Om konsekvenserna i arrendeförhållanden av fluktuationer i penningvärdet. ¹

 

    Redan före 1907 års nya jordabalk hade ju den rättsuppfattningen fastslagits i praxis, att »hvad arrendatorn mottagit skall han återlämna i samma skick² som han det mottog, hvarken bättre eller sämre».³ Grundtanken i detta system knäsattes i 2:10 första stycket Nya JB, vilket stycke ju ännu i dag uttalar, att arrendatorn skall »väl hävda jorden samt vårda och underhålla byggnader och övriga fastighetens tillhörigheter, så att icke något under arrendetiden försämras. Eftersätter han vad sålunda åligger honom, vare han pliktig att utgiva ersättning därför till jordägaren när fastigheten avträdes; finnes då arrendatorn hava avhjälpt brist, som befanns vid tillträdet, njute han därför gottgörelse av jordägaren».
    I motiven understryker Lagberedningen a) (s. 112), att »arrendatorns skyldighet inskränker sig till att ordentligt, i öfverensstämmelse

 

¹ Behandlingen av ämnet kan icke bli uttömmande. Avsikten är endast att försöka ge incitament till en diskussion i denna praktiskt mycket aktuella och viktiga fråga.
² Kurs. av förf.
³ Lagberedningens förslag till jordabalk 1905 del I s. 111, NJA 1879 s. 359, 1882 s. 323 och 1903 s. 16.

med ortens sed och de föreskrifter, som i arrendeaftalet kunna vara meddelade, sköta jorden samt att underhålla allt hvad till fastigheten hör i det skick, hvari han det mottagit; försämras fastigheten under arrendetiden, skall han därför gifva jordägaren ersättning», och b) (s. 113) att »arrendatorns skyldigheter i fråga om fastighetens åbyggnad äro enligt förslaget begränsade till att underhålla den; någon nybyggnadsskyldighet åligger honom icke».
    I motiven till Nya JB:s bestämmelser om till- och avträdessyn upprepar Lagberedningen (s. 115 f), att »för rättsförhållandet mellan jordägaren och arrendatorn är, som nyss nämndt, det skick, hvari fastigheten befinnes när den öfverlämnas till arrendatorn, af synnerlig betydelse; det bildar utgångspunkten för bestämmande af jordägarens och arrendatorns rättigheter och förpliktelser vid tiden för arrendets upphörande ... Huruvida och till hvad mått ersättning skall från ena eller andra sidan gäldas, skall alltså framgå ur en jämförelse mellan fastighetens skick vid tillträdet och vid avträdet; och det är därför av vikt att detta skick, så vid ena tillfället som vid det andra på ett uttömmande och tillförlitligt sätt konstateras ... Genom att i penningar uppskatta den kostnad, som till botande af befunna brister beräknas åtgå, angifves, i hvilka afseenden och i hvad mån fastighetens skick kan betecknas som underhaltigt. För det praktiska behofvet är detta tillräckligt; för den jämförelse, som skall ligga till grund för tillämpningen af de i 10 § första stycket innefattade bestämmelserna om jordägarens och arrendatorns ömsesidiga rätt, erfordras intet annat underlag». Och å s. 120 framhåller Lagberedningen än en gång, att »syneförrättningens uppgift är att konstatera fastighetens skick».
    Såväl ordalagen i ovan citerade lagrum som vad Lagberedningen sålunda uttalat kunna väl näppeligen betyda annat, än att arrendatorn är skyldig bibehålla fastigheten i det faktiska skick, vari han emottagit den; om detta faktiska skick vid avträdet är sämre än vid tillträdet, skall arrendatorn betala jordägaren ersättning härför och vice versa om skicket förbättrats.¹

 

