Nyare utländsk adoptionslagstiftning.
1. Storbritannien. Lagstiftning i Storbritannien om adoption infördes först år 1926. Barn, som övergivits av sina föräldrar eller vars föräldrar voro ur stånd att sörja för dem, omhändertogos dittills vanligen i — oftast av enskilda bekostade — barnhem. Endast i ringa utsträckning kunde man räkna med att barnlösa personer togo sig an fosterbarn på grund av det i lika grad för fosterföräldrarna som för barnet menliga osäkerhetstillstånd, som vidlådde ett sådant arrangemang: föräldrarna ägde där (som här) en ovillkorlig rätt att vid vilken tidpunkt som helst intill barnets sextonde år återfordra barnet. Även om ett sådant krav icke alltid var allvarligen menat, satte emellertid det rådande läget ett stundom utnyttjat utpressningshot i handen på samvetslösa föräldrar, som insågo fosterföräldrarnas obenägenhet att skiljas från det barn, som de kommit att betrakta som eget och på vars utbildning de mången gång nedlagt betydande kostnader.1
Adoption of Children Act av 1926, vilken gällde för England, och en motsvarande lag av 1930 för Skottland ersattes båda av en gemensam kortlivad lag d. 16 dec. 1949, vilken i sin tur utbyttes mot »Adoption Act 1950, 14 Geo. VI, c. 26», dagtecknad d. 28 juli 1950 och i kraft från d. 1 okt. 1950.
Adoption kommer till stånd i England och Skottland genom beslut av domstol, adoption order, och således icke som är fallet i vissa kontinentala länder genom ett av domstol stadfäst adoptionsavtal. Den som gör ansökan om adoption måste ha lagligt hemvist i England eller Skottland (Sec. 1, subsec. 1) och skall därjämte liksom barnet där ha sin sedvanliga vistelseort (s. 2:5). Endast makar kunna adoptera gemensamt (s. 1:3 och s. 2:3) men hinder föreligger ej för make att ensam ehuru med andra makens samtycke adoptera eget eller annans barn (s. 1:3 och s. 2:3). En viss lägsta ålder gäller för andra adoptanter än adoptivbarnets egen fader eller moder; denna är satt till 21 år för vissa anförvanter (s. 45) och till 25 år för oskylda, vartill i det senare fallet uppställes krav på en åldersskillnad mellan adoptant och adoptivbarn av minst 21 år (s. 2:1). En såvitt bekant för brittisk rätt unik föreskrift är bestämmelsen att en manlig adoptant icke utan att särskilda omständigheter föreligga får tillstånd till adoption av ett flickebarn (s. 2:2). Endast den som är under 21 år och icke är eller varit gift kan adopteras (s. 1:1 och s. 45) och som ytterligare villkor uppställes bl. a., att den blivande adoptanten under minst tre månader i följd före adoptionsbeslutet haft barnet i sin vård och likaledes minst tre månader före domstolens avgörande underrättat den lokala barna-
vårdsmyndigheten om sin avsikt att begära tillstånd till adoption (s.2:6), att inget annat vederlag för adoption mottagits eller utlovats än sådant som domstolen må godkänna, att, i Skottland, samtycke lämnats av barnet självt om barnet uppnått viss ålder (14 år för gossar, 12 för flickor) samt av barnets föräldrar eller förmyndare eller av person som är skyldig utgiva bidrag till barnets uppehälle (s. 2:4), samt att domstolen är övertygad att adoptionen länder barnet till gagn (s. 5:1).
