommer den invändningen, att det är tvivelaktigt, om man överhuvud bör använda den typiska aktsamhetsstandarden som norm för jämförelsen.
Hänvisningen till hur en vanlig klok och förståndig man skulle ha handlat är emellertid icke bara mycket allmän i den betydelsen, att den ger ett obestämt och vagt svar på den framställda frågan, utan också därigenom, att den svarar på så många frågor på en gång. Beror skadan på att den handlande icke hade nog intelligens för att inse skaderisken, så kan man fråga om en normal människa skulle ha insett denna risk. Berodde skadan på att hans uppmärksamhet inte var tillräckligt spänd, kan man fråga hur pass uppmärksamma folk i allmänhet är. Berodde den på att han, trots att han uppmärksammat risken, icke ansåg det nödvändigt att i sitt handlande taga hänsyn till denna, därför att han ansåg risken så liten, kan man fråga hur en normal människa skulle ha handlat. Beror skadan på att den handlande ansåg att trots att risken var avsevärd, handlingens företagande dock medförde en nytta som uppvägde risken, så kan man likaså fråga hur normalmänniskan skulle ha handlat.
Man finner alltså, att i denna hänvisning till hur en klok och förnuftig människa skulle ha handlat, ligger dels ett omdöme om hur psykiska fakta hos den handlande, hans intelligens och snabbhet i uppfattningen och hans reaktionsläge vid just ifrågavarande tillfälle, skall inverka på skadeståndsansvaret, dels också en hänvisning till hur hela den yttre situationen, faran för skada m. m.,
skall inverka på skadeståndsansvaret. Alltså: även de yttre omständigheterna i den situation, där skada uppstått, projiceras över till vad normalmänniskan skulle ha insett och gjort, och de inverkar på detta sätt på culpabedömningen.
Det svar som man får genom att på detta sätt hänvisas till den allmänna aktsamhetsstandarden, är alltså inte bara mycket vagt och allmänt: det innebär också, att man får samma svar på alla punkter, både beträffande yttre och inre omständigheter, nämligen att man skall taga hänsyn till hur den normala människan skulle ha handlat.
Nu är det emellertid uppenbart, att ingen accepterar på allvar detta svar för alla livets skiftande förhållanden, där culparegeln är tillämplig. Man är fullt på det klara med att åtskilliga modifikationer måste göras.
En fråga, som ofta diskuterats, är om man bör kunna taga hänsyn till den handlandes individuella egenskaper, alltså att han hör sämre, ser sämre, är mindre intelligent eller reagerar långsammare än folk i allmänhet. Enligt en uppfattning, som ibland framträder, kan detta inte inverka: den som är illa lottad får öka sin uppmärksamhet eller också stå sitt kast.1 Det synes emellertid finnas en viss tendens i svensk rättspraxis att ta hänsyn till fysiska defekter. I ett rättsfall hände det, att en man skottade snö på en trottoar, och en dam, som kom bakom honom och skulle passera honom, blev träffad av skoveln och skadad. Damen hade uppmanat snöskottaren att släppa förbi henne, men han hörde illa, och till följd därav hade han icke uppfattat detta. Damen å sin sida trodde att snöskottaren uppfattat hennes uppmaning. Han frikändes från skadeståndsansvar.2 Detta antyder, att man kan taga hänsyn till fysiska defekter. Huruvida man kan taga motsvarande hänsyn till att skadevållaren brast i allmän intelligens och reaktionssnabbhet är mera tvivelaktigt.3
Vad beträffar den aktsamhetsstandard, som skadevållaren iakttagit, så påpekas ofta, att man i många situationer icke behöver göra någon jämförelse med det allmänt iakttagna handlingssättet, utan culpabegreppets innehåll bestämmes genom särskilda regler
i lag. Detta gäller t. ex. ofta vid trafikskador på vägar och gator, där vägtrafikförordningen innehåller bestämmelser om handlingssättet. Man skall köra på vänster sida av vägen; den som kör på huvudled har företräde osv. Om någon icke iakttar dessa regler, anses han ha gjort sig skyldig till culpa.1
