Några rättsfall angående den förmögenhetsrättsliga asylen.
Under senaste tid har HD haft att avgöra ett par tvister, där mot politiska flyktingar (från Polen) riktats till synes privaträttsliga anspråk från statliga företag i deras gamla hemland. (NJA 1951 s. 753, 1952 s. 41, 1952 s. 382). Ehuru målen formellt låg olika till, behöver man icke tveka om att den polska hemmapartens största intresse var att till Polen åter kunna hemföra de fiskebåtar, med vilka flyktingarna hade kommit hit. Detta lyckades också.
Jag har i annat sammanhang1 velat fästa uppmärksamheten på själva systemet för förföljelsen av politiska motståndare och angrepp på deras egendom och framhållit, hur de en gång i tiden till sin uppläggning föga komplicerade utländska konfiskationerna undan för undan ersatts med allt mer beslöjade former av »egendomsförföljelse». HD synes i de inledningsvis omnämnda målen ej fäst erforderlig vikt vid de svårigheter att hävda sin rätt, vilka måste uppstå för flyktingar, som har sett sig nödsakade att lämna sitt gamla hemland och som därefter naturligen icke har stora möjligheter att förebringa utredning och bevisning angående de rättsförhållanden, varom tvistas.2 Om flera dylika avgöranden skulle följa, kan befaras att vårt lands anseende som fristad för flyktingar allvarligen skadas. Här skall dock icke kritiken riktas mot avgörandena i sak. För att kunna övertyga skulle en sådan kritik kräva en utförlighet, som icke här kan presteras. Den följande granskningen tager i stället sikte på möjligheterna att tolka dessa rättsfall samt deras räckvidd och betydelse såsom prejudikat.
Redan det förhållandet, att alla domare i både underrätt och hovrätt kunnat samla sig kring samma slut, men att HD lika enhälligt dömer i motsatt riktning, tilldrager sig en intresserad iakttagares uppmärksamhet. Så föga preciserade som rättsreglerna på detta område är blir dessa avgöranden huvudsakligen omdömesfrågor, och så som sakläget växlar från mål till mål blir deras prejudicerande betydelse ofta begränsad. Domstolarnas handlingsfrihet vid dessa avgöranden är alltså ganska vidsträckt i jämförelse med vad fallet är på andra rättsområden, där uttryckliga lagregler eller klara prejudikat föreligger. När HD därför kommer till ett annat resultat än underdomstolarna kan detta knappast bero på annat än att HD ansett vissa omständigheter betydelsefulla, vilka underinstanserna ansett sakna sådan betydelse och omvänt. Det måste vara en angelägen uppgift att få klarhet om vilka dessa omständigheter är, men detta framgår icke alltid av domarna. Avgörandenas prejudikatvärde förringas därigenom och svårigheter kan uppstå eller fel begås vid verkställigheten i det enskilda fallet. Båda dessa slag av olägenhet syns ha förverkligats i de inledningsvis
omnämnda fallen. I det närmast följande kommer jag därför att uppehålla mig endast vid dessa sidor av saken.
I NJA 1951 s. 753 (Morska Centrala v. Kozicki) tvistades om bättre rätt till ett par fiskebåtar med motorer, som en polsk flykting, Zdrojewski, fört med sig till Sverige. Båtarna ägdes före flykten i december 1948 av ett fiskeribolag, som kort efter flykten sattes under kuratorsförvaltning och därefter i konkurs. I bolaget ägde Zdrojewski alla andelar. Kozicki köpte båtarna av Zdrojewski. Ett polskt statligt företag, fiskebåtsvarvet, som levererat båtarna och som påstod sig hava fordran mot fiskeribolaget, instämde till svensk domstol såväl fiskeribolaget som Zdrojewski personligen och yrkade betalning på grund aven polsk