¹ T. BOYE i SvJT 1929 s. 65 överensstämmande. Beträffande förhållandena i Danmark må här återgivas huvudinnehållet i en av højesteretssagfører F. TEIST lämnad redogörelse som varit tillgänglig för förf. Inledningsvis upplyster Teist, att allmänna regler rörande förhållandet mellan jordägare och arrendator icke finnas i dansk lag, utan sker regleringen i allmänhet genom avtal mellan kontrahenterna. Beträffande två särskilda grupper mindre »landbrugsejendomme» ha emellertid lagar utfärdats d. 7 juni 1952, nr 240 och 241, enligt vilka arrendeavtalet skall vara skriftligt samt vid tillträdet och avträdet hållas »overleveringsforretning», varvid byggnader, jord och inventarier värderas. Vid frånträdet skall brukaren ha ersättning för en lång rad i lagen uppräknade förbättringar och andra åtgärder. Lagen nr 240 § 3, 2 st. 3 pkt innehåller: »Godtgørelsen bliver i øvrigt at bestemme efter den værdiforøgelse, ejendommen ved brugsforholdets ophør og efter prisforholdene på dette tidspunkt kan godtgøres at have opnået ved den foretagne forbedring uden hensyn til den fordel, bruger en siden forbedringens udførelse har høstet af samme». Enligt samma lag § 3 tredje stycket kan ägaren, därest byggningarnas »vedligeholdelsestilstand» eller jordens hävd vid avträdet är »væsentlig forringet» genom vanskötsel från arrendatorns sida »på tilsvarende måde kræve godtgørelse for forringelsen». I huvudsak samma regler ha givits i förutnämnda lag nr 241. Bortsett från lagstiftningen rörande dessa särskilda grupper regleras förhållandet mellan jordägare och arrendatorer som sagt genom avtal mellan kontrahenterna. Teist har refererat följande tre rättsfall:

    Synemännen ha ju icke att döma mellan parterna. Vid synen skall ju endast — som det alltjämt heter sedan 1907 i 2: 12 Nya JB — »undersökas allt vad till fastigheten hör ... samt i penningar uppskattas vad till botande av därvid befunna brister erfordras». Men ehuru exekution icke kan vinnas å en avträdessyn, har ju dock förutsättningar för att endera parten skall vid domstol kunna erhålla kondemnatorisk dom å den andra skapats, om avträdessynens bristsumma över- eller understiger tillträdessynens bristsumma
    Är det under alla förhållanden riktigt att, som Lagberedningen säger, »genom att i penningar uppskatta den kostnad, som till botande af befunna brister beräknas åtgå, angifves, i hvilka afseenden och i hvad mån detta skick kan betecknas såsom underhaltigt»? »Åtgå» måste väl betyda i anslutning till vid synetillfället gällande prisnivå gjord uppskattning av kostnaden för de konstaterade bristernas botande. I

 