Vidare brukar sägas, att även vid den allmänna bedömningen utan stöd av lag, man icke alltid kan taga hänsyn till hur en normal människa, vilken som helst, skulle ha handlat. Då det gäller mera kvalificerade verksamheter, att köra bil, att driva industriell rörelse, att utföra ett kirurgiskt ingrepp, kan man givetvis inte jämföra med standarden bland folk i allmänhet, utan jämförelsen måste avse dem som utövar ifrågavarande yrke eller verksamhet. Och ej heller en jämförelse med yrkesutövarna behöver alltid innebära, att den allmänna standarden bland dessa lägges till grund, utan ibland kan jämförelsen ske med den standard, som tillämpas av ett skikt som anses som ledande. Denna tanke har RODHE framställt beträffande kontraktsförhållanden, och därvid som exempel anfört, att man, då det gäller praktiserande jurister, som jämförelsestandard kan välja den som utmärker medlemmar av Sveriges advokatsamfund.2
Det framgår också tydligt av rättspraxis, att man, då det gäller mera kvalificerad verksamhet, skärper kravet på aktsamhet, vilket samtidigt innebär att man bortser från den handlandes personliga kvalifikationer. Som exempel härpå kan man anföra ett rättsfall, där Högsta domstolen beträffande en motorcyklist, som kört på en bil, anförde, att möjligheten icke kunde uteslutas, att cyklisten, om han haft något längre tids erfarenhet och besuttit större skicklighet vid förandet av motorcykel, kunnat undvika att köra på bilen. Domstolen fann därför icke styrkt, att han var fri från vållande.3 Man är här inne på ett slag av culpabedömning, som ibland har karakteriserats så, att culpa föreligger om blott ett objektivt fel försiggått, dvs skadevållaren icke handlat på det sätt, som varit lämpligast för att undgå olyckan.4
I många fall är det omöjligt att göra en jämförelse med någon faktiskt förekommande standard, helt enkelt därför att någon sådan icke låter sig fastställas. Detta måste ju inträffa var gång det är fråga om någon egenartad eller sällsynt skadesituation. Vidare
anföres emellertid ofta, att icke ens om det verkligen finnes en standard, som kan fastställas, eller som domaren på grund av sin allmänna livserfarenhet föreställer sig som normal, domaren är skyldig att tillämpa denna. Om han anser att ett handlingssätt är olämpligt, så skall han kunna stämpla det som culpöst och utdöma skadestånd, oavsett om det är vanligt förekommande.1 Vissa författare anser emellertid att detta icke kan betraktas som verklig culpa, utan rubricerar det som fingerad culpa. Lundstedt talar här om »varnande culpafiktion», alltså domstolen fingerar culpa för att därmed för framtiden varna för handlingssättet.2
Även KARLGREN anser att här föreligger fingerad culpa. Han definierar fingerat culpöst handlande som ett sådant handlande, »som icke kan anses stå i strid mot vad i allmänhet tillämpas på vederbörande område av samhällslivet resp. icke är oförenligt med vad som får anses vara härskande moralföreställningar i samhället men som domstolarna eventuellt ändock hålla för olämpligt, irrationellt el. dyl. och därför ägnat att motarbetas av rättsordningen».3 Man kan observera, att Karlgren här hänvisar, utom till den allmänna aktsamhetsstandarden, även till härskande moralföreställningar; man är alltså tillbaka till culpans anknytning till den härskande moralen, som jag tidigare talade om. Den praktiska konsekvensen av att Karlgren här antar att culpan är fingerad, blir att i hans systematik dessa fall behandlas som en särskild typ av strikt ansvar, dvs som skadeståndsansvar oberoende av culpa.4 Det är emellertid att märka, att ingenting tyder på att domstolarna själva skulle anse att de i dessa situationer fingerar någonting, utan i stället tycks de bestämma innehållet i culpabegreppet på annat sätt än vad Karlgren gör.
Man finner sålunda här ett antal allmänna anvisningar för att bestämma culpabegreppets innehåll, och gemensamt för dem är att de tar sin utgångspunkt däri, att den allmänna aktsamhetsstandarden anger huvudnormen, vilken sedan modifieras på olika sätt.
Det kan emellertid ifrågasättas, om detta är ägnat att föra så värst långt. Fortfarande laborerar man ju med ytterst allmänna kriterier, och det är fara värt, att man icke i dem kan få någon nämnvärd ledning. Man måste komma ihåg, att det culpabegrepp, som här är fråga om, skall tillämpas på så olika förhållanden, som
att en arbetare skadas vid olycksfall i arbete, att en fotgängare träffas av nedrasande snö från ett hustak, att vid en sprängning stenar träffar ett hus i närheten, att den som utfört sprängningsarbeten lämnat kvar tändhattar, som hittas av pojkar, vilka skadas av tändhattarna, att en cyklist kör på en fotgängare på gatan, att eldsvåda uppstår genom oförsiktighet med eld, att ett fartyg kör på en kaj som skadas osv.