Rättsverkan av adoptionen är i princip den att adoptivbarnet erhåller samma ställning som vore det barn i äktenskap till adoptanten, i vad angår vård, förmögenhetsförvaltning, underhållsskyldighet och uppfostran samt i England men ej i Skottland rätt till arv efter adoptant och dennes släkt (s. 10 och s. 13). Endast i Skottland behåller adoptivbarnet sin arvsrätt efter sina naturliga föräldrar, i övrigt avklipper adoptionen de rättsliga banden mellan dessa och barnet. Undantag har stadgats för ett särfall, i det att fader till barn utom äktenskap icke befrias från sin underhållsplikt i händelse den ogifta modern adopterar deras gemensamma barn; hon är berättigad uppbära underhållsbidrag från fadern tills hon ingår äktenskap (s. 12:2). En nyhet för 1950 års lag är att adoption grundlägger hinder för äktenskap mellan adoptant och adoptivbarn, och en ännu mera uppseendeväckande nyhet är, att ett utländskt adoptivbarn, som adopteras av en brittisk medborgare, genom adoptionen automatiskt förvärvar brittiskt medborgarskap; har barnet adopterats gemensamt av makar, inträder denna senare påföljd om den äkta mannen är brittisk medborgare (s. 16).1
Lagen innehåller icke någon uttrycklig bestämmelse om hävande av ett adoptionsförhållande.2 I stället föreskrives i sec. 7, att ett redan meddelat tillstånd till adoption icke utgör hinder för en förnyad adoption. Adoptanten uppträder vid en sådan förnyad adoptering i de naturliga föräldrarnas ställe. Denna möjlighet har man begagnat sig av, då det visat sig nödvändigt att bringa det bestående adoptionsförhållandet till ett upphörande eller adoptanten önskar bli skild från barnet: de naturliga föräldrarna begära då med adoptantens samtycke tillstånd att få adoptera tillbaka sitt eget barn!3
För Nordirland gäller i stället för ovan nämnda lag Adoption of Children Act (Northern Ireland), 1950 — utfärdad d. 14 febr. 1950— vars bestämmelser tämligen fullständigt motsvara de för England gällande reglerna.
House of Keys (folkförsamlingen) och Rådet på Isle of Man ha godkänt en Adoption Bill, 1953, som skall ersätta öns nu gällande adop-
tionslag av år 1928 och vilken bygger på 1950 års brittiska lagstiftning. Lagförslaget kommer att behandlas vid nästa möte med öns (under öppen himmel sammanträdande) parlament Tynwald (som för övrigt visar stark släktskap med den isländska Þingvellir).
2. Irländska republiken (Eire). I väsentliga hänseenden olik adoptionslagstiftningen i Storbritannien är innehållet i Adoption Act, 1952, som från och med år 1953 gäller i republiken Irland, vars rätt hittills saknat bestämmelser i ämnet.
Ansökan om adoption ingives till och prövas av en särskild nämnd— An Bord Uchtála eller på engelska the Board — vilken består av sex medlemmar förutom en ordförande med juridisk utbildning (sec. 8). Nämnden är behörig att behandla ett adoptionsärende, därest adoptanten och adoptivbarnet äro bosatta i landet samt adoptanten är irländsk medborgare eller har hemvist i Irland sedan minst fem år; göres ansökan av äkta makar, som icke kunna adoptera annorledes än gemensamt, räcker det om villkoret om medborgarskap eller hemvist är uppfyllt för mannens del (s. 11: 2). Adoptionsreglerna synas huvudsakligen vara avsedda att fylla ett rent socialt syfte och icke vara dikterade främst i enskilda personers intresse. Man torde kunna draga den slutsatsen bl. a. av det förhållandet, att endast barn födda utom äktenskap och föräldralösa barn i åldern från sex månader till sju år kunna vara föremål för adoption, och sådan medgives endast moder, fader eller annan släkting till barnet, oskylt gift par samt änka (s. 10:1). Den undre åldersgränsen för adoptant är vanligen 30 år men sänkes till 21 till förmån för barnets släktingar (s. 10:2). Sec. 12 föreskriver, att adoptant skall ha samma religion som barnet och dess föräldrar men nämnden kan, där särskilda skäl föreligga, utan hinder därav giva tillstånd till adoptionen under förutsättning att berörda parter tillhöra vissa uppräknade trossamfund (irländska statskyrkan, presbyterianerna, metodisterna, kväkarna eller baptisterna, s. 12), och viss karenstid har visligen ansetts böra föreskrivas för en moder, som överväger att byta religion i syfte att därmed underlätta adoption av sitt utomäktenskapliga barn (s. 15). Samtycke till adoptionen skall lämnas av barnets moder eller förmyndare men sådant samtycke kan vara hållet i allmänna ordalag utan angivande av den blivande adoptantens namn (s. 14), och adoptionsansökan bifalles endast om nämnden finner att adoptanten har en god karaktär, har medel att försörja barnet och är skickad att utöva föräldramyndigheten (s. 13). Adoption av ett redan adopterat barn är enligt section 18 tillåten, om adoptanten dött (underförstått: före det barnet uppnått sju års ålder).