»UfR 1920 s. 807 (Østre Landsrets dom). Forpagtningen var her tiltrådt i 1909 og uphorte i 1919 efter vurderingsforretning. I forpagtningskontrakten var bestemt at en eventuel prisforskel på besætning skulle betales kontant. Forpagteren ansås imidlertid ikke berettiget til at frigore sig vedat aflevere en besætning, der efter den i 1919 på grund af prisstigninger gældendehøjere vurdering svarede til den i 1909 lavere vurderede besætning men tilpligtedes at aflevere en besætning, som i styktal og kvalitet svarede til de ved vurderingen i 1909 satte værdier, således at disse værdier (alene) var vejledende ved bedømmelsen af kvaliteten af de enkelte besætningsdele. UfR 1926 s. 642 (Højesteretsdom). I en forpagtningskontrakt vedrorende et mejeri var det bestemt, at der ved tiltrædelsen og afleveringen skulle ske vurdering af maskiner og inventar, og at det ved afleveringen muligt manglende eller overskydende beløb skulle erstattes ejeren eller forpagteren. Dommen fastslår herefter, at der tilkom ejeren erstatning for slidog ælde på maskiner og inventar, mens der måtte bortses fra den ved den almindelige prisstigning skete værdiforskydning. UfR 1929 s. 253 (Højesteretsdom). Her ville en vurdering efter markedspriser på koer ved forpagtningsforholdetsudlob også være til forpagterens fordel. Det antoges imidlertid ved dommen, at de af forpagteren på ejendommen indsatte koer til erstatning for andre udskiftede måtte vurderes efter det særligt ved forpagtningens tiltrædelse aftalte klassificeringssystem og ikke efter de ved forpagtningens udlob gældende markedspriser, uanset at de af forpagteren indsatte koer ikke direkte opfyldte betingelserne for at kunne bringes ind under det oprindeligt aftalte klassificeringssystem. I en note til dommen anføres det, at dommen må ses som et udtryk for, at værdisvingninger ikke vedrørte forpagteren. »Beträffande ett specialproblem hänvisar Teist till två domar av Højesteret, UfR 1944 s. 1112 och 1948 s. 127. Teist erinrar vidare om att LASSEN redan 1897 i sin Håndbog i Obligationsretten, speciel Del s. 193, uttalar att »den vurdering ved syneforretning, der har fundet sted ved gjenstandenes overleverelse til forpagteren, bliver, når prisforandringer i mellemtiden have fundet sted, ikke umiddelbart bestemmende for lejerens erstatningspligt for mangler, men kun vejledende ved bedømmelsen af tingenes godhed ... »På liknande sätt uttalar sig USSING i Enkelte kontrakter (1946) s. 44. Enligt den uppfattning som sålunda kommit till synes är, säger Teist, »ejendommens og inventarets almindelige tilstand, d. v. s. godhed, og ikke den nominelle pengeværdi udgangspunktet for sammenligning mellem status ved forpagtningens tiltrædelse og ved forpagtningsforholdets udlob.» »Det framgår endvidere af de citerede domme og den i retslitteraturen herskende opfattelse, at en stedfunden prisstigning, svarende til forringelse af pengenes indenlandske købeevne, ligesåvel og måske i hojere grad nominelt kan vare til forpagterens fordel som til skade for ham. Hvorvidt det ene eller andet vil være tilfældet må overvejende bero på en fortolkning af forpagtningskontraktens bestemmelser og den måde, hvorpå regnskabet stilles op.»