zloty-växel. Fiskeribolaget medgav genom sin kurator kravet, och genom dom d. 19 september 1949 förpliktade Stockholms rådhusrätt fiskeribolaget att på grund av sitt medgivande utgiva omstämda växelsumman. Vad angick kravet mot Zdrojewski såsom en dossent å växeln, fann Stockholms rådhusrätt i dom d. 21 februari 1951, att växeln var en blancoväxel, som fiskeribolaget i maj 1948 överlämnat till varvet såsom säkerhet för betalningen av två nybeställda kuttrar, vilken beställning sedermera förfallit, och att varvet saknade bemyndigande att på sätt skett göra bruk av ifrågavarande blancoväxel för erhållande av likvid för en uppgiven kontofordran hos fiskeribolaget. Varvets talan ogillades alltså i det fallet. Båda dessa domar vann laga kraft. För domen av d. 19 september 1949 begärde varvet utmätning i de båda fiskekuttrarna, som då befann sig i Sverige i Kozickis besittning. Denne instämde fiskeribolaget och gjorde i det mål, som i det följande kommer att uppmärksammas, gällande bl. a. bättre rätt till fiskebåtarna än fiskeribolaget och dess polska konkursbo. Huvudfrågan i målet var huruvida vissa åtgärder, som formellt föreföll oantastliga, i själva verket åsyftade en förtäckt konfiskation. Stockholms rådhusrätt och Svea hovrätt fann »genom den i målet förebragta utredningen ... visat. ..», att polska staten genom närmare angivna åtgärder av konfiskatorisk karaktär »... överfört fiskeribolagets behållna egendom till polska staten». (s. 759). Det må genast anmärkas, att det sakkunnigutlåtande, som återgivits i rättsfallsreferatet, icke kan tagas till intäkt för den utgång målet fick i högsta domstolen. Utlåtandet redogjorde för rättsprinciperna på detta område, efterlyste ytterligare utredning på de avgörande punkterna1 samt utmynnade i förklaringen, att det syntes »vara av synnerlig betydelse utöver själva den ifrågavarande egendomstvisten att den finge det auktoritativa svar som en saklig prövning i högsta instans innebure». HD:s dom ger dock ingen klarhet i saken. Domstolen åberopar nämligen i huvudsak samma rättsregler och principer, som underinstanserna gjort, och formulerar i stället avgörandet liksom en bevisfråga: »I målet hava icke...förebragts sådana omständigheter att tillräckligt stöd finnes för antagande att syftet med de i Polen vidtagna åtgärderna varit... att avhända fiskeribolaget dess tillgångar och indraga dem till polskastaten».2 Formuleringen är icke så otvetydig, att den tillåter ett be-
stämt påstående om dess rätta innebörd.1 Man synes dock vara hänvisad till ett val mellan ett begränsat antal tolkningsmöjligheter, av vilka de viktigaste här skall diskuteras.
En möjlighet är att de faktiska omständigheter, som underdomstolarna har funnit styrkta och vilka underdomstolarna tagit till utgångspunkt för sin rättsliga bedömning, likväl icke av HD bedömts såsom styrkta, och att HD därför har utgått från ett annat sakläge vid sin rättsliga bedömning. Mot detta talar bestämmelsen i RB 55: 14, enligt vilken HD, där avgörandet även i HD beror av tilltron till bevisningen, ej må göra ändring i hovrättens värdering av muntlig bevisning med mindre synnerliga skäl föreligger. I underrätterna hade nämligen muntlig bevisning på viktiga punkter förekommit. I skrifterna till HD pläderade visserligen parterna å ömse sidor angående tilltron till den förebragta vittnesbevisningen, men om HD på dessa punkter värderade bevisningen annorlunda än underrätterna, hade HD säkerligen i domen i överensstämmelse med RB 55:14 anfört de synnerliga skälen därför.