Den väsentliga frågan här är ju, vilka handlingssätt som skall iakttagas för att icke skadeståndsskyldighet skall uppstå. Problemet att finna dessa normer för handlande förefaller inte att vara principiellt skilt från de problem, som eljest uppstår då det gäller att fastställa de i rättsreglerna ingående handlingsmönstren. Man har här, enligt min mening, väsentligen ett problem av den typ, som vanligen brukar behandlas i diskussionen om rättskällorna.
För att fastställa hur man bör handla för att undgå skadeståndsansvar har man i åtskilliga fall direkta bestämmelser i lagregler och andra författningar, och detta blir naturligen den rättskälla som man i första hand tar i anspråk. Beträffande fartygsmanövrering, då kollision hotar, finnes ju särskilda bestämmelser i de s. k. sjövägsreglerna.1 Rörande trafiken på gator och vägar innehåller vägtrafikförordningen detaljerade regler. Beträffande åtgärder för att undvika halkningsskador innehåller städernas ordningsstadgor bestämmelser. Beträffande åtgärder för att förekomma skador på arbetare i fabriker innehåller arbetarskyddslagstiftningen regler. Beträffande skyddsanordningar på vägar, t. ex. skyddsräcken och skyddsvärn, innehåller väglagen regler osv. Uppstår det tvekan om tolkningen av dessa regler synes man stå inför ett tolkningsproblem av vanligt slag, och för att lösa detta behöver man inte gå någon omväg över en hänvisning till den allmänna aktsamhetsstandarden el. dyl. Ett problem är givetvis, om det förhållandet, att ett handlingssätt är straffbart enligt någon sådan författning, också alltid måste medföra att det innebär skadeståndsgrundande culpa. Ställer man frågan så generellt, måste den otvivelaktigt besvaras med nej. Det är givetvis inte så att var och en som orsakar en skada medan han för bil utan körkort på grund därav måste bli ansvarig.2 Dessa problem lär emellertid knappast kunna lösas med någon generell formel, utan man får bedöma de särskilda lagreglerna för sig.
Till de allmänna lagarna och förordningarna ansluter sig som
normer för handlandet administrativa föreskrifter, utfärdade för de särskilda fallen. En bergsprängare får t. ex. av poliskammare tillåtelse att utföra sprängningsarbeten, och i resolutionen anges vissa säkerhetsåtgärder som han skall vidtaga. Då han underlåter detta, betraktas hans handlingssätt som culpöst.1 Man kan även tänka sig att underlåtenhet att följa enskilda påbud, utfärdade för att förekomma skador, kan medföra, att handlingssättet betraktas som culpöst.2
En fråga, som i den allmänna skadeståndsrättsliga diskussionen kommit ganska mycket i skymundan, är betydelsen av prejudikat i skadeståndsmål. Då dessa anföras i allmänna skadeståndsrättsliga framställningar, är det vanligen för att illustrera något abstrakt resonemang, eller någon mycket allmän princip. Däremot diskuteras inte prejudikatens betydelse för att bestämma innehållet i culpabegreppet.
Det är möjligt — jag vågar inte här uttala någon bestämd mening utan vill främst fästa uppmärkamheten på problemet — att prejudikaten inte bör tilläggas någon större betydelse då det gäller culpabedömning, därför att förhållandena växlar så starkt att prejudikaten ger föga ledning.3 Mot ett sådant antagande talar emellertid det förhållandet, att ett stort antal rättsfall refereras i Nytt juridiskt arkiv, vilka inte tycks kunna tjäna något annat ändamål än att just för framtiden precisera culpabedömningen för särskilda situationer. Det skulle också vara förvånande, om en domare, då det gäller att t. ex. bedöma skadeståndsansvaret vid halkningsskador på grund av underlåten sandning vid snöfall, inte skulle slå upp den ganska omfattande judikaturen på denna punkt för att finna ledning. Det finns där rättsfall som utvisar, att en fastighetsägare blivit skadeståndsskyldig på grund av culpa då han dröjt en morgon med att sanda efter ett snöfall under natten, trots att arbetet på åtskilliga arbetsplatser i den stad där han bodde började klockan sju, och en dam, som på väg till sitt arbete passerade klockan halv sju, halkade och skadade sig.4 Det finnes å andra sidan rättsfall som utvisar, att en fastighetsägare undgår skadeståndsskyldighet om en person halkar under ett pågående snöfall; fastighetsägaren kan tydligen vänta med att sanda till dess snöfallet upphört, men ändå undgå skadestånds
skyldighet.1 Något skäl, varför domstolarna icke skulle begagna dessa avgöranden som prejudikat på samma sätt som de eljest begagnar prejudikat, har jag svårt att se, och det skulle förvåna mig om inte domstolarna också tog hänsyn till dem. Det skulle vara ändå mera förvånande, om domstolarna fäste mera avseende vid allmän praxis beträffande sandning bland ansedda fastighetsägare än vid Högsta domstolens prejudikat i rättsfall angående halkningsskador. Enligt läroböckernas utsago är emellertid den allmänna standarden det primära, i enlighet med tanken att culpa innebär handlande som strider mot den vedertagna aktsamhetsstandarden.