varje fall förfara synemännen på det sättet åtminstone i den landsdel, där förf. är verksam.¹
    Är det under alla förhållanden riktigt, att en dylik uppskattning av bristerna i vid synetillfället gällande peningvärde är »tillräcklig för det praktiska behofvet», att just »för den jämförelse, som skall liggat ill grund för tillämpningen af de i 10 § första stycket innefattade bestämmelserna om jordägarens och arrendatorns ömsesidiga rätt, erfordras intet annat underlag»? Lagberedningen torde härvidlag uteslutande ha laborerat med ett åtminstone något så när fast penningvärde. Men om penningvärdet vid avträdessynen väsentligt under- eller överstiger det vid tillträdessynen gällande penningvärdet, torde en jämförelse mellan synernas bristsummor alls icke ge någon tillförlitlig grund för bedömande av fastighetens faktiska skick vid tillträdet och avträdet. Till belysning härav må följande exempel anföras.
    Arrendatorn A tillträder arrendefastigheten med helt nybyggd arrendatorsbostad och har arrendet i 25 år. Tillträdessyn hålles i vederbörlig ordning och vinner laga kraft. A efterträdes av arrendatorn B, som har arrendet i 5 år. För A och B samt jordägaren gemensam av- och tillträdessyn hålles i vederbörlig ordning och vinner laga kraft. Synemännen bedöma livslängden för arrendatorsbostadens a) golv till 100 år, påsyna dem brister med 1/4 och uppskatta denna brist till 1 000 kr samt b) spåntak till 30 år, påsyna taket brister med 5/6 och uppskatta sistnämnda brist till 2 500 kr. Vid uppgörelsen mellan jordägaren och A erhåller jordägaren bl. a. 3 500 kr kontant för bristerna å nämnda golv och tak. Jordägaren försättes alltså i samma situation, som om A efterlämnat en fullgott hävdad och helt nybyggd fastighet, och kan omedelbart placera den erhållna ersättningen i realvärden. Under B:s 5-åriga arrendetid försämras penningvärdet med 25 %. Vid hans avträde hålles vederbörlig syn, som f. ö. även blir tillträdessyn för hans efterträdare, och som vinner laga kraft. För att utesluta alla felkällor utgå vi från att samma synemän fungera såväl vid sistnämnda som vid A :s och B:s av- och tillträdessyn. Synemännen finna att arrendatorsbostadens a) golv under B:s arrendetid ha försämrats med 1/20 och påsyna dem förty brister med 6/20 samt att b) dess spåntak dåmera är utslitet. Då de anse det vara sin lagliga plikt att värdera fastighetens samtliga brister efter vid B:s avträdessyn gällande penningvärde, uppskatta synemänen nämnda golvs brister till 1 500 kr och takets brister till 3 750 kr. Om syneinstrumentens siffror skola vara avgörande för bestämmandet av ersättningsskyldigheten mellan jordägaren och B, skall alltså B efter avräkning av tillträdessynens hithörande belopp till jordägaren för bristerna å nämnda golv och tak betala kontant 1 750 kr. Som emellertid vid B:s avträde kostnaden för nya golv i samt nytt tak på arrendatorsbostaden enligt då gällande penningvärde skulle uppgå till resp. 5 000 kr och 3 750 kr, skulle kostnaden för avhjälpandet av de under B:s arrendetid uppkomna bristerna ha uppgått till allenast 1·5000/20 och 1·3750/6 eller alltså 250 kr + 625 kr = 875 kr. Vid nyss nämnda uppgörelse erhåller emellertid jordägaren likaledes 875 kr för vid B:s tillträde förefintliga men vid B:s avträde alltjämt kvarstående brister, för vilka brister jordägaren dock erhöll full likvid av A vid B:s tillträde.²

 

¹ Annorlunda BOYE i SvJT 1929 s. 65.
² Förf. hoppas, att de här valda exemplen med i och för sig tämligen små belopp icke skola ha den effekten, att den ärade läsarens intresse för detta allvarliga problem slappnar på grund av beloppens ringhet. Av utrymmesskäl har antalet exempel gjorts så få som möjligt. Som bekant omfatta vederbörliga syner emellertid ett mycket betydande antal poster, och effekten av de här lämnade exemplen blir vid en något så när rättvisande bild mångdubblad. Problemet är synnerligen brännande för ett otal arrendatorer över hela vårt land, vilka med stor oro motse de närmaste årens avträdessyner.

