Lagtolkning. Såsom ett å propos till den i SvJT förda diskussionen om olika principer för lagtolkning (jfr senast 1953 s. 78 ff.) kan det vara av intresse att peka på en fråga i samband med den nya sjukförsäkringen.
Som bekant skiljer man mellan två arbetstagarebegrepp, ett civilrättsligt och ett något vidsträcktare socialrättsligt, som omfattar icke blott arbetstagare i civilrättslig mening utan även s. k. beroende uppdragstagare (jfr SCHMIDT, Kollektiv arbetsrätt, s. 51 ff.). Semesterlagen utgår från det civilrättsliga arbetstagarebegreppet, medan den hittills gällande olycksfallsförsäkringslagen i försäkringsrådets praxis ansetts tillämplig även på ett stort antal beroende uppdragstagare.
Lagen om allmän sjukförsäkring föreskriver att arbetstagare med viss inkomst skola vara försäkrade för tilläggssjukpenning (22 § jfr 8 § 5 st.). Lagtexten använder samma ordalag som semesterlagen (»i allmän eller enskild tjänst»), och såväl departementschefen som utskottet ha uttalat, att sjukförsäkringslagen här skall, i överensstämmelse med semesterlagen, bygga på det civilrättsliga arbetstagarebegreppet. De beroende uppdragstagare, som hittills njutit fördel av olycksfallsförsäkringen, komma alltså att ställas utanför de särskilda förmåner sjukförsäkringslagen (och den blivande lagen om yrkesskadeförsäkring) ger åt arbetstagare i allmänhet.
I anledning av kritik på denna punkt ha emellertid såväl departementschefen som utskottet — utan att frångå principen att det civilrättsliga arbetstagarebegreppet skall var avgörande — yttrat, att en viss kategori, nämligen skogskörare å vilka gällande ramavtal för skogsbruket ägde tillämpning ellersom eljest utförde sitt arbete under liknande villkor, borde anses såsom arbetstagare vid sjukförsäkringslagens tillämpning.
Nu förhåller det sig så, att HD förklarat semesterlagen icke tillämplig på vissa skogskörare av här avsedd typ (NJA 1949 s. 768). Tydligen i medvetande härom yppade en talare i andra kammaren tvivel på att departementschefens och utskottets uttalanden i sjukförsäkringslagens motiv komme att lända till efterrättelse. »Här i landet tolkas ju lagarna av domstolarna efter generella normer, ej efter vad som i det enskilda fallet kan av de politiska instanserna anses lämpligt och önskvärt.» En ändring av lagtexten hade därför bort ske.
Detta uppkallade statsrådets STRÄNG till ett genmäle, där han åberopade sina uttalanden i propositionen samt utskottets uttalande och anförde: »Detta är en anvisning från Kungl. Maj:t och från utskottet. Jag vill... bestämt vända mig emot herr Christensons i Malmö uppfattning att så klart angivna deklarationer i propositionen och i utskottsutlåtandet — och jag utgår från att även kammaren skall understryka det i ett beslut senare i dag — skall kunna negligeras av de dömande myndigheterna. Den dömande myndigheten här är ju en administrativ dömande myndighet, och det vore högst egendomligt, nästan sensationellt, om man hyser den uppfattningen, att den administrativa dömande myndigheten skulle kunna se bort ifrån vad Kungl. Maj:t och riksdagen här uttalat.»
Besvär över allmän sjukkkassas beslut angående sjukförsäkring prövas i sista instans av regeringsrätten. Enligt statsrådet Sträng är alltså regeringsrätten (måhända i olikhet mot HD?) skyldig att föja de anvisningar rörande