En annan möjlighet är att HD för sitt avgörande har utgått från samma faktiska omständigheter som underrätterna men därav dragit andra rättsliga slutsatser än underrätterna. I så fall måste sägas att en kommande rättsskipning kan hämta blott ringa och osäker ledning ur avgörandet, om icke i domen angives vilka dessa omständigheter var.2 De vittnen, som av Kozicki åberopades berättade emellertid bl. a., att i Polen ägaren till varje företag i princip själv skall beräkna sin inkomst och sin omsättningsskatt samt inbetala denna till skattemyndigheten, att skattemyndigheten därefter granskar beräkningen av skatten samt, om den kommer till ett annat och högre resultat, pålägger en tilläggsskatt, »domiar podatkowy», att även oavsiktliga fel såsom utelämnande av datum eller en firmas namn föranleder att skattemyndigheten kasserar en företagares deklaration och bestämmer en skatt, vars grund icke är känd för den skattskyldige, att i själva verket domiar podatkowy är en fantasiprodukt av skattemyndigheten, at tingen föreskrift finns om den tid bakåt räknat, för vilken domiar po-
datkowy får debiteras, att domiar podatkowy pålägges, när statlig likvidering nalkas för ett företag eller när det skall chikaneras, att sådan skatt skall betalas inom viss tid, som vederbörande skattkammare bestämmer till 24 eller högst 48 timmar efter beslutet, att dessa skatter utgöra enda sättet att legalisera en konfiskation av företagen; vidare att för bolaget vid tiden för flykten, d. 20 december 1948, icke förelåg någon skatteskuld, att bolaget kort dessförinnan, eller d. 10 december erhållit meddelande om att skatter på ca 430 000 zloty skulle återbäras till bolaget genom att avdrag skulle ske vid nästa skatteinbetalningi januari 1949, men att efter flykten tilläggsskatter på ca 15 milj. zloty skulle ha påförts bolaget; samt slutligen att bolaget, då Zdrojewski lämnade Polen, hade tillgångar, som översteg bolagets skulder, att Zdrojewski före avresan till sin bank givit order om betalning av avbetalningsposterna å båtmotorerna, att han, då han erfor att betalningsorden icke verkställdes, genom olika mellanhänder i Polen på åtminstone fyra olika sätt försökt verkställa betalning, men att polska myndigheter förhindrat eller förbjudit dessa betalningar.1
I detta avseeende förebragte visserligen Morska Centrala motbevisning, men det finns anledning att tro att underrätterna, eftersom de med stöd av Kozickis bevisning biföll hans talan, åtminstone i det väsentliga funnit ovannämnda utsagor sanna. Är detta riktigt och har HD heller icke ändrat på underrätternas bevisvärdering, hade innebörden av domen blivit klarare om det angivits, att det var bl. a.2 dessa omständigheter, som ehuru i och för sig sanna, ej gåvo »tillräckligt stöd ... för antagande att syftet med de i Polen vidtagna åtgärderna varit ... att avhända fiskeribolaget dess tillgångar och indraga dem till polska staten». Utgick HD däremot från ett annat sakläge kan domens innebörd icke fastställas med mindre det angives, vilka dessa faktiska omständigheter var, i vad mån de skilde sig från det sakläge underrätterna tagit till utgångspunkt för sin rättsliga bedömning, och varför bevisningen — vare sig skriftlig eller muntlig — värderades annorlunda. En sådan dom hade visserligen blivit omständlig, men också den enda, som kunnat ge det auktoritativa svar, som parter och sakkunnig efterlyst.3 Det hade även blivit proberstenen på om man tänkt rätt eller inte.4
Även med den avfattning domen erhållit torde dess räckvidd i visst avseende vara begränsad. Den blott ogillar Kozickis för undanröjande av utmätning anhängiggjorda (fastställelse-) talan om bättre rätt till båtarna, vilka redan voro i Kozickis besittning (s. 757). Däremot ålägges Kozicki icke att utlämna båtarna till det utländska konkursboet, vilket väl också skulle ha varit svårt att förena med hittills antagna in-
ternationellt konkursrättsliga principer.1 Om också domskälen kan synas gå längre, så följer av domen blott att utmätningen må fortsätta men däremot har icke avgjorts till vem båtarna eller eventuellt överskott efter deras försäljning skulle utlämnas. Är detta riktigt torde domens innebörd ha missuppfattats vid verkställigheten. I stället för att fortsätta utmätningen, försälja båtarna, gottgöra utmätningssökanden samt redovisa överskottet till den, som var i besittning av båtarna vid utmätningen, har sedan utmätningen återkallats, utmätningsmannen på föranledande av ombuden för utmätningssökanden, d. v. s. varvet, och fiskeribolagets polska konkursbo utlämnat båtarna till den polska konsuln i Stockholm varefter de återförts till Polen.