    Nyss anförda exempel får en extra bouquet, om B icke haft vare sig företrädare eller efterträdare i arrendet, utan jordägaren själv brukat fastigheten till B:s tillträde och själv övertager brukandet av fastigheten, när B efter sina 5 år avträder densamma i det stora hela i ungefär samma faktiska skick som vid sitt tillträde. Skola syneinstrumentens siffror vara avgörande för betalningsskyldigheten, får jordägaren så mycket mer betalt av avträdaren, ju äldre och sämre fastigheten var vid B:s tillträde. Man torde kunna ifrågasätta, huruvida icke dylikt strider mot goda seder. Förhållandet kan svårligen försvaras med att jordägaren står risken av ökning i penningvärdet. Den risken väger dock lätt mot utsikterna till vinst. I varje fall står fältet här fritt för spekulationer från jordägarens sida i penningvärdets fall, vilka i regel komma att löna sig på arrendatorns bekostnad.
    Överhuvud har man svårt att förstå, varför arrendatorns betalningsskyldighet gentemot jordägaren och vice versa skall påverkas av huruvida arendatorn tillträtt en gammal arrendefastighet med vid vederbörlig tillträdessyn fastställda, betydande brister, eller huruvida han tillträtt en nybyggd fastighet utan några brister.
    På grund av de klart uttalade principer, som ligga till grund för hithörande lagbud, synes det dock icke kunna ha varit lagstiftarens mening, vare sig att avträdande arrendator, som under arrendetiden förbättrat fastighetens faktiska skick, skall på grund av penningvärdets fall bli betalningsskyldig till jordägaren för vid avträdet föreliggande brister å fastigheten, eller att jordägaren skall på grund av penningvärdets ökning bli betalningsskyldig till avträdande arrendator, som genom att eftersätta sin vårdnadsplikt lämnar fastigheten ifrån sig i sämre faktiskt skick än den hade vid tillträdet. Att göra gällande att arrendatorn genom att arrendesumman varit densamma under arrendetiden fått kompensation för det fastighetens vid avträdet sedan tillträdet förefintliga brister uppskattas efter ett under arrendetiden starkt försämrat penningvärde, synes icke riktigt, ty i regel torde bristbelopppen på gamla och i varje fall icke tämligen nya gårdar vara betydligt större än arrendesummornas totala belopp. Mutatis mutandis gäller det nu sagda givetvis även för jordägarens del. Under alla omständigheter torde näppeligen den ena orättvisan kunna legitimera den andra, utan får väl vardera angripas från sina speciella utgångspunkter. Det är ju ingalunda så, att syner förekommer i alla arrendeförhållanden.¹
    Med den dispositionsfrihet, som i hithörande hänseende råder, är det ju vanligt, att kontrahenterna »bespara sig besväret med och kostnader för syneförrättningar, som icke påkallas av något praktiskt behov. Det torde knappast vara regel att för varje arrendeperiod hålles en särskild tillträdessyn och en särskild avträdessyn ... Sålunda kan en och samma tillträdessyn komma att gälla för flera arrendeperioder och

 

¹ Problemet avtalad arrendesumma contra fluktuationer i penningvärdet har förf. icke tillfälle ingå på. För de arrenden, å vilka den sociala arrendelagstiftningen är tillämplig, existerar väl f. ö. härutinnan icke något problem. Betr. övriga arrenden bör väl i detta sammanhang uppmärksamhet ägnas NJA 1948 s. 138, jmf m. Nya JB 3:43, SvJT 1951 s. 590 f samt KNUT RODHES dithör. föredrag vid nittonde nordiska juristmötet i Sthm 1951 och diskussionsinläggen i detta mötes förhandlingstryck s. 181—217.