Vad sedan beträffar den allmänna aktsamhetsstandarden som rättskälla, så synes det ganska klart, att lika väl som man inom kontraktsrätten tar hänsyn till handelsbruk och till allmän sedvänja, så kan man också inom skadeståndsrätten taga hänsyn till den sedvänja, som finnes beträffande åtgärder för att förhindra skador, och av delvis liknande skäl. Men det synes icke finnas någon anledning till att, vad skadeståndsrätten beträffar, upphöja den allmänna sedvänjan till något slags primär, dominerande rättskälla, vilket dock faktiskt den traditionella uppfattningen gör. Tvärtom torde svårigheterna att begagna sedvänjan som rättskälla snarast vara ovanligt stora inom skadeståndsrätten, just på grund av förhållandenas växlande beskaffenhet. Det finnes knappast heller något skäl att antaga, att domstolarnas befogenhet att pröva sedvanans lämplighet skulle vara mindre beträffande skadeståndsrätten än beträffande kontraktsrätten.2
Slutligen finnes givetvis ett stort antal situationer, där lagstadganden, rättspraxis och sedvana saknas, och där domstolarna alltså är hänvisade till sitt skön. Det är, som redan antytts, möjligt
att dessa fall är flera inom skadeståndsrätten än inom de flesta andra områden, främst på grund av att här större hänsyn bör tagas till omständigheterna i de särskilda fallen än som eljest vanligen sker. Frågan blir då, om man för dessa fall, och vad jag talar om är ju fortfarande sak- och personskada, kan uppställa några allmänna riktlinjer för domarnas skön. Detta blir då det väsentliga innehållet i frågan, om ett enhetligt culpabegrepp låter sig uppställas.
Till en början kan man givetvis, med syftning på hela rättsområdet för culparegeln, diskutera sådana frågor, som om den som orsakat skada kan undgå skadeståndsansvar därför att han fått otillräcklig utbildning för det arbete som han satts att utföra av sina överordnade.1 Man kan också mera allmänt diskutera, om den som orsakat skada till sitt försvar kan åberopa, att han saknat de ekonomiska tillgångar som skulle behövts för att vidtaga säkerhetsåtgärder.2 En annan liknande fråga är huruvida strejk kan befria från skadeståndsansvar. Denna fråga har varit uppe till bedömning av Högsta domstolen i ett rättsfall där en stad hade underlåtit att sanda en väg på grund av kommunalstrejk, varigenom en cyklist halkade och skadade sig. Domstolen ansåg icke att strejken befriade staden från skyldighet att ersätta skadan.3
Av större vikt är om man kan uppställa några allmänna riktlinjer för den aktsamhetsstandard som skall iakttagas i olika situationer, där inga sådana speciella omständigheter inverkar. Försök i denna riktning har också gjorts, senast av USSING i hans bok om rättsstridighet, och även av andra.4 Den första frågan blir enligt Ussing att avgöra, om faregraden, dvs risken för att handlingssättet i fråga leder till en skada av den typ som inträffat, är så stor att den bör tagas i beräkning. I vissa fall kan skadeståndsansvar uteslutas redan därför att skaderisken är så låg att man
icke behöver räkna med den.1 Vidare måste man emellertid avväga, om eventuellt handlingens nytta är sådan, att den trots den beaktansvärda skaderisken bör få företagas, och problemet blir då bl. a. att avväga faregrad mot nytta.2
Det är emellertid svårt att i dessa allmänna riktlinjer finna nämnvärd ledning för att avgöra konkreta spörsmål, särskilt om man erinrar sig vilket vidsträckt rättsområde som diskussionen avser och alla de skiftande förhållanden som kunna tänkas.3
I så fall lär ingen annan utväg finnas än att diskutera de särskilda skadetyperna var för sig, alltså trafikskador av olika slag, skador genom snöras, halkningsskador, osv, och på detta sätt söka uppställa begränsade regler för mera speciella förhållanden. I den mån man icke här kan nå resultat kan man knappast konstatera annat än att problemet är oåtkomligt för principiell behandling. Culpabegreppets enhetlighet kommer därigenom att upplösas; man får ett stort antal specialregler, som sammanhålles av vissa gemensamma karakteristiska drag, och i övrigt gives en möjlighet för domstolarna till skönsmässig prövning av den aktsamhet som fordras för att undgå skadeståndsansvar.