Rättsverkan av en adoption är i Irland densamma som enligt den engelska rätten, inklusive medborgarskapsförvärv.
3. Argentina. Också för Argentinas vidkommande är adoptionen en nyhet, och lagen därom utfärdades d. 23 aug. 1948 under nr 13252.
Lagen tillåter blott adoption av personer under 18 år (art. 2) och uppställer därtill fordran på en åldersskillnad mellan adoptant och adoptivbarn av 18 år (art. 3). Ansökan göres hos domstolen i adoptantens hemort och denna kan bifallas, även om adoptanten avlider innan domstolen fattat sitt beslut (art. 11). En ensamstående adoptant eller ett äkta par må icke som adoptivbarn antaga mer än ett barn av varje
kön, såvitt inte ett och samma adoptionstillstånd omfattar samtliga adoptivbarnen eller ock till ämnat nytt adoptivbarn är helsyskon med förut antaget adoptivbarn eller är adoptantens eget, efter adoptionen födda utomäktenskapliga barn (art. 4). Adoption är utesluten (art. 5), om adoptanten icke uppnått 40 års ålder (undantag för barnlösa makar, som varit gifta i minst 8 år), eller om en person vill adoptera sitt eget syskon, eller om adoptanten har egna avlade eller födda avkomlingar i äktenskap eller egna erkända barn utom äktenskap. Syftet med sistnämnda grundsats är uppenbarligen att skydda äktenskapliga och erkända barns anspråk på arv, men samtycke från dessas sida till adoption öppnar enligt rättspraxis ej utväg till sådan adoption.1
Adoptivbarn, som ej är adoptantens eller hans makes barn, skall under minst två år i följd ha varit som barn i huset hos adoptanten, och är adoptivbarnet över 10 år gammalt, skall det före adoptionsärendets avgörande bliva hört av adoptionsdomstolen liksom fallet är med barnets fader eller moder (art. 6 och 10). En förmyndare får adoptera sin myndling först sedan han avgivit slutredovisning och utbetalat barnets saldo (art. 7).
Äro alla här givna förutsättningar uppfyllda, lämnar domstolen tillstånd, därest den finner att adoptanten har erforderliga moraliska kvalifikationer och medel för sin försörjning samt att adoptionen länder barnet till fördel (art. 9).
Rättsverkningarna av en argentinsk adoption visa större likhet med den svenska än med den brittiska rättens. Adoptivbarn, som får adoptantens efternamn men därjämte äger bära sitt eget tillnamn (art. 3), ärver adoptant men ej dennes anförvanter (art. 12) och adoptivbarnets egna äktenskapliga avkomlingar träda i fråga om arv efter adoptanten i det avlidna adoptivbarnets ställe (art. 16). Föräldramyndigheten övergår till adoptanten men i fråga om alla andra rättigheter och skyldigheter mellan barn och föräldrar står adoptivbarnet kvar i sin naturliga familj (art. 14); adoptant har således ingen arvsrätt efter adoptivbarnet. Dock utgör ett adoptionsförhållande hinder för äktenskap mellan adoptant och adoptivbarn eller adoptivbarns avkomling, mellan adoptivbarn och adoptants make, mellan adoptant och adoptivbarns make, mellan adoptivbarn till samma adoptant samt mellan adoptivbarn och eget barn till adoptanten (art. 17).