NJA 1952 s. 41 och 1952 s. 383 (Konkel-målen) är också svårtolkade. Tvisten gällde här huruvida en polsk flykting, Konkel, hade rätt att vid utmätning i Sverige betala en zlotyskuld med zlotysedlar. Borgenären gjorde häremot framför allt två invändningar, dels att betalning överhuvud taget icke kunde ske med zlotysedlar i Sverige, dels att Konkel icke förebragt utredning om att det sätt, efter vilket han omräknat gamla zloty i de efter en polsk myntreform gällande nya zloty, vore det rätta. Då tvisten härom första gången prövades i HD uttalade denna bl. a.: »Enär Konkel, som ej vid utmätningstillfället... erbjudit varven betalning i polskt myntslag för deras fordran, i allt fall icke varit berättigad att — mot varvens bestridande — sedermera erlägga betalning i de efter valutareformen gällande polska zloty och därigenom hindra utmätningsförfarandets fortgång, med mindre till fullo utretts, att det belopp av dylika zloty som Konkel erbjudit såsom betalning motsvarar det utdömda zlotybeloppet, samt... tillförlitlig utredning i sådant hänseende icke kan anses förebragt i målet, finner K. M. stadsfogden hava haft fog för sin vägran att mottaga det erbjudna zlotybeloppet såsom full likvid för varvens fodran». Efter detta förebragte Konkel tillförlitlig utredning i omräkningsfrågan och betalningen godtogs därför av utmätningsmannen. När tvisten nu för andra gången kom inför HD förklarade denna, att dylika zlotysedlar, vilka icke finge fritt införas till Polen, ej vore »betalningsmedel i Sverige» och att överlämnandet av dem kunde »icke anses hava innefattat sådan betalning av Konkel att utmätningen till följd därav skolat gå åter.» Även här förekommer emellertid en bevisformulering, som är ägnad att väcka tvivel om prejudikatets räckvidd: »Utredningen föranleder ej till antagande att tillstånd av polsk myndighet kan utverkas att till Polen införa sedlarna». Sökanden var dock ett statligt polskt företag.2 Det synes sålunda som om utmätningsmannen, då han erbjudes betalning med dylika sedlar, skall bedöma om det kan antagas att utmätningsborgenären kan få dylikt införseltillstånd, en bedömning som icke utan olägenhet kan ske i utmätningsprocessen.3
I övrigt synas dessa domar (beslut) liksom det tidigare rättsfallet erbjuda olika tolkningsalternativ.1
En möjlighet är att HD i det första målet ansett sig icke hava tagit ställning till eller ens behövt ha någon mening i frågan om betalning i princip kan erläggas i dylika zlotysedlar. Till stöd för denna tolkning skulle möjligen kunna anföras orden »i allt fall». Vissa andra uttryckssätt i domen tala emellertid — som närmare kommer att framgå av det följande — mot en dylik tolkning. Ett avgörande skäl mot en sådan tolkning är emellertid, att den synes innebära att HD för att undgå ett avgörande på den punkten skulle ha underlåtit att taga ställning till en fråga, som dock var väckt redan i det första målet,2 varigenom man å ena sidan låter utmätningsborgenären utkämpa två rättegångar för att få sin rätt, å andra sidan frestar gäldenären att ånyo försöka den invändning, som sålunda lämnats oprövad.
Att en högsta instans skulle vika undan för rättsfrågorna och samtidigt utsätta parterna för risken av rättsförluster3 och de kostnader ett fortsatt processande för med sig vågar man icke utan tvingande skäl antaga, och här föreligger ju även andra tolkningsmöjligheter.
En annan möjlighet är att HD i första målet varit av den uppfattningen, att zlotysedlarna i princip kunde godtagas såsom betalning. För detta alternativ talar flera omständigheter. Det synes sålunda till en början föga troligt att HD skulle sysselsätta sig med frågan om huru många gamla zloty som motsvarades av en ny, om det i själva verket
förhölle sig så, att de nya zloty, som erbjudits, alls icke kunde användas till betalning.1 Bakom uttrycket att betalningen icke utgjorde »full likvid» synes ligga tanken, att den åtminstone utgjorde dellikvid. Slutligen vore det skäligen överflödigt att i domskälen särskilt framhålla att Konkel ej redan vid utmätningstillfället erbjudit betalning i zloty,2 liksom att han icke var berättigad att erlägga betalning med nya zloty »med mindre tillfullo utretts, att...», såvida nu icke ett erbjudande som icke drabbades av dessa invändningar åtminstone i princip vore godtagbart.
En tredje möjlighet är att HD i det första målet tagit ställning till frågan men på samma sätt som i det andra målet ansett dylik betalning icke vara befriande. För detta talar möjligen det förhållandet, att det senare målet icke ansågs behöva gå till plenum eller att ens en skiljaktig mening förekom. Emot det talar åter de omständigheter, som talar för alternativ två och omvänt. Är likväl det tredje alternativ det rätta torde en tydligare formulering härutinnan av den första domen kunnat förebygga den ytterligare rättegång, som nu kom till stånd.
