Sextusenkronorsregeln och laglotten.
Under denna rubrik har i år en diskussion förts i denna tidskrift mellan SVEN CELANDER (s. 276 f) och ÅKE MALMSTRÖM (s. 402 f). Utgångspunkt för diskussionen är ett exempel rörande tolkningen av GB 13: 122 st., den s. k. sextusenkronorsregeln, som av M. behandlas i hans uppsats »Till frågan om lagtolkningsmetoderna» i SvJT 1952 s. 657 f (ang. exemplet se s. 668—674).
Tvistefrågan kan angivas vara, huru sextusenkronorsregeln är att uppfatta, för den händelse den först avlidne maken genom testamente insatt universell testamentstagare. I M:s exempel antages, att en man avlider, efterlämnande hustru och ett barn, att makarnas sammanlagda giftorättsgods utgör 8 000 kr., att enskild egendom ej finnes och att mannen förordnat hustrun, resp. en utomstående, såsom universell testamentstagare. Enligt M. får, sedan hustrun tagit 6 000 kr. enligt nu förevarande lagrum, av återstående 2 000 kr. barnet hälften 1 000 kr. såsom laglott och testamentstagaren den andra hälften 1 000 kr., vilken sålunda är disponibel kvot. Enligt C. däremot skall delningen ske så att, sedan hustrun erhållit 6 000 kr., resterande 2 000 kr. tillfalla barnet, medan testamentstagaren blir helt utan. Angående de skäl som anförts för de olika meningarna hänvisas till de nämnda uppsatserna.
Då undertecknad är den ende kvarlevande av dem som undertecknat lagberedningens förslag till lag om arv m. m., varigenom sextusenkronorsregelns föregångare, tretusenkronorsregeln, introducerades i svensk rätt, anser jag mig böra i korthet ange min uppfattning i frågan, särskilt som, naturligt nog, lagstiftarnas syfte omfattats av diskussionen.
Förevarande lagregel infördes i anslutning till stadgandet i 13: 12 1 st. GB att, när den egendom som vid bodelning tillkommer efterlevande make är ringa, maken äger att av makarnas giftorättsgods uttaga nödigt bohag samt arbetsredskap och andra lösören som erfordras tillfortsättande av hans näring. Denna rätt får utövas av den efterlevande, även om barnens laglott därigenom inskränkes. Till detta stadgande fogades tretusenkronorsregeln, innebärande att efterlevande maken skulle äga att vid bodelningen av giftorättsgodset, såvitt det räckte, städse bekomma egendom som, jämte honom eventuellt tillhörig enskild egendom, uppgår till värde av 3 000 kr. Sedan värdegränsen numera
höjts till 6 000 kr., innebär regeln att i de fall, då makarna tillsammans ej äga giftorättsgods till högre belopp än 6 000 kr., den efterlevande, i regel änkan, kommer att behålla det hela. Om giftorättsgodset överstiger 6 000 kr., men ej uppgår till 12 000 kr., medför regeln en ökning av den efterlevandes lott intill belopp av 6 000 kr. Bestämmelsen är av praktisk betydelse främst för de fall då barn finnas; den efterlevande behöver ej skifta med dessa, och det ringa hemmet kan sammanhållas ttll fromma för änkan och de hemmavarande barn, vilkas laglott genom bestämmelsen åsidosatts.
Naturligen kan det sägas att, då lagstiftaren i detta fall ansett alldeles särskilda skäl föreligga att göra det ingrepp i laglotten som sextusenkronorsregeln innebär, ingreppet ej borde ha större verkan än som betingas av detta syfte. Till en början saknas från denna utgångspunkt varje anledning att låta en utomstående testamentstagare profitera genom att låta den disponibla kvoten ökas på laglottens bekostnad. Och det synes ej heller befogat att maken genom en kombination av sextusenkronorsregeln och testamente skall tillgodoses utöver den gräns som drages av sextusenkronorsregeln. Slutsatsen skulle då bli att laglottsberäkningen skulle göras, som om sextusenkronorsregeln ej funnes. I exemplet skulle sålunda till vad av boet (8 000) återstår eller 2 000 (8 000—6 000) läggas 6 000, i följd varav laglotten blir 4 000. Av dessa 4 000 skulle efterlevande maken till komplettering av sin giftorättsdel taga 2 000 med stöd av sextusenkronorsregeln, medan återstående 2 000 av laglotten däremot skulle vara skyddad mot testamentstagaren (maken eller en utomstående).
Detta resonemang må i och för sig vara försvarligt. För den rättsliga regleringen ha emellertid följande synpunkter varit avgörande. Sextusenkronorsregeln har tillämpning blott i små och fattiga bon. Med hänsyn till de ekonomiskt synnerligen anpråkslösa förhållanden och till det folkskikt, varom sålunda här är fråga, torde testamente vara en mindre vanlig företeelse. Det förelåg därför ej något behov och hade varit ur lagteknisk synpunkt förkastligt att belasta lagen med en särskild föreskrift av innebörd att i fall då sextusenkronorsregeln är tilllämplig hänsyn därtill ej skall tagas vid laglottens bestämmande. En dylik regel upptogs däremot i 7 kap. 6 § arvslagen för bl. a. det fall att barn på grund av 8 kap. 1 § samma lag äger rätt till underhållsbidragav kvarlåtenskapen. Här ansågs det oundgängligt att skydda det underhållsberättigade barnets syskon mot att deras laglott inkräktades jämväl av testamentstagare; i de förmögenhetsskikt för vilka sistnämnda lagstadgande har betydelse1 torde det nämligen vara nödvändigt att räkna med förekomsten av testamente.
Det sagda är förklaringen till att den föreliggande frågan ansågs böra lösas på sätt Malmström antagit. Beträffande hans skäl må särskilt understrykas vad han yttrar om den avvikelse från hälftendelningen vid bodelning som betingas av ovannämnda redan före arvslagen tillkomnastadgande i första stycket av 13: 12 GB om rätt för efterlevande maken att ur boet uttaga bohag, arbetsredskap m. m. Det skulle väl knappast ha ansetts möjligt att beräkna laglotten som om denna bodelningsregel icke funnits. Och då sextusenkronorsregeln i andra stycket av 13: 12
direkt ansluter till berörda stadgande i första stycket, är det naturligt att också sextusenkronorsregeln ej inverkar på laglottsberäkningen i vidare mån än dess lydelse och placering uttryckligen angiver.
Vad angår den av M. till stöd för hans åsikt också framhållna bestämmelsen om fördel av bo oskifto i äldre äktenskap vore det synnerligen överraskande om laglott sedan långt tillbaka skulle ha räknats å en med fördelen ökad behållning. I den äldre litteraturen har jag ej lyckats finna något belägg därför, men ej heller för motsatsen, det senare sannolikt beroende därpå att det ej fallit vederbörande in att ett sådant beräkningssätt skulle kunna tänkas.
Med den ståndpunkt jag har i sakfrågan behöver jag ej yttra mig om spörsmålet, huruvida — därest det diskuterade problemet varit av praktisk betydelse — man i rättsskipningen skulle, i saknad av uttrycklig föreskrift i ämnet, varit förhindrad att godtaga den motsatta ståndpunkten.
Erik Lind