detta även om arrendet övergår till ny arrendator».¹ Det torde icke med fog kunna göras gällande att på det sättet komme arrendatorn vid en mer eller mindre kontinuerlig, i vart fall fortgående inflation att under en lång följd av år på jordägarens bekostnad betala arrendeavgifter i mycket sämre kronor än som varit förutsett, och att jordägaren till kommande husrötebelopp icke komme att uppväga det minskade realvärdet av arrendebeloppen. I regel torde arrendekontrakten gälla perioder på allenast fem år. Den skriftliga prolongeringen av arrendekontraktet samt av den ursprungliga tillträdessynen torde i regel, därest penningvärdet sjunkit, knytas till en klausul om att arrendesumman skall under den nya arrendeperioden utgå med till så och så mycket förhöjt belopp. Och i synnerligen många fall sker ju icke alls någon prolongering. Ett närliggande exempel: Arrendatorn tillträdde d. 14 mars 1949 och avträder d. 14 mars 1954. Tillträdessyn hölls i vederbörlig ordning. Avträdessyn kommer att hållas. Den vinst, arrendatorn erhållit under dessa fem år genom att arrendesummans reella värde starkt försämrats, kan, även där arrendefastigheten är ovanligt liten men gammal, icke ens tillnärmelsevis uppvägas av de förluster, han erhåller uteslutande på grund av penningvärdeförsämringen, därest till- och avträdessynerna schematiskt tillämpa 12 § samt dessa syners bristbelopp läggas till grund för uppgörelsen mellan jordägaren och arrendatorn.
    Men utanför synemännens kompetens faller ju — som förut framhållits — att döma mellan parterna. Egendomligt nog tycks något domstolsprejudikat icke föreligga, vari ovan berörda principfråga satts på sin spets, ehuru frågan måste ha varit synnerligen aktuell redan under och efter första världskriget, för att icke tala om dess aktualitet de senaste åren. Presidenten HARRY GULDBERG har nyligen² antytt, att penningvärdeförsämringen kan tvinga fram lösningar vid domstolarna med användning av sådana principer, som ligga bakom vissa redan givna lagstadganden. Med en dylik utgångspunkt kan man måhända hoppas, att domstolarna vid tvister mellan jordägare och avträdande arrendator om betalningsskyldighet dem emellan icke skola låta till och avträdessynernas bristsummor bli avgörande för bestämmande av betalningsskyldigheten parterna emellan, när väsentlig skillnad föreligger i penningvärdet vid synetillfällena.
    Men om domstolarna vid nyss berörda förhållande icke komma att låta synernas bristsummor bli avgörande, frågar man sig, om det är möjligt för domstolarna att — utan att höra synemännen om varje post i avträdessynen — överhuvud kunna döma uteslutande på grund av syneinstrumenten sådana dessa vanligen se ut, och om det överhuvud är möjligt för synemännen att härutinnan giva domstolarna nödiga upplysningar, om de icke redan vid synetillfället gjort mycketnoggranna anteckningar om brister, som in specie motsvarades resp.icke motsvarades av brister vid tillträdessynen.
    Utgår man från att arrendatorn resp. jordägaren principiellt icke skall försättas i sämre ställning, om arrendatorn tillträder en gammal, med väsentliga brister försedd fastighet, än om han tillträder en väl

 

¹ SKARSTEDT-EKBERG-ANDERBERG, Arrendelagstiftningen av år 1943, s. 102 f.
² SvJT 1953 s. 13.
12—547004. Svensk Juristtidning 1954.

hävdad, nybyggd fastighet, synes frågan kunna för en del arrenden lösas på det sättet, att i avträdessynen skola dels vid avträdet faktiskt förefintliga brister, i den mån de motsvaras av vid tillträdet faktiskt förefintliga brister, uppskattas i vid tillträdet gällande penningvärde, dels ock övriga vid avträdet förefintliga brister uppskattas i vid avträdet gällande penningvärde.¹ Begreppet »vid avträdet faktiskt förefintlig brist, som helt eller delvis motsvaras av vid tillträdet faktiskt förefintlig brist», behöver ju icke betyda, att identitet skall med hänsyn till själva stoffet föreligga mellan dessa brister. Ett exempel: ett spåntak påsynas vid tillträdet 10 års brister. Takets livslängd är 30 år. Tillträdaren sitter i 30 år. Efter 20 år lägger han på ett nytt spåntak av precis samma kvalitet som det uttjänta ursprungligen hade. Vid tillträdarens avträde påsynas 10 års brist å det sist pålagda spåntaket. Denna brist alltså »motsvarar en vid tillfället faktiskt förefintlig brist» och uppskattas i vid tillträdet gällande penningvärde.
    Då förf. för en tid sedan framhöll det här sist sagda för en mycket kunnig och på detta område synnerligen erfaren nämndeman, svarade denne, att systemet nog vore tilltalande ur materiellt rättslig synpunkt med hänsyn till avträdaren, men att det av praktiska skäl dock icke kunde genomföras, enär avträdessynen i regel också bleve tillträdessyn för arrendatorns efterträdare; det föreslagna systemet komme att drabba denne på ett mycket orättvist sätt, ansåg vederbörande. På denna punkt föreligger dock ett klart prejudikat.² Ehuru i såväl avträdarens som tillträdarens arrendekontrakt föreskrivits, att »samma syn utgör avträdesyn för avträdande arrendator och tillträdessyn för den tillträdande», förklarade domstolarna utan någon avvikande röst, att dessa bestämmelser »kunna dock icke i och för sig medföra, att de brister som vid en viss syn befunnits föreligga böra med samma belopp dels påföras den avträdande arrendatorn och dels gottskrivas den tillträdande». I anslutning härtill tillämpade domstolarna i visst hänseende olika bedömningsgrunder i förhållande till avträdaren och tillträdaren, så att den senare gottskrevs högre bristbelopp än som påförts den förre.
    Ehuru avträdessynen och tillträdessynen sålunda måste hållas isär, betyder ju icke det, att de måste skrivas i särskilda handlingar.
    Emellertid torde man icke kunna komma ifrån att nyss antydda metod bleve tungrodd och skulle för sin korrekta tillämpning kräva större noggrannhet, än människor i allmänhet besitta. Metoden skulle vidare icke giva rättvist resultat, där avträdaren avhjälpt vid tillträdessynen påsynade brister. Den enda för alla arrenden fullt rättfärdiga och samtidigt enklaste lösningen synes därför vara, att syneinstrumenten anses vara i siffror given formel för fastställandet av byggnadernas, hävdens och övriga syneobjekts faktiska beskaffenhet vid synetillfället eller — för att tala med Lassen och Ussing — som en vägledning för