Enligt alternativ två synes utmätningsmannen, överexekutorn och hovrätten ha uppfattat domen. I så fall har HD ändrat mening mellande båda avgöranden, eller rättare, olika meningar har gjort sig gällande på olika avdelningar. För rättens utveckling är det naturligtvis nödvändigt att domstolarna någon gång ändrar mening, måhända t. o. m.under samma mål, men det kan då icke undgås att åtminstone den ena parten skakas i sitt förtroende till domstolen. Om en domstol under sådana förhållanden ändrar åsikt, måste den öppet och otvetydigt omtala detta och utförligt motivera den meningsändring som försiggått. Att så icke har skett i det senare målet, talar måhända för att detta tolkningsalternativ likväl icke är det rätta. Möjligen har då HD i den sammansättning domstolen hade i det andra målet ansett sig kunna tolka den första domen efter det första här upptagna alternativet.3 Alltnog efter den sista domen såldes Konkels båt exekutivt. Den inropades för polsk räkning och den hemfördes till Polen omedelbart därefter. Konkel gick därpå i konkurs. I det svenska konkursboet ingår zlotysedlarna.
Avslutningsvis må några ord sägas även om de sakliga problem, som möta i mål av detta slag. För den nuvarande konfiskationstekniken i de ofria länderna är skulderna lika betydelsefulla som tillgångarna. Skulderna använder man sig av för att komma åt egendom, som flyktingar fört med sig till utlandet eller för att låta dem arbeta in betalningen. Kvittenser och bevisning beträffande de skulder flyktingen redan betalt, kan han nämligen ej medföra vid flykten, varför han löper risken
att få betala två gånger.1 Av NJA 1951 s. 753 framgår åtminstone att HD av flyktingarna krävt så stark utredning att de praktiskt taget aldrig kommer att kunna förebringa sådan. Dessa påstår också, att de av de statliga myndigheterna hindrats från att i hemlandet infria sina skulder. Man kunde då tänka sig, att flyktingar för att gardera sig mot sådana krav medförde egendom (sedlar) till utlandet att användas till betalning där. Den möjligheten avvisades för visst fall i NJA 1952 s. 382. Samtidigt blir problemet med de framtvingade fullmakterna och de falska behörighetsställningarna allt mer brännande.
Detta aktualiserar behovet av en lagstiftning till skydd för den förmögenhetsrättsliga asylen. Speciallagstiftning i liknande frågor har tidigare förekommit och förekommer i olika stater. Det är emellertid icke anledning att alltför länge avvakta utländska förebilder dels därför att Sverige numera är en randstat som i första hand blir belastad med dylika problem dels därför att andra länders domstolspraxis idessa frågor i viss utsträckning är sådan, att samma behov av en lagstiftning till skydd för flyktingarna icke föreligger.
Problemet är svårt, ty en dylik förmögenhetsrättslig asyl får givetvis icke tagas till förevändning av bankruttörer i främmande länder att undkomma sina fordringsägare. En av principerna synes dock böra vara, att den som mottagits som politisk flykting och som i sitt forna hemland kvarlämnat tillgångar, som kan antagas förslå till betalning av hans skulder där, är fri från anspråk av fordringsägare i det forna hemlandet. Det viktigaste är kanske dock att man icke begär av flyktingen bevisning för vad det blev av hans ägodelar, något som ofta är omöjligt för honom men däremot icke för parten från hans forna hemland att prestera. Slutligen bör beträffande betalning till den som i sitt hemland lever under sådana förhållanden, att han icke kan antagas själv få del av beloppet, gälla att sådan betalning skall deponeras och innehållas, tills han själv kan hämta pengarna eller garantier finns för att de komma i rätta händer. I och för sig synes dock dessa synpunkter, om de finnas beaktansvärda, kunna tillgodoses inom ramen för rättspraxis, liksom principerna i 28—29 §§ AvtL rätt tillämpade å tvivelaktiga fullmakter och andra rättshandlingar2 synes kunna erbjuda ett beaktansvärt skydd.3 Det må också ifrågasättas huruvida de anförda motiveringarna har den övertygande kraft att avgörandena kommer att följas såsom prejudikat ens i fullt likartade fall, men redan den ovisshet angående HD:s inställning till dessa frågor som de senaste avgörandena medfört kan bliva ödesdiger för flyktingarna och deras rätt.
Lars Hjerner