Vigselfrågan inför kyrkomötet.
    Frågan om begränsning av den i 4 kap. 3 § giftermålsbalken stadgade skyldigheten för församlingspräst att förrätta vigsel har behandlats av årets kyrkomöte med anledning av ett betänkande, nr 5, som avgivits av den av 1951 års kyrkomöte tillsatta utredningsnämnden. Betänkandet hade i sin tur föranletts av motioner vid sist nämnda kyrkomöte, vilka väsentligen togo sikte på inskränkning i prästs skyldighet att viga frånskild.
    Utredningsnämndens betänkande upptager först en resumé av tvenne på nämndens uppdrag verkställda undersökningar, den ena av prof. O. Linton om äktenskap och skilsmässa i Nya testamentet och den andra av docenten R. Josefson rörande den lutherska lärotraditionen. På grundval av dessa undersökningar uttalar nämnden, att det icke är möjligt att genom en sammanställning av enskilda bibelord eller med hjälp av normativa utsagor från bekännelseskrifterna formulera för alla tider gällande regler, som angiva förutsättningarna för en ur kristen synpunkt legitim äktenskapsupplösning eller villkoren för att kyrklig vigsel av frånskild skall kunna ske. Enligt kyrkans uppfattning är äktenskapet till sitt väsen ett livslångt förbund, som i princip icke kan upplösas. Detta utesluter dock icke skilsmässans möjlighet. Emellertid är det främmande för den evangeliska kyrkan att i lagtext fixerade fall, i vilka skilsmässa må förekomma liksom också de fall, där vigsel av frånskild kan äga rum utan att den kristna uppfattningen av äktenskapet kränkes.
    Enligt nämndens mening borde fråga om kyrklig vigsel av frånskild göras till föremål för prövning av den enskilde prästen med ledning av anvisningar, som biskoparna hade att överenskomma om och meddela prästerna. För att legalt möjliggöra vigselvägran när sådan påkallades av hänsyn till kyrkans uppfattning ifrågasatte nämnden i första hand, att K. M:t skulle låta utreda möjligheten av att inom gällande lagstiftnings ram vidtaga sådana åtgärder, att präst icke riskerade åtal för en vägran att viga frånskild, som vore motiverad av hans bundenhet vid kyrkans uppfattning. Om detta icke visade sig möjligt, borde lagändring vidtagas av den innebörd, att präst ej skulle vara skyldig viga, därest någon av de trolovade vore frånskild och andra maken i tidigare äktenskap levde.¹
    I sitt betänkande nr 24 med anledning av utredningsnämndens förslag riktade kyrkolagsutskottet invändningar mot nämndens båda alternativ. Utskottet konstaterade, i fråga om det förra, att det icke vore möjligt att i administrativ ordning eller genom annan på K. M:t an

 

¹ Enahanda förslag har tidigare framförts, bl. a. av dissenterlagskommittén i dess betänkande med förslag till religionsfrihetslag (SOU 1949:20), se K. prop. 100/1951 s. 81 ff., särskilda utskottets utl. 1/1951 s. 76 f. Regeln gäller i Norge och England m. fl. länder. 

kommande åtgärd nå det avsedda resultatet. Vad angick det senare alternativet fann utskottet, att en så långt gående subjektivism ej kunde förlikas med vår evangeliska kyrkosyn. Vidare skulle en sådan regel medföra en splittring bland prästerskapet, vilken ur olika synpunkter måste väcka betänkligheter. Det framhölls också, att regeln innebure ett ensidigt hänsynstagande till vigselförrättaren medan de vigselsökandes intresse icke tillbörligt beaktades.
    Kyrkolagsutskottet fann sig böra framlägga ett nytt förslag till lösning av frågan, ett förslag som icke särskilt riktade sig mot de frånskilda utan hade en mera allmän syftning. Till utgångspunkt togs den tanken, att kyrkans uppgift är att genom sin förkunnelse verka för att den kristna uppfattningen om äktenskapet som i princip oupplösligt når så långt som möjligt. Kyrkans medverkan vid vigsel bör bestämmas efter vad hon förkunnar om äktenskapet. Kyrkans eget handlande är nämligen en del av förkunnelsen och måste naturligen stå i överensstämmelse med dennas innehåll. Ett handlande från kyrkans eller hennes tjänares sida i strid mot hennes förkunnelse kan ej vara förenligt med kyrklig ordning.
    Kyrklig vigsel bör därför vägras i fall, då kyrkan genom medverkan till vigseln skulle komma i motsatsställning till sin förkunnelse. Eftersom äktenskapet till sitt väsen är ett livslångt förbund, bör förutsättning för erhållande av kyrklig vigsel vara, att båda kontrahenterna ha den bestämda avsikten att bilda en livsvarig gemenskap. Skulle det vara uppenbart, att endera av eller båda kontrahenterna icke ha denna avsikt, bör kyrklig vigsel icke förekomma. Ett indicium härpå kan vara, att ena kontrahenten har ett flertal skilsmässor bakom sig. Ett annat fall är att äktenskap ingås i syfte att legalisera ett barn för att därefter upplösas. Den omständigheten, att tidigare äktenskap upplösts genom skilsmässa kan emellertid i och för sig icke tilläggas utslagsgivande betydelse.
    Beträffande förfaringssättet i fall, då präst vill erhålla befrielse från skyldigheten att viga stannade utskottet för det uppslaget, att prästen efter särskild ansökan skulle kunna få dispens från vigselskyldigheten. Prästen skulle i första hand hänvända sig till biskopen för att rådgöra med denne och sedan, om det erfordrades, ingiva dispensansökan till K. M:t. Härigenom skulle vinnas, att praxis över hela riket bleve enhetlig. Utskottet förmodade, att antalet dispensansökningar ej skulle bli stort. I de allra flesta fall borde frågan kunna lösas genom samtal mellan prästen och de vigselsökande. Eljest skulle biskopen ha betydande möjligheter att åstadkomma en lösning utan att dispensvägen behövde anlitas.
    Kyrkolagsutskottets betänkande, som var enhälligt, utmynnade i en hemställan om skrivelse till K. M:t med anhållan att K. M:t ville, med beaktande av vad utskottet anfört, låta utreda frågan om befrielse för präst från skyldighet att viga i fall, då användande av kyrklig vigsel skulle strida mot kyrklig ordning. Efter en längre debatt, under vilken endast yrkanden om formella justeringar i eller tillägg till utskottets hemställan framfördes, bifölls denna av kyrkomötet utan votering. Frågan är således nu beroende på K. M:ts prövning.
 

Åke Hassler

 

    Det är anledning hoppas att K. M:ts prövning kommer att resultera i ett förslag om obligatoriskt civiläktenskap. Med en sådan ordning skulle man tillmötesgå prästernas krav på att slippa handla mot sitt samvete eller i vart fall mot sin uppfattning om vad kyrkans lära innebär — ett ganska rimligt krav — och man skulle undgå att en vigselvägran som grundas på samvete eller lärouppfattning får andra än — måhända — religiösa konsekvenser för de vigselsökande.
 

B. L.