Ett hävande av adoptionsförhållandet genom domstolsbeslut är möjligt, om adoptivbarn eller adoptant gjort sig skyldig till sådan gärning som enligt den argentinska civillagboken medför förverkande av rätten till arv, eller medel till uppehälle utan rimlig grund förvägras, eller adoptivbarnet efter uppnådd myndig ålder så begär med instämmande av adoptanten (art. 18). Lagen förutser vidare att ett meddelat adoptionsbeslut kan förklaras vara från begynnelsen overksamt (»nichtig»), nämligen om adoptionstillstånd lämnats trots att adoptivbarnet redan uppnått 18 års ålder eller åldersskillnaden understiger 18 år; har domstolen förbisett stadgandena om att adoptant ej får ha egna barn eller att adoptant skall vara minst 40 år, eller att makes samtycke erfordras för adoptionen, är domstolsbeslutet »anfechtbar» (art. 19).
4. Ecuador. Ecuador fick likaså en adoptionslag först 1948.1 Den innehåller vissa rätt intressanta avvikelser från vad som i allmänhet gäller på detta område. Men först ett par ord om bakgrunden till lagens tillkomst. I det katolskt sinnade landet var det skick och bruk att en person utan bröstarvingar testamenterade sin kvarlåtenskap till kyrkan. Denna hade därigenom blivit ägare till en så ansenlig förmögenhet att staten såg sig nödsakad förbjuda kyrkan öka sina rikedomar. Förmögna barnlösa personer menades efter detta förbuds tillkomst kunna utan samvetsnöd i stället inrikta sina tankar på att kvarhålla förmögenheten i en genom adoption bildad familj. Men även ett trängande socialt motiv gjorde sig påmint. Det finns nämligen i Ecuador vid sidan av barn i äktenskap och i föreskriven form erkända barn utom äktenskap en tredje kategori barn i en beklagansvärd situation: icke erkända barn u. ä. vilka icke äro vare sig underhålls- eller arvsberättigade efter sina naturliga föräldrar och alltså i lagens ögonlika föräldralösa som de till synes rätt talrika grupperna av verkliga hittebarn och utsatta barn.
Formen för adoptionen är en notarialakt, men adoptivbarnets lagliga företrädare — endast minderåriga kunna adopteras — måste ha erhållit ungdomsdomstolens samtycke till adoptionsavtalets ingående. Avtalet skall därtill innehålla uppgift å det antal barn i äktenskap eller erkända utomäktenskapliga barn som adoptanten eller det adopterande äkta paret har. En lägsta åldersgräns på 30 år gäller för adoptant och åldersskillnaden skall vara minst 20 år, men lagen föreskriver märkligt nog även en högsta åldersgräns för adoptanten av 60 år. Ogift person, änkling eller änka och frånskild får ej adoptera barn av motsatt kön. Huvudregeln vid bestämmandet av barnets ställning gentemot adoptanten har varit att ett adoptivbarn icke skall ha en gynnsammare ställning än ev. förefintligt erkänt barn u. ä. Arvsrätt tillkommer ett adoptivbarn i enlighet med denna regel med den ytterligare inskränkningen, att om en barnlös adoptant vid sin död efterlämnar föräldrar, så delas kvarlåtenskapen lika mellan dessa och adoptivbarnet.
5. Dominikanska republiken. I detta land gäller sedan 1844 den franska Code civil. När behovet av en revidering av denna lagbokskapitel om adoption nyligen gjorde sig gällande, fann man den franska adoptionslagstiftningen av år 1923 så föredömlig, att den praktiskt taget oförändrad införlivades med den dominikanska lagstiftningen, lämnande på ett undantag när åsido de förändringar som senare (år 1939 och år 1941) vidtagits i Frankrike. Om innehållet i den Dominikanska republikens adoptionslagstiftning kan därför helt kort hänvisas till den franska rätten för vilken redogörelse lämnats i SvJT 1919 s. 53, 1927 s. 404 och 1941 s. 958.
Folke Persson