 

¹ För fullständighetens skull bör här i anledning av rättsfallet NJA 1901 s. 531 måhända framhållas, att det synes riktigast, att de under arrendetiden uppkomna bristerna uppskattas i avträdessynen enligt då gällande penningvärde, enär samma princip uppenbarligen bör tillämpas vare sig fastigheten vid tillträdet varit välhävdad och nybyggd eller den då varit behäftad med mer eller mindre betydande brister.
² NJA 1950 s. 425.

bedömandet av »tingenes godhed». För att tillträdessynens och avträdessynens bristbelopp skola bli kommensurabla storheter vid uppgörelsen mellan jordägaren och arrendatorn, skulle i så fall tillträdessynens bristbelopp omräknas till vid avträdessynens hållande gällande penningvärde.
    Ovan har framhållits att, så långt förf. kunnat utröna, avträdessynen alltid — utan någon uppdelning på brister, motsvarande redan vid tillträdet förefintliga, samt övriga brister — i vid avträdessynen gällande penningvärde uppskattar samtliga då förefintliga brister. Någon omvandling av tillträdessynens bristbelopp till vid avträdessynens hållande gällande penningvärde lär heller icke förekomma. Själva uppgörelsen mellan jordägare och avträdande arrendator tillgår, så långt förf. kunnat utröna, alltid så, att avträdande arrendatorn betalar jordägaren skillnaden, därest avträdessynen visar högre bristsumma än tillträdessynen, och vice versa om avträdessynens bristsumma är lägre än tillträdessynens. Lägger man emellertid in nyss berörda betydelse i syneinstrumentens siffror, kommer ingen motsägelse att föreligga mellan bestämmelserna i 10 och 12 §§, huru stor differensen än må vara mellan de vid synetillfällena förefintliga penningvärdena. Trots betydande, flera gånger mycket snabba fluktuationer i penningvärdet under de sista 36 åren har detta betraktelsesätt dock icke slagit igenom ute i det praktiska livet. På grund härav men även med hänsyn till att dessa synefrågor och uppgörelser över lag pläga handläggas av nämndemän och andra praktiker, vilka stå fjärran från den juridiska debatten men väl följa hithörande lagstiftning med stor uppmärksamhet, torde det kunna ifrågasättas, huruvida icke en kompletterande lagbestämmelse bör införas i ovan omförmält syfte.

Oskar Jenrik